»I hörnet ovanför de enda ord jag har efter mina farföräldrar sitter ett frimärke med Adolf Hitlers porträtt.«
Förra våren publicerade Expressen kultur ett utdrag ur min senaste bok Ex: Migrationsmemoar 1977-2018 som handlar om min farmor och farfar under kriget. Att farmor hamnade i Theresienstadt och farfar i ett arbetsläger var länge okänt för mig.
Stycket i Expressen föregås i boken av historien om min släkting Paula Brunner Abelow och hennes familj som dramatiskt lämnade Tjeckoslovakien strax före Münchenöverenskommelsen hösten 1938. Jag visste knappt att Paula existerade, och lärde känna henne och den amerikanska sidan av min släkt först 2002. Paula, som gick bort i höstas, var den som fyllde i de många tomrummen om släktens öde under Förintelsen.
Idag bjuder jag på en redigerad version av Paulas historia. Resten finns att läsa i boken, med mycket mer om Europa och Förintelsen.
*
Paula Brunner föddes
i Prag den 30 september 1923. Hon var det första barnet till Eugenie Lieben, privatsekreterare till
den konstnärlige ledaren på Nya tyska teatern i Prag och min farmor Josefinas
syster. Josefina som alla kallade Pepi. Paulas far var Felix Brunner, framgångsrik
frimärkshandlare.
Paula växte upp på en av stadens flottare adresser: Huset låg två kvarter
från Nationalteatern med utsikt över Moldau. Man behövde inte sträcka på halsen
för att från lägenheten på andra våningen se vykortspanoramat över Pragborgen
och Karlsbron. Paula lärde sig åka skridskor på öarna där jag femtio år senare
tultade runt som barn.
Att pappas släkt hade levt strax över floden från där jag hade
tillbringat mina första två år i livet visste jag inte. När jag återvände till
Prag satt jag ofta på öarna när jag ville se stadens hets flyta förbi. Ute på
floden tystnade trafiken. Jag hade många gånger sett upp på det vackra gula
huset utan att veta att det hörde till min familjehistoria.
Brunners hade tjänstefolk. Eftersom fadern hade ett stelopererat knä
och modern en ärftlig ögonsjukdom som sakta gjorde henne blind, en form av
Retinitis pigmentosa, hade de dessutom en egen chaufför till sin flotta
Austro-Daimler. Barnen fick privatlektioner i piano och dans. Man semestrade på
Rivieran.
När Paula var åtta skickades hon till ett barnläger i italienska
Grado, inte långt från Trieste vid Adriatiska havet. I lägret intill de judiska
barnens kampade en italiensk ungdomsorganisation. Paula och hennes vänner
snappade upp den smittsamma sången som hördes därifrån. När de kom hem sjöng de
för sina chockade föräldrar. Giovinezza var det italienska
fascistpartiets kampsång.
Paula och hennes två syskon gick i tyska skolor som ansågs bättre än
de då nybildade tjeckoslovakiska skolorna. Men i alla Prags skolor delades
barnen två gånger i veckan upp i protestanter, katoliker och judar för särskild
undervisning. Rabbinen Tobias Jacobowitz som undervisade Paula och syskonen var
också den judiska församlingen bibliotekarie.
Några år senare var det rabbi Jacobowitz som nazisterna tvingade att
inventera sakerna de plundrade ur Prags synagogor. De planerade ett museum över
den ras som snart skulle vara utdöd. När rabbinen var färdig skickades han till
Auschwitz.
*
Felix Brunner var politiskt medveten, men han var också en optimist. Så
trots alla tecken på annalkande fara hade han aldrig dryftat tanken på emigration.
Tills han den 10 september 1938 anlände till Zürich. Hans privata frimärkssamling,
som bestod av indragna österrikiska frimärken och värdefulla förstautgåvor från
Österrike-Ungern, skulle visas upp på ett filatelistkonvent. Han var en välkänd
auktoritet på området med en stor och förmögen kundkrets i hela Europa.
Det var en av dessa som i hemlighet knackade på hans hotellrumsdörr
samma kväll. Mannen framförde stressad sitt ärende och underströk flera gånger
att Felix under inga omständigheter fick återvända till Prag. Han måste få ut
sin familj. Omgående.
