Om Hobbiten

SvD-recension av Peter Jacksons »Hobbit: En oväntad resa«.

Kan bara instämma i tidigare rapporter om huvudvärk och illamående. Det stämde i mitt fall - kanske är det bara min hjärna som inte gillar/ snabbt vänjer sig vid 3D och 48 bilder i sekunden.

Men känslan av migrän och Midgårdskräksjuka höll i sig i timmar efter visningen. Dock, av det tiotalet kollegor jag hörde med var det bara en till som upplevt liknande symptom. Så det är nog mycket individuellt. 

Politiska priser och icke-priser: från Seifert och Hrabal till Márquez och Mo Yan

Bohumil Hrabal

Under en filt på gårdagens St Nikolaus-firande (eller Mikuláš, som det heter på tjeckiska) frågade jag mamma hur hon såg på Mo Yan och Nobelpriset. Om det gick att jämföra med Tjeckoslovakien då, till exempel när poeten Jaroslav Seifert fick priset 1984.

Men jag vet redan när frågan ställs att det rent litterärt är en omöjlig jämförelse: Seifert var en okej poet, inte mer. Förmodligen ur prissynvinkel intressant att se från andra sidan det politiska glaset: att 1984 ge priset till en författare som hade publiceringsförbud i hemlandet, som hade signerat chartan 1977, som protesterade 1968 - vad kunde vara mer rätt?

Tja. Rent litterärt då: Att priset gick till Seifert omöjliggjorde förmodligen att det kunde ha gått till den tjeckoslovakiska efterkrigstidens i särklass skickligaste författare (jag är beredd att placera honom bland de tio största i världslitteraturen under denna tid) - Bohumil Hrabal.

Och det är inte förrän mamma påpekar saken som jag inser att hon är något på spåren när hon jämför Mo Yan och Hrabal. Jag läser Mo Yans novell Bull på ett plan över Centraleuropa och tänker på far- och sonhistorien, slakteriintrigen, det burleska hallucinatoriska språket, tidshoppen, den svarta humorn - inget skulle ha känts malplacerat i Hrabals romaner som utspelade sig några kilometer nedanför mig: tvärtom hade jag inte blivit förvånad att hitta Bull i säg Den lilla staden där tiden stannade.

Liksom Mo Yan har filmatiserats av en av de stora regissörerna i Kina - Zhang Yimou - har en stor del av Hrabals historier blivit film i regi av Jiri Menzel. Båda författarna är folkliga och samtidigt (i alla fall av det lilla jag har läst av Mo Yan) mycket bra.

Nobelpriset är vattendelaren mellan Hrabal och Mo Yan. Hrabal signerade aldrig någonting - varken Charta 77 eller anti-chartan: men han fick bli utgiven under kommunisttiden (även om en del verk ströks ner av censorerna och letade sig ut internationellt istället). Det, misstänker många, räckte för att han inte skulle kunna komma på fråga för priset.

Vilket - till och med politiskt - är absurt: böcker som En alltför högljudd ensamhet, Lärkmarionetter (har skrivit långt om filmatiseringen i länken), Låt tågen gå och Jag tjänade kungen av England säger mer om en diktatur, mer om ett opportunt land, mer om Tjeckoslovakien från kriget till 1989 än någon förbjuden »politisk« litteratur som skriker från barrikaderna. Och viktigast - det här läste folk.

Jaroslav Seifert

Jag kan inte Kina ingående (inte som jag kan historien om Tjeckoslovakien i alla fall, och kan förstå nyanser i politik och kritik). Jag är bekant med att det finns viss kritik i Mo Yans böcker mot regimen, men att den av hans kritiker anses vara av en sådan karaktär att den är en fjärt i rymden: att den som vill protestera måste ta upp de stora frågorna. Att hans burleskerier riktar blicken åt fel håll och döljer politiken.

Sådant är alltid möjligt att säga - sant eller ej är ju svårt att säga: lika sant kunde vara att den författare som lyckas fånga vardagsbestyr har större politisk makt över folk eftersom det är deras verklighet - och jag vet att det fanns dissidenter som sa detsamma om Hrabal på sin tid. Att han var tillrättalagd.

Ett utdrag ur en av de sista intervjuer Václav Havel gjorde (med The Paris Review) uttrycker det något mildare (ingen talade illa om Hrabal efter hans självmord 1997):

»I remember that in the fifties you also wrote one of the earliest essays on Bohumil Hrabal.

