söndag 21 december 2025

The CIA Book Club

 

I helgen läste jag en analys av hur AI kan komma att förändra underrättelsearbete. Inte minst hur det kan komma att balansera ett klassiskt försprång som demokratier alltid har haft: Vi är bättre på att processa information. Vi är självkritiska. Autokrater ser världen förvrängd genom spegelsalar. Via palatspolitiken. 

Nu, när tilliten till våra demokratiska institutioner sjunker samtidigt som autokrater får allt bättre teknologi, teknologi som spottar fram mer objektiva analyser åt dem, kommer detta förändras. Det kräver förstås fortfarande att autokraterna litar på vad de får av maskinerna, att de inte förvränger det. Och det kräver att vi förstår allt det guld vi som demokratier sitter på. Våra försprång. 

Det fick mig att tänka på en bok jag läste i våras. Och att jag faktiskt har en opublicerad essä om den i lådan. Så, bjuder på den såhär till ledigheterna.





”The CIA book club – The best-kept secret of the Cold war”

Charlie English

William Collins

361s.

 

I vintras besökte jag en utställning i Prag om den tjeckiske musikern Karel Kryl – och fann mig stående i en exakt kopia av en radiostudio från 1970-talets München. Karel Kryl var inte bara sin generations mest begåvade folksångare, en tjeckisk Dylan eller Cohen. Efter den Sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien 1968 blev han landet främste protestsångare – och när Kryl tvingades i exil blev han en röst som kunde höras från Radio Free Europe.

När Donald Trump veckan efter mitt utställningsbesök förklarade att bidragen till Radio Free Europe och andra amerikanska medier som sänder in i diktaturer ska strypas undrade jag hur många som förstår betydelsen av dessa kanaler? Varför tjecker 35 år efter murens fall envisas med att bygga en detaljprecis replika – komplett med rätt rullbandare – av en dammig radiostudio.

Den tidigare Guardianjournalisten Charlie English inledde arbetet med sin färska bok ”The CIA book club”, om amerikansk kulturpenetration av östblocket, för att lyfta den kunskapen i väst. Men kunde nog inte föreställa sig hur politiskt den skulle landa i samtiden.

En stjärnklar natt i augusti 1951 rullade en lastbilskonvoj från Radio Free Europe. Målet var den tjeckoslovakiska gränsen, där CIA-anställda fyllde stora ballonger med gas och skickade upp dem i luften. Vinden låg rätt och morgonpigga tjecker beskrev senare himlen som en scen ur en sci-fi-film. Ballongerna bar texten ”Svoboda”, frihet, och efter dem regnade flygblad ner:

”Frihetsvänner i andra länder har hittat ett sätt att nå er. De vet att ni också vill ha frihet”.

Det var startskottet på en CIA-program som de kommande fyra decennierna skulle söka ständigt nya, kreativa vis att nå befolkningen bakom järnridån. Ett som vid sidan av Radio Free Europe är okänt än idag, men som med sin tonvikt på kultur och det fria ordet är viktigt att berätta om i en tid när auktoritära stater låser in journalister och demokratier förbjuder böcker.


Det smugglades in mycket kultur i östblocket. Från det skivbolag mina föräldrar drev i vårt vardagsrum i Uppsala – där Karel Kryls skivor gavs ut – till biblar och de porrtidningar som beslagtogs en masse vid Berlinmuren. Men Charlie English zoomar in på Polen. Redan på 1950-talet började CIA, i vad som internt kallades för ”bokprogrammet”, trycka böcker på polska och smuggla dem. Målet, som upprepades i andra länder, var att bygga upp cirkulerande bibliotek av förbjudna böcker.

En av de första var George Orwells ”1984”. CIA bekostade tryckningen och en polsk bokaffär i Paris – staden som blev nav för kulturproduktion riktad mot öst – hade i uppdrag att ge den gratis till turister. Räkningen gick via mellanhänder till Washington.


Snart följde Czesław Miłoszs poesi, Agatha Christie, polsk Marx-kritik, Aldous Huxley, en miniatyrutgåva av ”GULAG-arkipelagen” – insmugglad i en blöja – och exiltidskrifter som Kultura men även Cosmopolitan. Bokpaket stoppades i väggarna på tåg till Warszawa, i specialbyggda bilar och i trosskydd (ständig bristvara i öst). Min mormor fick under en resa till Sverige cigarrettpapper genomgångna, ett efter ett. För att få vittnesmål ur Polen, och bygga ett ”underjordiskt” mediesamhälle, smugglades tryckpressar in. Här kunde man trycka flygblad med manualer man stulit från myndigheterna – så att folket skulle känna till alla absurda förbud de levde under.