Felix tog varningen på fullaste allvar, ringde till sin fru och bad
henne packa två väskor med hans mer värdefulla frimärken och skicka dem till
Schweiz. Att lämna landet var inte gjort i en handvändning. Barnen fick stränga
tillsägelser att inte berätta för någon att de skulle resa. Med vetskap om
vilka öden som förseglades av detta beslut ryser jag vid tanken
på ansvaret.
Eftersom Felix Brunner inte ville korsa Österrike eller Tyskland med tåg
eller bil så chartrade han ett flygplan med pengar från ett schweiziskt
bankkonto. Tjeckoslovakien rustade för krig, och värdesaker fick inte tas ur
landet. Men hustrun övertygade tullen om de ytterligare frimärken hon hade var
för visning på ett samlarkonvent.
Flygplanet hade plats för trettio personer och Felix bad hustrun att
bjuda med sina systrar och deras familjer. Släkten avböjde men kom tillsammans
med familjens vänkrets för att vinka av dem på flygplatsen. Det var sista gången
Paula såg de flesta av dem.
Redan när Paula berättade sin historia där i översvämningens Prag så funderade
jag på vad de måste ha tänkt. Försökte se dem framför mig på flygplatsen. Samma
flygplats som jag nu använde var och varannan vecka. Här visiterades och
förhördes Paulas mor i sex timmar tills hon var ett nervvrak.
Idag är det som om svaren kring andra världskriget är så självklara.
Klart man skulle ha gjort si. Klart man skulle ha gjort så. Varit emot det ena
eller det andra. Flytt i tid.
Men allt vi vet är att varken nationer eller individer ville tro på omständigheterna
ens när de skedde. Så varför skulle några tjeckiska judar med tyska som förstaspråk
ana så pass mycket oråd att de hastigt packade samman vad de kunde och lämnade
hem, värdesaker och vänner? Så som Paula i smyg fick ta farväl av sin bästis trots
mammans förmaningar om att deras resa var en hemlighet.
Allt de visste var att det tornade upp sig något hotfullt på horisonten
– men det fanns fortfarande gott om röster som tonade ner både antisemitismen
och nazismen. Man skulle inte överdriva.
Den 20 september 1938 flög familjen Brunner västerut, in i solen. I de
minnen Paula många år senare skrev om flykten så beskriver hon hur solnedgången
tycks pågå för evigt.
Nio dagar efter att familjen landat i Zürich
och satt på ett hotellrum undertecknade Adolf Hitler, Neville
Chamberlain, Benito Mussolini och Édouard Daladier Münchenöverenskommelsen som
beseglade Tjeckoslovakiens öde. Dagen därpå, på Paulas femtonårsdag, blev överenskommelsen
officiell.
Om du letar upp det mesta kända fotografiet från undertecknandet så förstår
du varför Felix Brunner tog varningen och uppmaningen att fly på allvar. Längst
ut på kanten intill alla ledare står Mussolinis svärson, det fascistiska
Italiens utrikesminister, greve Galeazzo Ciano.
Det var han, greve Ciano, som hade knackat på Felix Brunners
hotellrumsdörr i Zürich tre veckor tidigare. Och det är sannolikt hans
förtjänst att Felix dotter Paula firar sin 94:e födelsedag hemma i Maryland när
jag skriver detta.
*
Prag, augusti 2002:
Paula försöker besöka lägenheterna de har bott i.
Det gula huset. Dörrar smälls i ansiktet.
Prag, mars 1939:
När tyskarna tog resten av Tjeckoslovakien sex månader efter Münchenöverenskommelsen
konfiskerades allt. Nya människor flyttade in. Spåren efter de föregående
hyresgästerna skingrades snabbt.
*
Paulas farmor som hade följt med till Zürich återvände
till Prag eftersom det inte hade blivit krig. Tiden i Schweiz blev begränsad
även för resten av familjen. Gränser slog igen för flyktingar och länder
spottade ut dem. Det var en inflammerad tid för de som lämnade eller försökte
lämna länderna som hamnade under nazistflagg.
Det gällde även flyktingar som likt Felix och Eugenie hade råd att
betala för sig. De hyrde tjänstefolk och skickade barnen till privatskolor. Men
Schweiz hade vad vi idag skulle kalla för flyktingstopp. Syskonen Brunner och
deras klasskamrater, samtliga flyktingar, fick därför bara stanna så länge de
var studenter. Deras föräldrar var tvungna att lämna landet.
Felix och Eugenie tog sig till Le Havre. Därifrån reste de till New
York ombord på SS Normandie i december 1938 i tron om att deras tre barn
skulle kunna komma efter direkt.