I was one of the first people, maybe the first person, to write about his work. It was published in one of those samizdat pamphlets. I was very young then, about twenty, and people noticed this particular piece. He wasn’t published then. He was working in some waste-collection point, where he was sorting rubbish. The first texts by Hrabal were absolutely breathtaking, like Jarmilka. It was a very short novel—it was rough, it was almost surreal, it was mysterious, it had a very tense note to it. Later, in the sixties, Hrabal started to be published—and his texts were smoother, more polished, cleaner, which resulted from the fact that, unfortunately, he listened to his editors.«

Sedan kan den som läser sin Hrabal, och de olika textutkast som finns, noga se att Havel har en poäng: opolerad är författaren bättre, råare, friare, mer surrealistisk än i flera av de tama »slutversioner« böckerna och novellerna publicerades i. Läs för övrigt Ola Wongs SvD-reportage om kinesisk litteratur och självcensur, med bland annat det här citatet från en av de intervjuade författarna:

 »Hjärntvätten, censuren och utbildningssystemet gör att den är långt från sin potential. Tänk vad bra Mo Yan skulle kunna ha varit om han inte behövt censurera sig själv«.

En viktig skillnad mellan Hrabal och Mo Yan - om man utgår ifrån att vi talar om två ungefär likvärdiga diktaturer; vilket vi inte gör, något jag ska återkomma till - är att Mo Yan med sin position som vice ordförande i författarförbundet, med sin tvetydiga uttalanden om censur, med sin handskriftskopiering av Maos Tal om konsten glider över i något annat, något mer politiskt än Hrabal.

Men, och här sätter mamma fingret på det avgörande med ett torr konstaterande:

»Tjeckoslovakien var aldrig Kina«. Hon behöver inte säga rakt ut vad hon tänker. Problemet, skillnaden mellan det kommunistiska Tjeckoslovakien och Kina, är att västerländska institutioner, säg Svenska Akademien, kunde använda Tjeckoslovakien för sitt kulturella/politiska kapital: det fanns ingen viktig handelsbalans att ta hänsyn till; från Prag utgick ingen makt som på något vis kunde jämföras med Peking idag. Därför betydligt mycket lättare att dela ut, eller inte dela ut, priser med mer eller mindre synliga politiska förtecken. (Detsamma gäller för övrigt relationen till Kuba och den sydamerikanska politiken: hur många i Sverige reagerade när den förträfflige författaren, och Fidelkramaren, Gabriel García Márquez fick priset 1982?).

Den makt som Kina idag symboliserar måste te sig som en märklig historisk tragedi eller paradox - eller Mo Yansk svart komedi - för de gamla Västeuropeiska maoister som på 70-talet hjälpte Östeuropeiska dissidenter, eftersom Sovjet var en lika hatad imperialiststat som USA. Dagens Kina är ett kommunistiskt och gangsterkapitalistiskt imperium med makt av ett slag de antagligen aldrig hade kunnat föreställa sig.

Vi talar om självcensur i diktaturer - ja, det är det värsta som finns, det som sipprar in, det man till sist tar för givet och inte ser, för sådant är censurens gasmoln - men bör också tala om vad Kina är för slags gasmoln i det västerländska och vilken påverkan det har här.

Vad ser vi, och vad ser vi inte? Ska landet - i exempelvis kulturella sammanhang av en sådan dignitet som Nobelpriset, sammanhang som blir viktiga politiska ställningstaganden - behandlas som vilken demokratisk nation som helst? Absolut inte, enligt mig. Med allt detta i bakhuvudet tycks Mo Yan vara en förträfflig författare - och, vem vet, kanske en som tydliggör ett annat Kina för oss som vi inte har sett eller mött. På samma sätt som Hrabal med både språk och innehåll fortfarande är oöverträffad som en centraleuropeisk nittonhundratalsskildrare; vars perspektiv malde sönder nationsgränserna som växt fram och förflyttats under hans liv, där meningarna ringade in människorna och deras liv och inget annat.

Vi har backat över en linje för länge sedan i förhållande till Kina. Icke desto mindre är Mo Yan-diskussionen viktig för att ständigt påminna oss om att i förhållande till diktaturer så finns där hela tiden en linje - vissa saker måste upprepas och krävas i varje transaktion med dem, ekonomisk som kulturell: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet - och har den en gång passerats kanske man ändå, just med diskussioner av det här slaget, kan hitta blickriktningen på den igen.

