hynek

Filmavtalet, några tankar

2012-01-25T19:49:00.003+01:00

Har nu haft tid att läsa filmavtalet. Eftersom jag är emot ett filmavtal och vill ha en annan slags oberoende men statligt finansierad filmpolitik, där parterna inte är med på frivillig basis och vi har en stabil filmpolitik som inte behöver omförhandlas hela tiden eller vara i händerna på SF, så är jag rent principiellt emot. Men ser samtidigt ett par ljuspunkter.

Det svåra är dock att veta hur mycket som är önsketänkande, och vad som faktiskt kommer att efterlevas.

Att avtalet är teknikneutralt är förstås den största och på många sätt bästa nyheten. Det betyder att man kan få produktionsstöd även om filmen inte primärt ska visas på bio - så länge den håller en teknisk kvalitet för biografvisning. Eftersom standarden för detta i Sverige bör ligga vid filmer som redan har visats på bio - som Patrik Erikssons En enastående studie i mänsklig förnedring, mer känd som mobilfilmen - så är väl det egentligen inte ett problem för den som vill vara väldigt lågbudget (Fast SFI kan förstås tolka saken annorlunda).

Att man slopat 60-40 och satsar på en jämn fördelning mellan kvinnor och män är väl bra, men utan en större piska än förut är det svårt att se varför saker egentligen skulle förändras. Att mångfaldsmålet inte längre är en bisats man måste leta efter med lupp, är positivt det med.

Även om munnens bekännelse i just den frågan kan vara rätt farlig när det gäller en kritvit institution som SFI och den svenska filmbranschen - kanske tycker man då att det räcker att det finns nerplitat på ett papper istället för att faktiskt luckra upp både det egna huset, och resten av industrin? Här kan man inte bara se till vad filmerna innehåller och berättar (även om det är nog så viktigt).
(Sara Ahmed har skrivit en bra text om detta, The Non-performativity of Anti-racism)

Sen är det en hel del som känns mindre avtal och mer kommuniké från hög ort i Nordkorea: svensk film ska det ena, och svensk film ska det andra. Jag tycker förstås också det är roligt att svensk film ska någonting. Men jag hade blivit mycket gladare om avtalet vågade vilja lite mer kring den svenska filmen. Det vill säga att den ska mer än hålla »hög kvalitet och hög attraktionskraft«. Det senare är en omskrivning för de filmer som säljer flest biljetter på bio. istället hade vi behövt en deklaration som förklarade lite mer hur svensk film ska uppnå alla dessa fantastiska mål. Till exempel detta enkla:

»Lisa Aschans Apflickorna är en fantastisk film. Det är ett resultat av en av de få fungerande riktade satsningarna inom svensk film på flera år (någonsin?) där dessutom andra filmer höll hög kvalitet. Och det var billigt! Filmen fick priser! Robert De Niro pussade Lisa! Hurra! Eftersom den dessutom var kvoterad så ser vi att detta är något att dra lärdom av. Så vi instiftar två nya riktade långfilmssatsningar, som vi kvoterar. Därigenom ska vi sakta uppnå de drömmål vi sätter upp, och ta oss till alla de festivaler vi tycker är så viktiga«.

Men, jag vill återkomma till ett litet tekniskt aber i avtalet av ekonomisk art. Det är bra att det är teknikneutralt, men en stor del av kosingen kommer fortfarande ur SF Bios fickor. Och de kontrollerar biografmarknaden. Därför är det intressant att titta på nedanstående formulering ur avtalet:

»Om antalet biografbesök under sammanlagt tolv rullande tolvmånadersperioder fr.o.m. den 1 juni 2013 t.o.m. den 31 maj 2014 konstant understiger 15 miljoner besök fastställs biografavgiften under 2015 i enlighet med tabellen nedan. Om antalet biografbesök under åtminstone en sådan tolvmånadersperiod är minst 15 miljoner ska biografavgiften vara 10 procent under 2015. Motsvarande gäller även övriga besöksintervall enligt tabell nedan.«

Antal besökare (miljoner) Biografavgift (procent)

minst 15                                    10
14,9-14,8                                  7,5
14,7-14,6                                   7
14,5-14,4                                 6,5
färre än 14,4    6

För den som inte förstår kan man se det så här: biografägarna - det vill säga Sture Johansson på SF - har i det nya avtalet fått en anledning att sätta upp Hassel, Avalon eller vad det nu må vara de inte tror på: att de får betala mindre pengar om få människor går och ser sådan film. Och de snittar väl kring 10 000 besökare eller så dessa filmer. Eftersom filmer av det här slaget behöver markandsföring, flera kopior och långa rulltider på bio, så har väl SF knappast fått incitament att ta tag i den biten.

Vill vi ha in deras 10 procent, kommer de hävda (och de sina stora pengar) kommer de bara fortsätta att köra sina amerikanska blockbusters och de franska komedier de kallar för smultron.

Och de har ju fått sitt drömargument för att helt slippa visa pärlor som ovanstående Avalon på sina biografer någonsin mer:

»Det var ju ni som ville ha ett teknikneutralt avtal«.

FILMPRISET HETS 2012

2012-01-23T07:44:00.000+01:00

HETS 2012

När HETS-priset delas ut för tredje i rad tillfaller det filmfotografen Linda Wassberg för hennes foto på Lisa Aschans film Apflickorna.

Juryns motivering lyder:

Fotografen känns i Apflickorna högst närvarande i skapandet av filmens särart och form. Wassberg har skapat ett foto som noggrant och exakt fångar filmens skärskådande av roller, men som ändå låter ana en malström av känslor under den skarpa ytan.

HETS är ett pris som vill premiera den eller de som på olika vis förskjuter den svenska filmen och dess språk; som med egensinne utmärker sig på filmens område och sätter filmen som konstform i första rummet. Prisets namn knyter an till svensk filmtradition, men ska också ses som en uppmaning till pristagaren att idogt fortsätta på sin gärning - in i den svenska filmens framtid. Tidigare pristagare är Tova Mozard och Fredrik Wenzel.

HETS jury utgjordes i år av regissörerna Fijona Jonuzi, Marcus Lindeen och Saga Gärde, med filmkritikern Hynek Pallas som ordförande.

Hej 2012, hej kulturvänster och Kuba, hej Guldbaggar - och hej årets bästa film

2012-01-04T14:40:00.000+01:00

Ja jag är mycket medveten om mitt bristfälliga bloggande. Ursäkten är - fortfarande - att jag arbetar med ett tv-program och därmed skriver mindre, vilket således genererar mindre text även i andra kanaler. Det lilla jag hinner med vid sidan av just nu twittras ut, eller hamnar på Facebook. Så ska det inte vara och jag lovar att bli flitigare så fort jag är heltidsskribent igen. Våren tillbringar jag främst med att göra det program som kommer på Svt i höst, men lär återkomma om både filmavtal och annat.

Årets nomineringar till baggarna kom idag: roligast tycker jag att nomineringarna för Kevin Vaz (Play) och Tova Mozard för Stora Scenen är. Mozard fick Hets-priset för filmen när den fortfarande var ett verk på Milliken i Stockholm under namnet Big Scene. Vilket gör det hela än roligare. Bäst av alla svenska filmer i år är för övrigt Göran Hugo Olssons Black Power Mix Tape. Så var det sagt. Göran bör vinna alla priser, synd bara att dokumentärer knappt kommer på fråga för bästa film - Play och Apflickorna i all ära - båda värda priset av olika anledningar - Black Power Mix Tape är en större film.

Just idag kan jag väl i alla fall bre ut mig lite längre än på twitter-vis, eftersom den där jobbiga texten av Bengt Ohlsson legat och skavt hela dagen. Det är lätt att raljera över den och det har hela twitter gjort, mest hela dagen. Jag själv inräknad. För det är en lätt text att sparka på. Men den biten ska jag lämna därhän ett tag.

För trots alla brister texten bjuder på - Bengt Ohlsson är ingen idiot. Han umgås antagligen med andra människor som inte är idioter, (men som uppenbarligen inte vet vad sexdagarskriget var för något). Sanningen är den att jag rätt ofta själv häpnar över liknande saker. Jag ska inte ta och bomba er med exempel, men med rötterna i en gammal socialistisk regim så finns det en sak som irriterar mig extremt mycket bland svenska vänstermänniskor, inte minst bland kulturarbetare; och det är något som jag tycker är värre och viktigare att diskutera än det mesta som Benke tar upp idag.

Det gäller vurmandet för Kuba. Jag påminns om den saken en hel del nu när Marin Schibbye och Johan Persson, och den fria pressens villkor, diskuteras. För Kuba har följt mig som ett plåster sedan jag blev politiskt medveten. Först trodde jag att det var ungdomlig dumhet, då när jag fick skit kastat på mig för att jag kritiserade Kuba på Smålands Nation i Lund. Men Kubakramandet är något jag med ungefär samma brist på nyanser stöter på än idag - bland folk i fyrtioårsåldern.

Den svenska vänstern - om den finns - har två stora problem som hänger ihop. Ett: Den är inte lika uppdaterad till samtiden som Reinfeldts gäng. Den lever i slagord om Ådalen och industrifack.
Två: Den har inte gjort upp med sin historia. Efter 1989 tvingades man till något slags harklande kring Sovjet och satellitstaterna. Kuba hänger man dock alltför ofta kvar i, som om det var en neonskylt som tog emot på väg ner mot marken. För mig är det det yttersta beviset på att man inte är eller har varit intresserad av att göra upp med sin historia.

Men precis som den unkna höger där bruna ideal från förr spökar behöver vädra sina lakan, så måste den svenska vänstern göra upp med sin historia (ja, även den nationalism som finns förklädd i vilka arbetare man värnar om i facken) för att kunna kliva in i samtiden och framtiden.

Hur som helst - eftersom de fängslade svenskarna i Etiopien engagerar många svenskar som förmodligen hyser liknande vänstersympatier som jag själv (och självfallet många andra med helt andra politiska övertygelser) så vill jag bara påpeka att nästa gång ni på något sätt diskuterar Kuba, så minns detta: på Fidels ö behövs inte ens terroristlagar för att hålla journalister fängslade. Jag vill på intet vis sätta dessa saker mot varandra, men bara påpeka för vissa debattörer att det kan vara fint att skänka drivorna av oberoende journalister i kubanska fängelseceller en tanke.

Och här är några texter från i höstas för den som inte läst i andra kanaler - om Play i Dagens Nyheter, och om Václav Havel i Svenska Dagbladet.

Här en diskussion om Play som jag delvis ledde, på YouTube.

Drive

2011-11-18T11:18:00.000+01:00

Skriver, med stigande värdeomdöme, om Drive, Shame och Wuthering Heights.

...och tryck på play

2011-11-11T16:12:00.001+01:00

Ett längre inslag i P4 Kultur där jag talar om avhandlingen.

Play

2011-11-11T14:59:00.000+01:00

Skriver om Play på Weird Science idag.

Några rader om det där långfilmsstipendiet till kvinnliga regissörer

2011-11-11T12:04:00.002+01:00

Bara sådär en sak inför helgen som jag har gått och retat mig på i några veckor. Häromdagen var jag på Filmfestivalens kontor och såg på anslagstavlan rubriken "Lisa Aschan kan få fem miljoner kronor" (eller något i den stilen).

Hela den här grejen med det kvinnliga långfilmstipendiet är bara för märklig. Här "tävlar" alltså en regissör som Lisa Aschan och en etablerad manusförfattare som Jane Magnusson (tillika Guldbagge-belönad dokumentärfilmare) om en summa som motsvarar mindre än vad Aschan fick i stöd för en svensk lågbudgetfilm i Rookieprojektet.

Ingen skugga över säg Stina Bergman - som mot alla odds och utan mycket till finansiering drivit igenom och själv distribuerat en långfilm. Eller galleristen Wing-Wee Wu. Som inte ens finns i SFIs databas över svenska filmarbetare. Tvärtom: de senare borde vara självklara som tävlande om fem miljoner - de förra borde få ett ordentligt stöd av institutet utan att ingå i märkliga tävlingar (blir det frågesport också?).

För den springande punkten är att Filminstitutet överhuvudtaget är involverat. (Jag skulle vara intresserad av att se om någon av de inblandade redan sökt med sitt projekt och fått avslag.) Dels vore inte blandningen av regissörer möjlig om de inblandade var män, och dels är institutets uppgift att se talanger och ge dem ordentliga utvecklingsbidrag och produktionsstöd. Nu händer säkert det med Aschan (till exempel) ändå - allt annat vore häpnadsväckande. Men det är ändå en märklig situation.

Fem miljoner? Det låter säkert jättemycket. Men som jag skriver ovan fick en lågbudgetfilm åtta miljoner i Rookieprojektet. I en diskussion om den här saken var det någon som svarade mig att det är en bra grundplåt. Ja, om det var en vanlig produktion - men filmen måste göras på ett år.

Ring runt bland svenska produktionsbolag och kolla hur mycket extra de vill satsa i en sådan film (jag hoppas naturligtvis att någon vill det - men med tanke på vad film kostar och vilken tid det tar är jag klart tveksam).

Det hela påminner mycket, alltför mycket, om den där hemska timmen jag upplevde på biografen Rigoletto för ett par år sedan när ett gäng svenska filmkvinnor inte fick vara REGISSÖRER utan KVINNOR som fick ett litet utvecklingsstöd och tacksamt skulle stå på en scen och vara glada över det som deras manliga motsvarigheter per automatik och i det tysta (utvecklingsstöd är i vanliga fall inte offentliga) får på löpande band. Jag skrev om det hela här och här och skulle vara mycket nyfiken på att veta hur det gick för dessa regissörer - blev det några produktionsstöd? Det här var alltså vid samma tillfälle som Apflickorna avtäcktes i sin linda - så vi borde i sådana fall ha sett konkreta resultat vid det här laget. (Uppdatering: i det här inlägget hittade jag listan på filmer - tror jag vet att ett eller kanske två projekt är igång).

Sådär, nu kan ni få ta helg.

Ett komplement för vår tid

2011-11-09T10:16:00.001+01:00

DN återger i en notis den SFI-rapport som visar att sju av Sveriges tjugo största städer saknar "komplementsbiograf". Så ni vet att numer är alltså alla filmer vid sidan av svenska och amerikanska blockbusters komplement... Skämt åsido - även om den nykläckta termen verkligen är sämre än både "smalfilm" och "kvalitetsfilm" på samma gång - så är det inga roliga siffror.

Man kan förledas att tro att det är en ljuspunkt att ingenting har hänt de senaste tio åren när det gäller vilka filmer som visas och vilka länder de kommer ifrån - men jag skulle påstå att det är illa att vi inte har sett en utveckling under en tid då flera nya filmländer har seglat upp, under en tid då filmskapandet har blivit mer tillgängligt, när det finns allt fler festivaler (internationellt) att se och plocka hem filmer ifrån.

Undantaget är de år då Astoria fanns representerad i flera städer, eller vad sägs om det här stycket:

"I Linköping, den av de nämnda städerna som har flest invånare, visades 45 av de 85
europeiska långfilmer som hade premiär 2005, det år då Astoria etablerades. Under
2010 hade antalet sjunkit till 22 titlar. Som framgår av Diagram 1 har trenden varit
motsatt i Lund, där antalet visade nya europeiska filmer istället har ökat till 65 titlar."

Tänk på de debatter som blev i svenska medier när det uppmärksammades att färre utländska titlar från andra språk översattes till svenska. Men utveckling av det här slaget kan mer eller mindre fortgå hur det vill på filmens område.

Sammanfattningen och slutsatserna i utredningen speglar väl vad jag härom månaden skrev (här och här i lite olika form) om biografer och filmutbud utanför storstäderna - när filmen väl kommer på VOD eller DVD så är risken stor att den försvinner i mängden eftersom den inte uppmärksammas.

Som jag skrev då - det hela är en demokratifråga, och som de flesta sådana kan den därför inte överlämnas till "marknaden". Den har nämligen en lustig förmåga att förvandla för människan centrala vitaminer till komplement.

Tacita Dean

2011-11-05T14:12:00.003+01:00

I London pågår för tillfället Tacita Deans utställning FILM i TATE Moderns Turbinhall och i New Yorker finns en lång artikel (i sin helhet enbart för prenumeranter, sorry) om konstnärinnan som främst arbetar med 16 mm-film. Tate-verket är en hyllning till den analoga filmen, till filmremsan, och ackompanjeras av en katalog med bidrag av bland andra Neil Young (musikern, inte filmkritikern) och Keanu Reeves.

Dean har tidigare bland mycket annat gjort en film om Stockholmsaktuelle konstnären Cy Twombly (som dog strax efter filmen gjordes, något som drabbat flera av hennes "objekt" - märkligt och obehagligt nog för en person vars filmer ofta handlar om förgänglighet) men hon är inte direkt frekvent visad i Sverige.

Att kalla Dean för videokonstnär är handske i ansikte; hon befinner sig som Emily Eakin påpekar i New Yorker-artikeln på andra sidan skalan av en filmande konstnär som säg ynglingen Ryan Trecartin - vars rätt jobbigt snackiga, framsnubblande over-the-top-videos har haft stor framgång i den amerikanska konstvärlden de senaste åren - hos Dean står istället långsamheten och processen i fokus.
Hon ser sättet som digital film rullar fram och ödelägger filmremsan som ett hot, och menar att försvinner filmremsan och den kemiska processen, så försvinner också poesin i filmen. Filmremsan ger film ett fysiskt liv - den andas. Det digitala lämnar inget avtryck, det är ett helt annat väsen - inte ett andetag, inte ett liv, bortsvepbart utan att lämna avtryck. Samma process som med böcker och musik, men (och nu kommer alla vinylentusiaster döda mig) ändå väsenskild och svårare att acceptera med film, som i så mycket har varit det fysiska; från inspelning till klipprocess, till uppspelning och lagring. En process av tid, en fysisk handling.

Ett exempel på hur relationen till film som medium inte bara syns i hennes verks långsamhet, utan i temat, finns i filmen Kodak, om den franska Kodak-fabrik som tillverkade 16-mm-film och stängde 2006, ett par veckor efter hennes inspelning.

Vore kul med en utställning på säg Moderna. Men med tanke på att utställningen i TATES turbinhall heter »Unilever-serien« - det vill säga bekostas av ett multinationella företag med barnarbete, rasism, utbredda djurförsök, kvicksilverutsläpp och palmoljebruk på sitt CV - så får väl även vi vänta tills Alliansen har gjort våra institutioner beroende av Lundin Oil och andra neokolonialister som behöver putsa loggan för ett par miljoner.

Dagens inför SFF

2011-11-03T23:11:00.000+01:00

Återkommer med närmare tankar om två kommande festival (och repertoar) -filmer som jag har sett idag, men håll de här små twitterlånga tankarna i huvudet så länge:

"Steve McQueens »Shame«: New York à la Abel Ferrara & strålande Fassbender - men ändå osäker på om den når upp till fotknölarna på »Hunger«."

"Gus Van Sants »Restless« - ett hån mot alla regissörens tidigare filmer?"

"Musikläggningen i »Restless« i enlighet med rådande Hollywoodnorm: massiv & i varje scen. Dock lite märkligt när det rör sig om plonkindie."

»Shame« ska alla se, men jag hoppas på allmän oenighet eftersom det verkligen inte är en helt klockren film. Alltså inte, som i fallet med mästerverket »Hunger«, tvång på att tycka om den. »Restless« kanske också bör vara obligatorisk, så att det snart bildas folkrörelse mot det musikmissbruk som idag breder ut sig som en farsot i filmvärlden.

Nöjesguiden mot rasism

2011-11-03T22:49:00.001+01:00

Jag har inte hunnit läsa några andra artiklar i det färska numret av Nöjesguiden, ett specialnummer om rasism. Men jag är väldigt glad och stolt att jag har skrivit en avhandling som kan nå ut så brett att jag kan intervjuas om den i Nöjesguiden. Kanske inte ett blad som annars har gjort sig känt för att ta upp avhandlingar - men jag gillar tanken på att det som görs på våra universitet sprids så mycket det kan och inte hamnar enbart i akademins rum, eller i specialtidskrifter för de redan insatta.

Pedro, Jens och Miranda

2011-11-02T21:47:00.002+01:00

Det här ska handla om några korta nedslag i kommande filmer på Stockholms filmfestival - men först en ursäkt. För ett par månader sedan skrev jag i ett inlägg om den svenske fotografen och regissören Jens Assur. Det var bara några rader, och raderna handlade förvisso mest om Assurs verk och vad jag tyckte om dessa - men några av dem var också väldigt raljanta.

Jag har väl haft de där raderna i bakhuvudet då och då. Inte för att jag inte tycker mitt om Assurs fotografier eller hans filmer, utan för att kritik kan bli mycket dålig kritik av (i det här fallet) två anledningar: den skrivs på ett så pass raljerande vis att det blir personligt även om det inte är ämnat att vara det (kanske till och med personligt kränkande och sårande); och sammanhanget har inget att göra med vad man skriver om i övrigt.

Jag uppfyllde båda kategorierna med råge.

