Även skådespelaren Magnus Krepper skriver en debattartikel om hur hemskt det är ställt med den svenska filmkritiken. Passionerat, verkligen. Det enda som saknas är ett enda exempel på det här:
»Kritik ska vara objektiv och skriven utifrån konstnärliga perspektiv, men istället möter jag överdrivet positiva recensioner helt utan substans. Många av kritikerna saknar kunskap att bedöma det se ser på konstnärliga grunder, det blir annat som styr – vilken kändis som spelar huvudrollen, hur många som kommer att gå och se den. Man hyllar det som är mainstream, som många kommer kunna ta sig till, och säger sedan att det aldrig görs nyskapande svensk film. Men när det kommer någonting nydanande sågas det för att man inte förstår det.«
Istället för att svamla skulle han kunna gå in på Filmnyheterna, och kolla in snitten för fjolårets filmer. Där ligger Flickan i topp, och filmer som Apan, Man tänker sitt och Behandlingen ligger inte så dåligt till de heller - alla med över 3 i snitt. Göta Kanal ligger i botten. Men Krepper kanske har en annan uppfattning om vad som är mainstream och vad som är smalt.
torsdag 25 november 2010
Framtidsböcker och dåtidsdebatter
Imorgon släpps boken »Framtiden är nu« där jag medverkar med ett kapitel om hur filmen ser ut om sisådär en trettio år. Idel ädelt skribentfolk i övrigt, som avverkar allt från jämställdhet till stadsplanering och bibliotek.
Kapitlet handlar mycket om hur filmlandskapet har förändrats, och i vilken riktning jag därför tror att det rör sig.
Vilket hänger ihop med det svar jag idag, i hast, har skrivit på SVT Debatt till Ulrika Kärnborg apropå hennes krönika om filmkritik (eftersom jag inte har den minsta lust att oavlönat sätta mig på ett tåg till götet - i snöstorm - och prata om huruvida svensk film är »bra« eller »dålig«). Se även kvällens program där Kärnborg och Jan-Olov Andersson, även han från Aftonbladet, medverkar.
Svaret är därmed ett försök att bredda debatten, och peka på hur även kritikernas villkor och roller förändras på grund av denna landskapsförändring - något som känns mer angeläget än att prata om slösaktigt betygbeteende.
Den som är intresserad av dessa frågor kommer till Kulturhuset den 7 december, där svenska filmkritikerförbundet bjuder in till debatt om den förändrade kritiken:
»Hur har filmkritikens roll förändrats i det nya filmlandskapet?«
Efter att i nästan ett sekel ha varit knuten till biografen finner
spelfilmen idag nya vägar. Det görs fler filmer än någonsin, och med nya
distributionsformer når de också fram till publiken på andra sätt.
Svenska filmkritikerförbundet inbjuder till en diskussion med kritiker,
författare, företrädare för nya distributionsformer och andra intresserade.
Samtalet leds av filmkritikern Hynek Pallas
Den 7 december klockan 18-21
Klarabiografen, Kulturhuset
måndag 22 november 2010
Dåligt för att vara svenskt
I söndagens Aftonbladet skriver Ulrika Kärnborg om sambandet mellan den lojala, opportunistiska (vad det nu innebär i sammanhanget) svenska filmkritiken och den trista svenska filmen. Hon menar att svenska kritiker i allmänhet lägger sig platt för mediokra filmer och ger dem höga betyg för att de är svenska. (Ja, typ samma resonemang som Jon Asp hade i Fokus kring Mammut häromåret). Med en vassare kritik skulle svenska filmskapare göra bättre filmer. Ungefär så.
Låt mig börja med att säga att jag naturligtvis applåderar Kärnborgs tilltro till kritiken, och att jag blir lycklig när någon tillmäter filmkritiken den minsta betydelse. Den brukar annars alltför ofta avfärdas som irrelevant för både publik och filmskapare.