Så blev det inte. Paula och hennes syskon såg barn efter barn lämna
skolan när deras föräldrar tagit sig till nya länder (eller dumdristigt återvände).
Först femton månader senare kunde de påbörja resan efter föräldrarna.
Tillsammans med syskonen och tusentals flyktingar klev Paula ombord på
SS Manhattan i Genua våren 1940. Men väl i New York internerades de på Ellis
Island. Föräldrarna hade tvååriga visum till USA, och barnen hade fått
transitvisum. Myndigheterna var rädda att de skulle stanna och inte resa till
Mexiko som var uppgiven slutdestination. Paula och hennes syskon tillbringade närmare en månad på ön med utsikt
mot Frihetsgudinnan. De fick strumpor att lappa under väntetiden.
Efter en period i New York fick familjen ta sig vidare, osäkra på om
det fanns någon säker hamn. De reste via Kuba till Veracruz och med tåg mot
Mexiko City. Trots att staden kryllade av centraleuropéer i samma sits så var
det tufft. ”Inomhushobbys” som frimärkssamlande var inget att bygga en ekonomi
på i det varma klimatet, och Mexiko krävde att nya invandrare investerade i
landet. Så tillsammans med en tysk jude köpte Felix jordbruksmark för att odla
gurkor. Men filatelisten och hans partner kunde bara se på hur bina uppskattade
deras landsflyktige japanske grannes blommor mer.
Liksom när hon beskriver sin skoltid i Schweiz får Paula plats med
sina oskuldsfulla flörtar i Mexiko. I sina korta memoarer beskriver hon en
serenad som går fel när hennes syster stänger fönstret för allt oväsen. Hon
skriver om hur hennes ungdom generar en servitör någonstans utmed vägen till
Los Angeles. Jag drabbas av hur all normalitet fortgår i den unga människan på flykt
från 1900-talets värsta katastrof.
*
Idag möjliggör forskningen att vi kan kartlägga våra gener och ta reda
på om vi bär på ärftliga sjukdomar. Men tills nyligen var kunskap av sådant
slag bara muntligt överförd. Det krävde att du levde nära din släkt,
eller med tillgång till släktens kunskap. Invandrare utan detta nätverk kunde
därmed gå miste om livsviktig information.
Och det var först i den här delen av Paulas berättelse som vi fick
reda på att hennes mamma Eugenie när de korsade gränsen till USA var på väg att
bli blind av sin ögonsjukdom. Och att hennes syster, min farmor Josefina, led
av samma sjukdom. Jag visste inte ens att min yngsta faster var döpt efter
Eugenie Brunner.
De amerikanska kvoterna för tjecker ökade när Europa slutligen slog
igen portarna. Rooseveltanhängaren Felix höll koll på politiken norr om gränsen
och ansökte genast om visum. Sjuttonåriga Paula mutade till sig ett körkort
eftersom pappans stelopererade knä bara tillät kortare sträckor med foten på pedalen,
och mamman knappt såg längre. De flyttade till North Gramercy Place i Los Angeles. Men återigen
motarbetade klimatet frimärkshandeln. Snart reste de vidare till New York.
Under hela denna tid malde det som alltid finns i flyktingens huvud:
vad händer där hemma? Efter att tyskarna ockuperat resten av Tjeckoslovakien
och det slutligen hade blivit krig i Europa så censurerades breven. Snart
slutade de komma alls. De anade ju att något fruktansvärt hade hänt. Släktingar
och vänner hade förlorat arbete och hem. I tidningarna kunde de läsa hur judar
portförbjöds från biografer, hur offentliga platser stängdes för dem. Paulas farmor
som hade återvänt från Schweiz till Tjeckoslovakien dog 1941, innan transporterna
till koncentrationslägren började. Desperata rop hördes från dem som ville
ut. Brunners försökte utan framgång ordna visum till sydamerikanska länder. Sedan
blev det tyst.
Brevet kom efter V-dagen 8 maj 1945. Familjen satt i fönstret i sitt
nya hem med utsikt mot femte avenyn och såg konfettin yra i luften. Men utan
glädje. Tidningar och journalfilmer berättade om lägren som hade hittats, om monstruositet.
Om fruktansvärda övergrepp i Polen.
De läste brevet direkt. Det var min farmor Josefina som skrev och
berättade vad som hade hänt med familjen.
*
