Stefan Löfven, VPK och historieförfalskningens minerade mark

Häromveckan gjordes en makaber upptäck i en av Prags största parker. När en konstgjord sjö skulle anläggas stötte man på resterna av ett arbetsläger från 1950-talet.

Fast ”arbete” kan vara fel ord. Enligt arkeologerna tycka det vara ett koncentrationsläger. Det är svårt att veta, för som en av dem säger: ”När nazisterna och kommunisterna sopade bort sina spår, då var de grundliga”.

 

Förvånande var fyndet ändå inte. Lägret låg ett stenkast från platsen där världens största Stalin-staty uppfördes. Detta nära på 16 meter höga och 22 meter långa monstrum – köttkön kallad eftersom det bakom den georgiske mördaren stod en rad bönder och arbetare – tog över fem år att uppföra. Vägar breddades och broar förstärktes för att materialet skulle kunna forslas från stenbrotten. Som var klassiska arbetsplatser för politiska fångar. (Snittåldern i Jáchymov, en gruvstad känd för uranbrytning, var från 1948 fram till 1960-talet 42 år). 

 

Återstår att se om detta är vanliga baracker eller något mer sinistert. Fast det är förstås ironiskt att ingen marxistisk historiker på 70 år tycks ha frågat sig vilka som egentligen byggde statyn. Men det är också en fingervisning om hur långt efter vi är att kartlägga konsekvenserna av denna ideologis konkreta historia. Opportun var efterforskningen under många år i alla fall inte: Skulptören som skapat modellen tog livet av sig innan färdigställandet 1955. Moskva skickade ingen till avtäckandet. Stalin-myten hade redan börjat spricka i fogarna där hemma och tjeckerna – imperiets opportunister – beordrades av Kreml att spränga statyn i luften 1962. Det var förbjudet att ta foton på demoleringen, men de finns.

Nyheten om lägret, som först omskrevs internationellt i The Guardian, var för all del chockerande. Fast jag känner igen rapporteringen: det ger en mer svårsmält klump i magen om närhistoriens brutalitet är del av vardagens levda lager hellre än något på betryggande avstånd. Det avstånd på vilket det blir lättare att planera sitt Auschwitz-besök med kombinerad SPA-helg (som Fi:s nya partiledare Teysir Subhi gjorde i ett Facebook-inlägg 2018).

 

Men att man sitter på håll från vad de totalitära ideologierna gjorde med Europa – säg i tjänstebostaden på Sagerska palatset 2021 – innebär inte att det är smart att böja historien för sitt ärende. 

Det var nog inte många som missförstod syftet med Stefan Löfvens intervju i gårdagens Dagens Nyheter: Liberalerna har spräckt januariavtalet och öppnat för en blåbrun regering.  Socialdemokraterna måste upprepa vad de anser om samarbete med Sverigedemokraterna, men samtidigt öppna för andra möjligheter.

Den redan så svartvita och märkliga ”debatten” om huruvida Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet på grund av sin historia och ideologiska inslag kan och bör jämställas fick så ännu ett – mycket oönskat – lager när Sveriges statsminister förklarade att han aldrig har ”uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”

Stefan Löfven har förstås rätt när han pekar på den nazistiska gyttja som Sverigedemokraterna kommer ur. Han har rätt när han pekar på hur få ränder som försvunnit. Inte så förvånande: SD är ett nationalistiskt auktoritärt parti, ett parti där strängen mellan Nation och Folk inte kommer att försvinna eftersom den utgör kärnan för ideologin. Den som samarbetar med dem avsäger sig liberalismen. Om det ska man vara tydlig.

 

Jag rekommenderar här min omläsning av Per Ahlmarks ”Vänstern och tyranniet”. Ett av Ahlmarks sista tal var en attack på dagens Centraleuropa. Han hade inte varit nådig mot Liberalernas vägval:

 

”Om vi inte ständigt skyddar vår civilisations värden kan dessa snabbt gå förlorade” skrev Ahlmark 1994. Men den konservative som gottar sig över hur författaren mosar något socialistcitat bör minnas detta: det är inte Vänsterpartiet som delar grupp med Viktor Orbáns Fidesz i EU-parlamentet. De som agerar medlöpare till inhuman, korrupt populism med antisemitiska inslag är Moderaterna och Kristdemokraterna. Och som Birgitta Ohlsson skriver i sitt personliga förord i den nya upplagan av Vänstern och tyranniet så var ett av Ahlmarks sista tal en attack på just detta.

