fredag 30 april 2021

Om ett Afghanistan mellan Donald Trumps nazism och Joe Bidens pessimism – och vad det säger om riskerna med journalistikens modebegrepp






Evighetskriget.

 

Kriget i Afghanistan har fått sitt öknamn inte bara av att det efter 19 år är USA:s längsta. Saker som har drag av meningslöshet – upprepningar och Måndag hela veckan-scenarion – har nämligen en tendens att kännas eviga. Krigets kodnamn, Operation Enduring Freedom (2001–14) och Operation Freedom's Sentinel (2015–2021), har onekligen behövts för att sälja in detta ”krig mot terrorismen”.  

 

Att krig bär namn som bidrar till berättelsen om hur amerikansk exceptionalism formar en bättre värld – att man slår vakt om en frihet som ska hålla i sig – är inget nytt. Även när det ska täcka upp att invasioner handlar om olja eller bättre exportvillkor så måste man se det i relation till den roll andra världskriget har spelat i landets moderna mytbildning:

 

Det var 1900-talets främsta generation som stred och vann mot nazismen. Att äran också borde tillfalla många miljoner ryssar var snabbt bortglömt när kriget blev kallt.

Än mer så efter fiaskot i Vietnam. Journalisten Studs Terkel satte 1984 den ironiska etiketten Det goda kriget på andra världskriget – eftersom det retroaktivt användes för att tvätta napalm från amerikansk moral. (Hur det idag används av den kinesiska diktaturen kan du läsa om här. Kanske kan Kina komma att använda Afghanistan för att fylla ännu en lucka i sitt nya narrativ.) 

 

När USA nu står på randen till att dra sig ur Afghanistan är frågan om eftermäle på tapeten igen. I åratal har rubriker spräckt Pentagons påståenden om framsteg och fackböckerna har haft titlar som ”Det rätta sättet att förlora ett krig”.

 

Samtidigt är Afghanistan efter 20 år knappast en okomplicerad situation. När talibanerna motades skapade utrymme att göra Kabul till en internationell stad, att börja bygga ett civilsamhälle och en regering som filar på mänskliga rättigheter. Något som ständigt är hotat, och har villkorats av en massiv militär närvaro. Regioner hålls av talibaner och en våg av avrättningar – hundratals de senaste åren – har siktat in sig på just civilsamhället. Få tror att det handlar om annat än talibanerna som försvagar samhället. 


Inte bara inför förhandlingar utan till det inbördeskrig som antagligen kommer sen. Totalitära krafter med medeltidssyn på världen har nämligen inget till övers för demokrati och civilsamhällen.

 

Om USA en gång satte stövlarna i öknen för att undanröja hot de betraktade som existentiella, så blev rättigheter en biprodukt när talibanerna trycktes bort. När man utbildade soldater och byråkrater och en ny afghansk generation växte fram.

 

”Afghanistan” är alltså, som snart sagt alla långdragna krig, något komplicerat där medier ganska lätt kan påverka berättelsen beroende på syfte. Även omedvetet sådant.

 

Häromveckan skapade den amerikanske journalisten Drew Holden – frilans för alla från New York Times till Washington Post – en illustrerande Twitter-tråd där han placerade notiser från när Donald Trump härom året meddelade att han skulle ta amerikanska trupper ur Afghanistan intill reaktionerna på Joe Bidens budskap om samma sak häromdagen (15/4).


Det var olustig läsning

 

Trumps beslut bemöttes hårt, bland annat eftersom man lät oberoende källor och tunga namn som NATO:s Jens Stoltenberg kritisera och uttrycka oro. Hittade man nu inte sådana röster räckte det för exempelvis nyhetmagasinet Time att låta komikern Trevor Noah koppla Trumps beslut om utträde ur Afghanistan till Trumps ”nazism”.

 

Adjektiven var skoningslösa.

 

När Biden nu meddelar samma uttåg ur Afghanistan – besynnerligt nog förlagt till tjugoårsdagen av attentaten den elfte september – är det annat ljud i skällan. I mycket beror det på att det nu är presidentens eget folk som intervjuats eller får leda rubrikerna, notiserna och ingresserna.

 

Ytligt sett är svaret enkelt: Trump var en isolationist som ville ha medalj för avslutat krig. Biden har varit en hök. Kanske var möjligheterna små efter att Trump redan hade förhandlat om uttåg den 1 maj. 

 

Men det är inte hela sanningen. Joe Biden blev som vicepresident allt mer kritisk när Barack Obama skickade fler soldater till Afghanistan. När Biden efter sin son Hunters tjänstgöring 2010 fick ett utbrott på det diplomatiska sändebudet Richard Holbrooke förklarade han att det var otänkbart att behålla amerikanska styrkor för att skydda afghanska medborgare: ”Jag skickar inte tillbaka min son för att strida för kvinnors rättigheter!”. Citatet är ur en Time-text där inställningen nu kallas för ”pessimism” (14/4).

 

Det är onekligen långt ifrån ”goda krig”. Och nazism.

 

Ändå är alltså mediernas frågetecken kring vad som ska ske med Afghanistan, inte minst just de framkämpade rättigheterna, avgjort mindre än i fjol. Hur hamnade USA:s tunga medier här?