Och gå tillbaka och kräva och tjata och kräva och tjata.

Om förhållandet nu är det omvända (där Stockholm för Peking i de flesta situationer är ungefär lika relevant som Prag var för Stockholm 1984) så är detta ännu viktigare i de legitimerande sammanhang som betyder något - som Nobelpriset.      

»A trip to Malta«

Besökte i helgen Malta för att rapportera från Europeiska filmakademiens årliga prisutdelning - ett event med ambitionen att en dag skala bort behovet att refereras till som »Europas Oscargala« för att folk skall veta vad det rör sig om. 

Skrev om det hela i SvD, ur den krisvinkel som galan själv  hade valt att trycka på i manus (med en olycklig polarisering mellan amerikansk film som onyttigt godis och europeisk film som uppbygglig och bra).

 Jag slängde upp den senila bakåtblickande europeiska filmen på divanen och lät den göra vad den gör bäst, navelskåda, medan jag och två kollegor tog bilen ner till sydöstra Malta och flyktinglägret Hal Far - bilden - där båtflyktingar, främst från Somalia, interneras.  

Vi blev rätt snabbt utkastade efter att vi tagit oss in bakvägen (journalister är inte särskilt populära hos ledningen  - två vita killar, de enda vita där, som såg ut som en korsning mellan bikers och grekiska hamnbyråkrater).

 Men det räckte för att att se att a) siffrorna om att ungefär 400 personer bor på platsen inte stämmer b) det kan knappast möta några som helst sanitära kriterier. Och för att se den saken behöver man inte ens gå in i lägret: barackerna - omgivna av stängsel och taggtråd - ligger i en industriell avfallszon där lite vad som helst har dumpats. Hundratalet meter bort, på en nedlagd flygplats, ligger en dragracingbana och ljudet av accelererande fordon utan ljuddämpare ligger som en konstant matta över hela lägret, och lär knappast gå att undkomma i barackerna med sina tunna väggar.

Den största, märkligaste, ironin är att så fort området börjar bli anständigt, en knapp kilometer bort, ligger ett »Playmobil Funhouse«. Man ser den vita medelklassen med sina glada barn, möjligheten att drömma och längta och hoppas. Och man kör tillbaka och ser håglösheten bakom stängslet hos människor som väntar på att slussas vidare till något okänt - eller kanske skickas tillbaka för att på nytt försöka ta sig över ett hav som kanske redan dödat en släkting, vän eller älskad.

Åtta timmar senare tog Michael Haneke emot alla stora priser på scenen i Valletta för Amour - en utmärkt metafor för vårt gamla Europa.

Och jag tänkte på en sak Haneke sa förra sommaren när jag intervjuade honom och frågade om hans rädslor. Jag frågade om hur han resonerar - vit, man, övre medeklassen - när det kommer till frågor om rasism och integration, som de han tar upp i Code Inconnu? Han svarade att han är konstnär - han måste få utforska saker utan att handskas på ett eller annat vis som person. Att knackade en svart familj med tio barn på dörren och frågade om de fick flytta in, skulle han antagligen säga nej - trots att han har en stor lägenhet och ett hus. 

Sen kopplade han insikten som ligger i svaret - det som är kärnan i en av Europas stora samtidsfrågor - till sina rädslor:

»Jag är rädd för mycket. Men räddast är jag för den stora kommande konflikten - den mellan nord och syd. Den blir nog oundviklig.«  

Neo-neo-neorealism - och den grekiska krisfilmen

Skriver understreckare i SvD om film i kristid, med fokus på en handfull grekiska filmer (och annat från Balkan) som jag såg på höstens festival i Thessaloniki.

Bilden är från Konstantina Voulgaris »All cats are brilliant«.

Om att skriva

Blicken landar långt bort på den enda strimman ljus under en låg svart himmel. Jag väntar på att blixtarna ska bryta fram bakom den allt blötare rutan på färjan och tänker på mitt språk. Språket och orden som jag har arbetet med i tio år den här hösten. Tio år. Tio år av att byta hundralappar, allt fler av dem, mot adjektivt. Allt färre av dem. Adjektiv att fästa på en känsla född av ett att annat konstverk som ska filtreras genom mig. Jag blev bra på det. Att de ville att kristallen det bröts igenom skulle vara ren. Det är inte mitt problem tänkte jag. Jag har aldrig varit ren. Du är rock n roll sa en röst till mig nyligen. Jag vet inte om det är det bästa sättet att förklara saken, men ett. Säkert ett.