 

Bokstavsvänsterns gamla beteende stämmer nu in på en Twitterhöger som stoltserar med ointresse för övernationella mänskliga rättigheter.”

 

Så långt allt gott med Löfvens kritik. Sveriges statsminister hade till och med kunnat tillägga att dagens Vänsterparti har gjort ansatser att bearbeta sin historia. (Samtidigt som de har högre i tak för totalitära åsikter, regimgull och historierelativisering än tillskyndare vill erkänna. Ung vänsters nyliga kommunistförsvar var bara ytterligare ett exempel i en oändlig radda).

 

Vad Löfven däremot på en rak fråga faktiskt kunde ha haft vett att undvika är att öppna dörren för att skriva om 1900-talshistorien för sina syften. 

”S lutade sig under många år mot VPK när det partiet hade nära relationer till kommunistiska regimer. Varför skulle inte borgerliga partier kunna hålla en liknande distans till ett samarbetsparti?”, undrar DN:s reporter.

 

Svaret att VPK stod upp för demokrati kom efter meningen om att svenska ”[k]ommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra”. Varpå vi plötsligt inte har att göra med ideologin som då höll Sovjetunionen och halva Europa fången. Mer cowboys och indianer i svensk sommaridyll än det uppfattade hot som ledde till sossarnas underrättelsetjänst IB.

 

Jag vet inte vilken reinkarnation av Vänsterpartiet kommunisterna som Löfven avser. En annan inte så lyckad konsekvens av hans historiemissbruk för dagspolitiska syften. Men också en utmärkt illustration av hur de oundvikliga massmorden och ofriheten som följer på ideologin genom decennierna har jagat dess svenska företrädare framför sig. Så gick de – innan namnbytet till VPK 1967 – från att ha varit på samma sida som 1950-talets arbetslägerbyggare till mindre öppet smusslande med regimerna. Men likväl ett systematiskt och väl belagt sådant. 

För VPK må ha månat om svenska arbetare. Men de tillbringade också ett halvt sekel med att pissa på i synnerhet arbetare och arbetarrätt i andra länder. 1980-talet igenom hade man till exempel goda relationer med Nordkoreas ledarskikt. Också ett sätt att stå upp för

demokratin.

Dagens svenska debatt älskar att återvända till ”1930-talet”. Historien som varning kastats hit och dit. Redan före dagens Löfven-intervju började det bli allt mer påfrestande att se folkmord reduceras till slagträ i en svensk ankdamm. 

Som jag har skrivit apropå bruket av Ulf Kristersson och den berömda bilden på Löftet:

"Återvänd till Ulf Kristersson och bilden. Handlar det om respekt för dem som har överlevt det totalitära? Från folkmord, om så nazisternas eller Bosnienkrigets? De som klarade sig igenom Gulag eller de som flydde senare kommunism där kostnaden för en åsikt ”bara” var fängelse? Handlar det om vad som för stunden är det inhemska politiska hotet?

 

Eller handlar det om förståelse av vad vissa ideologier gör med människan?  

 

Utan att missa att alla saker är relevanta, så vill jag påstå att det sista bör vara målet. Vittnesmålen är viktiga, särskilt som varken kommunismen eller nazismen är universella erfarenheter. Men lärdomarna måste bli universella. Vår förståelse (och politik) kan inte vara beroende av sanningsvittnen utan måste sjunka in på djupet. Den del av vänstern som dessutom spelar högt med symboliska bilder men förminskar dem som minner om kommunismens fasor, öppnar sig med bjälken i ögat för legitim kritik." 