”The CIA book club” är en bladvändarthriller med hela John Le Carré-galleriet av spioner, avhoppare, mod, svek och övermod. Men kapitlen om att trycka tidskrifter när man är på flykt från säkerhetspolisen är något särdeles – som om det östeuropeiska fotfolk vi aldrig får möta hos Le Carré kliver ut i rampljuset. Interiörer ur lägenheter lånade av bekantas bekanta, dit man tagit sig efter att ha lurat säkerhetspolisens skuggor, där kedjerökande kvinnor dämpar ljudet av tryckpressar med lakan och kämpar för att hinna få ut pamfletter till en rättegång. Att ledande dissidenter, biblioteksorganisatörer och tidskriftstryckare var kvinnor förvirrade för övrigt den chauvinistiska polisen – som utgick ifrån att de bara kunde stå i köket.

”The CIA book club” är för svensk del omistlig även av andra anledningar. Att den svenska intelligentia som slår knut på sig själv för att lyfta kulturens betydelse ständigt uppvisar dövörat ointresse för de exilaktiviteter som så länge funnits i Sverige är ett sorgebarn.

Vad sägs om Malmöoptikern som efter fyllenatten med en polsk sjökapten uppfinner en smugglingsrutt som kom att innefatta en flottilj av segelbåtar på Östersjön? Svenska tullare som tjallar till polska myndigheter? Ett Lund som kryllar av säkerhetstjänster och dubbelagenter? Lastbilschauffören Sven Järn som år efter år smugglade material till Solidaritet?

Den svenska spelfilmsvärld som avundsjukt blickar mot nordiska grannländer för att de har krig och ockupationer att berätta om skulle lätt kunna klämma fram både ett och tre manus. Eller kulturchefer som letar argument för romanläsning.

Men då måste man fråga sig hur effektiv bokklubben egentligen var? Kan man som English tillskriva romaner en avgörande roll i kommunismens fall? 

Nog var böckerna i sig viktiga. Som den polska författaren Joanna Szczęsna, mångårig publicist av underjordiska tidskrifter, säger: ”Böcker gav oss verktyg att förstå världen. Vi insåg att det oavsett nationalitet fanns andra personer som tänkte som vi”.

Szczęsna ekar vad dissidenter sagt i hela Östblocket. Men Polen är ett välvalt exempel av annan anledning. Där exilkultur i andra länder främst nådde en intellektuell dissidentelit hade Polen under kommunismen en större offentlighet. Den katolska kyrkan hårdbevakades och komprometterades – pornografi planterades på präster, säkerhetstjänsten lurade i dem hallucinogena droger och 1984 mördades den populäre prästen Jerzy Popiełuszko – och många predikade opposition och spred förbjudet material. Den blivande påven Karol Wojtyła hörde till Radio Free Europes lyssnare och fick bokpaket som han tackade för via vykort.

Men viktigast, och lärdom för den som vill organisera motstånd idag, var fackföreningen Solidaritet och hur den formade en massrörelse. Tidskrifter och bibliotek var hopflätade med Solidaritet. Utan att bli klyschig gick därmed arbetarrättigheter och matpriser som spelade roll för många hand i hand med att läsa kritisk poesi och dystopiska satirer. Det bär syn för sägen att när muren föll så var dramatikern Václav Havel okänd i bredare tjeckiska folklager, medan den polske skeppsvarsvarbetaren Lech Wałęsa var en kändis i sitt hemland.

Undertiteln till English bok är ”Kalla krigets bäst bevarade hemlighet”. Hyperbol? Till viss del. Allt som rör bokklubben är fortfarande hemligstämplat. En sannolik orsak är vad CIA velat projicera kring kommunismens fall: Deras stöd till dissidenter i öst kostade 18 miljoner dollar de första fem åren, och puttrade sedan på med en kostnad om 2 miljoner årligen. Agenturens operation i Afghanistan? 700 miljoner dollar – om året. Inte oväsentlig när CIA efter Sovjetunionens fall ville visa vad som gett valuta, och äska mer pengar.

Vilket säger något om det tudelade USA som fanns i CIA: De som ville framhäva en tuff image av lönnmord och paramilitära krig. Och den mer intellektuella sidan.