Jag tror på en kritik som vare sig den är hyllande eller sågande ser till filmen som film och pekar på brister och förtjänster i formspråk och drama, samhällsrelevans etcetera och så vidare. Och därmed gör sitt jobb - alltså är kritik. Det var bland annat därför, och för att jag tror att den tänkande publiken förtjänar och vill ha denna form av kritik, som jag blev så arg på Erik Helmerson och hans Vita bandet-recension i fjol.
Och på ett plan håller jag med om att svenska kritiker generellt sett är snällare mot svenska filmer. Det har tyvärr sin naturliga förklaring: filmkritiker recenserar biograffilmer, och de har därför en rätt hög andel svenska filmer på sitt bord. För många är svenska filmer en återkommande referenspunkt. För vissa av oss motvilligt, och vi ser till att knapra i oss en jävla massa annan film som motvikt. För andra är detta ett accepterat faktum. Och ja, jag tror att det skapar en viss negativ tolerans.
Kärnborg tar som ett enskilt exempel min (och andras) snälla recensioner av den svenska filmen I rymden finns inga känslor. Hon tyckte den var medioker. Hade en liknande belgisk, fransk, tysk eller vad det nu månne vara för komedi recenserats hade den inte fått samma betyg.
Jag tänker inte ta min enskilda recension i alltför mycket försvar gentemot Kärnborgs påståenden (de är lite för subjektivt tyckande för det, annat än ett passus om filmens könsroller som må vara relativt traditionella men knappast stenålders: kvinnorna må vara hysterikor men männen timida? Skarsgårds karaktär är väl ändå en rätt fascistisk liten typ, sjukdomsursäkt eller inte) - men vill placera filmen i den kontext Kärnborg påpekar: komedin som främst är gjord för en nationell arena.
Nu kan jag inte tala för de kollegor som satte höga betyg på just denna film, men jag råkar se en del av dessa rent nationella komedier Kärnborgs pekar på, de där som sällan exporteras eller hamnar på festivaler. (En anledning är att det finns mindre festivaler som är rena slasktrattar för den sortens film). Och jag kan säga som så - ur en ungefär lika objektiv sits som Kärnborg skriver antar jag - att I rymden finns inga känslor står sig väldigt fint på den arenan; ja långt över kvaliteten på fältet (säg en film som Farsan, vilket är den ungefärliga nivån).
Att den dessutom hamnar på högre delen av betygskalan beror på att filmen är välklippt, har en enkel men snygg och innovativ scenografi som hänger ihop med berättelsen och huvudpersons sjukdom, och att den till nästan alla roller är välspelad. Dessutom har den ett underhållande, udda ämne som intrigmotor. Det är ganska objektiva kriterier. Tar man ner det till en nationell nivå - jag tror till och med att Kärnborg citerar just denna reklamens citatstöld - då är filmen just det: »den charmigaste och säkraste svenska komedi jag har sett på länge«. Vilket således enligt mig motiverar omdömet och betyget mer än väl - men samtidigt tyvärr drar tillbaka filmen till det svenska referensfältet lite väl mycket.
Ur en mer subjektiv kritikerposition på det svenska filmfältet: Jag är inte själv särskilt snäll mot svensk film till vardags - och tycker att de flesta av dem får orimligt bra omdömen och betyg (Himlen är oskyldigt blå!?). Fast jag tycker - om man ska utgå ifrån Kärnborgs internationellt jämförande perspektiv - att man även ska lyfta fram när den svenska filmen då och då lyckas skildra svåra ämnen, eller berätta annorlunda historier (i nationell och internationell kontext) som (för att hålla oss till 2010) Sebbe, Till det som är vackert, Svinalängorna eller Miss Kicki.
Jag recenserar få svenska filmer utanför dokumentärfåran för det är där de intressantaste svenska filmerna görs - och de står sig kan jag berätta väldigt väl på en internationell arena. Något som har att göra med att de inte enbart är underkastade tevekanaler som finansiärer, och drar till sig regissörer från andra håll än spelfilmens eller tevejournalistikens.
