söndag 27 februari 2011

Gammeltestamentlig söndag

Gammelbibliskt i Nicholas Rays Bigger Than Life (Bakom spegeln) som jag skriver om på Weird Science.

torsdag 24 februari 2011

Greatest hits and greatest misses

Guardian rapporterar om ryktena kring vilka filmer som kommer att tävla i Cannes. Idel ädel palmadel får man väl säga

Från samma filmsidor kommer en intressant artikel om hur det brukar gå när skådespelare och andra kändisar sätter in annonser i tidningar för sin egen sak - med anledning av Melissa Leos kampanj inför Oscargalan.

torsdag 17 februari 2011

Sanctum 3D

Nedredigerad version av recensionen i SvD.

Och liten förevisning om de stadier en text går igenom på en timme med eller utan ens hand på grund av utrymmesförändringar

Såg ut såhär:


»Att det modernaste av medier gärna begapar naturens transcendenta upphöjdhet kan ses som en paradox: människan litenhet bankas in av en apparat som bevisar hennes storhet.

De tidiga filmsnuttarna handlingslösa bilder på avgrundsdjupa raviner hängde med i äventyrsfilmerna, som tog oss till exotiska platser vi inte kunde besöka. Sanctum – det senaste James Cameron-producerade 3D-spektaklet – är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett grottsystem i Papua Nya Guinea. Men det som håller för en naturfilm på tio minuter blir ett tvåtimmarsdrama om en expedition som fastnar i ett oväder.

Och ju nyare teknik, desto längre bak vrids tydligen värderingarna. Överlevarna här är männen som förkastat samhället; de som barmhärtighetsmördar och skyr huslån i samma axelryckning. Kvinnorna är onödigt bagage och infödingarna tittar nakna mot himlen och skakar på huvudet.

Budskapet om att det finns något bättre i det diffust förmoderna, symboliserat av den besjälade naturen, hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk! – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«

Efter att första ha sett ut såhär och sedan kapats:
»Det har funnits en paradox i filmmediet sedan födseln: detta det mest moderna av medier lät folk gapa över det mest sublima – naturens transcendenta upphöjdhet. Människan litenhet bankades in i henne med hjälp av en apparat som faktiskt bevisade hennes storhet.

Till en början filmades en enorm ravin eller ett berg i ett par minuter, rakt upp och ner. Upplevelsetörsten hängde sedan med in i äventyrsfilmer som tog oss på resor till exotiska platser vi inte själva kunde besöka; James Bond-serien har väl snart avklarat varje ögrupp, öken, djungel och vattenfall som står att finna.

Det senaste James Cameron-producerade spektaklet i 3D är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett enormt grottsystem i Papau Nya Guinea. Sanctum hade blivit en fin tiominutersfilm på Cosmonova men regissören Alister Grierson har – tillsammans med en grupp skådespelare mest kända för att spela biroller i superhjältefilmer – snickrat ihop ett tvåtimmarsdrama om en dykarexpedition som fastnar i grottan under ett oväder. Det är svårt att veta vad som är värst: att djupbilden gör skådespeleriet ännu sämre, eller att ingen bryr sig om ett manus för att de har 3D.

Sanctum bevisar att ju nyare tekniken blir, desto längre bak vrids värderingarna. Överlevarna är männen som förkastat samhället och bär tänder från vilda djur runt halsen; de som skyr huslån och barmhärtighetsmördar med samma axelryckning. Kvinnorna ska vi inte tala om, och infödingarna tittar i sin nakenhet mot himlen och skakar vist på huvudet.

Här ska vi alltså, liksom en gång romantikerna, stå inför naturen och känna oss små och ursprungliga. Gärna lite småreligiösa. Budskapet hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk och människor belysta bakifrån – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«

Om Cristi Puius Aurora och den rumänska vågens varande

En text av det längre slaget på Weird Science.

tisdag 15 februari 2011

lördag 12 februari 2011

Det dummaste....