Långt ifrån all kultur finansierades av CIA och många inblandade var inte på det klara med var pengarna kom ifrån. Genom mitt familjehem strömmade exilkulturen, men först efter 1990 kunde man veta vem som betalat de påkostade tjeckiska kulturtidskrifterna från Paris. Att detta var mer politiskt känsligt för den vänster i väst som betraktade USA och Sovjet som lika god kålsupare än för östeuropéer märks på de svar English får när frågan ställs: Så länge ingen la sig i vad dissidenterna skrev var de glada att någon alls brydde sig om dem.  


Det hjälpte att östeuropéer i exil fanns inom den amerikanska akademin och i administrationerna. Scener ur Washingtons kulisser visar att både Jimmy Carter – vars säkerhetsrådgivare var den polskfödde Zbigniew Brzezinski– och Ronald Reagan lånade dem sitt öra.

Det behövdes eftersom dissidenterna då som nu var i liten minoritet. Det är också därför Trumpskiftet i världsordningen, där amerikanskt stöd försvinner från ickestatliga organisationer, måste mötas av oss i form av strukturer som hör vad motståndet behöver.

Kanske kan det då tyckas avlägset att läsa om mossiga radiostudios och dammiga böcker? Men följ utveckling i slutet av English bok, där CIA började sponsra VHS-kassetter och satellit-tv, och du ser hur bara medierna förändras. Metoderna för att kommunicera och sprida det fria ordet skiftar – USB-stickor till Kuba och VPN-lösningar i Ryssland – men drivkraften är samma.

Vi kan hamna där igen, även länder som aldrig har upplevt ofrihet. Därför är det lika viktigt att rusta sig för detta som det är att pumpa upp försvarsbudgeten.

 

 

 


måndag 19 maj 2025

Världspolitik i en galax långt, långt borta


Demonstranterna väller in på stadens symboltyngda torg. De sjunger tårögda frihetssånger och lyfter nävarna i luften, bara för att möta provokationer som urartar i våldsamheter.

lördag 8 mars 2025

Te med Hitler (igen)


Den 9 april visar tjeckiska centret i Stockholm en galet unik sci-fi-film från 1977 - dessutom (mot registrering) gratis. 

När “Zítra vstanu a opařím se čajem” för första gången släpptes med engelsk text 2021 skrev jag en krönika för GP Kultur som sedan dess tycks ha försvunnit från nätet. Här är den igen, komplett med några stycken som fick ryka i redigeringen av utrymmesskäl:


                                                          ***

Att Twitterdebatter ibland tycks leva egna liv bortom vardagens tid och rum vet den luttrade. Den senaste, och mest explosiva på länge, handlar om ett ämne som både politiker och opinionsbildare tycks hels skamlösa inför: Att testa hur långt man kan gå i jämförelser mellan svensk samtidspolitik och det tyska 1930-talet. Med den ofelbara påföljden att andra ännu mindre skamlöst börjar skriva om historien. Inledningen var en tweet av Sveriges justitieminister Morgan Johansson som på Förintelsens minnesdag rekommenderade en dokumentär om hur nazisterna tog makten med hjälp av konservativa. Twitterati antingen applåderade – eller ville ha misstroendevotum.
  






torsdag 6 mars 2025

I'm Not Everything I Want to Be - Libuše Jarcovjáková

torsdag 11 januari 2024

Fredsskadad mentalitet - eller solidaritet




Jag ogillar det svenska nyordet ”fredsskadad”. Den som har erfarenhet av länder som ockuperats, varit diktatur eller i krig - ser snarare att den långa svenska eran av fred och demokrati har varit väldigt gynnsam för samhällekultur och mentalitet. 

Men ibland undrar man om begreppet ändå inte är relevant att plocka fram: Om det kan hjälpa oss att förstå hur detta kan skapa skygglappar av empatilöshet och brist på solidaritet. 

Och, en ädel svensk konst, hur dessa med fina ord förkläs till sina motsatser.

 

Efter att överbefälhavaren Micael Bydén på Folk och försvar i Sälen sagt att svenska folket ”mentalt måste förbereda sig för krig” var poeten Göran Greider snabbt ute och anklagade ÖB för att längta efter krig och ”militarisera våra medvetanden” (8/1 DN).

 

Greider, och många med honom, har en besynnerlig syn på världen och Sveriges position i den. Eller, för att vara lexikalt exakt – den är mer egoistisk än besynnerlig. Svensk fred var i deras perspektiv given av alliansfriheten – och mellan raderna kan man sluta sig till att inget pris har varit för högt för att stå utanför allianser. Så kunde man, berikat, huka sig genom andra världskrigets barbari. Välja kålsupande över sida i kalla kriget. Det gäller nu även det ryska anfallskriget på Ukraina – som Gredier själv skriver är anledningen till ”militariseringen av våra medvetanden”. 