Jag tror mig även i bloggform för det mesta vara på rätt sida av den linje som går mellan saklig kritik och osmakliga påhopp. Så inte här. Och även om jag hade en aning om den saken (men inte riktigt går runt och tänker på varje stycke text jag har skrivit varje dag) så var det först när jag träffade en extremt arg Jens Assur, som jag insåg hur sårande de här orden faktiskt var.

Jag ber om ursäkt, raderar för första gången en bloggpost, och hoppas att jag har lärt mig något.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu till dagens filmer: Jag har ännu inte bestämt mig för om Pedro Almodóvars The Skin I Live In som helhet når upp till sina största stunder - men i dessa kändes den som en av regissörens bästa filmer. Visst fanns det avsnitt som var »onödiga«. Samtidigt så har Almodóvar ofta tidigare petat in exempelvis avslut på scener som inte leder någonstans men antyder att det ska göra det - och jag vet inte riktigt om man kan kalla stunder som ger en film liv, men är berättarmässigt onödiga, för dökött.

I vanlig ordning är det en fantastiskt snygg film; den utspelar sig i Toledo (där Luis Bunuel, en av Almodóvars stora idoler, lät Tristana utspela sig) och Almodóvar är sparsam med miljöerna men gör kullerstenarna och de gamla husen rättvisa. Och om The Skin I Live In är ren lyx sett till scenografin - något man kanske tar för självklart - så är det mer slående hur rik den är textuellt.

Referenserna rent berättarmässigt går främst till George Franjus Eyes without a face - en film som även den kretsar kring mentalt störda plastikkirurger på landsbygden - och de filmiska stilgreppen blinkar till allt från Almodóvars favoritfilm Vertigo - kanske främst för att Antonio Banderas nästan är James Stewart - och en åkning som riktigt doftar Citizen Kane. Hela filmens isolerade villa med dolda operationssalar och låsta rum är så nära en skräck/thriller regissören kommer att komma - och det med enorm stilmässig bravur.

Det ligger böcker kringströdda i helfilmen, tavlor med människor utan ansikten, projektionsytor; Pedros eviga mammarelationer haglar (en av filmens svagare sidor) - you name it. Men bäst - Almodóvars smartaste på länge - är den rent filmiska kommentaren som görs. Först sättet som han får oss att fokusera på ansiktets betydelse i film, men utan att gå till närbilden. Vi leds sakta in i ett ifrågasättande och tankearbete kring vad kropp och ansiktsuttryck betyder för vilka »vi« - eller snarare de skapade karaktärerna - är, och vad de gör. Och hur detta avgörs av ytan.

Men också, vilket gör filmen mycket mer modern än dess überklassiska filmrötter - så kommentarer hela hudproblematiken i den ett filmiskt dilemma som ligger i snittet mellan analog och digital film. Ett av de stora problem som finns i den digitala processen är nämligen att fånga hudtoner på (för filmens etablerade språk) rätt sätt.

Frågan bli då: vilka blir vi, om filmen ändar vårt sätt att se på de nyanser i vår hud - skinnet vi lever i? Och här dras det på ny hud, och dras av gammal, filmen igenom så det står härliga till. Det är händelser som ser ut som flera tankar.

Att The Skin I Live In vad jag förstår är spanjorens första utflykt i det digitala landskapet (i alla fall delvis) blir därför desto intressantare. I synnerhet som det är Almodóvars och ständige kameradragaren José Luis Alcaines snyggaste film.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så en kort avslutning om Miranda Julys nya film The Future. Jag minns ingenting av Me and You and Everyone You Know. Och efter visningen av The Future började jag misstänka att det har att göra med att min hjärna vill bespara mig saker - som vad jag egentligen tyckte om filmer som den och Mike Mills Thumbsucker för snart sju år sedan (var 2005 verkligen ett sådant år?).

På min förra dator hade jag en lång text med olika lustiga beskrivningar av begreppet »quirky«. The Future passar in i varenda en av dem - minst fyra gånger per scen. Sista tredjedelen av filmen är det så illa, och man har vant sig vid alla dessa irriterande manér som July och hennes pojkvän sysslar med, att man blir förvånad när någon öppnar en dörr utan att först dra på sig björnkostym och dansa en folkdans.

Det är en enormt jobbigt genomförd film om ett trettionågonting-par - och man är inte helt säker på att de har blivit infantila för att de är rädda för världen och livet - »medelklassen..... brrrr«, »villaförorten.... brrrr

Och man orkar bry sig ungefär exakt två rader om den saken.

Båda dessa filmer är bioaktuella (även om jag kan se Julys film falla ur den planeringen) så de är kanske inte filmer jag skulle ha prioriterat på en festival. Jag ska lusläsa programmet vid tillfälle och se om jag kan återkomma med några livsnödvändiga filmer av det slaget snart.

Svensk film - en verklighetsseparation

2011-10-22T15:42:00.003+02:00

Disputationen närmar sig, och jag sitter i intervju på intervju om min avhandling. En fråga som ständigt smyger sig in är en som min avhandling egentligen inte handlar om - de icke-vita invandrarnas representation i den svenska filmen. Nu berör jag förvisso frågan i boken, inte minst eftersom jag anser att normen även styr hur De Som Så Ofta Kallas För De Andra får ta plats i filmens rum.

Men vad som stör mig är denna ständiga - säkert välmenande - fråga: Vi har fått »fler« invandrarregissörer, varför inte så mycket fler nya bilder av invandrarna i det svenska filmrummet.

Kopplingen är inte så enkel - för det första är det väl knappast som så att det störtregnar »invandrarregissörer« (ett förhatligt begrepp) i svensk film.
För det andra: ska Josef Fares tvunget göra en ny Zozo var tredje år? Är han - eller Babak Najafi, som flera gånger efter Sebbe fick frågan om varför han gjorde en film om blonda svenskar - ett alibi?

Det som retar mig allra mest med frågan är nämligen detta - gör vita svenska regissörer enbart filmer om sig själva och det som finns i deras närmiljö och livskunskap? Är deras filmer enbart baserade på egna erfarenheter?

Nej, naturligtvis inte. Gott berättande handlar också om att kunna fabulera - och att ibland göra god research för att kunna berätta nya historier om samhället vi lever i. Vad avsaknaden av nya/ annorlunda berättelser om icke-vita svenskar egentligen visar, är exakt hur stor segregationen är i samhället.

Jag är förvisso övertygad om att det finns ett samband mellan vilka kroppar som finns i den svenska filmens rum - inte minst bland dem som bestämmer. Men att mer eller mindre tydligt fråga om »invandrarregissörernas« ansvar, det är att blunda för det gigantiska problem alla andras ointresse för hur samhället de lever i egentligen ser ut - och de många fantastiska berättelser som finns där ute.

Som jag ser det finns här segregation, beröringsskräck, brist på nyfikenhet - och ett stort film- (och naturligtvis samhälls-) politiskt problem i bakgrunden.

På ett seminarium om nordiska filmutbildningar som jag nyligen besökte, talades det om just brist på nyfikenhet - eller snarare brist på möten. Utbildningarna är i mycket hög grad (framförallt de svenska) slutna rum. En stillbildsfotograf talade om hur hon under utbildningen på 60-talet uppmuntrades till mötet - att gå ut och träffa folk som hon pratade med innan hon tog bilder. Det hänger samman med något som Stefan Jarl ständigt återkommer till, att en dokumentärfilm blir bara så bra som relationen mellan dem bakom och framför kameran. Punkt.

Jag tror att detta med nyfikenheten måhända luckras upp lite lite lite i dessa tider av fiktions- och verklighetsupplösning. Ruben Östlunds Play är ett exempel. Några av våra färska unga namn som kliver ur skolorna och trevar mellan fiktion och dokumentär. Men där är det, med undantag för Rubens film som ändå måste sägas drivs av en nyfikenhet som kommer ur ett problematiskt maktperspektiv via polisutredningar och samhällsapparat - fortfarande mycket vitt.

Inom dokumentärfilmen ser vi hur personer med invandrarbakgrund - nu senast Maria Kuhlberg med Han tror han är bäst och Zanyar Adami med Gerillasonen - skildrar viktiga frågor som har att gör med migration och uppväxt; uppväxt och bakgrund präglad av vad transnationell migration och liv (minnen är ett pågående liv) i krigsdrabbade områden kan innebära. Det är förstås väldigt viktigt, och pekar på att den personliga erfarenheten är en viktig ingrediens.

I en intervju pekade jag på den strålande iranska filmen Nader och Simin - en separation. Hur många personer med iransk bakgrund och säkerligen många mycket intressanta skärvor till liknande historier, finns det inte i Sverige? Vem pratar med dem? Är det bara Mani Maserrath-Agah (och Jens Jonsson, bless him) som ska ta tag i dessa annorlunda berättelser - och det under mycket hårt motstånd?

Och bristen på dessa berättelser inom spelfilmen tycker jag kan kopplas ihop med den rådande filmpolitiken. Om film är ett trögt medium, så har detta också att göra med produktionernas kommersiella villkor. Det är många kockar med i en film idag - allt fler finansiärer som tycker att de bör ha något att säga till om, och de letar efter minsta gemensamma nämnare. Folk Måste Förstå (själva förstår de naturligtvis, men inte Britt i Skövde inte).

Fegheten i att berätta nytt växer, när folk då hellre faller tillbaka på gamla stereotyper. Filmer som Play - ett strålande undantag i dagens Sverige - kan inte vara två per decennium, utan minst två per år. Minst.

För att få modigare berättelser i det dyra mediet, måste regissörernas och kreatörerna därför frigöras från det kommersiella ok som finns idag. Befrias från de många kockarnas allt tunnare soppa. Därför hänger frågan om berättelserna mycket starkt ihop med behovet av en helt ny och modig filmpolitik. En statlig sådan där enskilda aktörer som profiterar på film inte får hoppa av.

Det handlar nämligen om vårt samhälle, och dess väl och ve - och där är berättelserna om oss, om vår värld, en viktig fråga.

Pauline Kael vs. The World

2011-10-21T22:02:00.005+02:00

Den legendariska kritikern Pauline Kael - som i flera decennier skrev för The New Yorker - förärades nyligen en biografi, »Pauline Kael: A Life in the Dark«. FLM länkar vidare till några hyllningar.

Liksom många andra kritiker (antar jag) har jag plöjt flera av Kaels böcker med samlade texter. Flera av dem har underbara titlar som »I Lost it at the Movies« och »Kiss Kiss Bang Bang«. Det är tveklöst så att Kaels inflytande var enormt och att hon gjorde mycket gott för den amerikanska filmen. Och som skribent var hon ofta helt fantastisk - med känsla, filmhistorisk kunskap och en glödande penna.

Men jag har alltid haft svårt att läsa henne som vissa läser Bibeln. För hon kunde vara inte så lite enkelspårig och avfärdande i sin syn på - och kritik av - vissa regissörer. Jag häpnar ibland när jag läser saker som hon skrivit i sin skarpa stil - rodnar när jag läser hennes nästan barnsligt besatta tirader om Cassavetes - och tänker på ett (påstått) Woody Allen-citat (hon gillade bara hans »early, funny ones«) om henne:

»She has everything that a great critic needs except judgment. And I don't mean that facetiously. She has great passion, terrific wit, wonderful writing style, huge knowledge of film history, but too often what she chooses to extol or fails to see is very surprising.«

John Cassavetes var - on the record - tydligare:

"The way I figure it, if Pauline Kael ever liked one of my movies, I'd give up."

Richard Brody på New Yorker skrev för ett par år sedan mycket träffande om relationen mellan Andrew Sarris och Pauline Kael - som var bittra kritikerfejdare:

»On Sarris and Kael: there’s a thought-experiment that would be worth working out in detail. In their heyday—say, from the mid-sixties to the mid-eighties—if you were to watch only the movies Sarris endorsed, I’d predict that you’d have a pretty good sense of the best of world cinema at the time; if only Kael’s picks, you’d likely have a very skewed and narrow view of it.«

Jag håller med - och då är nog ändå mina fem cent på Kaels sida i hennes kritik av auteurteorin.

I dagarna skrev Brody även lite om hennes relation till Clint Eastwood (eller snarare, hans besatthet av henne) utifrån den nyligen utgivna boken »Conversations with Clint: Paul Nelsons Lost Interviews with Clint Eastwood 1979-1983« (Ja, Paul Nelson som i den legendariske Rolling Stone-kritiken, vän med både Bob och Bruce). Här Jonathan Lethems fina förord och utdrag ur boken.

Bäst är biten om att Clint lät sin terapeut ta sig en titt på Kaels texter om honom, och komma med ett omdöme om henne. Tydligen är den historien inte helt sann - men jag ser gärna att den inspirerar andra regissörer. Något för Richard Hobert kanske?

Triart.se

2011-10-14T10:23:00.000+02:00

Mattias Nohrborg med sällskap sjösatte i morse den nya sajten triart.se - en VOD-tjänst inramad av essäer, artiklar, kritik och krönikor. Jag bidrar med en debattartikel.

Hur sajten kommer att klara sig i dagens filmklimat återstår att se. Jag är övertygad om att Triart har rätt - film behöver en kontext och en sajt med debattartiklar, essäer och texter om filmerna är naturligtvis rätt väg att gå. En välskriven Murakami-essä - här signerad Kristina Petri och Kristina Lindström - kan säker få en och annan att betala ett par tior för att se Norwegian Wood hellre än att tanka ner den gratis.

Eller kanske har jag fel, kanske är det en utopi och ett tänkande som är helt utraderat hos de flesta idag - det är trots allt inte många klick till en sajt där Tran Anh Hungs film är gratis. Det är tror jag omöjligt att veta hur det ekonomiska underlaget för en sajt av triarts slag ser ut idag (och de som sitter på sifforna för liknande tjänster som MUBI är rätt förtegna om dem) - att intresset för »kvalitetsfilm« är minst lika stort idag som när Nohrborg en gång i tiden startade Triangelfilm, det tror jag. Men jag vet inte om vilja att betala för den är det.

Vad jag däremot vet och tror på är Nohrborgs förmåga att välja ut bra filmer - en förmåga han inte förlorat vilket några av årets godbitar, Apflickorna och Attenberg, visar. Och kurerande och personligt urval är, i dagens era av fullständigt överflöd, ett mycket starkt argument och ett utmärkt varumärke.

Lycka till!

Lisas leoparder

2011-09-28T19:15:00.000+02:00

Lisa Aschan torde väl vid det här laget ha auteur-status i vissa kretsar i det här landet. Den som vill kan nu ägna sig åt att dra röda linjer mellan leopardmönstrade badtrosor och andra leoparder eftersom regissörens danska dramaserie för barn, Thea och Leoparden, går på SVT B (Barnkanalen) onsdagar 18:45. Serien har även kallats för "en Thelma & Louise för barn".

Så vit som en bok

2011-09-25T11:14:00.001+02:00

Så kom den då från tryck strax innan bokmässan.

Fler snygga bilder på avhandlingen, ur olika erotiska vinklar, finns på formgivaren Nathalie Barusta Gäbels sida.

Killer of sheep

2011-09-19T15:31:00.001+02:00

Ikväll visar Cinemateket Charles Burnetts Killer of Sheep från 1977 (på Victoria i Stockholm). 19.00
Missa inte!

Såhär skrev jag när den kom på amerikansk dvd för ett par år sedan:

Burnetts skolfilm var ett svar på blaxploitation – regissören ville visa hur det fattiga svarta Amerika såg ut i hans ögon. Resultatet, som i år blivit tillgängligt för en bredare publik, är urban neorealism, en visualiserad 16 millimetersblues om vardagens svårigheter för en familj i Los Angeles. Dock inte utan poesi – dansscenen till Dinah Washingtons This Bitter earth är filmhistoriens vackraste.

Uppdatering

2011-09-16T09:49:00.000+02:00

Det går väldigt långsamt här, förlåt. Så kommer det nog att vara ett tag, i alla fall hösten ut. Jag arbetar med ett nytt tv-program vilket paradoxalt nog gör att jag har mer än någonsin att skriva om men absolut inte kan göra det. Just nu håller jag till exempel på att förbereda en lyxigt lång intervjustund med den förste regissör som skrämde skiten ur mig - som faktiskt fick mig att spy.

Nog om det. Här är en långtext på Weird Science, om iranska Nader och Simin - en separation. En film som drabbade mig på andra känslomässiga plan.

Men jag har ju skrivit de senaste åren, och på bokmässan skördas en del av det i bokform. På fredagen den 23 15.00 är det presskonferens i Fälth & Hässlers Lounge för min avhandling »Vithet i svensk spelfilm 1989-2010«. (Se Göteborgs filmfestivals program) Dryga nittio minuter senare i Värmlandsmontern samtalar jag, Sara Broos, Sara Villius och Amanda Ooms om skrivande och film utifrån antologin »Tankar om kreativa processer«. (PDF). Och på kvällen spelar jag - med flera - skivor på Storan. Då tillkännages också årets kulturtidskrift, där filmbladet FLM är en av de nominerade.

En biograf för vår tid

2011-08-31T14:09:00.001+02:00

Under den tid som jag har varit filmskribent så har jag bott i en eller flera storstäder och kontinuerligt rest på internationella filmfestivaler. Det har naturligtvis påverkat mitt sätt att tänka kring filmtittande, filmkultur och biografens status.

Nu bor jag sedan snart ett år deltid på landet, några kilometer utanför Sunne i Värmland. Det påverkar inte mitt filmtittande på något nämnvärt vis – jag går möjligen på något färre pressvisningar än tidigare men vill jag gå på bio blir det under mitt stadsboende. Jag har ändå kunskapen och möjligheterna att se ny och gammal film i samma utsträckning som vanligt eftersom jag vet var jag ska hitta information om film, och jag har ett grundintresse för filmen som medium.

I grund och botten styrs alltså mitt inhämtande av den här kunskapen, samt anskaffandet av filmerna, av mitt film(kultur)intresse. Det är ett intresse som jag kanske inte tar för givet i Stockholm, men som jag åtminstone delar med fler människor där och som känns mer självklart. I min bekantskapskrets i Stockholm kan man se ringarna på vattnet: alla mina vänner talar väl inte om den senaste koreanska arthouse-rullen, men de flesta av dem berör Lars von Triers senaste film. Det är i alla fall något som jag tar för självklart.

Detta har att göra med att filmen går upp på bio, och då mer automatiskt kommer att ingå i ett kulturellt samtal – den finns på människors radar eftersom det görs reklam för den, eftersom den recenseras och ibland skapar viss debatt. Men en betydligt mycket bättre film - säg Claire Denis 35 Rhums - som inte går upp på svenska biografer, passerar även mina normalt filmintresserade vänners radar.

Jag har som skribent länge och i allt högre utsträckning lämnat tankar på och diskussioner om biografens vara eller inte vara – menat att det finns en mängd andra sätt för den filmintresserade att ta del av film än biografen. Jag har istället fokuserat på att tidningar och annan media ska lyfta fram de alternativa/ nya distributionsvägarna, så att även dessa filmer – filmer som 35 Rhums – kan komma att ingå i ett kultursamtal – hamna på människors radar.

Jag tycker förvisso att detta det mediala fortfarande är en viktig fråga – och en som med relativt små medel kan genomföras (att avsätta en spalt och betala de små frilansarvoden det kostar t ex, eller hålla sig med anställda filmjournalister som har utbildning om film och fortlöpande inhämtar kunskap om film utanför den svenska biosfären).

Men ur ett filmpolitiskt – nationellt – perspektiv så har mitt tänkande kring filmkulturen, och filmtittandets möjligheter förändrats - jag inser nu att vi filmjournalister (och andra som är intresserade av filmen som kultur) skjuter oss i foten om vi lyfter blicken från biografen och dess funktion som filmkulturell bas, och slutar debattera denna och låser oss vid digitaliseringen som ett halleluja utan behov av sammanhang.

Därför tillbaka till Sunne. På Teaterbiografen– en fin gammal biograflokal– har man under sommaren kunnat se två filmer: den sista delen i Harry Potter-serien, samt Bilar 2. Till hösten går Försvunnen upp, som avlöses av Jägarna 2. Däremellan lantsortsbiografens tänka frälsning; det digitala evangeliet som ger en unik chans till Sing-a-long med Peter Jöback live från Stockholm.

Om vi dröjer vid den digitala biografen och digitaliseringen, som är den sedan flera år mest debatterade aspekten av framtidens biograf: Det är väldigt viktigt att komma ihåg, att en digital biograf och dess möjligheter i sig inte kan eller har möjlighet att skapa en ny filmkultur. Biografen i den lilla staden är fortfarande marknadsanpassad, på en marknad där folk enbart antas vilja ha en viss slags film (Bilar 2, Jägarna). Ofta får man höra motiveringen från filmälskare på små orter (med en suck): ”jo men det är ju så att när en svårare film visas så är det jag och en person till i salongen”.

Vid ett besök på Sunnes lokala videobutik, ser man hur biografens utbud och det obefintliga intresset för en bredare filmkultur speglas i dvd-hyllan: de senaste årens filmer huller om buller vid sidan av topplistan (rätt många exemplar av Varg faktiskt). Filmerna - även några av de mer udda - finns alltså där, men kunskapen att presentera dem finns inte, eller är ointressant. (Samma stad har en tobaksbutik med en tidningshylla som matchar de bästa i Stockholm, fint kurerad uppdaterad och organiserad efter ämnen).