 

För ett par veckor sedan (11/4) skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski en kolumn om ett journalistiskt perspektiv som under Trumps presidentskap kom att bli allt mer populärt – vi kan kalla den för ”falsk balans”:

 

”’Balans’ kan inte vara det journalistiska målet när en part ljuger och den andra talar sanning, vilket vi sett allt mer på senare år. Journalistikens viktigaste uppgift måste vara att försöka komma så nära det som är sant, inte att vara opartisk.”

 

Problemet, noterar den vakne läsaren, är hur man på förhand och utan prövning vet att någon ljuger. Journalisten Masha Gessen gjorde en längre utläggning i boken ”Att överleva envälde” (2020) där hon anklagade medier för att inte se systematiken hos Trump: enskilda uttalanden fick stå för sig själva istället för att ses i relation till hans systematiska lögner. 

 

Visst hade hon en poäng: det är svårt att komma åt hur auktoritära ledare missbrukar demokratins verktyg. Det finns en kontrollerbar verklighet, inte olika alternativa. Därför kunde man slå fast att Trump är en lögnare – och medier borde ha slutat sprida hans tweets långt innan Twitter satte stopp för dem.  

 

Men vad som blir svävande är frågan vad det gör med journalistiken. Wolodarskis fras att arbetsmetoden ”måste vara objektiv” är självklar. Men som Holdens genomgång visar är det inte så enkelt. Tunga journalister och redaktörer kan 2021 inte låtsas som om rollsättningen –den gode Obama, ljugande Trump och räddaren-i-nöden Biden – inte är del av den påstådda objektiviteten. Det är en anledning till att det i själva arbetsmetoden är på sin plats med en balans som eftersträvar opartiskhet. För att det finns större bilder vi inte alltid förmår påverka ens i våra egna huvuden. Om det inte är så – varför behöver i sådana fall DN en genusrobot som, med deras redaktörs ord, är ”en lättsam ögonöppnare”? (15/4/18).

 

1917 förklarade den isolationistiske politikern Hiram Johnson i kritik mot USA:s inträde i första världskriget att ”krigets första offer är sanningen”. Ett sekel och många journalistiska modeord senare har inte mycket förändrats.

 

 

  

måndag 5 april 2021

Oanpassbar skola - ett nedslag i romers skolgång och pandemins konsekvenser




Denna text är en bearbetat utdrag  från boken Oanpassbara medborgare som jag publicerade på bokförlaget Atlas 2016. Att publicera den just denna vecka här på bloggen beror på två saken: den 8 april är det den så kallade Romska nationaldagen, eller internationella Romadagen. Denna blick av hur kampen för bättre skolgång ser ut för romer på många håll i Europa passar då. Men det finns en dystrare anledning. Det är först när man läser detta som man bättre kan börja förstå vad en pandemi med stängda skolor - ibland ända nerifrån förskoleålder men i regel hela grundskolan – under ett helt år kan betyda i dessa miljöer och för denna grupp. 


Vad händer med den försiktiga utveckling som kunde skönjas?


                                                                                    * 


Fram till 1950-talet var stadsdelen Poruba i Ostrava en egen stad, dominerad av jordbruk och småföretag. Men efter kommunisternas maktövertagande 1948 växte städerna ihop. Den nya regimen la i femårsplanerna särskilt stor vikt vid regionens kol- och stålproduktion. Fabrikerna växte, gruvindustrin expanderade – och med dem behovet av arbetskraft. Gruvbolagen byggde nytt bostadsbestånd att fylla med de arbetsmigranter som kom hit i jakt på arbete. En grupp var särskilt representerad: de slovakiska romerna som lämnade gamla bosättningar för Ostrava, först frivilligt, senare under tvång.

 

Idag ligger Ostrava bara någon mil från den slovakiska gränsen i öst. Det är svårt att veta exakt hur många av Tjeckiens omkring 300 000 romer som bor här – men siffran är minst 50 000. På andra sidan den slovakiska gränsen, bara några mil österut, lever ytterligare ungefär 400 000 romer.

 

Jag kör på motorvägen som förbinder Ostrava och Poruba och den tjeckiska skolaktivisten Magdalena Karvayová pekar ut höghusområden vid avfartsramperna: där bor det romer, där bor det romer, där också. Det är alltid de skitigaste mest nergångna husen. Motorvägslandskapet skär effektivt av dem från stadskärnan. Den som bor här lever bakom en mur där Ikealadan och dess förvuxna syskon samsas med globala snabbmatsställen. Den blåvita Ikea-skylten tronar högt över husen när vi parker bilen i kvarteren jag ska besöka.

 

På Skolgatan och Arbetargatan finns en klunga trevåningshus som utgör en av stadens många ”utslagna lokaliteter”. Termen används av den tjeckiska Agenturen för social inkludering, en enhet i Regeringskansliets arbete för mänskliga rättigheter. Det innebär att arbetslösheten här är nästan hundraprocentig, drog- spel- och alkoholberoendet högt och att barnen går i landets absolut sämsta skolor.

 

Under de många år som jag har ägnat mig åt romernas situation i Tjeckien är det få rapporter som har gjort mig lika beklämd som Amnestys ”Must try harder – ethnic discrimination of romani children in Czech schools” från våren 2015.