 

Så om man – och med ”man” avses här alltså inte Bengan vid grannbordet på krogen utan Sveriges statsminister – dessutom släpper konsekvenstänkandet och börjar välja vad ur den totalitära historien som kan utgöra varning och vad som är att betrakta som lite gläfs kamrater emellan så händer något värre. Då svänger man upp dörren på vid gavel för den kallt kalkylerade revisionism som Sverigedemokraterna ägnar sig åt.

 

Kanske lättare hänt när det inte ligger rester av koncentrationsläger någon decimeter under Kungsträdgårdens gräsmatta.

  

Steve McQueen, Small Axe och Windrush-generationen

Ingen har väl missat Steve McQueens filmsvit Small Axe som året ut finns på SVT Play. De fem filmerna recenserade jag utförligt här. Hösten 2020 skrev jag även en längre text med nedslag i film, litteratur och en del musik (bortom den i Sverige mer kända reggaen) som skapades av Windrush-generationen. Alltså de som kom till England från Västindien / Karibien när landet öppnades för arbetskraft efter andra världskriget. 

Kulturen de skapade skildrade från första stund rasismen och andra utmaningar som fanns. Hur dessa över decennierna förändrades och senare kom att drabba deras barn. Det är dessa som McQueens filmer fokuserar på. 

Att detta, liksom den så kallade Windrush-skandalen, på många håll mottas som en överraskning är kanske inte förvånande. Särskilt Sverige är fixerat vid amerikansk rasism, och den amerikanska rasismens historia, på sätt som skapat skygglappar för hur denna tar sig uttryck på andra platser. 

England med sitt förlorade imperium är speciellt i det här avseendet. Om denna historia, och hur den teoretiserades för mer än 30 år sedan av Paul Gilroy, kan ni läsa i min kommentar till Meghan Markle-incidenten. Jag skrev också om detta efter Brexit. 

Rekommenderad läsning för den som efter Small Axe törstar efter mer.  

Vithet i svensk debatt 2010 - 2021

 

Till hösten är det tio år sedan som jag publicerade min avhandling "Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010".

Att så här vid decenniestrecket se inte en utan två (nu sammansmälta) ”vithetsdebatter” på svenska kultursidor är intressant. Men främst för att det är rätt dystert.

 

Publiceringen av Robin DiAngelos bok "Vit skörhet" (som kom i USA redan 2018), kritiken av bokens bemötande samt den så kallade Konstfacksdebatten (om gallerinamnet Vita havet) är helt klart två fall som bör diskuteras. Just för att de på olika vis handlar om grova reduceringar av ett användbart begrepp, och i förlängningen av rasism och av mångfaldsarbete. Debatterna följer dock i mycket de redan grova utgångspunkterna. 

 

För diskussionen har visat hur illa svenska debattörer kan ett ämne – ett fält, en fråga och ett begrepp – som har längre historia i Sverige än min avhandling. Det här inlägget kan därför även ses som en länksamling till några av de texter jag själv producerat i ämnet sedan dess (men långt ifrån alla), i många av dem finns hänvisningar till vidare läsning (ofta är de del av andra debatter) samt en bättre och färsk ingång till den pågående debatten via en nyare svensk bok.

                                                                                            * 

Det brukade vara högerifrån man per automatik fick höra att vithet och rasism var ämnen som utan att anpassas till svenska förhållanden togs från amerikanska elituniversitet. Jag har hört det sedan jag på 00-talet skrev på avhandlingen. I dagarna påstods något liknande vänsterifrån när Rasmus Landström tog till orda i Konstfacks-debatten i DN.

 

Just den debatten tycks på väg att bli en där folk vädrar något de tänkt på länge, och projicerar det på frimärksstor yta. Det gör inte allt ointressant, men det gör även relevanta tankar mindre lyckade eftersom de får fel ram. (Landströms Said-kritik är rejält relevant, men blir rumphuggen). Frågan som försvinner blir: hur samspelar en institutions mångfaldsarbete – som tar många år – med att något placeras i den moderna antirasismens teorier och vokabulär. Vad skymmer det? Kanske samma saken som debatten - för det är märkligt att läsa att klass inte skulle ha varit på bordet här. I mitt Konstfacks-inlägg hänvisade jag till en text från 2014, som handlar just om den (odelbara) skärningspunkt mellan den svenska diskrimineringsfrågan (invandrare) och klass som Landström efterfrågar. 