Min poäng är, att den digitala biografen i sig inte kommer att förändra filmkulturen i Sverige. Vill man skapa ett intresse för film som något mer än Bilar 2, kommer det inte att räcka med en projektor och en kabel. Eftersom "marknaden" de senaste åren tydligt har visat sig oförmögen att upprätthålla en filmkultur i det här landet, anser jag att det bör finns ett nationell uppdrag hos SFI att skapa och förvalta en sådan.

Om vi anser att film är viktig, att den dels har en historia som är viktig - säg i stil med litteraturhistorien - och att den är en konst/uttrycksform som är viktig att kunna något om - något som bör vara fallet med tanke på bildens, i synnerhet den rörliga bildens, status och närvaro i våra liv från allt yngre ålder - då måste vi också fundera kring hur vi, på en nationell nivå, ska lära unga människor hur den ser ut, fungerar och att det finns en bredd och rikedom i både samtidsfilmen och i filmhistorien. Denna kunskap är idag borttynande på grund av biografens marginaliserade ställning. Folk har ingen kunskap om film, och vet därför inte hur de ska få tag i den, hur digitaliserad den nu än må vara. Den kunskapen är en demokratisk fråga.

Det finns två viktiga moment för att förverkliga detta: det ena är att undervisa i filmkunskap i skolorna, att ge elever en möjlighet att möta en annan film. Den andra är en biografkedja i statlig regi. För om biografen och biofilmen som det så ofta hävdas är ”död” – vilket egentligen är en irrelevant diskussion i sammanhanget – så är det desto större anledning att skapa en biografkedja (eller två!) som förvaltar en unik konstform. På ett sätt kan man säga att denna ska ha samma funktion som biblioteken har idag.

Kritiken från marknadsaktörerna (det vill säga SF) är helt ointressant - på samma sätt som Bonniers inte ska lägga sig i att det finns bibliotek. En sådan kedja skulle distribuera antingen arthousefilmer som visas i de stora städerna men inte på små orter (koreanska Poesi för att ta en aktuell film), annan arthouse som inte ens kommer till svenska biografer i vanliga fall, samt Cinemateketserier. Filmerna skulle ha lång speltid, så att det så nödvändiga ”snacket” om dem hinner sprida sig.

Det här är inte en konkurrens utan ett alternativ – med mer filmkultur mer filmintresse, och i förlängningen en möjlighet för de kommersiella aktörerna att bredda sitt utbud.

Situationen med biografen Zita i Stockholm, där en liten grupp aktörer kan stjälpa Sveriges främsta art-housebiograf– har visat på hur vansklig situationen har blivit efter decennier av usel kulturpolitik på filmens område, samtidigt som teknologin har gjort att filmmediets infrastruktur har förändrats i grunden. Behovet av en statlig biografkedja med ekonomiska muskler och ett oberoende av politiska och kommersiella aktörer är idag större än någonsin, om vi ska behålla (återskapa kanske är ett bättre ord) en filmkultur i Sverige.

Att bredda filmkulturen handlar inte om att ”uppfostra” folk att se på ”bättre” filmer – nej, de är inte ”svårare” – utan att visa att det finns alternativ. Den fria marknaden vi har idag, den har nämligen resulterat i ett märkligt marknadens förtryck, där film, i synnerhet utanför städerna, har blivit något mycket mycket smalt: kommersiella storfilmer.

Så det handlar inte om att ”alla” ska gilla Spegeln. Men om 2 personer i en skolklass på 30 utbrister ett "Wow jag visste inte att sådant fanns", då är det en viktig vinst. (För det är naturligtvis inte så att alla 30 i klassen utbrister ett "wow" när de ser Harry Potter heller).

Filmkulturen är speciell, den har en speciell historia och denna är knuten till biografen och dess kollektiva visningsform. Ska den förvaltas och spridas bör det i grunden vara i denna form. De övriga möjligheter som finns idag, och som kommer att ges i framtiden – något som i synnerhet kommer vara till främjande för den glesbygdsboende – är bara kanaler som vi fyller med de filmer och den andra information vi har kunskap att hitta till, kunskap om. Men först måste den finnas tillgänglig.

En ytterligare aspekt av film via digitala distributionskanaler direkt till hemmen, som det talas mindre om, är i vilken grad denna förändrar beteenden kring hur vi ser film. Att ladda ner en låt eller en kort snutt – säg en video – är en sak; vi kan smakprova en artists utbud, hoppa mellan musikstil ochsåvidare. Detta låter sig helt enkelt inte göras med långfilmer. Visst kommer det förändrade sättet att sprida film i förlängningen ge upphov till nya filmspråk – det är jag säker på – men att ladda ner en film till hemmets dator/ teve är sämre lämpat om man ska ta till sig filmhistorien (och en hel del av de filmer som fortfarande görs med biografen som tänkt visningsplats). Det är – vad man än tycker om saken – ett faktum.

Som ett brev på posten publicerade DN Helena Lindblads inlägg i filmavtalsdebatten samtidigt som jag skrivit ett första utkast av den här texten (Zita gör väl biograffrågan aktuell). Jag har egentligen ingen annan åsikt än Helena – jag anser som jag påpekar att digitaliseringen innebär enorma möjligheter, men frågan är vad denna innebär utan en bildning/ existerande filmkultur.

Helena: ”Man kan gråta över den klassiska 35-mm-filmens bortgång, samtidigt som varje filmälskare måste glädjas över att digitalisering och nedladdning innebär en kulturpolitisk demokratiseringskampanj som gör mer och bättre film tillgänglig för betydligt fler. Flera kvalitetsfilmsdistributörer (Tri Art, Nonstop Entertainment) satsar till exempel på plattformar för nedladdning av riktigt bra film.”

Demokratin som jag påpekar ovan, kommer inte automatiskt av tillgången till något - utan om kunskapen av vad denna tillgång kan ge. Jag ser hittills inga tecken på att någon aktör - i synnerhet inte medierna - kan fylla de stora skorna idag.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har i en mängd texter de senaste åren pläderat för en förändrad filmbevakning, som lyfter in film som inte distribueras på bio, och jag har påpekat vikten av och möjligheterna med digitaliseringen av biografen.

Här är en del länkar.

http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/11/ju-dummare-uttalande-desto-svarare-att.html

http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/03/titanic-sails-at-dawn.html

http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/10/vad-var-det-jag-sa-kapitel-ix-i.html

http://hynek-pallas.blogspot.com/2009/10/svegfors-did-you-hear-about-his-one.html

http://www.weirdscience.se/?p=1411

http://www.svd.se/kultur/sa-moter-biobranschen-framtiden_1599035.svd

»Claire’s Africa«

2011-08-19T14:03:00.001+02:00

I september 2009 såg jag Claire Denis »White Material« på Torontos filmfestival. Som en del av mitt juryarbete skrev jag en text (på engelska) om filmen. Det är en del av uppdraget, och det är meningen att texten ska lämnas och publiceras innan festivalen är över - vilket alltid är alltid lika stressigt och jobbigt att fixa när man är under festivalpress. Häromdagen upptäckte jag att ingen av juryns texter från Toronto 2009 har publicerats. (Suck). Passar därför på att lägga upp den här eftersom »White Material« visas på SVT imorgon lördag. (Jag har inte petat i språket så ni får ha överseende med felaktigheter och pinsamheter).

The name of Claire Denis’ new film WHITE MATERIAL is a pejorative expression for white settlers in Africa. The main ‘white material’ here is a white plantation owner, Maria Vial (Isabelle Huppert), who refuses to leave her plantation even as a civil war seems to be drawing closer, and the French army is moving out of the unnamed African country where the story takes place. Amidst groups of rebels, child soldiers and an increasingly hostile environment, Vial remains – perhaps wilfully – ignorant.

Even though WHITE MATERIAL does not comment on post-colonial issues in a straightforward way, these issues are very much the core of Vials ignorance.

‘We have been rooted here for years’ she says; an argument that is sharply contrasted to Denis’ clever montage with a radio-dj who, over soft reggae-songs, propagates against the white settlers and urges black people to take their country back. (As his voice is heard on radios throughout the film, radios carried by child soldiers or playing in stores, one cannot help to think about the central role radio stations similar to this one played in the genocide in Rwanda in 1994).

Vial fails to see that all her relations to non-whites – either the mayor of the village or the workers at the plantation – are based on economical transactions. Yes, she and her family has been rooted in this place for years, but because of the ongoing, brutal, toppling of colonial power-relations in the country – something she fails to understand – they are as easily uprooted. As one of her workers says in reference to the French army’s last attempt to get Vial to leave – before leaving the plantation himself – ‘That copter didn’t come for us, it came for you’.

But what makes WHITE MATERIAL a powerful and sensually overwhelming film lays not so much in the political material of the story, but in the stylistic storytelling. Edgy but beautifully shot and edited, the introduction of Vial and her relationship in the films first fifteen minutes explains her love for the place, this Africa, where she lives. The camera, at times hand-held and often in a close-up of Huppert’s profile, takes in the landscape as through a hazy lens. Burnt ground, green hills, a misty sky. Vial walks around in silence or rides a motorbike enjoying the wind.

The soundtrack – created by long time Denis-collaborator Stuart A. Staples of the Tindersticks – is hauntingly beautiful. At times eerily dissonant with the pictures, sharpening the edged of the dirty beige ground (not unlike the score in Paul Thomas Anderson’s THERE WILL BE BLOOD) at times creating a soft counterpoint to menacing scenes. One of these is also the films most beautiful: as a group of child soldiers slowly emerge through the woods with machetes and guns, the soundtrack plays a soft tune consisting of flutes and strings.

The contrasts create a rich texture to the photo in WHITE MATERIAL. Tactility is something reoccurring in Denis’ films and she goes about creating it in different, interesting ways: In one scene, government soldiers are cutting the throats of sleeping child soldiers. Denis lets the atrocities take place off-screen, but amplifies and prolongs the horrible sounds of the murders, making it impossible for us to escape them.

In an earlier scene, Vial lovingly submerges her hand in a basket of red, brown and black coffee beans – wonderfully filling up the whole screen – as we hear the sound of the beans rattling. One cannot help to think of the equally sensual kneading of pizza dough in Denis’ film NENETTE AND BONI [NÉNETTE AND BONI, 1996]. Yet, in contrast to the sexuality in several others of Denis’ films, the sensuality in WHITE MATERIAL is restricted to the beans, and to Vials relationship to the place.

It is by creating this sensual relationship between Vial and the unnamed African country that Denis raises above judging the character. Even if she puts Vial in a colonial context, especially in the dialogue and in the surrounding events, she shows that whatever political issues are at hand – Vial is a also an individual in love with this place. It makes for a wonderfully complex portrait, and for a beautiful film about tragic events.

Världen på en tråd

2011-08-04T20:53:00.002+02:00

Jag har aldrig sett Rainer Werner Fassbinders World on a Wire, en tre och en halv timme lång tv-film som den tyske regissören gjorde 1973 - tydligen var den "lost for decades". Men filmen restaurerades nyligen, och man framställde en 35mm kopia som visades på MOMA förra våren och på Berlinalen innan det (där jag missade den med en dag).

Trailern ser helt fantastisk ut - människorna så ofelbart i Fassbinders värld, och världen så omisskännligt sci-fi-film a la 70-tal.

Så jag är naturligtvis väldigt sugen på att se den - en film som tydligen berör liknande frågor som Matrix (och Platon) om verkligheten kanske bara är en illusion. Och blev inte mindre intresserad efter att Sam Smith, som ofta designar posters till Janus filmer och omslag till Criterion, la ut arbetet med postern inför en liten amerikansk turné som World on a Wire gör på cinematek i höst (och ja, Stockholms Cinematek - det här är en vagn ni borde hoppa på när tillfälle ges!).

Kan ju vara en av de snyggaste filmplanscher jag har sett på mycket länge.

För att inte tala om alla dessa ensamma vita män

2011-07-27T10:27:00.000+02:00

Tog några timmars semesteravbrott för att publicera ett utdrag ur min avhandling där jag diskuterar hur ensamma vita män konstrueras som förövare på film.

Utgår ifrån Wallander-filmen Hämnden, där en grupp muslimer (eller »terrorister«) kontrasteras mot en ensam vit man. Läs på Weird Science.

Det ickepoetiska (film)språket

2011-06-22T10:31:00.002+02:00

Ser Andrey Zvyagintsevs ~~Återkomsten~~ Förvisningen och läser dåtida recensioner. Märker hur irriterad jag blir över ett i kritik återkommande adjektiv om filmspråk som jag betraktar som oprecist nonsens. Jag har säkert gjort mig skyldigt till detsamma vid något tillfälle, men here goes:

Zvyagintsevs film är en av de ur foto- och redigeringssynvinkel säkraste som har gjorts sedan den kom 2007. Även så ur scenografisk synvinkel, val av miljöer och hur dessa nyttjas i relationen. Sedan kan man få tycka vad man vill om den - men ur hantverksskicklighetssynvinkel är den helt enkelt oantastlig, och filmspråkets like har vi inte sett i modern svensk film.

Att regissören på ett eller annat vis har valt att klippa fram sin 150 minuter långa film på just det här sättet i relation till sin historia betyder nästan alltid något; jag tror att hans fokus på landskapet i relation till huset betyder något; jag menar att när han går från broderns döda kropp, överlämnandet av pengarna inomhus, till helbilden över grusvägen där ambulansen möter bilden, så är det en del av - för att göra en jämförelse med litteratur - meningsbyggnad, satser, punktering, komman, mer eller mindre adjektiv och adverbialtyngd stil som han vill berätta något med.

Det vill säga a) Zvyagintsev har, liksom Terrence Malick, skapat en stil som han är bekväm med och b) det är en stil som berättar något: en stil som förstärker intryck, där en åkning över en älv som inte runnit (i första akten på ryskt manér: pojke: "varför rinner inte älven?" pappa: "bara Gud vet") efter ett dödsfall börjar rinna samspelar med filmens teman (Gud, tro, hopp - vems hopp - naturen, relationen mellan mannen och kvinnan och dess torka). Men c) det är, som alltid när man varit skicklig nog att skapa en personlig stil, också något som stundtals "bara" är bländande vackert.

Vad det däremot inte är - i alla fall inte i första hand - är POETISKT. Visst; bildspråket kan göra ett poetiskt intryck - men att som kritiker inte anstränga sig för att tolka varför en regissör som Zvyagintsev (eller Malick) arbetar som han gör med bild, ljud (den där tonen, som intro till kör i kyrkrum som återkommer filmen igenom - vad har den för relation till troelementet i Förvisningen?) är om inte tjänstefel så i alla fall väldigt tråkigt

. Det kan också vara så att en snygg bild i en film kan vara där för att den är snygg, precis som en snygg formulering i en bok kan vara något en författare yvs med, har med utan övrig anledning än att han eller hon är så förbaskat stolt över att orden satt i just den följden. Men att kalla den raden för poesi - det vore kanske att spotta Ekelöf i ansiktet. Vilket inte betyder att den inte kan verka poetiskt på någon, nej.

Men man kan då också som kritiker våga sig på att skriva DEN TAGNINGEN ÄR SNYGG och inte - återigen saker jag säkert gjort mig skyldig till ett flertal gånger - överanalysera vad som kan finnas under ytan. Som jag nyligen läste att Lars Vilks i ett lätt förvirrat blogginlägg skrev om hur kritiker analyserat vattenytan i Karin Broos tavlor: den är ypperlig vacker men det behöver faktiskt inte betyda att kritikerna till varje pris ska tävla om att inmuta området under vattnet med sina överlastade tolkningar.

Det vill säga: ibland förtar (över)tolkningarna det faktum att en regissör eller konstnär är en fenomenal hantverkare, och att det i sig är något att jubla över, att det i sig kan göra det värt att se en tavla eller 150 minuter film. Vattnet är kanske hotfullt för att det är helt otroligt målat. Det behöver inte vara så - och det behöver inte vara så på varje tavla: liksom varje tagning hos Zvyagintsev inte behöver handla om relationen man-kvinna, tro, Gud, kärlek och människa. Utan bara är ett infall av att solen låg rätt på ett träd.

Ja, jag vet att jag ofta tjatar om relationen form och innehåll när det gäller film och annat, och ja, jag kommer att fortsätta med det. Men: kritiker kan ibland vara betjänta av att se hantverksskickligheten och valet av motiv å ena sidan - och varför motiv återkommer och vad narrativet i detta kan betyda å andra sidan - jag tror att en skicklig kritiker också är den som vet att skilja åt, en som inte alltid stirrar sig blind - och vet att förena form och narrativ; eller som å andra sidan kan se en vacker bild placerad på rätt ställe, ett bra penseldrag på rätt plats, utan att överlasta och överläsa - men ser den mer mer symbolmättade bilden eller tagningen och placerar in den i kontext.
(För att återigen nämna Malick: som kritiker som ser jag ointressant poserande i Den nya världen, ett mästerverk i Den tunna röda linjen, och en riktigt bra film i Tree of life. Jag säger inte att jag har rätt när jag skriver det om filmerna - vad jag menar är att man i alla fall får försöka se förbi den ungefär lika snygga stilen filmerna är gjorda i, att de inte alla är bra och därmed lika värda eller nödvändiga, för mig, att övertolka de svajande grässtråna i helt enkelt.)

Jämför man med litteraturkritiken skulle det vara ungefär som såhär: alla filmer med sömlöst och så osynligt bildspråk som möjligt är prosa, och litteraturkritiken skulle kalla detta för prosa - allt utanför den ramen (allt utanför deckarsfären) vore poetiskt.

Från och med nu deklareras således detta: på svenska biografer går det upp en, kanske två filmer var tredje år som innehåller något som helst element som är poetiskt, men desto fler som kan upplevas poetiskt. Men den filmkritiker som -utanför att de går på Moderna och ser någon "filmkonst" de verkligen inte förstår - vill skriva att något är poetiskt måste också först visa att han eller hon behärskar att bryta ner denna poesi, kanalisera den till en faktiskt upplevelse och förklara den för läsaren utifrån hur språket rent filmiskt är konstruerat.

Annars kommer jag enbart att utgå ifrån att personen ifråga har sett en lång tagning på ett träd i en film gjord någon annanstans än på den amerikanska västkusten.

Kritiker och genre

2011-06-17T13:34:00.001+02:00

När man som kritiker sågat en film dyker det som ett brev på posten upp kritik om att "man inte förstår genren". Det handlar uteslutande om film av det slag som hamnar under beteckningen genrefilm - skräck framförallt. De anonyma kommentarerna och mejlen handlar om att man är dum i huvudet för att man inte har sett en obskyr italiensk zombierulle från 1972, eller inte identifierat filmmusikkompositören som kusin till Dario Argento.

Djävulen är alltid i detaljerna när man recenserar sådan film, och fail ligger bara en missad cameo bort.

Nördar är känsligast, kanske för att de är ängsligast, och deras enorma berg av kunskap har gjort dem oförmögna att se objektivt på avsnitt etthundraelva av någon intergalaktisk teveserie. Förlåt, men jag vet från Dylanvärlden att det är sant - att höra Bob kraxa sig igenom Like a Rolling Stone i Globen och sedan sitta med tårögda män på krogen och höra dem förklara, med salighet i rösten, att det var den största stunden i deras liv... Ja: jag förstår det subjektiva berörande och vill aldrig beröva någon passionen. Men nej: det är omöjligt att som kritiker följa en röd fnurrig tråd mellan den Like a Rolling Stone och hundra andra versioner och genom någon slags relativism säga att det är bra. Det är det inte. Det kan vara vackert, men jag kan inte utanför en diskussionsgrupp där jag sjunger gospeln sätta mig och skriva ihop en till vanliga människor kommunicerande kritik om hur det är "bra".

Och precis där hamnar Fredrik Zillens krönika på Filmnyheterna.se som dels avhandlar filmkritiker och dels betyg (vilket jag inte orkar beröra igen). Zillen undrar varför det inom musiken finns kritiker för klassisk musik och jazz, men inom filmen inte finns kritiker för olika genrer. För det första är det en sanning med modifikation: naturligtvis sker det uppdelningar, naturligtvis förs det på redaktionerna diskussioner om vem som kan bäst och är mest lämpad att skriva om en film. Men: det betyder inte att detta alltid är önskvärt att det ALLTID ska vara så att x skriver om skräck och y om romkoms. Den som snöat in på skräckfilmen är kanske inte lämpad att skriva om skräckfilmen, jämt. För att denna person helt enkelt blivit förblindad av detaljerna och inte med något sånär osuddiga glasögon kan se förbi referenserna och blinkningarna.

Och det är enklare, tycker jag, att skriva om skräckfilm ena veckan och en grekisk arthousefilm i nästa vecka, än att hoppa mellan hip hop, klassiskt och jazz. Kanske för att det är lättare att någotsånär sätta sig in i filmernas bakgrund och göra research (naturligtvis förutsatt att man har en gedigen grund i sitt filmkunnande) än det är att göra dito mellan tre så olika musikstilar (eller vad man ska kalla det). För jag tycker inte att man bör ha sett varenda skräckfilm i världen, däremot att man har gjort ordentlig research på regissören, vissa besläktade filmer och är bekant med genrekonventioner. Och främst kan känna igen en välgjord film när man ser den - och utgår ifrån sin magkänsla.