Men jag skriver spaltmeter av kritik av den svenska filmen både här och i andra sammanhang. Vilket gäller både dess innehåll och politiken kring den. Helt enkelt för att jag är överens med Kärnborg om behovet av detta.
Om vi bortser från det hyllande i föreliggande recension (eller det extremt negativa i min recension av en svensk film som Puss veckan innan) så tror jag att filmskapare tar mer åt sig av hur hantverket kommenteras i detalj - alltså det bra kritik gör - än om man slänger upp en affischmässig slogan och två eller fyra solar. Visst, de kan säkert bli sårade av en sågning eller peppade av en hyllning. Men förutom att vara människor är de också hantverkare och yrkespersoner som märker vad i en film som kommenteras - både vad som påpekas som brist och vad som lyfts fram som förtjänst.
Om våra filmskapare har någonsomhelst respekt för oss kritiker vill säga. Och har de inte det - då faller också hela Kärnborgs resonemang.
- -- -- - -
Jacob på FLM skriver om Kärnborgs artikel och påpekar att den inte riktigt stämmer. Jag har också svårt att hålla med henne om att kritikerna det senaste decenniet enbart pratat om att allt skulle vara väl på den svenska filmfronten. Tvärtom har det varit rätt hårda duster om att så inte är fallet. Och som Jacob är inne på - betygen är knappast problemet i den svenska filmkritiken. Snarare då som jag påpekar ovan hur kritik »skrivs« och vad den anses vara.
Låt mig börja med att säga att jag naturligtvis applåderar Kärnborgs tilltro till kritiken, och att jag blir lycklig när någon tillmäter filmkritiken den minsta betydelse. Den brukar annars alltför ofta avfärdas som irrelevant för både publik och filmskapare.
Jag tror på en kritik som vare sig den är hyllande eller sågande ser till filmen som film och pekar på brister och förtjänster i formspråk och drama, samhällsrelevans etcetera och så vidare. Och därmed gör sitt jobb - alltså är kritik. Det var bland annat därför, och för att jag tror att den tänkande publiken förtjänar och vill ha denna form av kritik, som jag blev så arg på Erik Helmerson och hans Vita bandet-recension i fjol.
Och på ett plan håller jag med om att svenska kritiker generellt sett är snällare mot svenska filmer. Det har tyvärr sin naturliga förklaring: filmkritiker recenserar biograffilmer, och de har därför en rätt hög andel svenska filmer på sitt bord. För många är svenska filmer en återkommande referenspunkt. För vissa av oss motvilligt, och vi ser till att knapra i oss en jävla massa annan film som motvikt. För andra är detta ett accepterat faktum. Och ja, jag tror att det skapar en viss negativ tolerans.
Kärnborg tar som ett enskilt exempel min (och andras) snälla recensioner av den svenska filmen I rymden finns inga känslor. Hon tyckte den var medioker. Hade en liknande belgisk, fransk, tysk eller vad det nu månne vara för komedi recenserats hade den inte fått samma betyg.
Jag tänker inte ta min enskilda recension i alltför mycket försvar gentemot Kärnborgs påståenden (de är lite för subjektivt tyckande för det, annat än ett passus om filmens könsroller som må vara relativt traditionella men knappast stenålders: kvinnorna må vara hysterikor men männen timida? Skarsgårds karaktär är väl ändå en rätt fascistisk liten typ, sjukdomsursäkt eller inte) - men vill placera filmen i den kontext Kärnborg påpekar: komedin som främst är gjord för en nationell arena.
Nu kan jag inte tala för de kollegor som satte höga betyg på just denna film, men jag råkar se en del av dessa rent nationella komedier Kärnborgs pekar på, de där som sällan exporteras eller hamnar på festivaler. (En anledning är att det finns mindre festivaler som är rena slasktrattar för den sortens film). Och jag kan säga som så - ur en ungefär lika objektiv sits som Kärnborg skriver antar jag - att I rymden finns inga känslor står sig väldigt fint på den arenan; ja långt över kvaliteten på fältet (säg en film som Farsan, vilket är den ungefärliga nivån).