...och mest obegåvade jag har läst på temat integration på många år är dagens SvD-kolumn av Paulina Neuding. Att människor kan känna sig utanför samhället trots materiella ting - det berg av allmosor Neuding målar upp - tycks inte föresväva henne. Ja, kanske att dessa »allmosor« och sättet de delas ut är en bidragande orsak till problemet? Och att ett fullvärdigt liv i ett samhälle kanske hänger ihop med - bland annat - att man har ett värdigt yrke som man vill ha. Eller, tja, varför inte ett yrke överhuvudtaget?

För Neuding kunde när hon höll på med siffror slängt ett öga på arbetslösheten i området. Kanske också slängt ett öga på hur den ser ut bland icke-vita utomeuropeiska grupper; Neuding (polskt ursprung) vet nog lika väl som jag (tjeck) att det är en stor skillnad.

onsdag 9 februari 2011

Gästblogg

En av mina käraste vänner heter Harald Hultqvist. Vi har känt varandra i snart två decennier - en vänskap som inleddes med att vi bodde ihop i ett litet rum. Mellan våra sängar stod en gigantisk askkopp - ett glasfat fyllt med fimpar att återanvända - fast vi sov väl inte så värst mycket i de där sängarna. Harald skrev poesi på nätterna och jag målade graffiti. Någonstans gnuggade vi väl av våra konstnärliga förälskelser på varandra också.

Numera skriver Harald lite sporadiskt om kultur här och var - DN, Aftonbladet och så vidare. Förutom att han är en av de mest intelligent radikala personer jag känner (det vill säga: han kombinerar en osviklig humanism med åsikter som inte har någon självklar ideologisk hemvist bara för sakens skull) så är Harald en av Sveriges skarpaste när det kommer till antikvariska böcker, och - antar jag - Gunnar Ekelöf. Och det är mest där hans texter och kommentarer rör sig.

Men Harald skickade nyligen över en kort notis (tidigare publicerad i Aftonbladet) som jag vill dela med mig av här eftersom det är ett exemplarisk stycke tevekritik av det slag vi inte oftast ser i Sverige; en kombination av innehållslig analys med en upphovsmannamässig: »Hur ser det jag ser ut i förhållande till vad den här producenten har gjort förut?«


»Med stigande frustration genomled jag dokumentären Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen. En balanserad inledning urartade snart till en triumfatorisk reklamfilm för Jimmie och pojkarna. Grundlösa påståenden om kriminalitet och migration passerade oemotsagda, samtidigt som hotet från vänsterextremister och utfrysningen ur media skildrades precis enligt SD:s propagandaschema. När de fick vara för sig själva var bilden en annan. Idel mys och öppna landskap när partiledningen sitter och fikar i syrenbersån.

Förmodligen kan detta journalistiska magplask skyllas på producenten. Bo Sjökvist har träffande kallats ”en minnestecknare över de marginaliserade existenser som framhärdat på det svenska folkhemsbyggets bakgård”. Han har tidigare dokumenterat raggare, marknadsfolk och andra outsiders. Då har han lyssnat sig fram till inkännande porträtt av grupper som annars utsatts för allsköns fördomar. Skillnaden är nu den att raggare och fakirer inte måste ställas till svars för sin människosyn. Ett politiskt parti ska behandlas journalistiskt korrekt, det vill säga kritiskt. Och ett främlingsfientligt politiskt parti är inte vilken subkultur som helst.«

måndag 7 februari 2011

Lena Nyman

Var på tåget ner till sluthelgen i Göteborg när jag såg att Lena Nyman gått bort. Ingen överraskning - men naturligtvis fruktansvärt tråkigt. För mig var hon främst kopplad till allt som hade med Hasse & Tage att göra - då deras filmer, skivor och revyer var en av de få svenska kulturyttringar som (vad jag minns) gick på högvarv i vårt invandrarhem. (Ibland tror jag att min fars svenska helt och hållet bygger på deras revyer).