Jag har gång på annan påpekat detta i diskussioner om filmkritikens framtid - att jag inte tycker att det är en roande tanke med alltför snäva kunskapskluster som ersätter den bredare filmbevakning som finns. Ändå kan jag föreställa mig att det blir så; bloggar knutna till tidningen där skräckfilmsexperten skriver om filmen från hela världen, just för att det inte kommer att vara det snäva nationella bioutbudet man recenserar, utan har en mer uppsökande funktion. Då blir genrekunskapen en av de ingångar man kan ha för att upptäcka film i olika kanaler. Jag hoppas att man hittar balansgångar, dock.

För jag tror i slutändan att det är viktigast att man har bra kunskap om filmen som medium, är en bra researcher (det vill säga älskar att se film, och läsa på om den) och vågar dra referenser utanför filmens och genrens eget fält.

Annars kommunicerar man inte med de filmkonsumenter Zillen menar att vi vänder oss till, utan bara med ett gäng andra nördar - obönhörligen fångar i en galax långt, långt borta.

PressPausePlay

2011-06-07T13:53:00.003+02:00

Ledsen för den månadslånga bloggtystnaden - lite mycket nu. Vill dock inte missa att ge ett dokumentärfilmstips. PressPausePlay av David Dworsky och Vicor Köhler visades häromveckan på SVT, men finns fortfarande att se på SVT Play. Filmen handlar om hur film, konst, litteratur och andra uttryckssätt förändras av tekniska förutsättningar.

Fokuseringen på dagens situation är stark, men röster som Bill Drummond pekar på teknikens förutsättningar för konsten i alla tider: Drummond ger exempel som hur elgitarren var en förutsättning för att Jimi Hendrix ens skulle kunna börja fantisera om de ljud han skapade; hur tekniken alltid föregår konstnärerna. Hur form ges av de tekniska begränsningar och möjligheter som finns.

Filmens eget stiliga formspråk paketerar dessutom argumenten snyggt. Jag har egentligen bara en enda invändning, och det är mot en sak som ~~Moby~~ Seth Godin säger. Han menar - korrekt - att det vi kallar för industrier, som musikindustrin, bara är en kort stund i musikens historia: att musik fanns innan decennierna av industri, och kommer att finnas kvar när denna är borta. Men så gör han en svepande generalisering och menar att det även gäller konsten och filmen. Och när det gäller filmen, så är ju detta helt enkelt inte sant - tvärtom är industrin en av de förutsättningar och begränsningar som filmen föddes med. Så filmen fanns i praktiken inte innan industrin (i alla fall inte på samma sätt som musiken). (Med detta inte sagt, att inte musiken har påverkats oändligt av radion, singlar, LP-skivor, CD-skivor, Spotify - men detta handlar inte inlägget om).

Men, vad vi ser idag - vilket gör att de revolutioner som PressPausePlay skildrar är ännu mer revolutionerande på filmens område - är möjligheten att som filmare helt lämna en industri. Jag tänkte lite extra på detta när jag läste ännu en recension av Jan Holmbergs essä Slutet på filmen O.s.v idag. Jag har ännu inte läst boken, men naturligtvis är det ju så att brottet som filmen står inför nu, är mitt uppe i, är större än på något annat område eftersom det är så genomgripande för hela filmens fysiska väsen - från inspelning, till distribution till visningsform.

PressPausePlay hjärtar DIY-kulturen, men är inte okritisk: här finns röster som menar att guldkornen försvinner i skiten, hur svårt det är att synas och ta sig fram. Att konstnärlig integritet kan vara svår att behålla om man jagar tillräckligt många tryck på gilla-knappen för att få finansiering, eller massans kärlek. Att de stora namnen i filmmediets historia inte hade haft en chans idag. Kanske och må så vara: det hör till de nya villkoren.

Men, det bästa med PressPausePlay är ändå att man själv blir väldigt sugen på att skapa efter att ha sett den - det är väl det högsta betyg en film av det här slaget kan få.

Läs även Julia Skott på Weird Science i samma ämne ur annan vinkel.

Nyhetsmorgon

2011-05-06T10:24:00.003+02:00

Newsflash: Nyhetsbedömningen på SVT är en fortsatt katastrof. Ja, jag vet, den har varit undermålig i flera år men Osama har tydligen rubbat balansen helt nu. Jag trodde att botten var nådd häromdagen, när en New York-korre i vad som tedde sig som småonyktert skick svamlade framför Ground Zero. Tyvärr tycktes hon mest bubbla med i omgivningens lycka.

Men bubblandet och dess följder bara fortsätter, hos reportrar och redaktörer. Igår var det Stefan Åsberg som med rynkad panna stod vid samma plats som sin kollega och inom loppet av 40 sekunder hade förklarat för oss att ”det kunde blir oroligt bland muslimerna”, att ”man inte visste hur det kunde bli i arabvärlden” och slutligen något om "den muslimska världen”. Att han gav lika lite för verkligheten som för terminologin insåg vi när detta bara var en introduktion till Den Mänskliga Vinkeln som var inslagets centrala punkt.

Den Pensionerade Brandsoldaten i oljerock och hatt (munderingen kommenterades av reportern men jag förstod ändå inte riktigt symboliken, fast min flickvän naglade ner åkomman rätt precist: Crocodile Dundee) som För Första Gången Sedan Osama Bin Laden Avrättats – eller sedan RÄTTVISA skipats – återvänder till Ground Zero.

Inslaget blir värre och värre och vi inser att Brandmannen inte bara är en stackars man som förlorat 99 av sina vänner och kollegor - utan en stackars man som därför också helt lämnat verkligheten för Kampen Mot Terrorismen. Exakt vad han gör förklarades inte - han förklarar dock att han vigt sitt liv åt Detta - men det han eventuellt gör började han göra dagen efter attentatet. Att döma av Aktuellts inslag handlar det om att, med benägen hjälp från fotografen, prata om amerikanska flaggor som vajar i motljus.

SVT: vad hände med vad, när, hur, varför, och varför en gång till?

SVT: Det här är faktiskt motbjudande. Ni har inget som helst omdöme kvar. Ringer det inga varningsklockor? Hade den här mannen varit en man på gatan – den traumatiserade och obehandlade person han faktiskt är – från precis vilket annat land som helst, så hade det varit tydligt för er också och hamnat på redigeringsrummets golv. Åsberg hade fått en reprimand.

Kanske, tänker jag, är Hämnden och Rättvisan att betrakta som en tipping point: den punkt där så många svenska journalister blivit New York-frilansar att vi genom artikel- och inslagslavinen om onödiga saker från staden svenskar helst semestrar i, helt enkelt dragit upp omdömeslösheten genom osmos.

För att tydliggöra: den som tror att det är nyhetstorka på jordklotet eller att betydelsen Public Service skulle ha somnat in – och det här är bra att minnas, eftersom vi under de närmaste veckorna och månaderna kommer tvingas leva med Den Oerhört Intressanta Kampen Mot Brandväggen På Osama bin Ladens PC – kan ratta in P1 på morgonen och lyssna på efterdyningarna av inbördeskriget i Elfenbenskusten, där de sista blodiga stridernas kroppar ligger vid sidan av vägen.

Och vill man ha human interest, varför inte lyssna på Vetenskapsradion (!) där Ali från Libyen väntar barn med Katarina i Karlstad; de bor i en etta; hon är fem månader gravid; hans släktingar och vänner dör som flugor i Nordafrika och hans dator är fylld med bilder på blod och lemlästade kroppar och han reser sig och går ut och röker mitt under intervjun där han söker de svenska orden genom förtvivlan i rösten, och han har just fått ett jobb som diskare i en Stockholmsförort dit de nu måste hitta ett sätt att flytta.

Men på bästa sändingstid på min tv får jag en svårt traumatiserad man som ser ut som en australisk cowboy, vajande amerikanska fanor och teorier om vad den nya Black Hawk-helikoptern egentligen är gjord av. Och Bara Nu Inte Kineserna Får Tag I Det Där Fantastiska Materialet. (Lugn, de köper det när Saab-dealen är klar).

Jag tror inte att vi påverkas av vad nyheterna i teve väljer att berätta. Jag vet att vi gör det. I ett nötskal kan man säga att vad våra sympatier riktas mot, det skapar politik. Och valde Aktuellt andra berättelser - då skulle vi också se människor och mänsklighet på andra platser än nedre Manhattan.

Och förhoppningsvis skulle vi agera därefter.

Osama bin Laden, Texas Ranger

2011-05-03T14:49:00.002+02:00

Att den politiska retoriken i USA mest liknar intrigen i en b-western är ingen nyhet. Men om man är kritiker och akademiker inom filmfältet vet man också att en western, den kan tolkas precis hur långt och mycket som helst. Även om - alldeles särskilt om - den bara handlar om en man som plockar upp ett vapen och blåser huvudet av någon för en eller annan oförrätt. Lite mer kött på benen än så, och filmer av det slaget - som John Fords The Searchers - ger upphov till fler texter än en människa hinner läsa under sin livstid.

På så vis liknar vissa kulturteoretikers värv konspirationsteoretikerns: vi placerar hämnden i sin samtid eller i en obruten linje från biblisk historia; anlägger våra läsningar från höger till vänster och norr till söder - på något där andra bara ser ett öga för ett öga och en tand för en tand.

Tankarna gick förstås till den här retoriken och dess konsekvenser igår. Men det symboliska mördande som USA genomförde är egentligen inte särskilt intressant i sig. Det är vidrigt, men man visste att det skulle ske. Och alla de som ropar på rättegång: kom igen, trodde ni på fullt allvar att Osama, denne t-shirttrycksvänlige terroristledare, skulle låta sig dras upp ur en jordhåla och förnedras som en annan pösmagad diktator?

Vad man önskar är väl i sådana fall att Osama hade tillfångatagits och offentligt avrättats inom loppet av av en månad hösten 2001 - innan Afghanistan, innan Irak. Nu blev det två trojanska krig och episk film av den där byuppgörelsen i westernrullen istället. (Där har konspirationsteoretikerna något att bita i: fick Obama en bra symbolisk anledning att avsluta något han desperat behöver avsluta? Jag såg om Wag the Dog häromveckan och det ska man ju egentligen inte göra eftersom den är snudd på skadlig om man samtidigt är en mediakonsumerande varelse).

Nå. Mina tankar gick igår faktiskt främst till historiska perspektiv på män som tillfångatagits och gjorts till symboler för ondska. Av flera anledningar men främst för att det alltid visar sig att historien/ konsekvenserna av morden på dem är mer komplicerade än de i förstone ser ut.

Nicolae Andruţă Ceauşescu avrättades efter en summarisk rättegång 25 december 1989. Jag kan förstå varför: han var en vidrig diktator. Men: en diktator agerar aldrig ensam och Ceauşescu sköts av militären, som stöttat honom i decennier. Mordet innebar att hela eliten, hela diktatorns apparat gick fri. Inga sanningskommissioner, ingenting. Idag, när Rumänien politisk och ekonomiskt styrs av folk med rötter i den gamla säkerhetstjänsten, är de röda trådarna mycket lättare att dra - vilket Alexandru Solomon skickligt och underhållande gör i filmen Kapitalism - Our improved formula. (I resten av Östeuropa, där det var lite mindre blod inblandat, bytte den gamla eliten med smarta medel ut sig själva mot den med mest dissidentkapital för att så få frågor som möjligt skulle ställas. Principen är lite densamma ändå: en mans symbolik överskuggar betydelsen av apparaten, av strukturer).

Eller Adolf Eichmann som för femtio år sedan ställdes inför rätta av israelerna. Hans öde och historia är ett rikt index för den som vill se hur samtidens syn på historien styr. Han flydde Tyskland på 50-talet med hjälp av Röda korset och med västtyskarnas goda minne. Plockades av Mossad i Argentina. När han ställdes inför rätta i Jerusalem var västtyskarna mest rädda för att han skulle tvingas prata om de nazistiska nätverk som fanns kvar i landet; med USAs vetskap fanns gott om medlöpande nazister i styrande funktioner. Orsaken är enkel: landets borgerliga medelklass, alltså de styrande och alltså sammhällsstrukturen, var nazistiskt. Skulle alla åtalas och straffas ordenligt, hade det varit svårare att bygga upp och kanske kontrollera Västtysklands återhämtning efter kriget.

Men hade vi haft förståelse för vad Förintelsen faktiskt var redan på 40-talet, om man på 50-talet pratat om den som man gjorde efter Eichmanns rättegång (den handlade om offren - västtyskarna kunde pusta ut - om Förintelsen, och det var efteråt man började prata om Förintelsen på ett nytt vis), så hade detta kanske inte varit möjligt. Då hade kanske Hannah Arendts tes om den banala ondskan tidigare pekat på att Eichmann var en del av en ohygglig apparat. (När jag ser mig om i världen idag, ser jag att det fortfarande inte är en självklar tanke). Då hade dagens Tyskland och efterkrigshistorien kanske sett lite annorlunda ut.

Det är analysen av de kanske nödvändiga symboliska morden jag saknar - och i det aktuella amerikanska fallet, en amerikansk politik som vill mer, gör mer, än mördar symboliskt och högst populistiskt.

Det är tyvärr just den biten som ofta glöms bort när jublet över en välplacerad kula i en Osama bin Ladens panna stiger - »we got the son of a bitch« döljer de något mer komplicerade sammanhangen. Och då menar jag inte enbart det faktum att Osama vid sidan av att vara en ideologisk ledare inte var någonting längre; utan det faktum att hela världen tycks tycka om att stirra på det enkla för att slippa fundera på det något mer komplicerade. Här blir det symboliska mördandet, som del av en större politik, intressant. (Och likt en bra western, tolkningsbart).

Jag fylldes med lika mycket avsmak när jag såg gårdagens nyhetssändning (40 minuter Osama, 2 minuter nyheter och väder; Värmlandsnytt och toppnyheten där om bygglov var mer komplex och analyserande) som när jag råkade zappa in på Humorgalan i förrgår.

Eller nej, det fanns en ansats, ett bubbel under ytan, när man i alla fall började ställa frågor om vad det fokuseras på i arabvärlden, med alla intressanta samhällsförändringar och revolutioner, och i andra muslimska länder och sammanhang. Jag skulle vilja se analyser av Osamas status och förändringen denna under de senaste tio åren genomgått - kopplade till detta. Jag har bildade vänner i Libanon som kallade bin Laden habibi, som i honom såg ett välbehövligt motstånd mot USA. Förändringar, motstånd, skeenden - det är våra nyhetskanalers uppgift att fokusera på dem, tolka dem, och förklara dem.

Men jag vill INTE se Hamasledaren prata om martyren Osama; jag tror helt enkelt inte att han är särskilt representativ för mannen på gatan. Därför var det närmast hånfullt när reportern till sist klippte in en kvinna i Syrien som sa att hon hon skiter i Osama, »det är USAs grej«, och sedan ändå la på en speaker minuten senare om att »ja, i vår del av världen var folk i alla fall glada«.

Det var som Humorgalan, lika provokativ som alla andra galor (förutom att den enda orsaken till att ge pengar när svensk humor är inblandad, är för att de svenska komikerna ska ha råd att göra något annat). Där stod Kristin Kaspersen och spände blicken i mig och sa »nu har du chansen att förändra något« och jag ville bara ställa mig upp i soffan och skrika att det har du, jag och alla andra varje val när vi kan rösta fram partier som vill beskatta dig mig och alla andra som tjänar bra - då blir världen kvitt undernärda barn med hjärnskador väldigt mycket snabbare än med den här lilla samvetsleken.

Men det är, tycks det, slut med analys, slut med strukturer och förståelse av långsiktig politik. Ibland inser jag att jag överanalyserar både westernfilmer och dagsaktuell politik för att skydda mig själv, så att jag inte går under av insikten av hur enkelt allting egentligen är: någon plockade upp den där pistolen för att han stulit en kossa, och George W Bush fick ett folk att hata för att någon skjutit på hans pappa.

Men terroristerna läser (till skillnad från rätt många amerikanska generaler och politiker tydligen, eftersom de gör kortsiktig politik för att tillfredsställa röstande folk i allmänhet och svenska högerskribenter i synnerhet) historieboken, förstår det långsiktiga, googlar essäer om The Searchers. De visste att med ett Pearl Harbor skapar de minst ett nytt krig, och med det många nya terrorister och Amerikahatare. De fick som de ville.

För det var samma flaggor som vajade igår som alltid har vajat utanför Vita huset; Barack Obama använder samma banala nationalism som sina föregångare, den där amerikanska patriotismen som så ofta omhuldas av européer som tror att den skiljer sig från vanlig hemskt nationalism (tvärtom - titta noga på den vrålande massa som skriker utanför Vita Huset). Han är kvar i samma krig som han inte kan komma ur och han stänger inte Guantanamo. Obama erbjuder bättre skämt på middagarna men förflyttar varken retoriken eller den vidhängande internationella politiken en tum.

Det som skrämmer mig är att det är samma visa, samma enkla retorik: en amerikansk president tycks nöjd med att han, som Bob sjunger, har Gud på sin sida och kan plocka upp pistolen och avlossa den på bygatan när klockan slår 12. Hämndens snygga symmetri är den amerikanska politikens tänkta kärna.

Enkelt?

Ja, så när som på det varje Hollywoodverserad person vet: att med en boxofficeframgång av det här slaget, blir det alltid en uppföljare.

Attenberg Attenberg Attenberg

2011-04-29T12:27:00.000+02:00

Attenberg

Makalös juggo-arkitektur

2011-04-28T13:12:00.000+02:00

Mycket kan man säga om Tito. Men kolla in monumenten han lät bygga!

The Arbor - postermagi

2011-04-27T20:12:00.002+02:00

The Arbor.

Igen.

Och nej, jag kommer inte sluta tjata förrän den har gjort en runda på svenska biografer.

(Notera också att det går att göra snygga filmposters med lösryckta superlativer på).

»Där dog en neger«

2011-04-21T10:57:00.002+02:00

Jag byter tåg i Karlstad. När jag korsar perrongen mosas en cigarett mot en stövelklack.

Tjejen vänder sig mot sina manliga vänner på bänken.

»Där dog en neger.«

Som ett brev på posten får man säga. Jag har just läst diverse nätkommentarer om slavauktionen och den svenska rasismen på spårbussen från hjärtat av skogen.

Jag hör inte till dem som inte ~~tror~~ vet att det så kallade spexet på Hallands i Lund är ett problem. Jag hör inte till dem som inte ~~tror~~ vet, att det svenska samhället är genomsyrat av rasistiska föreställningar, samma rasistiska struktur som resten av västvärlden: Vi är inte det minsta förskonade, bara lite mer naiva och har lite större tilltro till vår oskuld. En oskuld som har resulterat i att vi tror att det är okej att säga vissa saker, eftersom vi inte är rasister.

Ändå hajar jag till över ordvalet, över den märkliga kopplingen.

Rasister, det är i folks medvetande fortfarande skinheads eller gubbar med nazistiska böjelser. Kanske några inskränkta skåningar i en by bland bilvrak. Att använda ordet neger på en perrong i en mindre svensk stad = rasism.

Men. Det gäller inte oss längre. Vi som vet, vi lever i en postrasistisk värld. Den siste rasisten dog när det började säljas falafel inne i stan och ingen ville se filmer om skinheads längre.

Jag kan åka hem till söder/möllan/och känna mig kosmopolitisk eller integrerad. Inte vi, inte vi som inte har en enda granne som inte är vit. Inte vi med barn på vita dagis. Som inte stövlar upp till ledningen och pratar med dem om hur man ska skapa en medvetenhet hos barnen om det svenska samhällets sammansättning. Om världens beskaffenhet. På samma sätt som vi gör när vi tycker att de befäster oacceptabla könsroller.

Att unga svenskar mitt i en högre utbildning vid ett av Sveriges mer anrika universitet inte kan, eller rättare sagt inte bryr sig om, historien (det är samma sak) är förstås ett stort problem. Att 400 år av slaveri fortfarande är ett öppet sår, och få länder ens på allvar har upphöjt det till det brutala folkmord det var, är ett stort problem, ett problem som återspeglas i detta middagsjippo. För det innebär att folk inte förstår historien och vad historien gör med människor. 400 år. Inte 4 år, som nazisternas mord på judar och romer och homosexuella. Utan fyrahundra år. Fyrahundra år av tvångsförflyttningar, splittrade familjer, frakt på trånga båtar över öppna hav, våldtäkter, mord - och förstås själva det brutala förnedrandet i att piskad arbeta åt andra.

Inte ett enda av dessa ord (jo, våldtäkt) andas den ångest som finns i ordet Förintelsen, eller den känsla jag känner när jag står i Förintelsetornet i museet i Berlin: beror det på mitt ursprung, eller är empati något som associativt lärs in? Finns det ord som vi kan ladda med smärta, ångest, skärande sår, acetonlukten av människor som är på väg att ge upp sin sista suck? I sådana fall vill jag ha ett, i sådana fall är det det jag vill att resurserna i utbildningsväsendet läggs på.