Att den dessutom hamnar på högre delen av betygskalan beror på att filmen är välklippt, har en enkel men snygg och innovativ scenografi som hänger ihop med berättelsen och huvudpersons sjukdom, och att den till nästan alla roller är välspelad. Dessutom har den ett underhållande, udda ämne som intrigmotor. Det är ganska objektiva kriterier. Tar man ner det till en nationell nivå - jag tror till och med att Kärnborg citerar just denna reklamens citatstöld - då är filmen just det: »den charmigaste och säkraste svenska komedi jag har sett på länge«. Vilket således enligt mig motiverar omdömet och betyget mer än väl - men samtidigt tyvärr drar tillbaka filmen till det svenska referensfältet lite väl mycket.
Ur en mer subjektiv kritikerposition på det svenska filmfältet: Jag är inte själv särskilt snäll mot svensk film till vardags - och tycker att de flesta av dem får orimligt bra omdömen och betyg (Himlen är oskyldigt blå!?). Fast jag tycker - om man ska utgå ifrån Kärnborgs internationellt jämförande perspektiv - att man även ska lyfta fram när den svenska filmen då och då lyckas skildra svåra ämnen, eller berätta annorlunda historier (i nationell och internationell kontext) som (för att hålla oss till 2010) Sebbe, Till det som är vackert, Svinalängorna eller Miss Kicki.
Jag recenserar få svenska filmer utanför dokumentärfåran för det är där de intressantaste svenska filmerna görs - och de står sig kan jag berätta väldigt väl på en internationell arena. Något som har att göra med att de inte enbart är underkastade tevekanaler som finansiärer, och drar till sig regissörer från andra håll än spelfilmens eller tevejournalistikens.
Men jag skriver spaltmeter av kritik av den svenska filmen både här och i andra sammanhang. Vilket gäller både dess innehåll och politiken kring den. Helt enkelt för att jag är överens med Kärnborg om behovet av detta.
Om vi bortser från det hyllande i föreliggande recension (eller det extremt negativa i min recension av en svensk film som Puss veckan innan) så tror jag att filmskapare tar mer åt sig av hur hantverket kommenteras i detalj - alltså det bra kritik gör - än om man slänger upp en affischmässig slogan och två eller fyra solar. Visst, de kan säkert bli sårade av en sågning eller peppade av en hyllning. Men förutom att vara människor är de också hantverkare och yrkespersoner som märker vad i en film som kommenteras - både vad som påpekas som brist och vad som lyfts fram som förtjänst.
Om våra filmskapare har någonsomhelst respekt för oss kritiker vill säga. Och har de inte det - då faller också hela Kärnborgs resonemang.
- -- -- - -
Jacob på FLM skriver om Kärnborgs artikel och påpekar att den inte riktigt stämmer. Jag har också svårt att hålla med henne om att kritikerna det senaste decenniet enbart pratat om att allt skulle vara väl på den svenska filmfronten. Tvärtom har det varit rätt hårda duster om att så inte är fallet. Och som Jacob är inne på - betygen är knappast problemet i den svenska filmkritiken. Snarare då som jag påpekar ovan hur kritik »skrivs« och vad den anses vara.
Filmpolitik?
Vi är flera som har tjatat om det polska (och franska) initiativet att avgiftsbelägga (punktbeskatta) alla visningsfönster för film och att därigenom lämna ett frivilligt (och idag illa fungerande) filmavtal. Uttrycket att tala för döva öron är kanske inte så passande i sammanhanget, men i ett nyligt samtal mellan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri visade ministern att så inte är fallet genom att droppa följande exempel (Referat från bloggen Kulturekonomi):
»Kulturministern fick även en fråga om det finns ett behov att förändra filmpolitiken. Hon betonade vikten av att många är delaktiga i diskussionen om filmpolitiken, såväl staten som filmbranschen. Hon gav även exempel från Polen och Frankrike där alla visningsfönster på internet är avgiftsbelagda gällande film. Angående digitaliseringen framhöll hon att arbetet har inletts bland annat via Folkets Hus och Parker med ny teknik och att Filminstitutet har börjat dela ut stöd för digitalisering.«
Och ja, visst är steget långt från en bisats till en faktisk förändring - men glöm inte att politik alltid börjar i bisatser.
