I.B. Sundström (eller kultursidornas komplexa klimatkompensation)

Det har inte skrivits en bättre svensk skivrecension på åratal än den som Mattias Dahlström häromveckan författade till I.B. Sundströms ”Antropofagernas rike” (21/8). När DN-kritikern beskriver Pascal- och Skriet-medlemmens dubbelalbum som att ”sakta och behagligt bli gungad till sömns i en brinnande båt” tänker jag först att min kärlek till texten beror på att ”skiva” är en kulturföreteelse som snart är lika utrotningshotad som urskogen. En företeelse som betytt mer för min generation än de utdöda insektsarter som vi ändå aldrig lärde oss om i skolan.

Men när min eventuellt klimatsmart limiterade vinylkopia av skivan – 188 exemplar fler än av den nordliga vita noshörningen – dimper ner samtidigt som jag ser att något Youtube-geni har tonsatt drönarfilmer av San Fransisco i skogsbrandsguld med musiken från ”Blade Runner 2049” så förstår jag bättre.

 

Dahlström sätter nämligen ord på hur Sundström ger den vackraste surfmusiken huggtänder från ”Hajen”. Hur han tonsätter undergången med ett postmodernt potpurri – medeltidsflöjter, Brian Eno, Bowie, Beach Boys – som gör att avgrunden kanske för första gången blir förståelig även för popkulturkonnässören. Det är kritikern och samtidskulturen som gör att jag på allvar ser Frihetsgudinnan på en sönderbränd strand i ”Apornas planet”.

 

Men i samma tidning menar Dahlströms kulturredaktör Björn Wiman, skrivandes med samma San Fransisco-ljus som fond, att det inför klimathotet behövs mer faktabaserad journalistik och färre ”slappa metaforer”. (En så kallas oxymoron eftersom artikeln har rubriken ”Därför är det natt klockan tolv på dagen i San Fransisco”.)

När nålen åker på Sundströms frätande hitsingel ”Vågorna”, där klimathotet blivit kannibalism inlindat i en kärlekssång (eller om det är tvärtom) så sänker jag ljudet på Youtube-videon. Havets munnar äter oss, och dränker drönarfotot som nu vikt av mot Stilla havet. Och jag tänker att, nej – om människan nu står på randen så är kulturens vassaste metaforer nödvändigare än någonsin förr. 

Om de sedan är varning eller vaggsång är upp till oss själva.

 

Filmkris, filmpris och en bransch som måste tänka om innan den drunknar

Min vän driver ett litet skivbolag från vardagsrummet och rear nu vinyl via sociala medier. Ingen går nämligen på de släppfester som är nödvändiga för att sälja det första gänget skivor, och de trånga skivbutiker som ännu finns kvar gapar tomma.

Hans skivbolag är ett av de där som har hittat sig ett liv i villkoren för dagens musikvärld. Det är villkor som ingen kunde ana för ett par decennier sedan. Ytterst få musiker och bolag kan nämligen leva på vad de gör idag. Men vi musikkonsumenter har ett oändligt bibliotek tillgängligt för en hundring i månaden.

Är det rättvist? Det är i alla fall verkligheten.

Ibland minns jag en annan verklighet. Den där jag som musikälskare, ungefär när Napster nalkades, möttes av stigande CD-priser. Musikbranschen, som då bestod av ett gäng övergödda bolag som sålde gammal musik till överpris eftersom de ”remasterat” den, ville leva vidare med samma representationskonton som alltid.  

Idag har vi facit.

Som filmskribent har jag länge tjatat om vikten av att dra lärdomar av det som skedde i musiken. Visst har en del saker blivit mycket bättre, som strömningstjänster. Men samtidigt som det nu haglar applåder över att en sådan tjänst, Göteborgs filmfestivals Draken film, går in och stöttar oberoende biografer genom att visa deras filmer – varpå prenumeranten kan skänka hälften till valfri biograf – så är det ju också ett tecken på hur efter vi är.

Frågan är nämligen varför biograferna inte redan hade en egen VOD-tjänst? Varför hade de inte anpassat sig till en verklighet där dagens kund kan se film i salong och hemma? En rad länder har sådan samverkan mellan oberoende biografer, vilket gör den nu påtvingade förändringen mindre smärtsam.

För de kan ju då behålla hela slanten. Även om den slanten är lägre än via biografbiljetten så är den fortfarande högre än en publik som inte ser filmen alls och väljer Netflix istället – eller laddar ner rullen.