 

Greiders artikel är lika intressant för vad han inte skriver ut. Ja GöranJas-plan till Ukraina är för många en självklarhet. Risken för en eskalering av kriget – vilket Greider menar att vi inte diskuterar – är nämligen en bidragande orsak inte bara till militärt stöd, utan till Bydéns uttalande. 

 

För många av oss med andra erfarenheter än Greiders – eller de som envisas med att mala om ”russofobi” även efter att det fascistiska Ryssland försökt förinta Ukraina i 24 månader – har den mentala rustningen sett annorlunda ut. Tanken har helt enkelt sökt sig till andra möjligheter än att just Sverige alltid ska vara fredat

 

”Ser ni hur nära det är?”, sa morfar till mina föräldrar inför emigrationen till Sverige 1977. Han pekade på en karta över Östersjön och tillade: ”Och det där? Det fryser på vintern”. 





Morfar, historieprofessor specialiserad på förrevolutionens Ryssland - och i sin ungdom del i den första tjeckoslovakiska studentdelegation som reste till Sovjetunionen för att förmå Prag att skapa diplomatiska förbindelser med Moskva - var då knappast en naiv russofob

 

Är det möjligen så att Bydéns ord hellre ska ses som en solidaritetshandling? Med de många svenskar som redan har mental erfarenhet av krig – som minst av alla vill ha ett krig eftersom de mest av alla vet att det är en möjlighet och vad priset är – och med dem som i vår nära omvärld inte har någon annan möjlighet än att ”militarisera” medvetande och vardag?


 Putins marionettnation Belarus sitter 152 kulturarbetare fängslade på politiska grunder och förra veckan, utan några rubriker i svenska tidningar, greps rockbandet Nizkiz medlemmar. I Ukraina dödades häromdagen poeten Maksym Kryvtsov vid fronten. 

 

Kanske är det så att vi, även svenska poeter, ställda inför detta inte bara kan gå runt på fina ord om alliansfrihet? Att vi för att sänka svenskens tankemurar mot verkligheten i dagens Europa och avlägsna skygglapparna för det reella ryska hotet behöver en annan mental beredskap än den som puttrar  ångorna efter 1900-talets kålsuperi?


 Inte för att kasta vår fredsskada överbord – utan för att visa omvärlden att vi inte är en egoistisk ö som bara bryr oss om vårt eget hus.

lördag 28 oktober 2023

Pappan, pogromen och historien


”Vad är historia? Är det vad stora män bestämmer kring ett bord – eller är det vad vi gör här och nu?”.

 

Skådespelerskan Adriana Savin tittar uppgivet ut över publiken på Teater Tribunal i Stockholm. Pjäsen ”Pappan, pogromen ochparallellen”, som hon har skrivit tillsammans med Henrik Dahl, utgår ifrån Savins familjehistoria samt den rumänskjudiske författaren Mihail Sebastians ”Dagbok 1935–44”. Den skildrar hur samhällsklimatet i Rumänien förändrades före kriget, hur Förintelsen tog sig uttryck i denna region – och den långa tystnad som följde.

 

En berättelse som, i alla sina hårresande detaljer, har fått ny aktualitet.

 

Vad historia är och hur den förändras – utmanas, uttolkas, förbättras eller förvanskas – har nog aldrig varit lika väsentligt att förstå som i vår digitala era. Det är inte bara den senaste tweeten från en oansvarig folkvald som genast orsakar högljudd metadebatt. Rollsättningen av en för ljus- eller mörkhyad kvinna som Kleopatra leder till högljudda bråk på ett sätt som inte hände när Elizabeth Taylor porträtterade den egyptiska drottningen 1963.

 

Det handlar inte bara om dum digital gyttjebrottning. Förändring av historien får numera snabbare skjuts av rättviserörelser och populärkultur. Att en regissör som Martin Scorsese i nya filmen ”Killers of the flower moon” tar sig an hur Osagenationen mördades och bestals på oljerikedomar i 1920-talets Oklahoma lär få betydelse för amerikansk historieförståelse. På samma sätt som den rasmassaker som begicks i samma delstat 1921, som även den får plats i Scorseses film, har blivit allmänt känd. På en reportageresa tillTulsa mötte jag själv en levande historiestrid om sekelgamla och länge nedtystade pogromer som den vita befolkningen begick på svarta grannar.