 

Med den försvann alla illusioner om att utvecklingen på det tjeckiska skolområdet går särskilt snabbt framåt. I november 2007 fälldes Tjeckien i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg på grund av diskriminering i skolan. Fallet som döptes till DH. et al v Czech republic började här i Ostrava. Åtta barn ur olika skolor ville stämma staden på grund av att de hade fått en undermålig utbildning ­för att de var romer. Men i Tjeckien hängdes barnen ut i tidningar och fallet lades ner. Under kampen för att få fallet till Strasbourg uppdagades istället en systematisk diskriminering med rötter i det kommunistiska Tjeckoslovakien på 1950-talet, som obehindrat fortsatt i demokratin.

 

1954 förklarade den dåvarande skolministern att något måste göras med alla de outbildade romer som vällde in i landet från Slovakien. Efter krigsslutet hade alla tjeckiska romer mördats i Porajmos [Förintelsen på romani]: Men från 1948 till 1958 – då det instiftades hårda assimilationslagar – skulle antalet romer i Tjeckien gå från 0 till omkring 80 000. Redan 1954 började de romska barnen sättas i särskolor. De var egentligen skapade för mentalt handikappade och gränsvärdet för prov till skolan låg kring 70 i IQ. Dessa skolor som gick till nionde klass utestängde elever från högre studier (barnet fick inte fortsätta på gymnasiet). Så var tanken heller inte att de skulle lära sig läsa, skriva eller räkna. Romer betraktades av kommunistregimen som kanonmat i de tunga industrierna. Deras brist på skrivkultur eller bildningstradition var regimen bara måttligt intresserad av att åtgärda. 1989, ett av de sista åren då Tjeckien gjorde folkräkningar på basis av etnicitet, gick nästan samtliga romska barn i landet i dessa särskolor för mentalt handikappade. Efter kommunismens fall brydde sig ingen om att åtgärda dessa diskriminerande åtgärder, som fick fortsätta obehindrat.

 

Men efter domslutet i fallet DH. 2007 ålades Tjeckien att åtgärda diskrimineringen. Den första åtgärden var att skolorna bytte namn till ”praktiska”, och att man fick rätt att läsa vidare. Vilket – som Amnesty visar åtta år senare – inte betyder särskilt mycket: Skolplanen är densamma. Och fokus ligger mer på teaterverksamhet än läs- och skrivkunnighet. Testerna till skolorna är desamma som förut. Det finns ingen helhetssyn, ingen förståelse för barn som kommer från hemmiljöer är det talas vad forskarna kallar för ”etnolekt”, en blandning av slovakiska, tjeckiska och romani och att barnen alltså inte har vanlig tjeckiska hemifrån. Det ger ofta stora problem när testerna skrivs. Andelen romska elever har dessutom ökat, från 28 % till 32 % procent de senaste åren. För även om mängden romska barn sjunkit något, har den totala andelen skolelever som placerar i särskolor sjunkit 25 %.

 

Men skolaktivister som Magdalena Karvayová ser också en annan oroande utveckling; anledningen till att jag en fuktig, kall decemberdag åker till Poruba i östra Tjeckien: Segregerade skolor.

 

Det sista kolet i Ostrava bröts 1994. Sedan dess har det mesta stått still i de här kvarteren. Många romer har emigrerat till Kanada och England, för dem som är kvar har det inte skapats nya arbeten. Jobb som finns är romerna på grund av växande rasism utestängda från. Det bostadsbestånd som de stängda fabrikerna ägde har sålts vidare till oligarker som inte utfört utlovade reparationer. Putsen ligger på marken.

 

Allt fler vita flyttar ut när de har chansen, de kvarvarande lägenheterna i uselt skick ingår i vad Agenturen för social inkludering kallar för fattigdomshandel: kontrakten byts med romer från andra städer som inte har råd att bo kvar efter hyreshöjning. Så skapas etniska ghetton. Detsamma gäller skolorna som töms på de sista vita när andelen romer börjar se för stor ut – det kallas för white flight – och vips skapas vad som i Tjeckien kallas för en segregerad skola.

 

Skolplanen följer nu samma som i den praktiska skolan, eftersom den underförstått är anpassad för romer. Det innebär fler timmar framför en tv, fler utflykter till zoo, fler fria teaterlektioner. Eller yrkesförberedande kurser. De fåtal barn jag träffar i de här kvarteren som gått vidare till gymnasiet – en ovanlighet – läser alla korta praktiska yrkesutbildningar: bagare, kock, mekaniker.

 

Det är här den nya kampen mot det tjeckiska skolsystemet står. En kamp som inte styrs från EU eller någon etablerade icke-statlig organisation, utan från vanliga lägenheter som den två trappor upp i ett kök på Arbetargatan i Poruba. Här samlas under översyn av den unga juristen Magdalena Karvayová, själv rom, mammor med barn i tonårsåldern. Žaneta, Lucie och Stázka – eller Anastasia som hon egentligen heter – sitter i Romanas kök kring ett köksbord fyllt med tjeckiska julbakelser. De är engagerade i ett projekt som Magdalena Karvayová skapat för att de ska lära sig att hjälpa unga romska mammor med småbarn i kvarteren. Och dessa mammor är unga: vid mitt besök träffar jag flera som själva är i tonåren. De har ingen egen erfarenhet av längre skolgång, flera har inte gått ut högstadiet, och de vet heller inte att de har rätt att låta sina barn göra inskrivningar till bättre skolor i andra områden redan i förskoleålder.