Ett svenskt bolag som driver en fungerande digital tjänst är giganten SF Anytime. Nordens största VOD-tjänst. Det var med glädje jag såg att de i linje med internationell utveckling häromveckan meddelade att de skulle tillgängliggöra biograffilmer för hemmabruk. 

Inte för att jag önskar biografens hädangång. Tvärtom: Biografens fortsatta liv hänger ihop med att man stimulerar intresse och en filmkultur. Pandemin innebär att frågor som funnits länge måste få svar: hur ska filmvärlden ställa om utan att det blir som i musikvärlden där bara de redan rika ens vågar ägna sig åt kulturen?

Jag jublade därför ända tills jag klickade in mig på SF Anytime. Där landar prislappen för att hyra den färska filmen ”The invisible man” på 189 kronor. 

Det är inte bara en dryg femtiolapp mer än vad biobiljetten kostar. 

Det är också exakt lika mycket som jag betalade för den sista CD jag köpte på 1990-talet – innan skivbutiken gick omkull.

Nathan Shachar – när lögnen om filmhistorien blir ett vapen

-->

Dagens mest häpnadsväckande läsning, särskilt för den filmintresserade, är Nathan Shachars fristående kolumn på Dagens nyheters ledarsida. Shachar, tidningens mångårige Mellanösternkorrespondent, förklarar hur vänstern med filmer som "Leoparden", "Pansarkryssaren Potemkin", "Oktober" och en handfull andra medvetet har förfalskat historien på grund av sin ideologi. 

Just detta är måhända inte särskilt överraskande, särskilt inte från Shachars penna. 

Mer förvånande är påståendet att detta var de första historiska lögnerna i konstens och framförallt i filmens tjänst. Shachar tar på sig filmprofessorshatten och förklarar att Sergei Eisensteins "Pansarkryssaren Potemkin" – trappscenen ni vet – är det första praktexemplet.

Efter det, syndafloden. Vänstern hånade historien, så nu är Trump deras fel. 

Det mycket korta svaret för alla som kan filmhistorien stavas D.W. Griffith och filmen ”Nationens födelse” från 1915. 

Det lite längre för den som inte känner till ”Birth of a nation”, som den hette på engelska, eller dess historia och konsekvenser är detta:

"Nationens födelse" räknas inte bara som den första blockbusterfilmen; Griffith var rasist och

baserade filmen på boken "The Clansman". Ideologiskt var det en film med tydligt syfte: att framställa en nation som gjuts samman av den vita rasen och rehabilitera södern.

Filmen utspelar sig först under inbördeskriget, där den framställer landet som en vit helhet som hör samman. Sedan under Rekonstruktionen, och här uppstår dess verkligt kontroversiella sida: Södern invaderas nu av sexuellt lössläppta och ointelligenta svarta som hotar späda vita kvinnor, våldtar dem och drar samhället i fördärvet. 

Propagandan kanske känns igen? 

Men inte bara frigivna slavar; filmen spelade på rädslor i norr genom att inkludera vissa européer. Vid samma tid i norr, alltså på 1910-talet, är man rädd för invandringen från södra och östra Europa. 

Det fungerade väl och filmens porträttering av den modiga Klanen blev pånyttfödelsen för Ku Klux Klan. I Linda Gordons läsvärda "The second coming of the KKK - The Ku Klux Klan of the 1920s and the American political tradition" påpekar hon också att klanen redan då också var ett nordligt, urbant fenomen.

"Nationens födelse" är således en förljugen film med ett syfte. Den ljuger om slaveriet, om Södern och om kriget. Även om Griffith skröt med hur historiskt korrekt hans film är i viktiga scener, som i mordet på Lincoln. Något som gjorde att filmen också uppfattades som mer trovärdig. 

Precis som så mycket annat kring Södern och slaveriet vid denna tid – böcker, statyer över Konfederationens generaler– var filmen en reaktion på hur den förlorande sidan hade behandlats efter kriget och på avvecklingen av slaveriet. Södern behövde desperat ha kämpat för något ädelt. Den så kallade "Lost cause"-tanken. 

Här finns faktiskt ett annat bemötande på Shachars påståenden. Han menar att konsten var historiskt förankrad före det 20:e århundradet. Exakt vad som avses är svårt att fatta, men bevisen mot det påståendet kan man ju hitta exemplevis i litteratur av detta slag: skrivet av rasistisk, det vill säga ideologisk, övertygelse.