Att hojta om att någon är ”reaktionär” för att den inte gillar att långt, svårt mångfaldsarbete reduceras till symboler, som ett snille gjorde tidigare i debatten, döljer illa att man inte förstår att ”vithet” som begrepp sedan länge inte är någon vag och obetydlig symbolfråga. Heller inte enbart del i ett performance. Det imponerar heller inte att någon som är både forskare och curator tycks ignorant inför den internationella utvecklingen i dessa saker på högskolor och universitet - särskilt konsthögskolor.

 

Återigen, givet att DiAngelo har blivit något slags fokus och måttstock på vad frågan antas handla om så är det för all del inte konstigt att folk tar sikte på henne (och reducerar debatten även där). Men hennes teorier måste som sagt bemötas. Jag började göra det redan i höjd med den amerikanskadebatten, och har fortsatt under vintern. Här recensionen av boken, här utvecklat i en annan diskussion bland annat om Sveriges Radio.

 

Men DiAngelo kan alltså kritiseras också utifrån vad man kan använda vithetsstudier till – bortom hennes slutna anti-intellektuella tes. Man kan visa, till exempel som med min avhandling, hur de kan appliceras i specifik svensk kontext. Något jag gjorde i en annan debatt om nästan exakt samma sak 2018 (alltså en debatt om att studierna är direktimporterade nymodigheter från USA).

 

För ett par veckor sedan diskuterade jag dessa saker i en podd hos SvD, där jag också bemötte föreställningen att ämnet inte har något svenskt bruk eller en svensk historia och att det enbart är direktöversatt.

 

Det udda är att svenska debattörer – om de nu brinner för att kombinera vithet, klass och flera aspekter hade en utmärkt chans i november när Tobias Hübinette och Catrin Lundström publicerade sin bok ”Vit melankoli – En analys av en nation i kris”. (Min text om boken).  

Som jag skrev i ett Facebook-inlägg efter det att Filosofiska rummet hade diskuterat "Vit skörhet" och Ibram X. Kendis ”Så blir du en antirasist” – "Vit melankoli" hade varit ett rimligare ämne för samtal än ”hör dessa översatta amerikanska böcker hemma i Sverige?"  

 

Att tala om klass och ras är inget märkligt och har gjorts länge, oavsett vad kritiker tror. Men att det är taggigt att prata klass är sant. Ett skifte mot varför det har blivit ”svårare”, eller betraktas som mindre lämpligt – ”att gå rasisternas ärende, syns om man betraktar den politiska skugga det accelererat i: Sverigedemokraternas Sverige, Brexit-England, Trumps USA.  

 

Skiftet från klass till etnicitet var ett tåg som hade gått före 2010. Men utan att riktigt vilja ta i den saken blev klass synligt, eller synliggjort, på andra vis i trycket från rasismen – eller från debatten om rasism. Ur en annan text:

”Svensk film var länge fixerad vid mångkulturell problematik. Filmer som Daniel Fridells 30:e November (1995) handlade om den omöjliga kärleken mellan skinheads och mörka flyktingtjejer. Kultur och etnicitet blev kroppslig konfliktyta.

När jag för åtta år sedan satte punkt för min avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010 sammanfattade jag därför förändringar som skymtade:

”Denna avhandling skrevs vid tiden för riksdagsvalet hösten 2010. På sitt sätt fångar den upp en tidsanda, innan det politiska landskapet var omritat. Det finns bland mina analyser filmer som pekar mot filmer det kommer göras fler av: filmer som Odjuret; filmer där den uppfattat negativa vitheten – ”Sverigedemokrater” – projiceras på någon annan än innerstadens vita medelklass. Klass kommer att bli mer betydelsefullt, liksom det ju är i dagens samhälle, där klyftorna växer. Men också andra faktorer, som regionshärkomst eller fel förortsboende, kommer att användas för att separera ut ”det negativa” ur det normerande vita svenska.”