Så blev jag oren.

Orden och språket. Att fästa känslor kring teorier som stelfödda landat i världen. Jag tyckte mig väl se något i dem som man kunde böja till, förklara något med mitt språk.

Det bor ingen lögn i det här språket. Men det är ett instrument. Ibland. Ibland andas det. Det finns och fanns stunder då jag kunde läsa om mina texter och se min lunga höjas och sänkas i dem. Min lever. Mina njurar. Alla nervbanor i min hjärna. Kuken. Jag kunde känna kåtheten som jag hade känt i salongen forsa ut med en mening och faktiskt sitta kvar på datorskärmen och tidningspappret. Känna ilningen i Mitt Namn under.

Ljuger jag? Finns det någon Gun for hire som inte känner så? Varför skriver ni då kritiker? Känner ni er nyttiga?

Mitt språk ligger kladdigt på färjans ruta. Grumlar som regnet. Jag kan inte se ljusranden klart bara skönja den. Jag kan bara ana att blixtrarna kanske börjar. Elektriciteten i luften äter sig igenom allt. Jag tänker att kan den äta sig in hit, så kan mitt språk äta sig ut dit. Bränna bort regnet och få mig att se klart.

Jag åkte till ön med skrivbordet uppdelat i två. På ena sidan låg en mapp med titeln ”paril 2012”. Alla de texter som forsade ut i febern efter att du lämnade mig. Så nära de där orden du älskade och jag i hemlighet kallade klyschor: Hudlöst. Naket. Fritt. Vilt. Vackert. Så nära jag någonsin har kommit. Ingen censur. En sanning finns det i alla de där orden, om man tillräckligt länge har arbetat med ett instrument kan man, och först då, sätta upp det som en stämjärn till munnen och låta det fånga upp ens andetag utan filter.

Har du någonsin hört Bob Dylans pianoversion av She´s Your Lover Now? Eller ännu hellre I´m Not There? Jag vet inte om den senare kan kallas för en sång. Det är en trevare, ett sökande efter en sång. Det är sådant som artister sällan släpper ut. Det är sådant som så sällan fångas på en inspelning som pressas på vinyl, bränns med laser på en skiva, pressas in i vad det nu är för ettorochnollor allt är idag.

I den andra mappen låg och ligger en deckare. Jag kommer att skriva den en dag. Jag drömmer om pengarna, jag som alla andra som kan knappra fram en begriplig text. Jag vet också att jag kan baka in den där biografin som i mitt liv har alla de spännande ingredienser som kan krävas.

Det är utmattande att skriva. Något mer på det senare än det förra. Efter fyra timmar kippar jag efter andan. Det där membranet jag bär omkring minnena av dig och oss har släppt och det händer att jag slår igen datorn och ryggar tillbaka som om det brann från skärmen och det vita ljuset gick rätt in på nervtrådar blottade som pulporna i tänder. Dylan igen: skulden i I Dreamed I saw St Augustine. Jag drömde att jag var bland dem som satte ut honom att dö.

Det är samma som när jag vaknar om natten. När huden, fettvävnaden, förträningen, det intellektuella inte finns. När jag inte står och håller igen grinden. Det väller fram och jag slår nävarna mot glasbubblan omkring mig.

Det stiger upp rök och dimma och ånga från havet och elektriciteten driver in i min näsa och snart kommer de första blixtrarna att lämna förnimmelsen och slå ner i vattnet.

Vi åkte igenom eldmolnen som jag bara kunde föreställa mig. Katamaranen skar rätt igenom blixtrarna och lukten och den där doften av knallpulver som får mig att tänka på runda plastskott som ligger i fickan och som jag tar fram och lägger på en sten och slår och slår och slår på.

När och hur lär man sig skriva igen. När skär orden som knivar igenom det som en gång har lärts. Det där som är lagret som skyddar, som har vävts i varv efter varv i lager efter lager för att skydda, bär och ger inkomst? Orden som lyfter och bär fram – smaka på den här frukten. Tycka.