Försök förstå: 400 år av att inte bli sedd som en mänsklig varelse. Försök förstå: denna människosyn upphöjdes inte till den katastrof den är, förrän decennier efter dess avskaffande, när den drabbade vita i Europas hjärta. Och har, att döma av Lundastudenternas beteende, inte riktigt upphöjts dit än.

Det här är en reaktion. Jag sitter och skriver noterna på mina avhandling och har inte tid att fördjupa mig just nu. Men avhandlingen kommer i höst. Den handlar om vithet och jag hoppas att den blir en del i den allt mer nödvändiga debatt vi bara gluttar på men snabbt stänger dörren till i det här landet. Rasism och hur den, fortfarande utifrån synen på hudfärg, strukturerar makt och tilhörighet i dagens Sverige. Hur den hänger samman med klass, kön.

Det finns mycket att läsa för den som vill förstå hur rasismen i dagens svenska samhälle ser ut. Börja t ex med Oivvio Polites essäer i boken White like me. Ylva Habels artikel om invandrare i senaste numret av Arena (2011#2 - och de två andra artiklarna i samma nummer i samma ämne!).

Men nu är det faktiskt dags för en rejäl debatt om den svenska rasismen, en debatt som går längre än »dumma Sverigedemokrater«. En av de frågor som Habel tar upp i sin artikel, och som är utmärkt, är denna: Varför vill inte de övriga politikerna sitta och äta lunch med Sverigedemokraterna? Är de rädda för att behöva prata om rasism?

Rasism. En av de viktigaste frågor som finns i det här samhället. Men de pratade inte om den innan de onämnbara skåningarna kom in i matsalen. De gör det inte nu.

Vi har behövt prata om rasism länge nu. Det är dags att börja prata - oavsett vilka som sitter eller inte sitter i riksdagen.

Wes Craven som app

2011-04-14T19:41:00.000+02:00

Scream 4 är, milt uttryckt, mycket meta för pengarna. Jag är inte ens säker på huruvida jag faktiskt ens såg en film, eller en trailer för en Ghostface-app. Kort recension, men kan tillägga att vid sidan av »gamla« medier som film och böcker, figurerar fejan, twitter, appar och fler sms per minut än hjärtslag.

Ingenting kan dock dölja den tunna slashersoppa Craven kokar på ett iPhone-batteri, och man kan ju inte tycka annat än att det är synd och skam att det är sådant här han ägnar sig åt. Och, nej, det räcker inte att låta någon säga »en snubbe med kniv känns läskig« i början av filmen för att vi ska tycka Ghostface faktiskt är läskig.

Tvärtom.

Lärkmarionetter - surrealism och motstånd

2011-04-13T13:50:00.002+02:00

Utgår ifrån Jiri Menzels och Bohumil Hrabals Lärkmarionetter och diskuterar surrealism, konst, film och motstånd för olika tider på Weird Science.

Veckan i e-ord och andra (recensioner, romer, essäer, kapitel)

2011-04-08T19:20:00.002+02:00

Weird Science: »När irländska ögon inte ler« om The Fighter, familjen, vithet, kvarteret och irländare.

E-bok: »Efter ordet« Kapitel ur antologin »Framtiden är nu«, som "singel".

Recension (SvD) av Takeshi Kitanos Outrage

För övrigt: det är romska nationaldagen idag. Det sista jag läste i tjeckiska tidningar på planet från Prag var till detta två relaterade saker (som dock inte nämnde denna dag): sångerskan Vera Bila vräks snart från sitt hem. Orsaken ska vara obetald hyra. Orsaken till detta beror i sin tur tydligen på usel manager och, enligt rykten, att hon spelat upp sina gager på spelautomater. Tjeckien är tyvärr nedlusat med spelhålor. De är vanligare än hospodan numer, öppna dygnet runt och många tjecker (inte minst romer) är spelberoende.

Den pågående folkräkningen i landet kommer troligtvis att bli lika missvisande som den förra (2001) när antalet romer i landet uppskattades till omkring 11 000. Den korrekta siffran är ungefär 200 000. Orsaken är att de speciella assistenter (mest romer) som skulle hjälpa till att skapa förtroende bland romer, inte har använts i någon större utsträckning. Tjeckiska postverket tyckte helt enkelt i de behövdes. Istället för att låta specialisterna avgöra var de kunde behövas, togs således beslutet att inte använda dem - av den diskriminerande myndighet de satts att bättra på och hjälpa.

Milovat (Jörn Donner)

2011-04-08T18:46:00.000+02:00

Pragfynd. Jörn Donners Att Älska från 1964. 1966 års premiärdatum + biograf handskrivet på baksidan.

Tindersticks hjärta Claire Denis

2011-04-08T15:02:00.000+02:00

Tindersticks släpper en box med sina underbara soundtracks till Claire Denis filmer! Och ger sig ut på en turné i »cinematic settings«!
Stockholm?
Snälla!?

SvD-krönika om arkiv och upphovsrätt oredigerad

2011-04-01T10:11:00.001+02:00

»Ikväll har Göran Hugo Olssons dokumentärfilm Black Power Mixtape premiär. Den består av material som spelades in av Sveriges Televisions reportrar mellan 1967 och 1975, med nyinspelade kommentarer av svarta musiker och aktivister.

Men när jag såg blandbandet tänkte jag lika mycket på vad filmen berättar om en tid i USA:s historia, som vad den säger om Sverige. Efter visningen berättade några av grundmaterialets upphovsmän om hur det var när det begav sig – och hur det är idag. Att de fick arbeta veckovis i fält och att de som ”neutrala” svenskar fick tillträde till platser dit inga andra vitingar kom. Hur inslag som blev sex minuter då, idag blir till en minut. Om alls. Vi fick en egen nyhetsbevakning, inte samma bilder som på CNN med förvirrade svenska expertkommentarer pålagda.

Men det viktigaste i denna nya historieskrivning är att den alls kommit till. Vilket är en strikt ekonomisk fråga: Black Power Mixtape är en samproduktion med SVT, vilket gör att Olsson har kunnat gå igenom arkivet och välja och vraka i vad han vill skildra. Vore han en tysk filmare som på egen hand ville göra en dokumentärfilm i samma ämne, då hade det gått på omkring 30 000 kronor – per använd minut. Räkna själva på prislappen för hundra minuter dokumentärfilm.

Det här är en fråga som är särskilt närvarande i mitt liv, som delvis har levts på en plats där murar fallit och historien av nöd måste berättas på nytt. Regissörer i öst vill förstå de kommunistiska samhällen de föddes i (och regimerna dessförinnan) men var för unga för att uppleva. Och jag har sett flera stupa vid tröskeln till arkiv i väst, där en så stor del av den fria tidens filmminnen finns. Den tjeckiske regissören Lukas Pribyl arbetade ett helt decennium på Glömda transporter, en svit filmer om okända läger under andra världskriget. Ett arbete som innebar research över hela världen. I Sverige kan man åtminstone granska materialet gratis på Kungliga Biblioteket: i många länder skulle Pribyl få betala dyra pengar för att ens titta på det som fanns i arkiven, och fick avstå.

Samtidigt som vi idag rör oss mot en slags öppenhet, med allt fler arkiv i klippform på nätet, inser både storbolag som Disney liksom public service vilka skatter de sitter på, och tar betalt därefter. Visst, jag älskar initiativ som Filmarkivet.se, men klipp gör punktnedslag i en tid vi inte har full kunskap att läsa av: historien behöver alltid tolkas och skrivas om för nya generationer – och den behöver tid, utrymme och narrativ.

Filmer som Black Power Mix Tape och Glömda Transporter pekar således på varför vi behöver de professionella, de som vet hur man berättar. Och prislapparna, produktionsvillkoren och de många gråa håren bakom filmernas tillkomst – de som trots allt blev av – pekar på varför vi behöver avskaffa upphovsrätten som vi känner den idag.«

SvD här.

Display #1

2011-03-31T11:50:00.002+02:00

Filmbasen och Bio Rio inleder en serie kreativa samtal under samlingsnamnet DISPLAY. Först ut ikväll den 31 mars är regissören Babak Najafi som samtalar med filmjournalisten Hynek Pallas, utifrån debutfilmen SEBBE. Kvällens huvudtema är kreativa processer och de frågor man ställs inför under arbetets gång. Hur skyddar man sina personliga idéer under utvecklingsprocessen? Hur balanserar man mellan nödvändiga kompromisser och personlig integritet? Hur går man vidare med den svåra uppföljaren efter en framgångsrik debut?

DISPLAY kommer att vara ett återkommande arrangemang där ger rum åt reflekterande samtal som belyser det som inte får plats i nyhetsflödet. En stor del av filmskapandet pågår ju i det tysta, innan eller efter premiären. Nästa datum är den 28 april.

Start 19.30, på Brofästet i Hornstull (1 tr ned). Entré 40 kr. Begränsat antal sittplatser, resten ståplats. Tid för mingel och fortsatta samtal fram till 22.

»No matter how fair the skin...«

2011-03-29T10:30:00.003+02:00

»I´ve seen a lot of sickness in my life, superintendent, but I have never seen the kind you can cure in one day.«

Med de raderna - yttrade av en svart doktor, bror till filmens mordoffer - slutar Basil Deardens Sapphire från 1959.

De skulle kunna stå som kommentar till påståendet som »Morden i Midsomer«-producenten Brian True-May kom med häromveckan, om att hans tv-serie var »the last bastion of Englishness« och att det därför inte skulle fungera att ha icke-vita i serien. Det har kommenterats bra på sina håll, men frågeställningen dök upp igen när jag såg Sapphire. Filmen, som utspelar sig London med förorter, handlar om hur en vit flicka har blivit mördad - fast det visar sig att hon »egentligen var färgad«.

De två konstaplarna som sätts att lösa mordet är racist-cop och not-so-racist-cop, och jag antar att de ska föreställa någon slags polemik som fanns i det brittiska samhället. För Sapphire är ett enda långt förhandlande. Ibland klumpigt. Och ibland, för sin tid (och om man jämför med True-Mays uttalande femtio år senare) rätt progressivt. Snutarna undersöker vit brittisk medelklass och de hittar svarta överklassindivider, liksom jazzkatter på heta klubbar i Shepherd's Bush, boendes i råtthål.

Metoden, att följa en kvinna som kunde passera som vit, och att förhöra de misstänkta om när de »förstod att hon egentligen var färgad«, eller hur den icke-vita communityn reagerade på att hon lämnade dem när hon förstod att hon kunde passera - är bra och avslöjande. Den lånar sig också till filmens kanske mest rasistiska scen, när en nattklubbsägare på frågan om de vita flickorna på den svarta klubben säger:

»Oh, lily-skins? No matter how fair the skin, they can´t hide that swing«. Klipp till vita flickor - zoom på läppar och hår - och »once they hear the beat of the bongo...« - klipp till välsvarvade ben som inte kan hålla still, och svarta män med till synes vita flickor.
Konstaplarnas ögonbryn höjs.

Midsomer-producentens drömscen kommer när snutarna kör genom den helvita trygga medelklassförorten, till The International Club. Genom dörren hörs vagt jazzblås. Där inne: ett rum fyllt till brädden av svarta, asiater, indier. Det är turbaner och breda skjortslag för hela slanten. Och duktiga pianister på det

Detta är då den goda klubben, multikulturen som smältdegel, där kulturerna berikar varandra med musikaliska eller yttre attribut. Men isolerat, utan fläckande effekt på det vita samhället utanför - »det internationella« är inlåst i ett hus. Medan Tulip club, den förra, är ett syndens näste, där svarta heter saker som Horace Big Cigar eller Johnny Tiger, där ögonvitor rullar mot taket när bongotrumman får sitt extra beat - vit kvinnohud dansar i extas med svarta män (syndigt tills det visar sig att de är »lika på insidan«). Och där de spiller ut på gatan i de omgivande slumkvarteren, som en sjukdom.

För sin tid är Deardens film ändå ett ambitiöst, då radikalt, försök att skildra det alltmer multietniska England, och hur det såg ut i olika klasskikt. (Filmen blev lika prisad som kritiserad, och de följande åren blev landets film mer eller mindre kritvit igen). Och kanske är den främst ett sätt att skala bort relationen mellan värderingar och hudfärg.

För det är här skon klämmer: det är ju just detta som spökar i True-Mays uttalande, och i hans serie; att det finns en koppling mellan den anakronistiska, antaget tidlösa, vita bubblan och någon slags »engelskhet« - och alla de föreställningar som är kopplade till denna.

Och jag tror, dessvärre, att många regissörer, producenter och rollbesättare gör sig skyldiga till detsamma i det lilla - i England liksom här i Sverige. Icke-vita? Ja, gärna om de kopplas till förorten och dess problematik, till kriminalitet, till hedersvåld eller till en urban coolness. Eller som en enstaka statist i bakgrunden, för att ge det multikulturella bruset.

Men man kan inte enkelt stoppa in dem okommenterat i den vanliga medelklassförorten, bland SUVar, Rot och Rut. (Här hemma har det väl bara gjorts en lång spelfilm om att passera, Ciao Bella, där iraniern blir italienare, samt eventuellt kortfilmen Elixir). Vi är fortfarande - utom i Josef Fares värld och i Baker Karims mycket underskattade »Familjen Babajou«, fast den handlar om en annan tid - långt ifrån en svart familj i samtida Patrik 1,5-miljö.

Kort uttryckt; sett till den demografi som befolkas svensk film, relaterat till hur befolkningssammansättningen faktiskt ser ut, så har vi inte kommit så fasligt långt från föreställningen om att zigenare bryter upp golvbrädorna och odlar potatis.

I England finns dock en annan aspekt av det hela, den svidande problematiken av att ha varit en kolonialmakt, som förlorade ett imperium. Där det fortfarande finns en slags dröm om den här vita bubblan, att dess membran är något som håller borta samtidskonflikter, eroderande klassamhälle, och allt vad det nu är - skyllt på »etniska konflikter«. Horderna, barbarerna, tränger in från ett brittisk misslyckande.

Men jag tror att samma dröm finns i Sverige, om en annan tid, ett annat samhälle - kanske välfärdssamhället som nu är väck. Kopplat till forna goda ideal, kopplat till internationell kamp för antirasism; men också kopplat till ett samhälle som då var snövitt.

Förutsättningarna är annorlunda i Sverige, med sin så väsensskilda historia; det vita svenska idealiseras - det dras undermedvetet kopplingar mellan den vita byn och svenskheten - eller ibland så stängs de felaktiga vita, de med sina rasistiska, våldsamma tendenser, in i andra vita bubblor, utanför medelklassens korrekthet; de som aldrig skulle rösta på Sverigedemokraterna - som i aktuella Odjuret.

Det är likväl bubblor, det är likväl föreställningar kopplade till det som anses vara korrekt svenskt. Och det är väldigt, väldigt vitt - men en enstaka ö av något annat. För som öar är det inte hotfullt.

Men som konstapel icke-rasist säger till konstapel rasist i Sapphire, när den senare kommenterat ett sjabbigt område och kriminaliteten i samhället med att den skulle vara lättare att lösa utan alla dessa svarta:

»Yes. And hooligans club old ladies. If you take away the old ladies, you don´t have a problem«.

Till tonerna av Sven-Harryz

2011-03-29T10:22:00.000+02:00

Har i sociala medier och på andra sätt fått debattera Sven-Harrys konsthall på grund av föregående inlägg. Ett förtydligande, eller en bakgrund, kan således vara på sin plats. Saxat från Det sociala nätverket:

»Hej X. Nu handlade ju inte mitt blogginlägg om Sven-Harrys konstmuseum, egentligen. Det hade den vanliga lite nördiga filmingången, där jag funderade lite kring på vilket sätt de personerna främjar filmkonsten. Och det fick sin lilla slagsida eftersom jag tycker rätt illa om den foto- och filmkonst den ene av dessa står för.

Ingenstans finns det en kritik av privata konsthallar (att jag inte tycker huset rent estetiskt förgyller Stockholm hör knappast hit... Man börjar vänja sig, och han bidrar i alla fall med en del bostäder till skillnad från vidrigheter som Stockholm Waterfront). Tvärtom: jag har inga problem med privata konsthallar. Vad jag däremot har problem med (vilket är en slutsats jag delar med [Clemens] Poellingers artikel) är när dessa ersätter en genomtänkt kulturpolitik.

Vi har en politik som betonar det privata mecenatandets nödvändighet, istället för långsiktiga offentliga satsningar på konst och kultur - där det som inte är populärt eller samlat av rika människor också kan visas, spelas, växa under lång tid. Det kan vara vid sidan av dessa privata konsthallar, eller kanske politiker som kunde föra en diskussion med de olika finanspersoner som bygger flertalet konsthallar, om det inte för konstens skulle kunde varit vettigare att gå ihop om projekten. (Det är ju ofta så, att finanspersonerna som bygger husen betonar att konsten ska få leva vidare efter dem - att det inte är vanity-projects).

Jag kan också tycka att de som är satta att bevaka konsten idag borde betona avsaknaden av denna politik i övrigt, oftare och mer ingående - och inte som en fotnot till en kritik av de privata projekten.

Jag vill hemskt gärna leva i en värld där man kan ha och se både och.«

Serner-doktrinen

2011-03-24T09:19:00.002+01:00

Om filminstitutets chefer kan man numera inte riktigt uttala sig när de anställs. Kanske inte ens när de avgår; ingen tror väl på allvar att Cissi Elwin Frenkel är ansvarig för så särskilt mycket av det som hänt i filmpolitiken/på SFI. (Utom Erik Helmerson, som uppfann något han kallade för Elwin-doktrinen och förstås hade helt fel. Grattis till ledarskribentjobbet på DN förresten, tryggt att veta att de enbart plockar analytiska spjutspetsar.)

Det hör ju till saken att skulle det finnas något att diskutera - då hade SFI rekryterat någon från filmkulturhållet (eller bara ur kultursfären) och då hade det kanske funnits tidigare strategier, debattinlägg i frågan. Något.
Nu nada.

I resten av kulturvärlden har man för det mesta en viss erfarenhet av sin bransch; Anna Serner har 35 poäng filmvetenskap (en och en halv termin) och två år på filmskola efter gymnasiet. Jag antar att fokuseringen på upphovsrättsfrågor och arbetet i reklamvärlden väger tyngre. För film är nasande och nöje, film ska bära sig, och kulturuppdraget - kvalitetsuppdraget - har fått prefixet publikrelaterat.

Så jag har, liksom många andra i filmsverige antar jag, inte en aning om huruvida Anna Serner är bra. Hon kan visa sig vara en VD som har tydliga åsikter och verkligen kan driva en agenda för att få detta uttalande att fungera:

»Sedan handlar det om att tydliggöra filmens roll i en demokrati, hur viktig filmen är där. Och givetvis se till att det kommer mer pengar till branschen. Jag tycker att alla som tjänar pengar på film ska ge något tillbaka.« (källa)

Jag tror inte det spelar så stor roll, och jag hade verkligen inte föreställt mig en ny VD som med sin blotta uppenbarelse stod för en kursändring utanför den fåra som är uppslagen.

Så jag återkommer om ett par år. Under tiden fortsätter det nog som vanligt i huset - under Charlotta Denward.

Till Legoland!

2011-03-22T10:42:00.001+01:00

Ett lästips apropå Lars Berges SvD-krönika idag. Inte Star Wars-aspekten (som jag är något mindre kritisk mot), men väl Lego-biten (no pun). Läs Michael Chabons nya »biografi« Manhood for Amateurs.

Hela är bra, men kapitlet »To the Legoland Station« utröner hur Lego har utvecklats de senaste decennierna. Först rätt negativt, ungefär som Berges kommentar, men Chabons (inte helt nya) iakttagelser om mash-up-byggande säger väldigt mycket om dagens kultur, och om omöjligheten att stoppa kreativiteten, oavsett påståenden - som Lego-bossens- om hur dagens barn har »större behov av kontext att leka i«.

CinemAfrica 2011

2011-03-21T11:51:00.001+01:00

En antiklimax-blogg om festivalen CinemAfrica som börjar på onsdag. Sitter i juryn och är förhindrad att skriva om tävlingsfilmerna. Vilket naturligtvis är lite trist när man nu ser och kan tipsa om en massa filmer som annars är svåra att se i Stockholm. Och några andra filmer i programmet än tävlingen har jag inte hunnit se.

Till pluskontot hör att filmen vi ger vårt pris, vinner en svensk biodistribution.

Men en film som verkar oerhört spännande (utom tävlan) är Rachid Boucharebs Little Senegal i vilken Sotigui Kouyaté medverkar. Den handlar om en man som är guide i Senegal och berättar för turister om hur slavar skeppades till Amerika. Han bestämmer sig för att resa till New York och söka upp släktingar. Filmen skildrar konflikter mellan afrikaner och svarta amerikaner - ett ovanligt och tveklöst högintressant tema. Trailer och mer om handlingen här. Visas den 27 mars kl 15 på Bio Rio.

Hirosima, ma laska

2011-03-18T09:40:00.000+01:00

En så exceptionellt snygg tjeckisk poster för Alain Resnais i dagarna dystert pockande film måste jag bara dela med er.