Och så Ronja Rövardotter förstås, filmen jag avgudade som nioåring.

Jag har - kanske på grund av min bakgrund - väldigt få personliga band till svenska skådespelare. Det finns kanske två stycken som jag skulle säga är något mer än fruktansvärt duktiga - som, liksom en författare eller musiker eller konstnär griper tag just i ditt hjärta, ser just dig. Men det var något med Lena som jag har svårt att sätta fingret på, som tilltalade mig redan som barn - särskilt då. För hennes speciella röst, något med tonläget och hennes längd (var hon kort - det känns så?) gick rätt in i mig.

Hennes insatser i Nyfiken-filmerna mötte jag först sent, som filmstudent, och det är för mig en annan Lena Nyman. Som om de filmerna sa ungefär detsamma som Maria Schnedier gjorde i rubriken till det förra inlägget. På MUBI kommenteras detta: »[...] another European actress who spent her later years struggling to overcome the perception that she embodied the sexual revolution of the mid-20th century — but little else. Let a thousand think pieces bloom.« Detta bredvid en mängd länkar om hur Nyfiken censurerades i USA. Detta samtidigt som generationskamraterna - de manliga regissörerna från jordens alla hörn - föräras fina dvd-boxar.

Jo, visst är det ett ämne för a thousand think pieces.

onsdag 2 februari 2011

Chameleon Street återbesökt

Richard Brody bloggar och vloggar om Wendell B. Harris Jr. och hans film Chameleon Street. Jag skrev om den i SvD för ett par år sedan, när Harris Sundancevinnare från 1990 för första gången släpptes på dvd. Beskrev den bland annat som en svart Zelig. Filmen, baserad på en sann historia, handlar om William Douglas Street Jr. en svart man som bland annat lurade folk att han var läkare, student på Yale, advokat och så vidare.

Det fascinerade med Chameleon Street är - förutom dess tydliga end-of-the-80-s indieton och att denna ton på ett imponerande vis blandar stilar från så många av dem som arbetade i indievärlden då - att den som få andra samtida filmer gick rakt på rasfrågan i dagens USA, och samhällets rasism (som Street ömsom rasar mot, ömsom utnyttjar).

Det är dock trist läsning: Harris har varit ute ut leken i två decennier nu. Det tycks som om Hollywood inte har plats för särskilt många svarta regissörer.

Eller att ens indieamerika har plats för mer än en svart indieregissör åt gången.

Apflickorna får distribution

Det tog tre twittersekunder från det att eftertexterna började rulla på den första visningen, till att Lisa Aschans Apflickorna var årets hetaste och mest hajpade svenska film.

Alldeles säkert mycket välförtjänt.

Nu kan resten av världen glädjas åt att filmen har fått svensk distribution; till hösten kommer den via nya TriArt Film att gå upp på bio och senare släppas på dvd. I pressutskicket står inget om nätet, men man får hoppas att Mattias Nohrborgs nya bolag följer sitt löfte om andra plattformar. Det vore kul bland annat för att detta var en av grundtankarna med Rookieprojektet - att man skulle tänka nytt i alla led. Så fegades det både här och var. Men om den avslutande och - enligt många - bästa filmen i projektet fick spridas på nya vis vore det skoj.

Å andra sidan: när jag i fjol intervjuade flera regissörer för 10-tal, var Aschan den som hårdast propsade på att man som regissörer gärna vill göra film för biografen, för den odelade fokus man får av publiken.

Hur som: grattis. Ska bli intressant att se den omtalade filmen på vad det nu blir för vis.

PS: Färsk intervju med Aschan i Rodeo.

Rumäniens gräns

Apropå dagens artikel i SvD om Rumäniens gräns mot länderna utanför EU; se den GIFF-aktuella filmen Morgen. På fredag klockan 16.00 samtalar jag med flera rumänska regissörer, bland annat mannen bakom Morgen, Marian Crisan.