Då var vita lantisar synonyma med dem som ansågs ansvariga för rasismen. I Odjuret (2011) är karaktärerna formade av skånsk mylla, vit makt-musik och ”Det heter faktiskt negerboll”-tröjor. Röster på Sverigedemokraterna blir essentialistisk ondska på tryggt avstånd från den vita medelklassen i storstaden.

Med de nya filmerna har geografi – det lokala under tryck från det globala – och klass återkommit istället för etnicitetskonflikt. Och varken Goliat eller Amatörer är bakåtsträvande blindtarmar för rasister eller nostalgisk vagga för nationens sanna värden. Däremot återkommer gruppens betydelse i ett svagt samhälle på oroväckande vis i Grönlunds film.

Avhandlingens syfte var att med dessa grepp diskutera hur vithet konstrueras i relation till samhällsförändringar – specifikt hur filmernas svenskar förhåller sig till den upplevda förlusten av Folkhemmet.”

”Klass kommer att bli mer betydelsefullt”. Som sagt, det syntes i filmen och i annan kultur. I USA har den vita underklassen haglat på film långt före den misslyckade "Hillbilly Elegy" drog den varvet runt (jag skriver om den här).

En av de fraser som det har polariserats ordentligt kring är specifikt ”vit arbetarklass”. Från ena hållet finns de som menar att man inte helt enkelt kan sätta likhetstecken mellan populism och rasism. Att det finns andra ingredienser än enbart xenofobi i exempelvis reaktioner på Brexit. I den gruppen ingår både forskare och journalister som tycks ha mycket svårt att ta rasistordet i munnen, och därmed istället tonar ner den ingrediensen.

 

Men ”andra sidan” hjälper så att säga inte till. Den populära Reni Eddo-Lodge skriver i sin bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” att ”frasen vit arbetarklass spelar den yttersta högerns retorik i händerna”. (Recension här) 

Brask: Självfallet är ingen sådan här klassanalys komplett utan att understryka att arbetarklass långt ifrån är något ”vitt”, tvärtom. Så minns alltid vid analyserna och diskussionen av "den vita arbetarklassen" att den är mytologiserad, inte minst i amerikansk politik. Som Ta-Nehisi Coates har påpekat så står den moderna vita vänstern från Bill Clinton till Bernie Sanders och Joe Biden för en ”antirasism utan ras”.

 

Lösningar är inte direkt enkla, hur mycket texter kan få det att framstå så. Min korta mening i dagens text om bland annat vithet och arvssynd om ”kollektiv förändring som engagerar alla som gemensamt delar en plats” är vidöppen för hån om ”We shall overcome”-tongångar. 

Men dess utgångspunkt är scener som de som beskrivs i gårdagens text i New York Times, där vit arbetarklass och kritisk rasteori krockarrejält på en amerikansk elitskola. Till ”platsen” i det fallet hör för övrigt de omgivande städerna till dessa skolor, varifrån arbetarna kommer. Intressant nog har just engagemanget för omgivande grupper lång historia i antirasistiskt arbete och har faktiskt under ”BLM-året” återuppväckts när krav från 1960-talsrörelser dammats av. Exempelvis att alla från icke-vita-grupper runt om elituniversitet ska få gå på dem. När det väcktes för femtio år sedan hade det faktiskt klassinslag, idag är den biten marginaliserad. (Om intersektionalitet, det begrepp man närmast kommer tänka på när kritiker påstår att ras och klass inte kombineras, kan man för övrigt läsa spännande kritik av här från en forskare i antisemitism).

 

Klassbristen i analyserna har gjort det väldigt svårt att faktiskt tala om de konflikter som sker. Men också att göra adekvata analyser ihop med vithet som de Michael Sandel gör i "The Tyranny of merit".