 

Här kommer Magdalena Karvayová och de äldre mammorna in. De tränar, förbereder och berättar om rättigheter. När jag är på besök spelar de upp små sketcher där de gestaltar inskrivningar till skolor – någon är rektor, en annan mamma, någon spelar barn. Det viktiga är veta både rättigheter och skyldigheter. Allt, förklarar Magdalena, är inte rasism.

 

Det är inte lätt: rektorer har satt i system att hindra romer från att ens närvara på inskrivningar, väl medvetna om att vita föräldrar väljer bort deras skola om det går ”för många” romer i den. I Amnestyrapporten berättas om skolor som systematiskt väljer bort romska barn med höga provpoäng, som tar varje dåligt resultat i skolan eller sjukfrånvaro som ursäkt att flytta dem till särskolor eller romska klasser. Amnesty visar att romska barn lever med en ständig vetskap om att de för minsta företeelse kan sorteras bort.

 

Olika EU-organ har rutit till med jämna mellanrum. Varje gång skickar det tjeckiska skolministeriet ut en pressrelease där de vrider och vänder på siffror och byter namn på saker. En ny skollag är planerad till hösten 2016, och under förarbetet har ministeriet förklarat att de praktiska skolorna får vara kvar eftersom de är ett ”bra integrationsinstrument”.

 

Men allt har inte blivit sämre. Andelen romer som faktiskt läser på gymnasiet ökar långsamt, det finns stipendier för högskolestudier och det finns säkert tusen romer – av landets närmare 300 000 – som går på universitet. För tio-femton år sedan var detta antal knappt tvåsiffrigt.

 

Fast det går otroligt långsamt, och med den växande fattigdom med rasistiska förtecken som drabbar romerna går det på många håll bakåt när allt fler hamnar i segregerade ghetton. Hur det verkligen förhåller sig i skolorna är också svårt att säga; Tjeckien har förbjudit räkning på etnisk basis. Siffror kring de praktiska skolorna ovan från 2014 tillkom på tragikomiskt halvhjärtat vis där alla kände sig överkörda: en dag skickade skolministeriet ut information till skolor att de skulle förklara hur många av deras elever som var romer. Det kunde vara ”sådana omgivningen tycker är romer, eller sådana som själva anser det”. Tidningarna skrev om kommunistfasoner.

 

Bedömare som Magdalena Karvayová påpekar att situationen troligtvis ändå är mycket värre än vad siffrorna visar.

 

Men majoritetssamhället vill inte lyssna. Romernas situation är, menar man, självförvållad. Och romernas skolprestationer är sämre för att de är dumma. När den nuvarande skolombudsmannen var skolminister förklarade han i en intervju att romerna ”är bra på andra saker än oss: springa fort, skjuta och spåra djur.” Nuvarande tjeckiske skolministern förklarade nyligen, som en reaktion på kritik från EU, att det var de romska föräldrarnas fel: ”de skulle sluta kedjeröka, börja arbeta och dra barnen ur sängen”. I Slovakien, där situationen är än mer komplicerad eftersom det fortfarande lever omkring 10 000 romer i isolerade bosättningar utan el och vatten, förklarade en parlamentariker att romernas låga prestation berodde på inavel.

 

Inte så konstigt då att myndigheterna ignorerar kritik av praktisk natur. Enkla ingrepp som stödlärare i klassen, utbildning av på området kompetenta pedagoger, ge särskild språkhjälp med tjeckiskan. Inte ens när undersökningar talar sitt tydliga språk reagerar man. Ett pilotprojekt från England – dit många tjeckiska romer under det senaste decenniet flyttat i jakten på ett bättre liv – visade 2011 häpnadsväckande siffror. Ur en testad grupp romska barn från Tjeckien och Slovakien hade 85 % i sina hemländer gått i praktiska skolor och stämplats som mentalt handikappade. I England var det dock inga – alltså 0 procent – av dessa barn som ansågs behöva specialhjälp som inte den vanliga engelska skolan kunde klara av på egen hand (två procent ansågs behöva extrahjälp i klassrummet).

 

Inte bara forskarna betonar denna iögonfallande skillnad. Eleverna själva uttryckte en skarp kontrast mellan skolorna i hemlandet och de engelska skolorna: i Tjeckien och Slovakien hade majoriteten upplevt mobbning, inte bara från elever utan också från lärare som särbehandlat dem och i vissa fall straffat dem fysiskt.

I England ansåg de sig väl behandlade av sina lärare, de utsattes inte för rasism och de trivdes i skolan. Deras resultat i vanliga skolklasser låg just under det normala, och majoriteten talade flytande engelska eftersom de fick extrahjälp med engelska som andraspråk. De engelska lärarna som intervjuats i forskningsprojektet menar att det rör sig om ungefär ett år innan de romska eleverna är på samma nivå som andra barn.

 

Det här är en verklighet som liknar fiktion när jag berättar om den för mammorna i Poruba. För så länge det saknas statligt engagemang i Tjeckien – ja, då kommer förändringarna enbart att komma från gräsrötter samlade kring köksbord som deras.