En märkligt optimistisk kommentar från just mig en måndagsmorgon, men ta det som att jag låter mig inspireras och droppar positiva kommentarer i det lilla för att rubba det stora.
Eller bara vill muntra upp er. Håll till godo.
»Kulturministern fick även en fråga om det finns ett behov att förändra filmpolitiken. Hon betonade vikten av att många är delaktiga i diskussionen om filmpolitiken, såväl staten som filmbranschen. Hon gav även exempel från Polen och Frankrike där alla visningsfönster på internet är avgiftsbelagda gällande film. Angående digitaliseringen framhöll hon att arbetet har inletts bland annat via Folkets Hus och Parker med ny teknik och att Filminstitutet har börjat dela ut stöd för digitalisering.«
Och ja, visst är steget långt från en bisats till en faktisk förändring - men glöm inte att politik alltid börjar i bisatser.
En märkligt optimistisk kommentar från just mig en måndagsmorgon, men ta det som att jag låter mig inspireras och droppar positiva kommentarer i det lilla för att rubba det stora.
Eller bara vill muntra upp er. Håll till godo.
fredag 19 november 2010
Det är i slajmet det händer
DN-Helena gör en intressant notering på tidningens filmblogg om Gareth Edwards festivalaktuella film Monsters och »aliens som sanningssägare«. Om hur vi idag är besatta av att stänga gränser omkring oss, och hur detta tar plats i skräck och science fiction-film. Det är nu ingen nyhet att det är trashfilmen man ska ta en titt på om man verkligen vill veta vad som är på gång (skräckfilmsregissören och monster-make-up-artisten måste göra sig till siare, månne?), men bra att påminna om hur dessa genrer är platser där det kan vara »säkert« att rikta kritik mot en samtid, eller bara låta samtiden strömma in som ett (obehagligt) undermedvetet.
Att jag nöjt noterade Helenas inlägg just idag beror också på att jag precis skrev i min avhandling om en koppling mellan framställningen av manliga vita kroppar som instabila i amerikansk 50-tals science fiction, och den vita manliga kulturen i Falkenberg-gängets svenska 00-talsfilmer (jo jo, det går att göra).
Gwendolyn Audrey Foster skriver i en essä i boken Bad: infamy, darkness, evil and slime om hur krympande och växande vita kroppar och kroppsdelar som löpte amok i science fiction-film på 50-talet reflekterade en samhällsperiod där den amerikanska (manliga) vita kulturen blev instabil genom parallella rörelser mellan kvinnors och minoriteters kamp för rättigheter, och det vita manliga samhällets backlash mot dessa (ni kanske inte har läst historieböcker, men alla som har sett Mad men vet vad hon menar).
När svensk film nu pendlar mellan att vara trist apolitisk eller slå sina plakat i huvudet på oss, samtidigt som Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och vi har fyra år till med en allians som tycker att bjudresor inte bara är okej utan en förutsättning för hela verksamheten - då kanske man ska börja drömma om en hälsosam liten undergroundrörelse där skräcken och slajmet får härja fritt?
Att jag nöjt noterade Helenas inlägg just idag beror också på att jag precis skrev i min avhandling om en koppling mellan framställningen av manliga vita kroppar som instabila i amerikansk 50-tals science fiction, och den vita manliga kulturen i Falkenberg-gängets svenska 00-talsfilmer (jo jo, det går att göra).