 

Detta stycke, baserat på en klok slutsats utifrån W. E. B. Du Bois ”vithetens ersättning / lön” (wages of whiteness”, är en bra användning av skärningspunkten mellan klass och vithet:

 

”Williams acknowledges that “economic resentment has fueled racial anxiety that, in some Trump supporters (and Trump himself), bleeds into open racism. But to write off white working-class anger as nothing more than racism is intellectual comfort food, and it is dangerous.” Barbara Ehrenreich, a journalist who writes about work and class, makes a similar observation. She quotes W. E. B. Du Bois, writing in 1935: “It must be remembered that the white group of laborers, while they received a low wage, were compensated in part by a sort of public and psychological wage.” Unlike African Americans, white working-class citizens were “admitted freely with all classes of white people to public functions, public parks, and the best public schools.”

 

This “public and psychological wage” is what today goes by the name of “white privilege.”

After the civil rights movement, the racial segregation that upheld this perverse psychological wage subsidy fell away, Ehrenreich suggests, leaving poor whites without “the comfort of knowing that someone was worse off and more despised than they were.” Liberal elites who “feel righteous in their disgust for lower-class white racism” are right to condemn the racism. But they fail to ignores their struggle to win honor and recognition in a meritocratic order that has scant regard for the skills they have to offer.”

 

Skulle man följa upp denna passage hamnar man i det ressentiment som uppstod kulturellt och senare politiskt. Det vill säga, den analys som jag gjorde i avhandlingen och som jag häromveckan uppdaterade i en text om Liam Neeson och männen han numera spelar på film – den upplevda förlusten av position. Den är dessutom överförbar till Sverige. Liksom övriga reaktioner – som denna analys av vitheten som en "white lives matter"-reaktion i rörlig bild.

 

Man behöver verkligen inte hålla med om allt i en bok som "Vit melankoli". Men med hur många samhällsanalyser som täcker in ett sekel och rör sig mellan en rad frågor gör man det med? Det är väl inte därför man läser och diskuterar? Det är således mer än lite pinsamt att det finns en bok i precis det ämne debattörer från höger till vänster påstår inte går att överföra till svenska förhållanden – som gör just det och som publicerades för mindre än ett halvår sedan. Och en annan som kom redan för tio år sedan.

 

Jag är övertygad om att hela denna pågående debatt, eller om de är två, skulle bli avgjort intressantare och mer konstruktiv om fler faktiskt läste utanför sin komfortzon.

 

Te med Hitler

 

Om politisk debatt och den bästa tjeckoslovakiska science fiction-tidsresenazifilmen någonsin 

"Passande då att det i veckan släpptes en gammal film som får detta att verka helt normalt. Jindřich Poláks ”Tomorrow I'll Wake Up and Scald Myself with Tea” från 1977 har varit okänd utanför inbitna sci-fi-kretsar, vilket kanske inte så konstigt. Men där betraktas den som en av de mer finurliga tidsmanipulerande filmerna. Och den bästa tjeckoslovakiska tidresenazistkomedin som någonsin har gjorts.

Men 1977 nådde inte tjeckisk film utanför landet. Det var kvavt i förtrycket. Så att det hade dykt upp en hejdlös nazidrift med ett intro som redigerar dokumentära bilder på Hitler i takt till tjeckoslovakisk 70-talsdisco – och får Mel Brooks ”Det våras för Hitler” (1967) och Taika Waititis ”Jojo Rabbit” (2019) att te sig nyktra och raka – gick då världen förbi."

Lenins skugga

Några år på 90-talet hade vi en lägenhet i Prag som kom med en stor Lenin-byst. Minns jag det hela rätt så tillhörde lägenheten en av de första ministrarna i regeringen efter murens fall. Han hade plockat hem bysten från ministeriet. De fanns trots allt i överflöd och ingen hade något större intresse för dem när man inte längre tvingades utföra sitt arbete i deras skugga. Foton var analoga på den tiden, så de jag vet att jag har av Lenin med roliga mössor från den lägenheten är i källaren. Denna till sin färgläggning passande bild är av en staty i Seattle. 

Jag är lika förstummad varje år över den vämjeliga charad som är det svenska Lenin-priset. Särskilt svårsmält de år då svenska kulturdebatter gärna uppehåller sig vid att "lära av historien". Behöver delar av vänstern någon gång en lektion i hur lätt det kan vara att ignorera den egna ideologins, och dess ideologers, fläckar är detta tillfälle alltid ypperligt. 