Mubi har för övrigt lagt upp flera andra Resnais-posters med anledning av ett retro i New York.

PJ Harvey hjärta Patrick Keiller

2011-03-17T19:30:00.001+01:00

Passande nog började jag ströskriva det här inlägget, häromdagen, strax innan jag läste Johan Wirfälts utmärkta kommentar om PJ Harvey och Det stora brittiska rockalbumet. För efter att ha hårdlyssnat på Pollys fantastiska, nya skiva »Let England shake« i ett par veckor, så började allt oftare bilder ur en film äta sig in i tankarna, distinkta brittiska sådana.

Nej, inte skyttegravar, slagfält och leriga soldater vid engelska kanalen.

Inte ett gevär, inte en kanon, inte en bajonett. Helt tvärtom faktiskt. Istället bilder lätta av ett lugn, bilder utan människor; på gator men mest natur - åkrar, fält, leriga bakvägar. Buskar.

Och de kommer från en film som jag halvslumrade mig igenom på fjolårets festival i Venedig.

Patrick Keillers essäfilm Robinson in Ruins är - för att citera Cinema Scope - "[...] the conclusion to a trilogy that even most hardcore cinephiles may not have known was in progress". (Så fort man ser frasen »even most hardcore cinephiles« vet man att det här är filmer som flyger rätt lågt under radarn; är frasen inbäddad i ett omdöme - så inte i det här fallet - är det mest en anledning att dra huvudet åt sig).

Men det var en bra sovfilm. Tydligen bara två timmar eller så, men den kändes som fyra. Varje gång jag vaknade såg jag ut över en åker i England, eller en nerlagd flygbas; vyer över vilka en släpig röst drog kopplingar mellan vallmo, krig i Afghanistan och någon märklig händelse från merkantilismens dagar. (Tablåbilderna är väl helt okej, men om landskapsporr är din grej, särskilt sådan från de brittiska öarna, då rekommenderar jag den fruktansvärt snygga Hälsningar-från-skogen-i-Wales, Sleep Furiously, istället).

Robinson i Ruins är en film om vilken man inte riktigt kan skriva »en film som handlar om...« (men läs det här). Berättarrösten återger innehållet i en plåtask som hittas i ett fält. Anteckningar, filmer och annat efterlämnat av en Robinson.

Keiller är den bästa sortens intellektuelle: en person med rörlighet i tankarna, som gör kullerbyttekopplingar mellan de mest oväntade ting - där trådarna går från dagens England tillbaka till kapitalismens födelse; eventuella alternativa vägar som hade funnits, och motstånd.

Filmen blir så en klangbotten när jag lyssnar på »Let England Shake«; en livlina till det land som väntar där hemma, den förankring som soldaterna i textraderna har. Kanske ett slags svar på vad det är de slåss för.

En mash-up-tanke slår mig, förstås. Loopa PJ Harveys skiva - där spöken av de döda stiger som dimma ur heden från varje ord - över den stilla Robinson in Ruins.

Jag vill befolka filmen med de som kanske levt där, som borde ha levt där, som kunde ha levt där.

Exit through the gift shop

2011-03-17T17:29:00.001+01:00

»Banksyfilmen« första recensionen på nya snygga SvD.se. Notera för övrigt att en av Nugs och Pikes filmer glimtar till i inledningsvinjetten. Att både denna och avslutningen är tonsatta med Richard Hawleys Tonight the Street are Ours tycker jag för övrigt är supersnyggt och smart - över bilder av gatukonst/ bombande/ målade tåg ljuder i 9 fall av 10 hård hip hop eller trashmetal. Hawley ger istället en distinkt brittisk känsla, dessutom med en intressant, följsam mjukhet.

DIY II: Krauvdfanding

2011-03-14T08:27:00.002+01:00

Del II i film och pengar, en how-to-do-it-yourself-guide:

Guardian från SXSW om den crowdfundade brittiska dokumentären Sound it out. Vad jag alldeles särskilt gillar - förutom att dokumentären bland annat handlar om män som följer Status Quo-turnéer på kvällarna; oh, Bobcats I have known - är följande citat (inklusive journons inbäddning) av regissören Jeanie Finlay:

»That said, she's hesitant about the idea of being a poster girl for David Cameron and his much-mocked idea of the big society. "That fills me with disgust. But I do think that thinking creatively about film-making independently is probably the only way it's going to go."«

Överfört till kvasimodern svenska: att göra det själv, eller tycka att fler ska #göradetsjälva, innebär inte att man automatiskt tycker att statliga pengar till film är djävulen - att kreativt tänkande och egna vägar automatiskt betyder det vidriga folkpartiordet »entreprenörskap« - utan att det finns alternativ idag. Jag hoppas naturligtvis att Finlay har lite fel och att det kommer finns statliga institutioner (hennes uttalande är i och för sig grumligt, men med tanke på det senaste årets utveckling i hennes hemland är det väl snart bara James Bond som får filmstöd där) som tänker kreativt och finansierar det udda.

Men, den här morgonen hoppas jag hur som helst att ni - ja, ni som gör film - inte håller andan och händerna utsträckta så mycket längre.

Att tjäna pengar på Las Palmas

2011-03-12T19:55:00.000+01:00

Apropå den så omtalade svårigheten att tjäna pengar på film på nätet, så påpekade S häromdagen retoriskt det självklara: Vad hade hänt om Johannes Nyholms Las Palmas-trailer - i skrivande stund 6 188 846 träffar sedan den lades upp den 14e februari - hade haft en omdirigeringslänk för säg tio kronor klicken, till filmen i sin helhet?

Om tio procent av trailertittarna hade klickat sig vidare så hade Nyholm haft en långfilmbudget klar - på en månad.

@hynekpallas

2011-03-12T14:49:00.000+01:00

Filmkommentarer, nu även på 140 tecken.

Dagens läsarmejl

2011-03-12T11:57:00.001+01:00

Från: xxxxxxx

Datum: fr 11 mar 2011 00.18.48 GMT+01:00
Till: <kultur@svd.se>
Ämne: Hynek Pallas

Hynek!

Kvinnor är i de absolut flesta fall inte några hårdingar, däremot finns det
män som är det, åtminstone i många flera fall. Det gäller dykning,
grottforskning och det mesta inom äventyrliga miljöer.

Så är det med verkligheten. Tyvärr svarar den inte upp mot våra PK genus
-värderingar så ofta. Men i den mediokra filmen Sanctum stryker nästan alla
med - män som kvinnor så det blir ju ändå lite jämlikt där mellan män ock
kvinnor. Du får nöja dig med det.
Resten får man acceptera och föresten var det bara en lättsam filmrulle.

xxxxxxx

Möte i Toscana

2011-03-11T14:48:00.000+01:00

Ännu en bra film som utspelar sig i Italien skändas av den svenska distributörens titelmakare; Möte i Toscana av Abbas Kiarostami recenseras i dagens SvD.

Om SvD-accent-annonsen

2011-03-11T08:00:00.003+01:00

Opublicerad kommentar om SvD-accent-annonsen

»I en video på Youtube diskuterar den amerikanske ståuppkomikern Louis CK fördelen med att vara vit. Vita, påpekar han, är de enda som kan sätta sig i en tidsmaskin, åka var som helst och få höra frasen: ”Välkommen sir, ert bord är serverat”.

Vore jag svart, säger CK, skulle jag inte gå nära en tidsmaskin.

Jag kom att tänka på klippet häromdagen, när jag läste en annons för ett respaket från SvD accent (3/3). Under rubriken ”Res till Sveriges tidigare koloni i Västindien” lockas vi att uppleva ”mängder av minnen från Sveriges fornstora dagar som kolonialmakt”.

Reklamens idylliska resmål Saint Barthélemy köptes 1784 av Gustav III och ön förblev i svensk ägo i drygt ett sekel. Den transatlantiska slavhandeln gick via hamnen, och det svenska Västindiska kompaniet var en aktiv del av denna. Öns svenskar höll slavar, och tog ibland med dem hem. Om vilket annonsen inte yppar ett ord – istället understryks att ortens vänsällskap tar emot med öppna armar.

Tidigare i år publicerade forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström artikeln ”Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of “Old Sweden” and the Passing of “Good Sweden” i Nordic Journal of Feminist and Gender Research. Där pekar de på hur bilden av ”det goda Sverige” – landet som under välfärdsåren blev en internationell fackla mot rasism i Sydafrika – har möjliggjort föreställningar om Sverige som annorlunda från andra vita västländer; en nation som tror sig vaccinerad från det koloniala tankegods som strukturerar rasismen.

Denna självbild står fortfarande i vägen för en nödvändig koppling mellan diskriminering i dagens Sverige och landets mörka historia: rasbiologiska institutet, behandlingen av judar och steriliseringar av resande och romer – eller slavhandeln. Företeelser som liksom stödet till ANC är en del av ”det svenska”, men ses som isolerade öar i historieskrivningen.

På Saint Barthélemy finns andra minnen än de skattelättnader Gustav III införde (enligt annonsen en orsak till att vi är extra välkomna). Minnen som är lika svenska de.

Och med större fokus på den svenska rasismens tankegods vore det kanske inte möjligt att i plumpa texter – som med SvDs logotyp får mer tyngd än vanlig reklam – drömma om tidsmaskinsresor till kolonialmaktens fornstora dagar.«

Mozards »Stora Scenen« på Tempo

2011-03-10T11:01:00.000+01:00

Tova Mozard, som i vintras fick HETS-priset för filmen Stora scenen, tävlar på Tempofestivalen. Filmen - producerad av Memfis - fick för övrigt produktionsstöd av SFI och kommer (väl) till en biograf (antagligen en av Folkets) nära dig vad det lider.

Mycket glädjande.

Mer i Dagens Nyheter.

This is Central Europe

2011-03-09T10:57:00.001+01:00

Béla Tarrs Hästen från Turin gick och vann silverbjörnen i Berlin härom veckan. Det var en stor stund för en europeisk auteur som levat och verkat i skymundan av de stora elefanterna under långt tid. Särskilt som Tarr har meddelat att Hästen skulle bli hans sista film.

Allt var klart för en fin premiär i hemlandet Ungern - men nu är distributionen skrotad och premiären inställd. I en intervju med Der Tagesspiegels Jan Schulz-Ojala (bra kritiker, vän och Tysklands trevligaste journalist) kommenterade regissören nämligen den politiska situationen i hemlandet.

Vips, så var det hej då. (Via Mubi och Der Tagesspiegel).

Taking off

2011-03-07T10:25:00.002+01:00

Taking off från 1971 blev tjecken Milos Formans första film i exil. Det går knappast att föreställa sig att samme regissör snart skulle göra Gökboet (1975) - ändå är Taking off en länk mellan hans tjeckiska 60-tal och, om inte hans kommande amerikanska filmer, så det samhälle han blev en del av.

Forman hade redan i långfilmsdebuten Det svarta fåret (1964) skildrat generationskonflikter, och de var ett stående humoristiskt inslag i de flesta av de följande filmerna. Taking off kretsar kring ett par föräldrar ur medelklassen (någonstans strax utanför New York) som inte förstår sig på sin femtonåriga dotter som envisas med att rymma.
Forman förnekar sig heller inte innehållsmässigt - hans trademarkscen, den på dansbanan, återfinns även här i form av en Ike & Tina Turner-konsert. (Överkurs: Forman avgudade den italienske neorealisten Ermanno Olmi och det är från hans Il Posto (1961) scenen i En blondins kärleksaffärer (1965) är tagen).

Att fotot är sig likt (om än snyggare än förut) är inte konstigt då Miroslav Ondricek hade samarbetat med Forman sedan den första kortfilmen. Men det som verkligen står ut i Taking off, och gör filmen sevärd, är den flyhänta redigeringen. Korsklippningen mellan de återkommande musikinslagen (flickor i en slags talanguttagning, även det en blinkning till Formans första mellanformatsfilm Konkurs, samt Det brinner min sköna (1967)).

Det ger ett driv och en rytm till Taking off som den rätt trista historien (och tunna - enbart en ursäkt för att få se medelålders människor röka gräs) inte klarar av att skapa på egen hand. Jag kan verkligen se framför mig hur Lasse Hallström närgranskade filmen innan han två år senare gjorde sin tv-debut, den 45 minuter långa - och väldigt bra - Ska vi hem till dig... eller hem till mig... eller var och en hem till sitt?. (Som nästan helt utspelar sig på ett disko för övrigt).

Det bästa exemplet i Taking off är möjligen blygsamt, men kommer ungefär 3.30 in i klippet ovan (Tyvärr dubbat till italienska. Länk här, så slipper ni den märkliga redigeringen på sidorna av bilden).

Man ska helst se klippet i sin helhet för att förstås hur drivet byggs upp - men det är en genialisk redigering. Dels skapar den ett driv till ett lite för långdraget pokerparti, och dels är den anti-grafisk: hennes gula blus/den blåa skjortan/mörk bakgrund/ljus bakgrund - vilket plötsligt lyfter fram pokerpartier, men framförallt henne. Och handklappet i kombination med musikens rymt, skapar en plöstligt energi/ rytm i pokerpartiet; hennes handklapp klipps in i takt, liksom korsklippandet i pokerkonversationen.

Det ena inte det minsta med det andra att göra - fast har man sett filmen accepterar man det inte bara, utan tycker att det är skitbra. Så vad Taking off egentligen förebådade antar jag, är regissören som nästan tio år senare skulle göra en rytmisk svanesång över hippie-eran.

Tempo. The Arbor. Klass. Suhonen

2011-03-06T12:17:00.002+01:00

Det här inlägget började sitt liv som ett tips inför nästa veckas Tempo-festival i Stockholm. Fast som det så ofta blir förenas de olika trådar man går och bär på i huvudet, och väcker något nytt: Ungefär samtidigt som jag slutligen klottrade ner mina minnen från The Arbor-visningen i Göteborg, läste jag nämligen Daniel Suhonens klass-artikel i Aftonbladet.

Jag gjorde ingen som helst koppling mellan de bägge företeelserna förrän jag läste en notis av Andres Lokko i SvD, där han tipsade om The Arbor med de ungefärliga orden (inte på nätet, så jag är inte hundra) »uppgörelse med Englands havererade klassystem«.

Clio Barnards The Arbor - Tempo-festivalens affisch-film - kan på pappret låta sådär: skådespelare som läppsynkar intervjuer med personer som på olika vis kände eller var släkt med den döda dramatikern Andrea Dunbar.

Metoden är dock alldeles förträfflig: de dramatiserade scenerna filmen vimlar av flyter därför bättre ihop med intervjuerna. Och det blir ännu ett riktigt bra och självklart dokumentärt verktyg för att gräva djupare i verkligheten och skildra den på nya vis. För det finns saker som förmodligen inte skulle komma fram, eller bli en snygg film (nog så viktigt) om Barnard enbart hade sökt intervjua och visa »de riktiga personerna« i bild.

Andrea Dunbar växte upp i en fattig sjubarnsfamilj i Bradford - i Brafferton Arbor, områdets värsta slum - och skrev som femtonåring pjäsen The Arbor, som sattes upp på Royal Court Theatre 1980 och blev en jättesuccé. Filmen blandar scener ur den delvis självbiografiska pjäsen om en gravid tonåring med alkoholiserad pappa. Dessa är snyggt iscensatta i en soffgrupp på en gräsmatta mitt i kvarteret där Dunbar växte upp. Uppföljaren till The Arbor - Rita, Sue and Bob Too - är måhända något mer känd för filmintresserade, då den filmatiserades av Alan Clarke 1986.

Dunbars korta liv är ett av filmens spår, och slutar med hennes alkis-död som 29-åring. Här finns mycket intressant stoff, även om jag gärna hade velat veta mer om vilket bemötande underklasstjejen fick i klasshierarkins kultur-England; det kan inte ha varit lätt att hamna i teatervärlden.

Men, lika mycket som filmen handlar om Dunbar, skildrar den hennes döttrars liv (hon fick tre barn med tre olika män). Den ena är vit och till synes medelklass, den andra, Lorraine - Dunbars första dotter som hon fick med en pakistansk man - är svart. Hon börjar tidigt knarka och åker in i fängelse.

Här börjar filmen handla om England, klass, synen på det engelska och vitheten. Och här började jag fundera på vad det är som Lokko i sin korta notis utelämnade, och på den djupt verklighetsfrånvända bild Suhonen har på utanförskap i Europa år 2011.

För visst handlar The Arbor om »klass«, men den handlar - med sitt fokus på Lorraine och kontrasten mot den andra dottern - också om vad det innebär i det här sammanhanget att inte vara vit. Lorraine själv försöker i intervjuerna återkomma till saken hela tiden: »I felt white«. Men, poängterar hon, det var inte så saken sågs i en helvit, rasistiskt underklassmiljö. Utanförskapet blev dubbelt, och svårt att ta sig ur.

Nu till Daniel Suhonen. Jag har alltid tyckt att han är en ohederlig, dogmatiskt och fundamentalistisk debattör. Till exemplen hör hans förljugna Clint Eastwood-påhopp. Så jag är inte speciellt förvånad över hans uppmärksammade och skeva artikel. Men eftersom jag sysslar med vithet, och den blindhet som vita kan uppvisa inför sina privilegier - något som oftast tillskrivs dem med färgblind, liberal agenda - så är det viktigt att peka på problemen i Suhonens argument.

Segregation har ingen med etnicitet eller religion att göra, skriver Suhonen bland annat. Nähä du. Nu, ska jag inte - som Suhonen - blanda ihop kultur (religion) med yttre visuella markörer som hudfärg. Religionsdebatten tog Andreas Malm, och den är betydligt mycket mer problematisk (och delvis av en annan natur). Och därför bör de skiljas åt.

Men att påstå att etnicitet som yttre markör inte skulle ha något med utanförskap att göra i dagens Sverige, det är naturligtvis enbart snöblint vitmos.

Här skulle man kunna skriva att Suhonen, liksom så många av sina bortkollrade partikamrater, drömmer om ett annat Sverige när det var lite lättare och lite vitare att föra klasskampen. Men problemet är u att socialdemokratin även då - i det gamla homogena Sverige som Sverigedemokrater tror ha funnits - rättade klasskampen efter de svenskar som passade in i den på rätt sätt: att finnar, resande, romer och andra hamnade i dubbelt utanförskap kunde man månne rynka på pannan och fundera kring - men det var klass som stod i fokus och gav svaren på problemen.

Ja, jag har själv skrivit om behovet av klassanlys före etnicitetsnack. Men att påpeka att klassanalysen är viktig för att prata om segregationen i det svenska samhället, uteslutet inte att man måste ha en intersektionell blick på detta utanförskap. Självfallet är det så att den som inte är vit, den som bär vissa namn eller attribut, kommer att sköngranskas och lättare stängas ute. Han eller hon har en svårare väg in, en svårare väg till acceptans, en svårare väg eftersom han och hon måste överbevisa mer än vita Lena från Köping. Det betyder att om Lena och Samira börjar på scratch ekonomiskt och är från samma område, så är det fortfarande lättare för Lena att hamna i medelklassyrket i medelklassområdet - eftersom hon lättare passar in i den svenska norm, nämligen vithet, som är mer självklar för svenskhet, och än mer självklar för medelklass. Däremot har underklassen i allt större utsträckning blivit icke-vit (vilket således gör utanförskapets natur än snårigare). Den icke-vita i medelklassmiljö sticker ut, måste förklara sig och sin existens.

Men det är - för alla utom Suhonen - en självklarhet av ett sådant slag att den inte ens behöver diskuteras. Eller? Det finns väl inte en enda rapport som visar annat än att icke-vita diskrimineras, från krogkön till jobbintervjuer?

Problemet är således: jo, det behövs rejäla förändringar i den svenska arbetsmarknadspolitiken, i bostadspolitiken; men också i det vi aldrig har pratat om i Sverige: i hur vi talar om det svenska och vilka normer som styr vad som antas vara svenskt i det här landet.

Hur det kan komma sig att det är svårt för till exempel grupper av icke-vita att göra klassresor, medan icke-vita individer, om de »tar sig ur« segregationen, kan göra det? Varför ses icke-vita grupperingar som segregerade och problematiska, och inte vita? Och så vidare.

Det finns mycket socialismen och Socialdemokratin måste prata om 2011 - men låt oss hoppas att Daniel Suhonen och hans fränder hålls borta från det samtalet.

Greta till Babak Najafis »Sebbe«

2011-03-03T12:08:00.000+01:00

Vid en middag igår kväll fick en glad Babak Najafi motta det Svenska Filmkritikerförbundets pris för Sebbe, som blev bästa film 2010.

Priset, Greta, är med sina analoga inslag allt svårare att få gjort. Men lätt Sveriges snyggaste filmpris, där tre rutor ur negativet bakas in i plexiglas. Titta noga på bilderna så ser ni även Greta Garbos profil inristad i glaset.

»Du tronar på minnen...«

2011-03-02T14:52:00.002+01:00

Om man som jag pysslar med vithetsforskning i ett svenskt sammanhang händer det rätt ofta att man får förklara sitt forskningsämne. Minst lika ofta följs förklaringen av invändningar som »ja, men Sverige var ju inte en kolonialmakt« alternativt - för dem som tror sig kunna historien »det var under så kort tid«. Detta med att ett tankegods eller vissa ideologier som styr en rasistisk struktur också kan vara övernationella - säg som kristendom, eller varför inte som en del av det kristna? - glöms gärna bort.