 

 

Texten är ett bearbetat utdrag ur Hynek Pallas nyutkomna bok Oanpassbara medborgareHistorien om förföljelsen av de tjeckiska romerna (Bokförlaget Atlas, 2016) där du kan läsa mer om romerna i det tjeckiska skolsystemet och kvinnornas arbete i Poruba.  

onsdag 31 mars 2021

Stefan Löfven, VPK och historieförfalskningens minerade mark


Häromveckan gjordes en makaber upptäck i en av Prags största parker. När en konstgjord sjö skulle anläggas stötte man på resterna av ett arbetsläger från 1950-talet.

Fast ”arbete” kan vara fel ord. Enligt arkeologerna tycka det vara ett koncentrationsläger. Det är svårt att veta, för som en av dem säger: ”När nazisterna och kommunisterna sopade bort sina spår, då var de grundliga”.

 

Förvånande var fyndet ändå inte. Lägret låg ett stenkast från platsen där världens största Stalin-staty uppfördes. Detta nära på 16 meter höga och 22 meter långa monstrum – köttkön kallad eftersom det bakom den georgiske mördaren stod en rad bönder och arbetare – tog över fem år att uppföra. Vägar breddades och broar förstärktes för att materialet skulle kunna forslas från stenbrotten. Som var klassiska arbetsplatser för politiska fångar. (Snittåldern i Jáchymov, en gruvstad känd för uranbrytning, var från 1948 fram till 1960-talet 42 år). 

 

Återstår att se om detta är vanliga baracker eller något mer sinistert. Fast det är förstås ironiskt att ingen marxistisk historiker på 70 år tycks ha frågat sig vilka som egentligen byggde statyn. Men det är också en fingervisning om hur långt efter vi är att kartlägga konsekvenserna av denna ideologis konkreta historia. Opportun var efterforskningen under många år i alla fall inte: Skulptören som skapat modellen tog livet av sig innan färdigställandet 1955. Moskva skickade ingen till avtäckandet. Stalin-myten hade redan börjat spricka i fogarna där hemma och tjeckerna – imperiets opportunister – beordrades av Kreml att spränga statyn i luften 1962. Det var förbjudet att ta foton på demoleringen, men de finns.



Nyheten om lägret, som först omskrevs internationellt i The Guardian, var för all del chockerande. Fast jag känner igen rapporteringen: det ger en mer svårsmält klump i magen om närhistoriens brutalitet är del av vardagens levda lager hellre än något på betryggande avstånd. Det avstånd på vilket det blir lättare att planera sitt Auschwitz-besök med kombinerad SPA-helg (som Fi:s nya partiledare Teysir Subhi gjorde i ett Facebook-inlägg 2018).

 

Men att man sitter på håll från vad de totalitära ideologierna gjorde med Europa – säg i tjänstebostaden på Sagerska palatset 2021 – innebär inte att det är smart att böja historien för sitt ärende. 


Det var nog inte många som missförstod syftet med Stefan Löfvens intervju i gårdagens Dagens Nyheter: Liberalerna har spräckt januariavtalet och öppnat för en blåbrun regering.  Socialdemokraterna måste upprepa vad de anser om samarbete med Sverigedemokraterna, men samtidigt öppna för andra möjligheter.


Den redan så svartvita och märkliga ”debatten” om huruvida Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet på grund av sin historia och ideologiska inslag kan och bör jämställas fick så ännu ett – mycket oönskat – lager när Sveriges statsminister förklarade att han aldrig har ”uppfattat att VPK inte stod upp för demokratin.”

Stefan Löfven har förstås rätt när han pekar på den nazistiska gyttja som Sverigedemokraterna kommer ur. Han har rätt när han pekar på hur få ränder som försvunnit. Inte så förvånande: SD är ett nationalistiskt auktoritärt parti, ett parti där strängen mellan Nation och Folk inte kommer att försvinna eftersom den utgör kärnan för ideologin. Den som samarbetar med dem avsäger sig liberalismen. Om det ska man vara tydlig.

 

Jag rekommenderar här min omläsning av Per Ahlmarks ”Vänstern och tyranniet”. Ett av Ahlmarks sista tal var en attack på dagens Centraleuropa. Han hade inte varit nådig mot Liberalernas vägval:

 

”Om vi inte ständigt skyddar vår civilisations värden kan dessa snabbt gå förlorade” skrev Ahlmark 1994. Men den konservative som gottar sig över hur författaren mosar något socialistcitat bör minnas detta: det är inte Vänsterpartiet som delar grupp med Viktor Orbáns Fidesz i EU-parlamentet. De som agerar medlöpare till inhuman, korrupt populism med antisemitiska inslag är Moderaterna och Kristdemokraterna. Och som Birgitta Ohlsson skriver i sitt personliga förord i den nya upplagan av Vänstern och tyranniet så var ett av Ahlmarks sista tal en attack på just detta.

 

Bokstavsvänsterns gamla beteende stämmer nu in på en Twitterhöger som stoltserar med ointresse för övernationella mänskliga rättigheter.”