 

Tyvärr vet vi att historieskrivningen inte automatiskt är linjär och progressiv. I den pinfärska boken ”Sparks – China's Underground Historians and Their Battle for the Future” ger journalisten Ian Johnson ett suveränt grupporträtt av de modiga dissidenter – dokumentärfilmare, arkivarier, författare, bloggare – som i Xi Jinpings brutala digitala totalitarism kämpar för att exempelvis berätta om kulturevolutionen som återigen tystas ner.

 

”Pappan, pogromen och parallellen” handlar om anpassning till fascism, då som nu. Som Centraleuropakrönikör ser jag att den även berör hur infekterar det är att ägna sig åt Förintelsen i forna öst. Platser där ingen vill kännas vid att andra än tyskar begick folkmord. Det gör att skolböcker och museer är inbegripna politisk dragkamp. Allt för att den ”egna” befolkningen ska undgå att kallas förövare.

 

Ämnen som Iași-pogromen – 13 000 judar mördade på några dygn sommaren 1941 av rumäner och tyskar ­– har tidigare behandlats av regissören Radu Jude i filmen ”The Exit of the Trains” (2022). Liksom Jude berättar Savin inte i detalj om massmorden för att vara makaber. Att skildra hur judar lemlästades och hängdes på slakterikrokar med texten ”Kosherkött” om bröstet, hur de placerades i godsvagnar med gödsel och kalk eller att man i Transnistrien tryckte in dem i svinstior där frusen avföring blev den sista måltiden – det är en påminnelse om att Förintelsen var sadism. I en obruten historia av sådan riktad mot judar.

 

Att kunskapen behövs nu kan alla med konto i sociala medier konstatera. Där förklarar bildade personer myndigt att judar överdriver detaljerna i Hamas blodbad den sjunde oktober. Avfärdar det antisemitiska i slakten. (Jag benar ut bakgrunden här). Oansvariga medier använder en terrorgrupp som källa för att skicka push-notiser om hårresande israeliska krigsbrott mot civila. För första gången under de år jag har ägnat mig åt frågor kring Förintelsen får jag känslan av att det krig som pogromerna i Israel inledde – pogromer som väckte och skapade nya trauman i den judiska nationen – med de extrema tongångar som hörs faktiskt kan komma att rubba synen på historiens värsta brott.

 

Även det vi tror är absolut kunskap kan komma att tonas ner. Som nyanslösheten i det forna öst visar blir det lätt så utan gråskalor. För att en grupp ska kunna ses som entydiga offer och en annan som enbart förövare.

 

Pjäser likt ”Pappan, pogromen och parallellen” – skräddarsydd för unga som möter judehat på TikTok – är därför inte något som hör det förflutna till. Det är en central del i den historia vi väljer här och nu. 

torsdag 5 oktober 2023

Nice rasism – eller finn fem fel i antirasismen

Bjuder på en opublicerad recension av Robin DiAngelos bok Nice racism. Insåg att jag hade den liggande när jag läste om Ibram X Kendis fall. Jag har tidigare recenserat och kritiserat båda dessa forskare, bland annat här. De har dessvärre haft, och har, en skadlig inverkan på förståelse av rasism och antirasism.  Rekommenderar även denna essä om vithetsstudier som jag har skrivit för Expressen.  Och denna om vithet som arvssynd i GP Kultur. 



”Nice racism”

Robin DiAngelo

201s.

Allen Lane

 

Hon har kallats för antirasismens Vanilla Ice. Det trygga vita ansiktet som vita läsare efter mordet på George Floyd valde i en ovan, skrämmande fråga. En fråga där den amerikanska vithetsforskaren Robin DiAngelo, precis som 90-talsrapparen, är en blek kopia som drar löje över svarta föregångare. Kanske är det därför kompensatoriskt att hennes teorier är samtidsdebattens mer extrema. Och då inkluderar jag även ytterhögerforskarna – sådana som likt statsvetaren Eric Kaufmann arbetar för att normalisera rasistiskt beteende.

 

Problemet med DiAngelos teser, som tack vare bästsäljaren ”Vit skörhet” från 2018 (på svenska 2021) har blivit inflytelserika, är att de framställs som antirasismens spjutspets (GP 26/1). Egentligen innebär de att gränserna för ditt kritiska tänkande sätts av din hudfärg. Vi är enligt henne inte unika individer utan tillhör först och främst grupper. Teorin om vit skörhet blir ett cirkelresonemang: Om du som vit upplever obehag när du kallas för rasist då har du utvecklats. Men vill du diskutera saken, då är du skör. Din argumentation är en känsloreaktion – som upprätthåller rasism. Detta är nedsättande även mot icke-vita eftersom DiAngelo menar att ”de” uppfattar vita personers resonemang som mobbning.