Nå. Ibland är det så. Och ibland gör världen det lite lättare att peka ut sakernas tillstånd.

I år sitter jag i juryn på CinemAfricas festival 23-28 mars (vilket tyvärr förhindrar mig om att tipsa om enskilda tävlingsfilmer, så se allihop). När jag idag besökte deras kontor för att se ett par filmer pekade de ut en annons från SvD för mig; en reseannons till Saint Barthélemy. Här blir det pikant: arrangören är SvD Accent, alltså en del av Svenska Dagbladet, vilket - i alla fall i mina ögon - faktiskt gör tidningen delansvarig i den här rent kriminella helsidesannonsen. Rubrik:

»Res till Sveriges tidigare koloni i Västindien«

Ur copy-texten:

»Denna vackra ö i Västindien var nämligen svensk 1784 – 1878 och har fortfarande sina svenska vägskyltar kvar. Vi svenskar är som alltid extra välkomna hit [...]«

Men, åh, det är bara början. Det är nämligen som så att:

»Tillsammans med Svenska St Barthélemysällskapets ordförande, Roger Richter, öppnas dörrarna på vid gavel och vi blir varmt välkomnade av det svenska vänsällskapet på ön«

Med vilka vi - håll i er nu -

»upplever mängder av minnen från Sveriges fornstora dagar som kolonialmakt.«

Jag menar: Wow. Undra om slavbodarna ingår i rundturen?

På riktigt liksom. Jag tror att det här helt enkelt är ett utslag av att man i Sverige inte någonsin behöver konfrontera ett rasistiskt förflutet (man behöver ju inte konfrontera någon strukturell rasism idag heller, så) och tror sig stå över sådana saker. I artikeln »Sweden after the Recent Election: The Double-Binding Power of Swedish Whiteness through the Mourning of the Loss of “Old Sweden” and the Passing of “Good Sweden« ((2011) NORA - Nordic Journal of Feminist and Gender Research, 19: 1, 42 — 52) (PDF) skriver forskarna Tobias Hübinette och Catrin Lundström om vad de kallar för »det goda Sverige«, alltså det Sverige som bär självbilden av det internationella antirasistiska arbete som gjordes på 60-talet (och ett par decennier framåt) och det Sverige där jämställdhetsarbetet varit viktigt. Ett land som länge trott sig vara vaccinerat mot rasism.

Jag ska inte gå in på detta i detalj här - det gör jag i avhandlingen - men nog tror jag att denna självbild är en viktig del i att en text av detta slag kan publiceras i en av det här landets största dagstidningar.

Daniel Johnston och djävulen

2011-03-01T09:32:00.002+01:00

Här skulle det vara en allmän inledning om musikerdokumentärer och hur allt mer vanliga dessa har blivit. Men det är väl rätt meningslöst eftersom alla vet att avståndet mellan »känd musiker« och »dokumentär« (ja, mycket relativa variabler) om denna/ dessa personer har minskat så mycket att en hel bloggosfär av hipsters tyckte att en miniserie om två svenska dj:s var det hetaste som hade hänt den rörliga bilden i det här landet sedan färgfilmen - för att den sändes på nätet.

Själv såg jag två tjejer som tyckte det var ballt att vara »förband« (ja, relativt) till Robyn och gillade att solen gick upp även över Engelska kanalen. Men: solen gick upp - eller tja, gjorde fina intressanta saker över hustaken - i den suveräna Broder Daniel-dokumentären från i fjol också, och jag tycker ni ska lägga energi på att se den istället.

(Notering till dem som i detta ser någon slags gubbpreferens: liksom med Kent försöker jag en gång om året att gilla BD och misslyckas. Jag tycker att nästan all deras musik är ett skämt - och dansar nog hellre till ett Rebecca & Fijona-set. Men: som film betraktat, som film om gruppdynamik, att leva för det man älskar kompromisslöst - och hur allt detta fångas med ypperligt foto och i en smart dramatisk konstruktion - är Broder Daniel Forever en av de bästa svenska musikerfilmerna på länge).

Så, det här är ett blogginlägg om konservativa saker. Som hur man kan arbeta i många år på att göra en film för att få tag i så mycket bra material som möjligt, och sammanfoga det så snyggt som möjligt. Något jag påmindes om häromdagen när jag såg om Jeff Feuerzeigs makalösa film The Devil and Daniel Johnston.

Dokumentärfilmande när det är som bäst, faktiskt. Inte bara för att Johnston är ett så svårt ämne. Få samtida musiker är ju så dokumenterat psykiskt sjuka - Brian Wilson är liksom kärnfrisk i jämförelse - och då inställer sig frågan hur deras galenskap ska hanteras.

Feuerzeig gör det utmärkt: Respekt för det privata som ändå lyfter in vänner, »flickvän« (relativ term) och föräldrar - de senare på ett vis som i vilket annat läge som helst hade varit övertramp, men eftersom de är Daniels skötare och managers, och så involverade i sonens konst och föreställda universa, avgörande för filmen.

Och trots att fler av syskonen intervjuas så utreds egentligen inte familjeförhållandena annat än när de på något sätt berör konsten »Daniel och hans bror gjorde den och den filmen«; inte »Daniel hade x systrar och x bröder och de växte upp si och så«; något fler borde lära sig av: det finns information vi tar för given att vi behöver, som egentligen är meningslös.

Skildringarna av hur skickligt Johnston har vävt sin myt är också viktiga - det är rena Dylan med tivoliarbete och det unga geniet med gitarr som bara dyker upp. Med den skillnaden att allt det hände Daniel Johnston. Som till råga på allt var djupt kristen och svårt sinnessjuk.

Fast, och det här ska Feuerzeig verkligen ha en eloge för - det görs utan att en enda gång antyda att något av sjukdomen är lögn för att bättra på myten; däremot att Johnston medvetet slutade ta sin medicin för att det stärkte effekten när han uppträdde. Med katastrofala följder av ett slag som ingen kunde ljuga ihop för en myts skull: eller vad sägs om att få ett flygplan att störta för att man tror att man är en seriefigur.

Jag såg filmen av en slump på premiären i Berlin. Jag var där utan uppdragsgivare, 2005 tror jag, och gick för att jag gillade Johnstons musik. Men förväntade mig inget - tvärtom var jag rädd efter att jag under Johnstons turnerande åren dessförinnan sett hur folk mest ville ha en freak show av honom.

Jag satt alltmer mållös under filmen och efter den påföljande frågestunden med regissören grabbade jag tag i honom. Vi hade en riktigt trevlig kväll - som i vanlig Berlinstil blev en sen natt - och jag har för mig att det blev en intervju i BON något år senare.

Det som är allra bäst med The Devil and Daniel Johnston är formen, och hur denna samspelar med sitt subjekt: fotot i både de snyggt komponerade intervjubilderna och i återskapade skeenden, ofta stiliserade.

Så ska vi även vara tacksamma över att både Johnston varit så besatt av att dokumentera sin röst, och att det när Feuerzeig började gräva, visade sig att han drömde om en regissörskarriär som ung. De fina filmerna han spelade in är underbara.

Samt att Johnston blev stor under en tid då alla andra var besatta av sina nya kameror för rörlig bild - »här är Daniel med Sonic Youth, här är Daniel i Austin, här är Daniel i repan». Det är lite annat än »John Lennon kanske gick på den här gatan 1965«.

Men Feuerzeig yvs inte en enda gång över den ofattbara skatt av material han fått till filmen - alla artistens privata kassetter och teckningar - som sömlöst infogas och animeras på ursnygga vis.

Vill minnas att han la ut texten desto mer i intervjun om hur han jobbat i flera år på att få tag i allt material; och när man ser filmen och vet vad för slags jobb som ligger bakom ett hjärta format av kassettband blir man ju förstås än mer imponerad. Oerhört.

Den allt tjockare musikern och konstnären träder under sina pizzakartonger och colaflaskor fram som det spöket Kasper han tror han är; som en ånga sipprar han ur sina teckningar, audiobrev och inspelningar - undflyende, men faktiskt helt genialisk.

Man kan vara helt och fullständigt ointresserad av Johnstons musik - men är man filmintresserad måste man verkligen se vad som är en av 00-talets bästa dokumentärfilmer.

Gammeltestamentlig söndag

2011-02-27T12:27:00.003+01:00

Gammelbibliskt i Nicholas Rays Bigger Than Life (Bakom spegeln) som jag skriver om på Weird Science.

Boy

2011-02-25T15:42:00.002+01:00

Recension av nyzeeländska filmen Boy.

Greatest hits and greatest misses

2011-02-24T09:38:00.000+01:00

Guardian rapporterar om ryktena kring vilka filmer som kommer att tävla i Cannes. Idel ädel palmadel får man väl säga.

Från samma filmsidor kommer en intressant artikel om hur det brukar gå när skådespelare och andra kändisar sätter in annonser i tidningar för sin egen sak - med anledning av Melissa Leos kampanj inför Oscargalan.

Sanctum 3D

2011-02-17T17:04:00.002+01:00

Nedredigerad version av recensionen i SvD.

Och liten förevisning om de stadier en text går igenom på en timme med eller utan ens hand på grund av utrymmesförändringar

Såg ut såhär:

»Att det modernaste av medier gärna begapar naturens transcendenta upphöjdhet kan ses som en paradox: människan litenhet bankas in av en apparat som bevisar hennes storhet.

De tidiga filmsnuttarna handlingslösa bilder på avgrundsdjupa raviner hängde med i äventyrsfilmerna, som tog oss till exotiska platser vi inte kunde besöka. Sanctum – det senaste James Cameron-producerade 3D-spektaklet – är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett grottsystem i Papua Nya Guinea. Men det som håller för en naturfilm på tio minuter blir ett tvåtimmarsdrama om en expedition som fastnar i ett oväder.

Och ju nyare teknik, desto längre bak vrids tydligen värderingarna. Överlevarna här är männen som förkastat samhället; de som barmhärtighetsmördar och skyr huslån i samma axelryckning. Kvinnorna är onödigt bagage och infödingarna tittar nakna mot himlen och skakar på huvudet.

Budskapet om att det finns något bättre i det diffust förmoderna, symboliserat av den besjälade naturen, hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk! – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«

Efter att första ha sett ut såhär och sedan kapats:

»Det har funnits en paradox i filmmediet sedan födseln: detta det mest moderna av medier lät folk gapa över det mest sublima – naturens transcendenta upphöjdhet. Människan litenhet bankades in i henne med hjälp av en apparat som faktiskt bevisade hennes storhet.

Till en början filmades en enorm ravin eller ett berg i ett par minuter, rakt upp och ner. Upplevelsetörsten hängde sedan med in i äventyrsfilmer som tog oss på resor till exotiska platser vi inte själva kunde besöka; James Bond-serien har väl snart avklarat varje ögrupp, öken, djungel och vattenfall som står att finna.

Det senaste James Cameron-producerade spektaklet i 3D är i samma anda en ursäkt för att visa upp ett enormt grottsystem i Papau Nya Guinea. Sanctum hade blivit en fin tiominutersfilm på Cosmonova men regissören Alister Grierson har – tillsammans med en grupp skådespelare mest kända för att spela biroller i superhjältefilmer – snickrat ihop ett tvåtimmarsdrama om en dykarexpedition som fastnar i grottan under ett oväder. Det är svårt att veta vad som är värst: att djupbilden gör skådespeleriet ännu sämre, eller att ingen bryr sig om ett manus för att de har 3D.

Sanctum bevisar att ju nyare tekniken blir, desto längre bak vrids värderingarna. Överlevarna är männen som förkastat samhället och bär tänder från vilda djur runt halsen; de som skyr huslån och barmhärtighetsmördar med samma axelryckning. Kvinnorna ska vi inte tala om, och infödingarna tittar i sin nakenhet mot himlen och skakar vist på huvudet.

Här ska vi alltså, liksom en gång romantikerna, stå inför naturen och känna oss små och ursprungliga. Gärna lite småreligiösa. Budskapet hamras så grundligt in – med episk sång på minoritetsspråk och människor belysta bakifrån – att jag efter visningen vill ringa Cameron och omgående be honom lämna tillbaka 3D-tekniken han lånat av civilisationen.«

Om Cristi Puius Aurora och den rumänska vågens varande

2011-02-17T15:03:00.002+01:00

En text av det längre slaget på Weird Science.

Las Palmas

2011-02-15T14:43:00.003+01:00

Do believe the hype.

Johannes Nyholms film visas även på konstmässan Market i Stockholm nu i helgen.

True Grit

2011-02-15T14:06:00.002+01:00

Don´t believe the hype.

(Fortsättning följer).

Det dummaste....

2011-02-12T09:33:00.001+01:00

...och mest obegåvade jag har läst på temat integration på många år är dagens SvD-kolumn av Paulina Neuding. Att människor kan känna sig utanför samhället trots materiella ting - det berg av allmosor Neuding målar upp - tycks inte föresväva henne. Ja, kanske att dessa »allmosor« och sättet de delas ut är en bidragande orsak till problemet? Och att ett fullvärdigt liv i ett samhälle kanske hänger ihop med - bland annat - att man har ett värdigt yrke som man vill ha. Eller, tja, varför inte ett yrke överhuvudtaget?

För Neuding kunde när hon höll på med siffror slängt ett öga på arbetslösheten i området. Kanske också slängt ett öga på hur den ser ut bland icke-vita utomeuropeiska grupper; Neuding (polskt ursprung) vet nog lika väl som jag (tjeck) att det är en stor skillnad.

Gästblogg

2011-02-09T11:00:00.011+01:00

En av mina käraste vänner heter Harald Hultqvist. Vi har känt varandra i snart två decennier - en vänskap som inleddes med att vi bodde ihop i ett litet rum. Mellan våra sängar stod en gigantisk askkopp - ett glasfat fyllt med fimpar att återanvända - fast vi sov väl inte så värst mycket i de där sängarna. Harald skrev poesi på nätterna och jag målade graffiti. Någonstans gnuggade vi väl av våra konstnärliga förälskelser på varandra också.

Numera skriver Harald lite sporadiskt om kultur här och var - DN, Aftonbladet och så vidare. Förutom att han är en av de mest intelligent radikala personer jag känner (det vill säga: han kombinerar en osviklig humanism med åsikter som inte har någon självklar ideologisk hemvist bara för sakens skull) så är Harald en av Sveriges skarpaste när det kommer till antikvariska böcker, och - antar jag - Gunnar Ekelöf. Och det är mest där hans texter och kommentarer rör sig.

Men Harald skickade nyligen över en kort notis (tidigare publicerad i Aftonbladet) som jag vill dela med mig av här eftersom det är ett exemplarisk stycke tevekritik av det slag vi inte oftast ser i Sverige; en kombination av innehållslig analys med en upphovsmannamässig: »Hur ser det jag ser ut i förhållande till vad den här producenten har gjort förut?«

»Med stigande frustration genomled jag dokumentären Sverigedemokraterna - vägen till riksdagen. En balanserad inledning urartade snart till en triumfatorisk reklamfilm för Jimmie och pojkarna. Grundlösa påståenden om kriminalitet och migration passerade oemotsagda, samtidigt som hotet från vänsterextremister och utfrysningen ur media skildrades precis enligt SD:s propagandaschema. När de fick vara för sig själva var bilden en annan. Idel mys och öppna landskap när partiledningen sitter och fikar i syrenbersån.

Förmodligen kan detta journalistiska magplask skyllas på producenten. Bo Sjökvist har träffande kallats ”en minnestecknare över de marginaliserade existenser som framhärdat på det svenska folkhemsbyggets bakgård”. Han har tidigare dokumenterat raggare, marknadsfolk och andra outsiders. Då har han lyssnat sig fram till inkännande porträtt av grupper som annars utsatts för allsköns fördomar. Skillnaden är nu den att raggare och fakirer inte måste ställas till svars för sin människosyn. Ett politiskt parti ska behandlas journalistiskt korrekt, det vill säga kritiskt. Och ett främlingsfientligt politiskt parti är inte vilken subkultur som helst.«

Lena Nyman

2011-02-07T10:38:00.002+01:00

Var på tåget ner till sluthelgen i Göteborg när jag såg att Lena Nyman gått bort. Ingen överraskning - men naturligtvis fruktansvärt tråkigt. För mig var hon främst kopplad till allt som hade med Hasse & Tage att göra - då deras filmer, skivor och revyer var en av de få svenska kulturyttringar som (vad jag minns) gick på högvarv i vårt invandrarhem. (Ibland tror jag att min fars svenska helt och hållet bygger på deras revyer).

Och så Ronja Rövardotter förstås, filmen jag avgudade som nioåring.

Jag har - kanske på grund av min bakgrund - väldigt få personliga band till svenska skådespelare. Det finns kanske två stycken som jag skulle säga är något mer än fruktansvärt duktiga - som, liksom en författare eller musiker eller konstnär griper tag just i ditt hjärta, ser just dig. Men det var något med Lena som jag har svårt att sätta fingret på, som tilltalade mig redan som barn - särskilt då. För hennes speciella röst, något med tonläget och hennes längd (var hon kort - det känns så?) gick rätt in i mig.

Hennes insatser i Nyfiken-filmerna mötte jag först sent, som filmstudent, och det är för mig en annan Lena Nyman. Som om de filmerna sa ungefär detsamma som Maria Schnedier gjorde i rubriken till det förra inlägget. På MUBI kommenteras detta: »[...] another European actress who spent her later years struggling to overcome the perception that she embodied the sexual revolution of the mid-20th century — but little else. Let a thousand think pieces bloom.« Detta bredvid en mängd länkar om hur Nyfiken censurerades i USA. Detta samtidigt som generationskamraterna - de manliga regissörerna från jordens alla hörn - föräras fina dvd-boxar.

Jo, visst är det ett ämne för a thousand think pieces.

»Never take your clothes off for a middle-aged man who claims that it's art«

2011-02-03T18:19:00.000+01:00

Maria Schneider är död.

Jag dödade min mamma

2011-02-03T15:45:00.002+01:00

Jag dödade min mamma

Chameleon Street återbesökt

2011-02-02T18:30:00.001+01:00

Richard Brody bloggar och vloggar om Wendell B. Harris Jr. och hans film Chameleon Street. Jag skrev om den i SvD för ett par år sedan, när Harris Sundancevinnare från 1990 för första gången släpptes på dvd. Beskrev den bland annat som en svart Zelig. Filmen, baserad på en sann historia, handlar om William Douglas Street Jr. en svart man som bland annat lurade folk att han var läkare, student på Yale, advokat och så vidare.

Det fascinerade med Chameleon Street är - förutom dess tydliga end-of-the-80-s indieton och att denna ton på ett imponerande vis blandar stilar från så många av dem som arbetade i indievärlden då - att den som få andra samtida filmer gick rakt på rasfrågan i dagens USA, och samhällets rasism (som Street ömsom rasar mot, ömsom utnyttjar).

Det är dock trist läsning: Harris har varit ute ut leken i två decennier nu. Det tycks som om Hollywood inte har plats för särskilt många svarta regissörer.

Eller att ens indieamerika har plats för mer än en svart indieregissör åt gången.

Apflickorna får distribution

2011-02-02T12:35:00.002+01:00

Det tog tre twittersekunder från det att eftertexterna började rulla på den första visningen, till att Lisa Aschans Apflickorna var årets hetaste och mest hajpade svenska film.

Alldeles säkert mycket välförtjänt.

Nu kan resten av världen glädjas åt att filmen har fått svensk distribution; till hösten kommer den via nya TriArt Film att gå upp på bio och senare släppas på dvd. I pressutskicket står inget om nätet, men man får hoppas att Mattias Nohrborgs nya bolag följer sitt löfte om andra plattformar. Det vore kul bland annat för att detta var en av grundtankarna med Rookieprojektet - att man skulle tänka nytt i alla led. Så fegades det både här och var. Men om den avslutande och - enligt många - bästa filmen i projektet fick spridas på nya vis vore det skoj.

Å andra sidan: när jag i fjol intervjuade flera regissörer för 10-tal, var Aschan den som hårdast propsade på att man som regissörer gärna vill göra film för biografen, för den odelade fokus man får av publiken.

Hur som: grattis. Ska bli intressant att se den omtalade filmen på vad det nu blir för vis.

PS: Färsk intervju med Aschan i Rodeo.

Rumäniens gräns

2011-02-02T12:26:00.000+01:00

Apropå dagens artikel i SvD om Rumäniens gräns mot länderna utanför EU; se den GIFF-aktuella filmen Morgen. På fredag klockan 16.00 samtalar jag med flera rumänska regissörer, bland annat mannen bakom Morgen, Marian Crisan.

GIFF 2011 - kort, gott och online

2011-01-30T18:20:00.004+01:00

Knappt 20 timmar GIFF så här långt. Mitt kortaste festivalnedslag någonsin tror jag. Rätt mycket Göteborg i veckan dock, eftersom jag var nere några dagar innan och föreläste för Broby grafiskas manusutbildning och några elever från Göteborgs filmhögskola om hur filmindustrin, samhället och politiken skapar förutsättningar och begränsningar som syns i filmen som konstform. Ett experiment som jag tror föll väl ut. Satte igång en hel del tankar hos mig som jag lär återkomma till.