 

Så långt allt gott med Löfvens kritik. Sveriges statsminister hade till och med kunnat tillägga att dagens Vänsterparti har gjort ansatser att bearbeta sin historia. (Samtidigt som de har högre i tak för totalitära åsikter, regimgull och historierelativisering än tillskyndare vill erkänna. Ung vänsters nyliga kommunistförsvar var bara ytterligare ett exempel i en oändlig radda).

 

Vad Löfven däremot på en rak fråga faktiskt kunde ha haft vett att undvika är att öppna dörren för att skriva om 1900-talshistorien för sina syften. 


”S lutade sig under många år mot VPK när det partiet hade nära relationer till kommunistiska regimer. Varför skulle inte borgerliga partier kunna hålla en liknande distans till ett samarbetsparti?”, undrar DN:s reporter.

 

Svaret att VPK stod upp för demokrati kom efter meningen om att svenska ”[k]ommunister och socialdemokrater har alltid varit i luven på varandra”. Varpå vi plötsligt inte har att göra med ideologin som då höll Sovjetunionen och halva Europa fången. Mer cowboys och indianer i svensk sommaridyll än det uppfattade hot som ledde till sossarnas underrättelsetjänst IB.

 

Jag vet inte vilken reinkarnation av Vänsterpartiet kommunisterna som Löfven avser. En annan inte så lyckad konsekvens av hans historiemissbruk för dagspolitiska syften. Men också en utmärkt illustration av hur de oundvikliga massmorden och ofriheten som följer på ideologin genom decennierna har jagat dess svenska företrädare framför sig. Så gick de – innan namnbytet till VPK 1967 – från att ha varit på samma sida som 1950-talets arbetslägerbyggare till mindre öppet smusslande med regimerna. Men likväl ett systematiskt och väl belagt sådant. 


För VPK må ha månat om svenska arbetare. Men de tillbringade också ett halvt sekel med att pissa på i synnerhet arbetare och arbetarrätt i andra länder. 1980-talet igenom hade man till exempel goda relationer med Nordkoreas ledarskikt. Också ett sätt att stå upp för

demokratin.

Dagens svenska debatt älskar att återvända till ”1930-talet”. Historien som varning kastats hit och dit. Redan före dagens Löfven-intervju började det bli allt mer påfrestande att se folkmord reduceras till slagträ i en svensk ankdamm. 


Som jag har skrivit apropå bruket av Ulf Kristersson och den berömda bilden på Löftet:


"Återvänd till Ulf Kristersson och bilden. Handlar det om respekt för dem som har överlevt det totalitära? Från folkmord, om så nazisternas eller Bosnienkrigets? De som klarade sig igenom Gulag eller de som flydde senare kommunism där kostnaden för en åsikt ”bara” var fängelse? Handlar det om vad som för stunden är det inhemska politiska hotet?

 

Eller handlar det om förståelse av vad vissa ideologier gör med människan?  

 

Utan att missa att alla saker är relevanta, så vill jag påstå att det sista bör vara målet. Vittnesmålen är viktiga, särskilt som varken kommunismen eller nazismen är universella erfarenheter. Men lärdomarna måste bli universella. Vår förståelse (och politik) kan inte vara beroende av sanningsvittnen utan måste sjunka in på djupet. Den del av vänstern som dessutom spelar högt med symboliska bilder men förminskar dem som minner om kommunismens fasor, öppnar sig med bjälken i ögat för legitim kritik." 

 

Så om man – och med ”man” avses här alltså inte Bengan vid grannbordet på krogen utan Sveriges statsminister – dessutom släpper konsekvenstänkandet och börjar välja vad ur den totalitära historien som kan utgöra varning och vad som är att betrakta som lite gläfs kamrater emellan så händer något värre. Då svänger man upp dörren på vid gavel för den kallt kalkylerade revisionism som Sverigedemokraterna ägnar sig åt.

 

Kanske lättare hänt när det inte ligger rester av koncentrationsläger någon decimeter under Kungsträdgårdens gräsmatta.

  

Steve McQueen, Small Axe och Windrush-generationen

Ingen har väl missat Steve McQueens filmsvit Small Axe som året ut finns på SVT Play. De fem filmerna recenserade jag utförligt här. Hösten 2020 skrev jag även en längre text med nedslag i film, litteratur och en del musik (bortom den i Sverige mer kända reggaen) som skapades av Windrush-generationen. Alltså de som kom till England från Västindien / Karibien när landet öppnades för arbetskraft efter andra världskriget. 

Kulturen de skapade skildrade från första stund rasismen och andra utmaningar som fanns. Hur dessa över decennierna förändrades och senare kom att drabba deras barn. Det är dessa som McQueens filmer fokuserar på. 

Att detta, liksom den så kallade Windrush-skandalen, på många håll mottas som en överraskning är kanske inte förvånande. Särskilt Sverige är fixerat vid amerikansk rasism, och den amerikanska rasismens historia, på sätt som skapat skygglappar för hur denna tar sig uttryck på andra platser. 

England med sitt förlorade imperium är speciellt i det här avseendet. Om denna historia, och hur den teoretiserades för mer än 30 år sedan av Paul Gilroy, kan ni läsa i min kommentar till Meghan Markle-incidenten. Jag skrev också om detta efter Brexit. 

Rekommenderad läsning för den som efter Small Axe törstar efter mer.  


torsdag 25 februari 2021

Vithet i svensk debatt 2010 - 2021

 


Till hösten är det tio år sedan som jag publicerade min avhandling "Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010".