Gwendolyn Audrey Foster skriver i en essä i boken Bad: infamy, darkness, evil and slime om hur krympande och växande vita kroppar och kroppsdelar som löpte amok i science fiction-film på 50-talet reflekterade en samhällsperiod där den amerikanska (manliga) vita kulturen blev instabil genom parallella rörelser mellan kvinnors och minoriteters kamp för rättigheter, och det vita manliga samhällets backlash mot dessa (ni kanske inte har läst historieböcker, men alla som har sett Mad men vet vad hon menar).
När svensk film nu pendlar mellan att vara trist apolitisk eller slå sina plakat i huvudet på oss, samtidigt som Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och vi har fyra år till med en allians som tycker att bjudresor inte bara är okej utan en förutsättning för hela verksamheten - då kanske man ska börja drömma om en hälsosam liten undergroundrörelse där skräcken och slajmet får härja fritt?
Festivaltips
Jag är mest på landet och skriver den här hösten, så jag känner mig härligt bortkopplad från bilarna, dealarna och krogarna. Men här kommer ett nedslag i Stockholmsverkligheten och den pågående festivalen i form av tre SvD-tips.
lördag 13 november 2010
...och tillbaka till bio
I fredags pratade jag med en svensk producent som bekräftade något jag hört upprepas från olika håll på senare tid: det har aldrig varit så här svårt att få svenska filmer gjorda utan stora namn knutna till projektet. Presentera ett manus och vips så är Persbrandt det enda tänkbara namnet. Eller så blir det inte gjort.
Vad som händer är förstås det som har varit på gång länge: mellanskiktet försvinner. Filmer som inte är gjorda på pengar lånade av vänner, eller filmer som siktar på Wallander eller Göta Kanal-nivå - filmer med konstnärlig ambition och ambitionen att alla på inspelningen ska få pröjs. Bye bye.
Så ser det ut på många håll i världen idag, och så kommer det alltmer se ut här med.
Ja, om inte Filminstitutet gör det de är satta att göra och finansierar filmer med konstnärliga ambitioner - och det först och främst. Inga »dra ihop lite stålar med hjälp av en Göta Kanal« först. Inga »det här är vad folk vill ha« främst.
Tja, antagligen behövs det lagar och tvångsåtgärder.
Nåja: för dem som vill veta varför det ser ut såhär idag finns många svar. Den svenska situationen är unik: med SFI (något många länder inte har) borde det vara lättare att få filmerna gjorda och få ut dem. Ett av svaren till varför det inte är på det viset är en annan unik situation: biografmonopolet.
Malin Krutmeijers pedagogiska genomgång av SF Bios totaldominans på den svenska biografmarknaden är en »something is rotten in the state of Swedish cinema« för dummies, och ett mycket bra ställe att börja nysta på om man vill fatta situationen i filmindustrin.
Vad som händer är förstås det som har varit på gång länge: mellanskiktet försvinner. Filmer som inte är gjorda på pengar lånade av vänner, eller filmer som siktar på Wallander eller Göta Kanal-nivå - filmer med konstnärlig ambition och ambitionen att alla på inspelningen ska få pröjs. Bye bye.
Så ser det ut på många håll i världen idag, och så kommer det alltmer se ut här med.
Ja, om inte Filminstitutet gör det de är satta att göra och finansierar filmer med konstnärliga ambitioner - och det först och främst. Inga »dra ihop lite stålar med hjälp av en Göta Kanal« först. Inga »det här är vad folk vill ha« främst.
Tja, antagligen behövs det lagar och tvångsåtgärder.
Nåja: för dem som vill veta varför det ser ut såhär idag finns många svar. Den svenska situationen är unik: med SFI (något många länder inte har) borde det vara lättare att få filmerna gjorda och få ut dem. Ett av svaren till varför det inte är på det viset är en annan unik situation: biografmonopolet.
Malin Krutmeijers pedagogiska genomgång av SF Bios totaldominans på den svenska biografmarknaden är en »something is rotten in the state of Swedish cinema« för dummies, och ett mycket bra ställe att börja nysta på om man vill fatta situationen i filmindustrin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
