Sommarnedslag

Inte riktigt färdig med semestrandet än - även om vädret verkar vara det - men passar på att länka till några sommartexter när jag ändå är vid datorn.

Nedslag i Bergmanveckan.

Recension av snygga Kärlek på italienska.

Rumänskt sommar-PS

Jo, förlåt, tror inte jag kan ta sommarledigt innan jag kommenterar den här kulturartikeln. Nils Forsberg åker till Bukarest och skriver om konstbiennalen i Expressen. Det handlar dock rätt lite om konstverken han ser och mer om rumänernas ovilja att göra upp med sitt förflutna. Vilket är en strålande, intressant frågeställning när det gäller alla post-diktaturer och deras konstnärliga uttryck.

Läsare av den här bloggen vet att jag ideligen återkommer (en understreckare här, till exempel) till den frågeställningen - både kring film och konst - i synnerhet när det gäller mitt forna hemland Tjeckien och varför det i dissidenternas omhuldade nation är så... tyst.

Men också att jag ofta pekar ut ett land där regissörerna, mot alla odds, i snart två decennier har gjort just det Forsberg efterfrågar - ifrågasatt sanningarna kring sin nation.
Ja, Rumänien.

Det må gälla historien, det må gälla tiden efter 1990. Regissörer inom spelfilm och dokumentärfilm, och även konstfilm, återkommer oförtrutet till dessa saker.

Vad som visas på just biennalen i Bukarest vet jag inte. Och det må vara helt världsfrånvända konstverk. Och visst, det må vara så att ifrågasättandet är mindre vanligt förekommande i konstvärlden än i filmvärlden, (Även om åtminstone rumänska kulturinstitut runtom i världen är betydligt mycket mer angelägna om att ställa de svåra frågorna i sina utställningar än kusinerna från forna östblocket).

Men är då filmen så pass skild från ett lands konstliv att man som Forsberg kan påstå att rumänerna inte diskuterar skuld och ansvar? Nej, tycker jag. En intressantare frågeställning vore istället varför, om det nu är så, a) detta inte syns i konsten men finns i ett sådant överflöd filmen, och b) dessa filmer ses av en så liten publik i hemlandet men är så populära utomlands.

Vad säger det om vilja att göra upp med det förflutna, hos vem, och vad har en intellektuell elit för ansvar?

Hur som helst är det bättre än Tjeckien samt delvis Ungern och Polen där man har snudd på beröringsskräck kring dessa frågor.

Blogglov

Okej, det har varit rätt sporadiskt skrivande här, och ovanligt kort, på sistone. Sorry, jag var tvungen att hinna med allt annat inför sommaren. Imorgon åker jag till Bergmanveckan på Fårö, föreläser och pratar, sedan påbörjar jag min ledighet. Ses här igen framåt augusti.

Evig sommar

Igår släppte Criterion Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick på dvd i USA. Här skriver designern Sam Smith om jobbet med omslaget.

Hundtand

En samling filmposters för Dogtooth, en av 00-talets bästa filmer.

Förra veckans krönika, igen

Förra fredagens SvD-krönika.

»Förra numret av Cineaste – ett amerikanskt magasin som vi filmnördar varsamt lägger på kaffebordet – pryddes av en ikonisk kyss från Jean-Luc Godards debut Till sista andetaget. Filmen hade premiär för 50 år och var en del av Nya vågen: en revolution där teori och praktik möttes; en ny film född ur tekniska möjligheter att lämna studion och filma i verkligheten.

Häromveckan följdes vårnumret upp med en special om dvd-skivan. Visst är de lite sent ute, men en av artiklarna – Jonathan Rosenbaums A New Form of Collective Cinephilia – fångar något som är minst lika viktigt idag som Nya vågen var 1960. Dels för att det fortfarande finns många som menar att det riktiga sättet att se film är på bio, dels för att dagens revolution handlar mindre om hur vi gör filmer och mer om vilka vägar dessa tar till oss och hur vi pratar om dem.

Rosenbaum, åldersman inom den amerikanska filmkritiken, riktar sitt försvar för film på dvd mot ett vanligt biosalongsargument: den kollektiva upplevelsen. För det är ju faktiskt inte så att upplevelsen av film hemmavid idag är individuell. Det sociala nätverkandet kring filmtittande är nu så stort att det bör betraktas som ett nytt slags kollektivt åskådarskap.

Artikeln är som bäst när Rosenbaum gör upp med hulkandet över en förlorad (bio)filmkultur och riktar blicken förbi dvd-skivan, mot nätaktivismen kring obskyr film. Är kanske inte det faktum att människor tillgängliggör Jacques Rivettes tolv timmar långa Out 1 på nätet, och obetalt hjälps åt att skapa undertexter till filmen (som inte finns på dvd) ett tecken på en vital filmkultur? Ja, kanske viktigare än lite tjafs om auteurteorier i små specialtidskrifter på 60-talet? Men nätkulturen kring film betraktas i bästa fall som något anarkistiskt, i sämsta fall som något illegalt.

Jag tänker på detta när jag läser att Svenska Filminstitutet även denna sommar satsar miljoner på att få ut svenska filmer till biografer. Det gick nämligen bra för Sommaren med Göran i fjol, varpå det har gått ut påbud om att ingen svensk ska ha längre än 20 mil från sommarstugan till en kopia av Beck och Späck. Det är väl en fin tanke? Ja, och ett skamlöst ekonomiskt bidrag till de popcornnasande biografägarna, den viktigaste delen av den svenska filmkartellen.

Men nu är det 2010. Om SFI fortfarande har en gnutta intresse kvar för film som kultur så är det nog dags att börja utforska de nya konsumtionssätten. Det finns stora behov av att vitalisera kanalerna och samtalet om svensk film. Ett SFI Play med initiativ till sociala nätverk, kanske? Jean-Luc Godard – som i våras la upp sin nya film på nätet dagarna före premiären i Cannes – skulle antagligen hålla med.«

En liten pinsamhet: jag blandade i min trötthet ihop tidskrifter. Senaste numret av Film Comment hade en Till sista andetaget-special. Det senaste numret av Cineaste, korrekt, dvd-specialen. Men jag lägger varsamt båda på något av alla mina bord här hemma.

Lethem hjärta Cronenberg

Lustigt. När jag tidigare i våras läste ut Jonathan Lethems tungt filmrefererande romanen »Chronic city« (den utspelar sig bland annat på Criterions New York-kontor) funderade jag på en bloggpost om varför det inte har gjorts filmer på Lethems böcker.

Lethem älskar film. Han bidrar bland annat med en videoessä på Criterions utgåva av Nicholas Rays Bigger than Life; för att inte tala om alla personliga filmessäer han skrivit om allt från The Searchers till Cassavetes och Star Wars (se bland annat den suveräna samlingen «The Disappointment Artist«).

Men inga av hans mästerverk - »Motherless Brooklyn« eller »Fortress of Solitude« - har filmatiserats. Kontrollfreak, tänkte jag.

Så bloggade Criterion om att hans roman »As She Climbed Across the Table« skall filmatiseras av ingen mindre än David Cronenberg. Jippi, tänkte jag, gav mig på lite googlande. Och se ketchupeffekt: Edward Norton ska regissera (!?) och spela i Motherless Brooklyn som kommer senare i år, och Maria Full of Grace-regissören Joshua Marston har hand om min favoritbok, »Fortress of Solitude« som är planerad till 2012.

Vem som en dag ger sig på den snurriga men rörande »Chronic City« (en bok som växer i tankarna men med sina märkliga karaktärer, parallellvärldar och lingvistiska kinesiska askar var rätt tung att läsa) återstår att se.