Att så här vid decenniestrecket se inte en utan två (nu sammansmälta) ”vithetsdebatter” på svenska kultursidor är intressant. Men främst för att det är rätt dystert.

 

Publiceringen av Robin DiAngelos bok "Vit skörhet" (som kom i USA redan 2018), kritiken av bokens bemötande samt den så kallade Konstfacksdebatten (om gallerinamnet Vita havet) är helt klart två fall som bör diskuteras. Just för att de på olika vis handlar om grova reduceringar av ett användbart begrepp, och i förlängningen av rasism och av mångfaldsarbete. Debatterna följer dock i mycket de redan grova utgångspunkterna. 

 

För diskussionen har visat hur illa svenska debattörer kan ett ämne – ett fält, en fråga och ett begrepp – som har längre historia i Sverige än min avhandling. Det här inlägget kan därför även ses som en länksamling till några av de texter jag själv producerat i ämnet sedan dess (men långt ifrån alla), i många av dem finns hänvisningar till vidare läsning (ofta är de del av andra debatter) samt en bättre och färsk ingång till den pågående debatten via en nyare svensk bok.

                                                                                            

Det brukade vara högerifrån man per automatik fick höra att vithet och rasism var ämnen som utan att anpassas till svenska förhållanden togs från amerikanska elituniversitet. Jag har hört det sedan jag på 00-talet skrev på avhandlingen. I dagarna påstods något liknande vänsterifrån när Rasmus Landström tog till orda i Konstfacks-debatten i DN.

 

Just den debatten tycks på väg att bli en där folk vädrar något de tänkt på länge, och projicerar det på frimärksstor yta. Det gör inte allt ointressant, men det gör även relevanta tankar mindre lyckade eftersom de får fel ram. (Landströms Said-kritik är rejält relevant, men blir rumphuggen). Frågan som försvinner blir: hur samspelar en institutions mångfaldsarbete – som tar många år – med att något placeras i den moderna antirasismens teorier och vokabulär. Vad skymmer det? Kanske samma saken som debatten - för det är märkligt att läsa att klass inte skulle ha varit på bordet här. I mitt Konstfacks-inlägg hänvisade jag till en text från 2014, som handlar just om den (odelbara) skärningspunkt mellan den svenska diskrimineringsfrågan (invandrare) och klass som Landström efterfrågar. 


Att hojta om att någon är ”reaktionär” för att den inte gillar att långt, svårt mångfaldsarbete reduceras till symboler, som ett snille gjorde tidigare i debatten, döljer illa att man inte förstår att ”vithet” som begrepp sedan länge inte är någon vag och obetydlig symbolfråga. Heller inte enbart del i ett performance. Det imponerar heller inte att någon som är både forskare och curator tycks ignorant inför den internationella utvecklingen i dessa saker på högskolor och universitet - särskilt konsthögskolor.

 

Återigen, givet att DiAngelo har blivit något slags fokus och måttstock på vad frågan antas handla om så är det för all del inte konstigt att folk tar sikte på henne (och reducerar debatten även där). Men hennes teorier måste som sagt bemötas. Jag började göra det redan i höjd med den amerikanskadebatten, och har fortsatt under vintern. Här recensionen av boken, här utvecklat i en annan diskussion bland annat om Sveriges Radio.

 

Men DiAngelo kan alltså kritiseras också utifrån vad man kan använda vithetsstudier till – bortom hennes slutna anti-intellektuella tes. Man kan visa, till exempel som med min avhandling, hur de kan appliceras i specifik svensk kontext. Något jag gjorde i en annan debatt om nästan exakt samma sak 2018 (alltså en debatt om att studierna är direktimporterade nymodigheter från USA).

 

För ett par veckor sedan diskuterade jag dessa saker i en podd hos SvD, där jag också bemötte föreställningen att ämnet inte har något svenskt bruk eller en svensk historia och att det enbart är direktöversatt.

 

Det udda är att svenska debattörer – om de nu brinner för att kombinera vithet, klass och flera aspekter hade en utmärkt chans i november när Tobias Hübinette och Catrin Lundström publicerade sin bok ”Vit melankoli – En analys av en nation i kris”. (Min text om boken).  


Som jag skrev i ett Facebook-inlägg efter det att Filosofiska rummet hade diskuterat "Vit skörhet" och Ibram X. Kendis ”Så blir du en antirasist” – "Vit melankoli" hade varit ett rimligare ämne för samtal än ”hör dessa översatta amerikanska böcker hemma i Sverige?"  

 

Att tala om klass och ras är inget märkligt och har gjorts länge, oavsett vad kritiker tror. Men att det är taggigt att prata klass är sant. Ett skifte mot varför det har blivit ”svårare”, eller betraktas som mindre lämpligt – ”att gå rasisternas ärende, syns om man betraktar den politiska skugga det accelererat i: Sverigedemokraternas Sverige, Brexit-England, Trumps USA.  