Hann ändå se kortfilmstävlingen Startsladden och antar att jag sällar mig till konsensus om vad som var bäst: Fijona Jonuzis Girl, med en mycket styv Vera Vitali i rollen som ensam tjej som av en slump hamnar på en fest med ett gäng unga killar, är riktigt bra och borde få jurypriset. (Och nej - inget prataomdet# så långt ögat når).

Samt Las Palmas av Johannes Nyholm, där Nyholms ettåriga dotter beter sig som ettåringar gör. Vilket råkar ligga väldigt nära nidbilden av hur charterturister beter sig. Spot on, fantastisk - och gjuten för publikpriset.

UPPDATERING: Las Palmas vann nyss båda priserna.

Lyssnade även på Charlie Kaufman i ett samtal som började lite nervöst och trevande från festivalgeneral Marit Kaplas sida, men snabbt tog sig. Kaufman hyperintressant - inte minst när han talade metod och arbetsprocess; som hur han gick över en gräns, tog en risk och efter år av samarbete med en annan manusförfattare överförde deras process till ensamflygande genom att foga ihop (lät som en bilkollision) två olika historier till en i I huvudet på John Malkovich.

Jag har tack och lov sett mer film ur festivalens program än jag ens skulle hinna om jag hade tio dagar, så känner ingen stress inför nästa helg som jag ska tillbringa med seminarier och den handfull filmer jag vill se.

Den som inte är på plats i Göteborg noterar gärna att festivalen har inlett ett samarbete med Mubi (ex-Auteurs) där man kan se vissa filmer på nätet, gratis. Utvecklingen är självklar och ligger i linje med något jag skrev om för två år sedan. Men jag tycker ändå - som jag skriver i den länkade understreckaren - att festivalen ska satsa på att göra detta på sin egen sida, under sitt eget namn, och bli en digital distributör. Framtiden är förvisso digital, men det är den fysiska mötesplatsen också - och Göteborg bör länka ihop dem och själva ha kontroll över sin närvaro på båda dessa platser.

Brody om Pialat

2011-01-26T11:32:00.001+01:00

»I won’t be untrue to my reputation. I am, above all, happy this evening for all the shouts and whistles you’ve directed at me; and, if you don’t like me, I can tell you that I don’t like you either.«

New Yorkers Richard Brody bloggar om en av mina favoritregissörer, Maurice Pialat, och dennes kanske bästa film À Nos Amours.

Oscars 2011

2011-01-25T15:18:00.001+01:00

Dogtooth!

Galor 2011

2011-01-25T14:56:00.001+01:00

Sammanfattning av gårdagskvällen: svensk filmindustri tilldelar tre filmer om arbetarklass Guldbaggar - tågar sedan uppklädda förbi syndikalisternas blockad och dinerar på finporslin (ja, faktiskt) under kristallkronorna på Berns.

Jag hade ett middagssamtal med roade människor på produktionssidan som pekade ut alla fackligt aktiva i filmbranschen som minglade omkring oss. Och - i röktrappan där man hade utmärkt utsikt över de frusna med sina självlysande västar och flygblad - en drucken konversation med Känd Svensk Skådespelare om saken. »Jag är för fan kommunist« var det sista han sa innan han vinglade vidare.

Nåja, hyckleri är min paradgren så jag tog ett bjudglas till innan jag snubblade vidare till Hets-galan. I år var det faktiskt ännu bättre och ännu större (typ tjugo kvadratmeter större): kinesisk sponsöl och kinesisk sponsmat, jurymedlemmar som tilldelats Guldbaggar, franska demonproducenter (vilket gjorde att antalet Guldbaggar på plats var hundra procent fler än någonsin förr - två), en pristagerska som visade sig vara en suverän dj (och väldigt besatt av att kontrollera båset - något hon gjorde med den äran), filmfestivalgeneraler som dansade tills svetten lackade, kulturjournalister som var så fulla att de inte kunde formulera en vettig mening (tydligen hade en av kvällstidningarna passat på att ha kulturmingel samma kväll) och en massa andra fantastiska människor.

»En bra tradition« som värden skrev i ett mess till mig i morse. Indeed.

HETS 2011

2011-01-25T08:00:00.001+01:00

Svensk films framtid

2011-01-24T15:25:00.000+01:00

Bra av Gunnar Bergdahl om situationen för den svenska filmen idag, och vilken slags kulturpolitik filmen behöver i framtiden.

GIFF 2011

2011-01-23T22:01:00.000+01:00

Tips inför Göteborgs filmfestival på Weird Science.

Inför GIFF #2

2011-01-20T20:02:00.005+01:00

I den pågående serien av tips till Göteborgs filmfestival är turen kommen till nummer två.

Dokumentären The Woodmans. En film jag inte har sett, men som att döma av temat och bilderna kan vara mycket bra. Fotografen Fransesca Woodman tog livet av sig som 22-åring 1981, men hennes bilder är lysande.

Filmen utgår vad jag förstår ifrån dessa foton och samtal med hennes föräldrar, som är konstnärer och har vårdat hennes verk genom åren.

Bergström goes nut(ley)

2011-01-19T12:11:00.002+01:00

En researcher ringde idag och frågade om kommentar och tevemedverkan - med anledning av att Helena Bergström i en intervju med Aftonbladet förklarat att mediasverige och SFI hatar/ mobbar hennes make, regissören Colin Nutley.

Alltså: förra gången var det Ulrika Kärnborgs felaktiga artikel i Aftonbladet som ledde till SVT Debatt. Nu har jag förvisso inte läst texten, men har svårt att se att Bergström har lika starka belägg för sin paranoia som en gång i tiden Richard Hoberts hustru Lena Endre när hon drog ut i strid för sin make. (Hoberts kritikerparanoia har för övrigt lett till att minst en svensk tidning har som policy att alltid växla kritiker mellan filmer av samma regissör om denne är svensk).

I detta fall hade det faktiskt varit kul att medverka i rutan eftersom det är en idiotdebatt som - till skillnad från den komplexa frågan om kritikerns roll - kan besvaras enkelt. Colin Nutley är en av Sveriges mest privilegierade regissörer, kanske den mest privilegierade. Han har trots publikfiaskon (både totala och i relation till filmernas budget) fått fortsatt förtroende att göra film - det vill säga med substantiella bidrag från Filminstitutet. (Mellan åren 1992/93 - då stödsystemet ändrades - och 2003 fick Nutley 36 miljoner kronor, och var den regissör som fått mest stöd i Sverige).

Det kan man inte säga om en regissör som Ylva Gustavsson - och många många andra, främst kvinnor - som trots två nävar Guldbaggar för Förortsungar fick stå och ta emot SFIs särskilda pengastöd till kvinnliga regissörer häromåret. Ingen Nutleysk gräddfil till nästa projekt där inte.

Nutley har dessutom fått okej recensioner även för spyor som The Queen of Sheba´s Pearls (som när den kom 2004 var en av de dyraste svenska filmerna som gjorts). Vilket gör att han är en relativt kommersiell regissör som dessutom håller sig kritiskt flytande. Och utmärkelser fick han faktiskt för den filmen också - två stycken Guldbaggar. Vilket han även fick för Sprängaren. Och Gossip var nominerad, liksom Under solen och den förra Änglagårdfilmen. Sista dansen och den första Änglagård fick baggar. Flera av dessa filmer har fått bra recensioner och är omtyckta. Så snälla Helena - vad är problemet?

Inför GIFF #1

2011-01-19T09:27:00.002+01:00

Nästa fredag börjar Göteborgs filmfestival och jag ska fram till dess - i görligaste mån med tanke på en del annat pressande skrivande - återkomma med nedslag i programmet.

Ett första tips är Frederick Wisemans senaste film Boxing Gym (hans förra, La Danse, fick svensk biodistribution via Folkets Bio och kom härom månaden på dvd; ovanligt för Wisemans filmer).

Ämnet är förstås givet av titeln, och som vanligt när det gäller Wiseman är nedslaget i ett boxningsgym i Austin, Texas en studie av institution och individ i samspel - och liksom i La Danse skärskådas kroppen lite extra.

Med anledning av Wisemans nya bok - en antologi med essäer och foton - intervjuas regissören i New Yorker.

»Detta är kul«

2011-01-18T19:45:00.007+01:00

Jag var inte på presentationen av den svenska filmvåren igår. Istället besökte jag en biograf i city i eftermiddags, något som alltid innebär en medelålder kring de 67. Ändå skrattade ingen i salongen åt Smultronställetreklamen »Tarkovskij hatar uppföljare«. (Jag antar att reklamen gick dem över huvudet, det gjorde den på mig).

Däremot var det tydligt vad som kommer bli vårens biohit: Hur många lingon finns det i världen. Vad ska man säga? Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter).

Fast värre än intrigen om bitter 27-årig Stockholmare som hamnar i Glada Hudik när han söker jobb på dagcenter och får ett gäng utvecklingsstörda att växa som människor (trailerklippet går från »De är inte farliga på något sätt eller?« [om de utvecklingsstörda] till »Jag tycker fan att det är ni som är utvecklingsstörda!« [till föräldrarna]) är att denne Stockholmare förmodligen själv växer och kommer till personliga insikter.

Med stor sannolikhet får han också ihop det med den blonda tjejen i klippet - hon som tycker han är »så fantastisk« - annars förstår jag faktiskt inte varför den där jobbiga Oskar Linnros-låten från helvetet avslutar trailern.

Någonstans tror jag att de där 100 sekunderna av mitt liv var den bästa pepp inför den svenska filmvåren jag behövde. För nu kan det väl bara gå uppåt. Eller? Snälla?

Framtiden är nu (igen)

2011-01-17T10:25:00.000+01:00

Idag publiceras mitt kapitel »Efter Ordet« ur antologin Framtiden är nu på förlaget Volantes blogg. Trevlig läsning! Och kom gärna med kommentarer här.

Våren 2011 på DVD

2011-01-15T20:35:00.005+01:00

Några titlar att se fram emot under våren:

Criterions nyversioner av två Samuel Fuller-filmer, Shock Corridor och Naked Kiss, finns sedan några veckor på marknaden på DVD och Blu-Ray.

Detsamma gäller den absurt snygga boxen America Lost & Found - The BBS Story. Alltså filmerna från Bob Rafelsons, Bert Schneiders och Steve Blauners BBS productions - Head, Easy Rider, Five Easy Pieces, Drive, He Said, A Safe Place, The Last Picture Show och The King of Marvin Gardens; alla i pappomslag med fantastiska framsidor

Det mesta Criterion släpper under våren - White material! - har jag sett förut, men ser mycket fram emot en genomarbetad utgåva av Brian De Palmas Blow Out från 1981, som även ges ut av svenska Studio S i februari.

Brittiska Second Run, ett av de senaste årens mer pålitliga kort när det gäller billiga och riktigt bra (udda) utgåvor, släpper bland annat Casa de Lava, Pedro Costas andra film, samt Jiri Menzels Hrabal-filmatisering Larks on a string från 1969 - totalförbjuden i Tjeckoslovakien från inspelningen fram till 1990.

Eureka/ Masters of Cinema är mest halvskoj så här långt; en Max Ophuls titel - La Signora di Tutti - som inte når upp till de som Criterion gav ut i fjol; en Kenji Mizoguchi-box med fyra tidigare utgåvor och fyra nya - Late Mizoguchi: Eight Films, 1951-1956 - samt Michelangelo Antonionis La signora senza camelie och Le amiche (1955).

Den senare klart bäst, och klart i behov av en ordentlig dvd-utgåva. Dessutom får den som tror att Ingmar Bergman och Antonioni sneglade på varandra mer än lovligt under en stor del av karriären - och den senare regissören mer på den förstnämnde - vatten på sin kvarn om han eller hon ser filmen tillsammans med Kvinnors väntan som Bergman gjorde tre år tidigare.

I februari släpper Steidl volym fyra, fem och sex av Robert Franks filmer, i lika snygga boxar som de första tre utgåvorna. (Som om man letar lite äntligen går att hitta för några hundralappar under nypris).

Det dyker säkert upp mycket mer trevligt att rapportera om vad det lider - jag hoppas till exempel att Milestone ska få skägget ur brevlådan och ge ut Lionel Rogosins On the Bowery från 1956 i en ordentlig dvd-utgåva snart. Filmen, som har restaurerats och visats på biografer i New York, är visserligen dramatiserad men inspelad med amatörer i de faktiska miljöerna och fångar ett rätt ... eh ... nerdekat Bowery.

Och på tal om autenticitet: huvudrollsinnehavaren Ray Salyer, som efter On the Bowery blev erbjuden roller i Hollywood, bestämde sig för att det var viktigare att supa än att spela, hoppade på ett tåg bort från New York - och försvann för alltid.

The Nervous Magic Lantern

2011-01-15T10:05:00.000+01:00

Experimentfilmaren Ken Jacobs kommer till Moderna Museet idag, 14.00, och framför en filmperformance.

Vår fredag skall komma/ Vit mans börda

2011-01-14T10:45:00.007+01:00

Tyvärr är det mest humbug med Romain Gavras debutfilm Vår dag skall komma. Jag fick minimalt med utrymme att recensera den i SvD. Men det är intressant att fundera på den i relation till Mathieu Kassovitz (Gavras kompis och intellektuella bollplank) Medan vi faller, där Vincent Cassel också spelar. Det var en film som förde upp segregation utmed klass- och etnicitetsgränser (och hur dessa samspelade) på en populärkulturell agenda. Den var inte först, men den öppnade en jävla massa ögon.

Jag läser intervjuerna med Gavras, där han pratar om minoriteter men »utan religion, nationsgränser eller något sådant«; funderar på varför jag blir så provocerad. Kanske för att det finns »minoriteter«, i Frankrike och annorstädes, som verkligen lider och för att deras situation tycks ha ramlat ur den populärkulturella agendan. De som behandlades så väl i Medan vi faller. Varför behövs det plötsligt metaforer för vår samtids största problem - den strukturella rasismen som styr världen?

Och varför blir jag provocerad över Gavras lek med förföljelse av rödhåriga, särskilt i »Born Free«-videon? Kanske för att det till och med som historisk metafor sticker i ögonen - i höstas var det 25 år sedan Claude Lanzmanns dokumentär Shoah kom. Den räcker för mig. Jag behöver inte se någon förvirrad fransmans paranoida fantasier om hur amerikanska poliser avrättar rödhåriga.

Gavras är egentligen väldigt sent ute, men här är ett svar på varför vita män idag hemfaller till metaforer: hans långfilm har mer att göra med Falling down och Fight Club; filmer där den ordinära vita mannen inte klarar av sitt ordinära jag längre; filmer där narrativet gör den ordinära mannen extraordinär. Det var filmer från en tid då den vita mannen i det amerikanska samhället allt mer högljutt började gråta ut över hur kvinnor och minoriteter fick rättigheter på hans bekostnad.

Visst har detta tagit sig uttryck i fransk film tidigare - L´emploi de temps och L´adversaire - men det finns något i Vår dag skall komma... kanske behovet av att skapa en kollektiv grupp av den utsatte vite mannen som de filmerna saknar. Ge den franska kusinen rött hår och en galen KBT-terapeut så finns det något att uttrycka gnället igenom. Möjligen, troligtvis, är Gavras medveten om allt detta - men gör sig själv, sin film och sin publik, en otjänst genom att fegt gömma sig bakom det han kallar för en medveten förvirring.

Samhällsförändringarna ser annorlunda ut i Frankrike - men efter Nicolas Sarkozy känns en film om mobbade vita män med rött hår mer logisk än en skildring av hur revolutionen kokar i förortens förtryckta.

Peter Yates RIP

2011-01-10T14:40:00.002+01:00

Den brittiske regissören Peter Yates som gick bort häromdagen är mest känd för Bullit. I fjol gav dock Criterion ut hans utmärkta film The Friends of Eddie Coyle från 1973, med en underbar Robert Mitchum i rollen som avdankad smågangster på drift i Bostons sjavigare miljöer. I biografaktuella The Town - som utspelar sig i samma stad - hyllar Ben Affleck The Friends of Eddie Coyle med ett bankrån och en påföljande kidnappningssekvens helt kopierad ur Yates film.

Även Quentin Tarantino är ett stort fan, och lyfte namnet Jackie Brown från en av bifigurerna i The Friends of Eddie Coyle när han adapterade Elmore Leonards »Rum Punch«.

Mer läsning: del av en lång artikel av Grover Lewis, från 1973 års Rolling Stone , om Mitchum på inspelningen av filmen.

Prognoser

2011-01-04T12:36:00.003+01:00

2009 års sist sedda filmer var regisserade av Douglas Sirk. 2010 blev det Jörg Buttgereits Schramm.
Vad det säger vet jag inte, men någonting betyder det säkert.

Nu några prognoser för den närmaste tiden: Pernilla August förvandlas till en Guldbagge måndagen den 24 januari. Skämt åsido: Svinalängorna må ha fått en drös nomineringar, den står ändå mot filmer som Sebbe och Till det som är vackert i flera kategorier. Det blir nog ingen lätt match.

Mest underhållande är att August (för Miss Kicki) även står mot Noomi Rapace i kategorin bästa skådespelerska.

Jag har ett par veckor kvar till manusdeadline, så det blir sporadiskt skrivande ett tag till. Men god fortsättning så länge.

God jul och gott nytt år

2010-12-25T14:01:00.000+01:00

Dagens läsningar

2010-12-22T10:14:00.000+01:00

New York Times skriver om Video-On-Demand och framgångarna för All good things. Obligatorisk läsning för SF Bio.

Senses of Cinema skriver om Afrique sur Seine från 1955, regisserad av Paulin Soumanou Vieyra, och andra filmer av svarta afrikanska regissörer som bör inkluderas när vi skriver (om) historien om franska Nya vågen.

Blä, blä, blä

2010-12-21T11:50:00.001+01:00

En iransk nyhet som tycks ha hamnat i skuggan av vitryska val, genomförande vargar och snökaos: Jafar Panahi har dömts till sex års fängelse och tjugo års »tystnad« (hans sociala rättigheter har tagits ifrån honom: han får inte resa eller göra film de närmaste två decennierna).
Usch, usch, usch.

Troell får medalj

2010-12-20T21:11:00.000+01:00

Svenska Akademien gav tidigare ikväll regissören Jan Troell en guldmedalj för ett skapande präglat av »rytm, impuls, rörlighet, närvaro och eftertanke«.

Ser därför lite extra mycket fram emot en rejäl samling med regissörens kortfilmer som jag vet har varit på gång ett tag, men som aldrig tycks komma. Men titta in på FLM och deras julkalender, lucka nummer 19.

Nytt distributionsbolag - Tri Art Film

2010-12-20T15:50:00.006+01:00

Hade hört ryktas att Mattias Nohrborg (Triangelfilm/Astoria för er som är för unga för att minnas) var inblandad i något nytt, och det är alltså detta. Tri Art Film är ett nytt distributionsbolag för kvalitetsfilm som även ska lansera en »helt ny form av digital plattform«. Vad det senare innebär få vi veta under 2011, men det beskrivs så här:

»Den ska bli en mötesplats för filmintresserade människor med betoning på filmrelaterat skrivet material och visning av nya och äldre filmer, via video on demand.«

Bra inriktning har man också:

»Tri Art Film kommer att vara mycket selektiv och regissörsorienterad i sina filmval, med en klar och tydlig ambition att presentera nya talanger, men även med att presentera nya filmer från gamla mästare.«

Till de första titlarna hör också två utmärkta filmer som uppfyller dessa löften: Tran Anh Hungs Norwegian Wood och Athina Rachel Tsangaris Attenberg. (Tsangari producerade för övrigt Dogtooth).

Lördagsunderhållning

2010-12-18T10:15:00.004+01:00

Det räcker med trailern till Terrence Malicks efterlängtade The Tree of Life för att jag ska få gåshud. Möjligen för att jag härom månaden såg om Den tunna röda linjen och grät som ett barn - och för att trailern tydligt visar att regissören inte viker en tum från sin vackra stil.

I andra nyheter:

"Thor has a hammer that flies to him when he clicks his fingers. That's OK, but the colour of my skin is wrong?"

Skådespelaren Idris Elba kommenterar att amerikanska Council of Conservative Citizens kritiserar att han, en svart man, spelar en gud ur den nordiska mytologin i den kommande Thor-filmen.

Via Guardian.

Fredagskrönika

2010-12-17T13:41:00.004+01:00

Fredag igen, åsikter igen. Skämt åsido. Jag sitter med en månad kvar på mitt avhandlingsarbete och skriver på sådana saker som jag tar upp i krönikan. Kul, intensivt - och utsikten genom fönstret är bättre än snösmutsen i Stockholm.

Svinalängorna

2010-12-09T18:35:00.003+01:00

Recension i SvD.

(Ja, i ett svagt ögonblick ropade en liten röst till i huvudet och undrade: »Men vad ska Ulrika Kärnborg säga?«.)