Franska filmer som går upp på svenska biografer är oftast hämtade ur kategorin etablerad åtöör, dundersucé-baserad-på-kioskvältare, eller slumpmässigt vald film för-att-visa-att-vi-visst-är-kulturella och inte bara importerar amerikanska monsterfilmer - eller allt i ett. När det väl dyker upp en riktigt bra fransk debutfilm från så gott som ingenstans, och skapar en buzz som ingen svensk inköpare på plats i Cannes kunnat missa (om de inte var drängfulla precis hela tiden) - då är det ingen som tar i den, ens med tång. Naissance des pieuvres - med den engelska titeln Water Lilies - är regisserad av nybakade manusstudenten Céline Sciamma, som skrev en examensfilm på filmskolan La Fémis och övertalades att regissera den.
Water Lilies är inte bara en "bra fransk film" utan den bästa filmen om ung kvinnlighet - det hårda arbetet att vara, eller bli, en ung kvinna - jag har sett på länge. Filmen kretsar kring tre 15-åriga flickor som utforskar sin sexualitet (som det brukar heta vare sig det handlar om
Emmanuelle eller Fucking Åmål). Huvudpersonen är Marie, en tjej som ser ut att vara närmare 12 än 15, som vill ta plats i det lokala konststimlaget - mest för att hon är tänd på den populära lagkaptenen Floriane. Floriane utnyttjar Marie för att kunna träffa sin pojkvän Francios, som Maries bästa kompis - den obekvämt mulliga Anne - har siktet inställt på.Det som får Water Lilies att stå ut i floran av filmer om uppväxt och sexualitet är först och främst att föräldragenerationen är helt frånvarande. Inte som i helt frånvarande, de bryr sig inte om ungarna som kan supa, slåss och knarka - nej, vi känner att villaförortens skyddsnät ligger någon millimeter över gatornas asfalt. Som Sciamma säger i en intervju med Sight & Sound så har relationen mellan tonåringar och föräldrar en central plats i fransk film - se De 400 Slagen, A nos amours - något hon ville lämna. Med utmärkt resultat som gör att vi får identifiera oss med ungdomarna på ett annat sätt, och att deras relationer står i fokus.
Det andra är konstsim som metafor för ett hårt jobb med lugn yta. För att utföra de graciösa konsterna ovan ytan jobbar benen som pistonger under vattnet - något som utnyttjas i flera filmer. Som metafor pushas det inte för långt, men vi förstås jämförelsen med att vara ung kvinna.
Den tredje faktorn som verkligen övertygar är hetero/homo-faktorn: de sexuella identiteterna skildras inte som definitiva. Filmen fångar hur begär föds, men ger oss inga bokslut.
Water Lilies visades i våras, en gång på Cinemateket i deras serie ny fransk film. Man får hoppas att Europride, som skall visa en serie filmer under festivalen i sommar, väljer att visa den. Det vore passande eftersom den skiljer sig markant från "reguljära" coming-out/upptäcka sexualitet filmer. Det som att chansen att den visas är stor, då filmen bland annat visades på Londons tongivande Gay & Lesbian film festival.
I London visades också den omtalade argentinska filmen XXY (som får brittisk biopremiär nu i dagarna, men som ni får se er om i stjärnorna efter i Sverige). Även den är en debut av en kvinnlig regissör, tillika, i första hand, manusförfattare - Lucía Puenzo. Jag kan ha fel, men det senare känns viktigt kring ekonomin och metaforerna i båda de här filmerna - de är sparsmakade, klockar in kring 80 minuter (min favoritlängd på filmer) och tyvärr - i fallet med XXY - är vädermetaforerna inte lika bildmässiga som konstsimmet i Water Lilies.Handlingen utspelar sig över ett par dagar på en ö utanför Uruguays kust, där en marinbiolog är bosatt med sin familj. Isoleringen, förstår vi snart, har lika delar yrkesmässiga anledningar som för att skydda sin tonåring Alex, som är hermafrodit. Vi följer handlingen när mamman bjudit in en kirurg som hon är bekant med, för att övertala fadern och Alex att operera till flicka. Alex själv vill inte välja och har slutat äta de tabletter som hämmar den maskulina sidan i kroppen. Kirurgens son, även han en rätt speciell tonårskille, inleder en relation med Alex. Det är imponerande, om än mycket mindre komplex än Water Lilies - men det tjänar filmen bara på, och helt utan pekpinnar.
XXY har faktiskt visats i Stockholm även den. På en minimal argentinsk filmfestival - det var någon slags hyllningshelg till en för mig okänd död argentinare, som inte kom från filmhållet - för ett par helger sedan. Jag snubblade över arrangemanget då jag såg en taskigt layouatad och kopierad poster utanför mina föräldrars port. De visade en handfull filmer, bland annan XXY. Det lönar sig att hålla ögonen öppna om man vill se filmer utanför de vanliga distributionskanalerna.
Water Lilies släpps på europeisk dvd i juli. XXY släpps på europeisk dvd i september och