Nej, det finns inget naket språk. Orden bär redan på något som inte kan skalas av från vad de har odlats på. De har en betydelse som står mellan dig, mig, oss, alla som läser dem för förståelse. Men då drar jag mig tillbaka och kastar mig mot glaset tills det krossas så bär jag med mig orden i famnen och lägger ner dem igen. Plockar upp dem ett och ett och slungar dem igen. Låter inte hanen vila.

Om jag inte är domare över orden. Om inte orden och meningarna först bollas mellan advokat, åklagare och nämndemän – ”vad menade du – och eller var det eller” – så kan de brinna furiöst precis som svetten sticker när den kommer ur porerna. De kan göra illa. De kan ge svalka. Vara balsam. Göra ont.

För jag vill ju att de ska göra ont.

Jag vill inte att smärtorna ska ha ett namn. Jag vill inte att du ska förstå den med hjälp av mina ord. Jag vill att orden ska vara så tyngdlösa att de bara bär med sig smärtan så att den kan ta sig in som brännhet ånga genom munnen, genom näsan, genom porerna.  

Du ska inte se vad orden bär, för de har ingen mening.

Du ska stirra men inte förstå var allt det onda kommer ifrån.

Nej, jag är inte smartare. Men jag har haft ryggen mot väggen fler gånger.

Jag har fallit så många fler gånger.

Vet du alls vad det innebär att falla?

Vet du vad vilt och vackert betyder egentligen? Vet du vad det innebär att vara ful och hatad och kastad till vargarna. Att kastas ut i det där hörnet med stämpeln i pannan.

Att kasta ut sig själv.

Det är vilt att ta sig därifrån.

Det,

det är fult vilt och vackert.

Jag är inte smartare. Jag har bara tillbringat lite mer tid med min rygg mot väggen.

Så orden får ta sig igenom fönstret. Torka bort regnet så att den svarta himlen kan öppna sig och kasta ut blixtrarna mot havet. Så rent att jag kan höra kyrkklockorna som dånar och jag tar ett kliv upp på trappan under porten och låter regnet svepa ner framför ögonen och det blöta håret lägger sig över ansiktet och blandar sig med tårarna.

Och orden.

Jag tar upp dem ett och ett. Vrider och vänder på dem. De kom så lätt och de kommer fortfarande så lätt. Som att vrida på en kran. De kom ut och la sig som en hud och någon kom fram och sa vad fin hud du har.

Det hade de läst i en tidning, i en bok.

Jag sliter av mig huden. I bitar. Knycklar ihop den i små bollar på ett tåg som far fram i ett allt tätare mörker. Det växer en hög omkring mig. För det är ett nytt modernt tåg. Inte som de där jag en gång började skriva på till tonerna av Where are you tonight och kastade ut sida efter sida av bläck som rann ut.

Man kan inte planka på flygplanen som godstågen och man kan inte kasta ut breven från tåg längre så att de landar på en åker i ett koldränkt Europa där till och med kossorna är lite gråare.

Jag läste en gång om inspelningen av Street Legal. Han ville få det gjort snabbt och hyrde någon slags mobil studio. Tryckte in sexton musiker och gud vet hur många körsångerskor. En tekniker intervjuades i ett av alla dessa eviga nördmagasin när skivan skulle ges ut i någon slags remasterversion. Hur allt läckte. In och ut och över alla kanaler och det fanns inget rent och han skakade på huvudet. Det var ju galet stod det och bakom orden kunde jag se det där lilla leendet när han skakade på huvudet för den där Dylan var knäpp.

Ett språk läcker på samma sätt. Det finns inga rena ord. Inga rena meningar. Inga betydelser som inte redan har plockat upp något annat. Som inte har rullat sig i smutsen. Jag lyssnar på Leonard Cohens Hallelujah och alla tekniska perfektionister som söker sig till den och gör sina vedervärdiga versioner av låten.

De där obesudlade orden av renhet som aldrig har rullat sig i något är vad de vill ha. Det som inte luktar. Den sortens skönhet skär aldrig upp själen för den lämnar aldrig kvar något. Klinisk perfektion där blodet bara sipprar ut efter skalpellen. Man ligger i en pöl och dör innan endorfinet slutat verka så man hinner aldrig känna något.

Allt är separerat på pappret – men inget är det.

Det vet ju du, eller hur?

Novembersånger

Skriver på Weird Science om den gångna helgens Novemberfestival i Trollhättan. 

The Capsule

Årets snyggaste film/ installation/ konstverk/ klädserie signeras Athina Rachel Tsangari och heter »The Capsule«.