Om Lenin och andra despoters skugga, och om denna årliga charad, skrev jag i GP Kultur. 

"Tack vare det liberala är Björk fri att ta emot stålarna och backa för ansvaret. Tack vare Lenin hade varken Havel – som publicerade texten illegalt och åkte i finkan för det – eller hans grönsakshandlare samma möjlighet. Det är något att reflektera över om man – för att låna titeln på Nina Björks senaste bok – ”älskar friheten”."

Ben Hecht - mannen som byggde Hollywoodfilmen

 

Manusförfattaren Ben Hecht borde få sin egen "Mank". Recension av en av två nya biografier:

"I backspegeln är det overkligt hur många klassiker som var Ben Hechts idéer, eller som han putsade till mästerverk. Den exakta siffran är oklar på grund av studioerans manusfabriker – men mellan 70 och 200 manus. Bland dem samarbeten med bröderna Marx och förlagan till Howard Hawks redaktionsmästerverk ”His Girl Friday” (1940); Hawks screwball-komedi ”Twentieth century” (1934), Ernst Lubitschs vågade ”Design for living” (1933) och Hitchcocks ”Spellbound” (1945). Han sägs ha räddat ”Borta med vinden” (1939), ”Gilda” (1946) och ”Diligensen” (1939).

Och nog gav det stora pengar: ”Vi var litteraturens springpojkar, betalda som oljemagnater” skrev Hecht i sin självbiografi. Med 125 000 dollar i månaden under depressionsårens 1930-tal (!) var det ingen överdrift.

Så la också Hecht med sin pingpong-dialog och sättet som han förädlade stereotyper grunden till hela genrer. Framförallt gangsterfilmen, där han kunde dra på intim kunskap om dåtidens Chicago. Den röda tråden från Josef von Sternbergs ”Underworld” (1927) och Hawks ”Scarface” (1932) syns fortfarande i ”The Sopranos”."

Kinas goda krig

Jag läste många böcker om världens tillstånd under 2020. Men boken jag lärde mig mest nytt av - samtidigt som även den behandlade bekanta frågor om utmanad liberal världsordning, autokrati, nationalism & WW2 - var denna om Kinas historiebruk.

Långrecension av Oxfordhistorikern Rana Mitters ”China’s good war” i GP Kultur:

”Historien om hur Henan-svälten blev känd är typisk. Författaren Liu Zhenyuns essä ”Tillbaka till 1942” publicerades redan 1990 (på svenska 2017). Men det var med en officiellt sanktionerad filmversion 2012 som kunskapen spreds. Feng Xiaogangs bombastiska film pekar också mot den internationella ambition som finns i andravärldskrigsnarrativet: till rollen som dess modige amerikanske journalist anlitades Hollywood-skådisen Adrien Brody.

Kina vill ha den ”efterkrigstid” som så länge präglat relationen mellan minne och politik i Europa och Japan för att använda den som kitt inåt och moralisk plattform utåt.  Det är samtidigt minerad mark – att öppna samtalet om en svält leder till möjligheten att andra moderna katastrofer dyker upp. Som när så kallade Guofen, nationalistanhängare på nätet, använder Henan för att tala om Det stora språnget under Mao – då 30 miljoner svalt ihjäl.”

[...]

” För att undvika ambivalensen måste en yttre fiende dock karvas fram tydligare. Regimen lägger därför gärna emfas på hur utlandet har behandlat Kina under ”förödmjukelsens sekel” – från Opiumkrig till japansk imperialism. De senaste tio åren har japanerna fått samma utrymme som nazister i Hollywoodfilmer. 2014 hade 70 tv-dramer på två år skildrat kriget mot Japan. 2013 hade en enda filmstudio 48 sådana produktioner. Man bygger upp kinesiskt offerskap och heroism – med sikte på dagens geopolitiska dispyter med Japan.

Parallellt har kommunistpartiet tryckt på att den fruktansvärda Nanjing-massakern, utförd av japanska militärer 1937, ska placeras intill Förintelsen. Det nämns återkommande i politiska tal och museer formas med Holocaust-museér som förlaga.”