En pikant detalj apropå detta, Shachar och Eisenstein är att den sovjetiske regissören avskydde "Nationens födelse", just för att den i hans ögon var ren propaganda. Andra har understrukit - och detta är ju i linje med Shachars antaganden om hur skador på objektivitet uppstår – att Griffiths film inte var farlig för att den var uppenbar propaganda. Utan tvärtom, för att den var så fruktansvärt välberättad, välgjord och övertygande. 

Få filmer har haft sådan inverkan på det vi uppfattar som Hollywood - både industrin och på filmens form – som just "Nationens födelse". Det är en av de främsta anledningarna att häpna över publiceringen av Shachars text. En tidning kan för all del trycka åsikter på ledarplats. Men detta är en okunnig lögn. Inte bara ett problem för en tidning som vill vara spjutspets mot fake news – lite samma problem som att folk gick på "Nationens födelse" och dess narrativ efter som mordet på Lincoln var snyggt och korrekt genomfört. Särskilt trist är det för ett blad som stoltserar med särsatsning på film som kultur. Jag är mycket osäker på om något liknande kunde tryckas om andra konstformer, eller om en redaktör skulle ha sett felaktigheterna och vilket ideologiskt syfte de har, och sagt stopp. 

Här är en understreckare om "Nationens födelse" som jag skrev för ett par år sedan. Och här är en föreläsning jag höll häromveckan om James Baldwins filmkritik och Baldwins långessä "The Devil finds work". 

Föreläsningen handlar om vad Hollywood, bland annat på grund av "Nationens födelse" – en film Baldwin betraktade som "rättfärdigande av massmord" – men också med andra ideologiska medel som ideologisk självcensur, gjorde med skildringen av svarta och med rasismen. 

Vill ni ha en rimligare bild av filmhistorien än Shachars oerhörda dravel är det dubbelt rekommenderad läsning. 

BBCs 100 bästa kvinnliga regissörer

I veckan publicerade BBC en lista över de hundra bästa filmerna regisserade av kvinnor. Vi var över 300 kritiker och andra som deltog från hela världen. Jag skrev en text om Věra Chytilovás "Tusenskönorna", en av mina favoritfilmer, eftersom den hamnade på 25-i-topp:

"Herbert Eagle, a film professor specializing in Eastern European cinema, once wrote that when the films of Věra Chytilová became available to a wider audience, “Daisies” would be regarded as a masterpiece. Eagle has been proven right, but it was a long time coming. Even though Chytilová’s feature length debut from 1966 was hailed by Jacques Rivette in 1968 – and was an influence on his own “Celine and Julie Go Boating” 1974 – “Daisies” remained in a cult film-ghetto and mainly screened at feminist festivals.

“Daisies” might be seen as harmless fun now; and fun it is with all the jazz-dancing, slapstick and food fights. But in communist Czechoslovakia the anarchistic escapades of the two female protagonists were scandalous. Marie and Marie are portrayed as “dolls” who revolt and wreak havoc on institutionalized gender roles and consumer culture.

Today it is obvious that “Daisies”, a collaborative effort of the finest artists in the Czechoslovak New Wave, with avantgarde montage, beautiful set design and superb photography, was amongst the best films to come out of that decade.

The communist censors labeled “Daisies” as "depicting the wanton" – and it still hasn´t lost a sliver of that delightful wanton." 

En fotnot till detta är tystnaden i svenska filmmedier/ på svenska filmsidor om den här BBC-listan. Just tips om filmer regisserade av kvinnor kan man annars göra karriär på i Sverige. Och BBC hör ju till dem man gärna refererar till. Kan bara dra slutsatsen att vi var fel personer som valde från Sverige. 

Det utländska intresset har varit desto större. Och frågorna de ställer gör mig alltid beklämd över den svenska inställningen till film och vilka som har regisserat filmerna. De utländska journalisterna frågar "varför" – varför just denna film, vad gör just denna film unik – medan man så ofta i Sverige nöjer sig med att rätt kön står bakom kameran. Söker man svar på varför vår filmkultur är beklämmande så finns ett sådant just där.  

Med det sagt: varje titel på den här listan har en central plats i filmkulturen och historien.

Hynek Pallas – Göteborgs-Posten (Sweden)

1. Daisies (Vera Chytilová, 1966)
2. 35 Shots of Rum (Claire Denis, 2008)
3. Cleo from 5 to 7 (Agnès Varda, 1962)
4. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)
5. The Swamp (Lucrecia Martel, 2001)
6. Wanda (Barbara Loden, 1970
7. The Ascent (Larisa Shepitko, 1977)
8. From the East (Chantal Akerman, 1993)
9. Water Lilies (Céline Sciamma, 2007)
10. Hurt Locker (Kathryn Bigelow, 2008)