 

”Nice racism”, trevlig rasism, tar vid från ett argument i bästsäljaren – att det är progressiva vita som orsakar mest ”skada” på icke-vita genom lömskt omedveten rasism. ”Självbelåtenhet” innebär att vi inte motarbetar högerextremism (ett av många påståenden som görs utan empiri). Goda intentioner är ett sätt att upprätthålla en vit överhöghet. Och vit trevlighet är bara en tunn fernissa över en utveckling som inte kommit långt sedan rasrelationerna på plantagen (!).   

 

Det finns, särskilt i USA, en förståelig frustration över ojämlikhet utmed etniska linjer. Men det är tveksamt om detta åtgärdas genom osmakliga överdrifter. Det är därför synd att DiAngelo har blivit synonym med vithetskritik och gör skada i viktiga frågor. För att upplysa om att man som vit behöver reflektera över normer är ju inget märkligt. Heller inte att god vilja knappast räcker i samhällen där vi i allt från vård till boende behandlas olika.

 

Märklig är däremot tanken att du därför tillhör en vit kultur som du inte kan bryta dig ur – där du ”luras” att tro på ett narrativ om objektivitet och universalism – och bär på skuld som kräver ständig botgöring.

 

Det sista upprepas precis som i ”Vit skörhet” intill förbannelse: utan ständig fortbildning är man som vit utlämnad åt att vara rasist. Om det har något att göra med att DiAngelo livnär sig på sådana workshops får vara osagt. Den här gången har författaren åtminstone dragit ner på anekdotisk bevisföring med sig själv i huvudrollen. Sådant som utmynnar i att någon har sagt emot henne på en utbildning vilket innebär att hen är rasist.

Alternativet, att personen har en åsikt värd att lyssna på, existerar inte.

 

Såvida hen inte är icke-vit. Då ska du utgå ifrån att kritiken är korrekt. Det händer nämligen DiAngelo imponerande ofta att hon får en smäll på handleden för klumpiga uttalanden (hon verkar inte superbekväm kring folk som inte är vita). Så följer instruktioner om hur du söker botgöring. Något som inkluderar att inte be personen du antas ha betett dig rasistiskt mot om råd. Det vore kolonialism.

 

Men trots att DiAngelo predikar vikten av ödmjukhet inför kunskap – från icke-vita – så bemöter hon knappt dem som har sågat henne. Författaren Kenan Malik, en av samtidens vassaste i mångfaldsfrågor, avfärdas i en bisats.

 

Som bäst är ”Nice racism” en kommentar till ”Vit skörhet” med mer teoretisk underbyggnad. Även om slutsatserna är samma så innebär det att boken redovisar andras resonemang och statistik. Läsaren kan faktiskt lära sig något – och få verktyg för att bemöta DiAngelo.

 

För man kan väl säga att bevisen för att det skulle orsaka större skada att tvingas lyssna på en progressiv vit person – även om det är Robin DiAngelo – än att höra en rasistisk patient välja bort en ”arabjävel” till förmån för en vit läkare är rätt skrala. Eller för den delen att råka på Nordiska Motståndsrörelsen eller Proud Boys i en mörk gränd.

 

Sådant petitesser bekymrar inte författaren. I stället understryker hon att emotionell avtrubbning är del av kampen för att ta på sig ansvar. Smaka på det här: När vita kvinnor tröstar svarta kvinnor som gråter av oro för sina söner i polisvåldets USA känner DiAngelo fasa. Inte bara för att de vita ”inte vet hur det känns”. Utan för att det är just de här vita kvinnornas barn de svarta sönerna ska vara rädda för.

 

Skillnaden mellan DiAngelo och ytterhögerakademiker som statsvetaren Eric Kaufmann blir minimal. Kaufmanns grupptänkande må handla om vikten av ”rasmässigt självintresse” hos vita (GP 30/6/19). Men båda landar i separation utifrån hudfärg.

 

Vilket samhälle bygger vi om utgångspunkten är fundamental skillnad? Om den som inte är vit förstår något emotionellt, intuitivt genom sina känslor – medan vita bara kan nå dit rationellt, genom ständig omskolning?

 

Svaret är att det redan finns ett namn för en sådan uppdelning och människosyn.