 

Skiftet från klass till etnicitet var ett tåg som hade gått före 2010. Men utan att riktigt vilja ta i den saken blev klass synligt, eller synliggjort, på andra vis i trycket från rasismen – eller från debatten om rasism. Ur en annan text:

”Svensk film var länge fixerad vid mångkulturell problematik. Filmer som Daniel Fridells 30:e November (1995) handlade om den omöjliga kärleken mellan skinheads och mörka flyktingtjejer. Kultur och etnicitet blev kroppslig konfliktyta.

När jag för åtta år sedan satte punkt för min avhandling Vithet i svensk spelfilm 1989 – 2010 sammanfattade jag därför förändringar som skymtade:

Denna avhandling skrevs vid tiden för riksdagsvalet hösten 2010. På sitt sätt fångar den upp en tidsanda, innan det politiska landskapet var omritat. Det finns bland mina analyser filmer som pekar mot filmer det kommer göras fler av: filmer som Odjuret; filmer där den uppfattat negativa vitheten – ”Sverigedemokrater” – projiceras på någon annan än innerstadens vita medelklass. Klass kommer att bli mer betydelsefullt, liksom det ju är i dagens samhälle, där klyftorna växer. Men också andra faktorer, som regionshärkomst eller fel förortsboende, kommer att användas för att separera ut ”det negativa” ur det normerande vita svenska.”

Då var vita lantisar synonyma med dem som ansågs ansvariga för rasismen. I Odjuret (2011) är karaktärerna formade av skånsk mylla, vit makt-musik och ”Det heter faktiskt negerboll”-tröjor. Röster på Sverigedemokraterna blir essentialistisk ondska på tryggt avstånd från den vita medelklassen i storstaden.

Med de nya filmerna har geografi – det lokala under tryck från det globala – och klass återkommit istället för etnicitetskonflikt. Och varken Goliat eller Amatörer är bakåtsträvande blindtarmar för rasister eller nostalgisk vagga för nationens sanna värden. Däremot återkommer gruppens betydelse i ett svagt samhälle på oroväckande vis i Grönlunds film.

Avhandlingens syfte var att med dessa grepp diskutera hur vithet konstrueras i relation till samhällsförändringar – specifikt hur filmernas svenskar förhåller sig till den upplevda förlusten av Folkhemmet.”

”Klass kommer att bli mer betydelsefullt”. Som sagt, det syntes i filmen och i annan kultur. I USA har den vita underklassen haglat på film långt före den misslyckade "Hillbilly Elegy" drog den varvet runt (jag skriver om den här).

En av de fraser som det har polariserats ordentligt kring är specifikt ”vit arbetarklass”. Från ena hållet finns de som menar att man inte helt enkelt kan sätta likhetstecken mellan populism och rasism. Att det finns andra ingredienser än enbart xenofobi i exempelvis reaktioner på Brexit. I den gruppen ingår både forskare och journalister som tycks ha mycket svårt att ta rasistordet i munnen, och därmed istället tonar ner den ingrediensen.

 

Men ”andra sidan” hjälper så att säga inte till. Den populära Reni Eddo-Lodge skriver i sin bok ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras” att ”frasen vit arbetarklass spelar den yttersta högerns retorik i händerna”. (Recension här


Brask: Självfallet är ingen sådan här klassanalys komplett utan att understryka att arbetarklass långt ifrån är något ”vitt”, tvärtom. Så minns alltid vid analyserna och diskussionen av "den vita arbetarklassen" att den är mytologiserad, inte minst i amerikansk politik. Som Ta-Nehisi Coates har påpekat så står den moderna vita vänstern från Bill Clinton till Bernie Sanders och Joe Biden för en ”antirasism utan ras”.

 

Lösningar är inte direkt enkla, hur mycket texter kan få det att framstå så. Min korta mening i dagens text om bland annat vithet och arvssynd om ”kollektiv förändring som engagerar alla som gemensamt delar en plats” är vidöppen för hån om ”We shall overcome”-tongångar. 


Men dess utgångspunkt är scener som de som beskrivs i gårdagens text i New York Times, där vit arbetarklass och kritisk rasteori krockarrejält på en amerikansk elitskola. Till ”platsen” i det fallet hör för övrigt de omgivande städerna till dessa skolor, varifrån arbetarna kommer. Intressant nog har just engagemanget för omgivande grupper lång historia i antirasistiskt arbete och har faktiskt under ”BLM-året” återuppväckts när krav från 1960-talsrörelser dammats av. Exempelvis att alla från icke-vita-grupper runt om elituniversitet ska få gå på dem. När det väcktes för femtio år sedan hade det faktiskt klassinslag, idag är den biten marginaliserad. (Om intersektionalitet, det begrepp man närmast kommer tänka på när kritiker påstår att ras och klass inte kombineras, kan man för övrigt läsa spännande kritik av här från en forskare i antisemitism).

 

Klassbristen i analyserna har gjort det väldigt svårt att faktiskt tala om de konflikter som sker. Men också att göra adekvata analyser ihop med vithet som de Michael Sandel gör i "The Tyranny of merit".

 

Detta stycke, baserat på en klok slutsats utifrån W. E. B. Du Bois ”vithetens ersättning / lön” (wages of whiteness”, är en bra användning av skärningspunkten mellan klass och vithet:

 

”Williams acknowledges that “economic resentment has fueled racial anxiety that, in some Trump supporters (and Trump himself), bleeds into open racism. But to write off white working-class anger as nothing more than racism is intellectual comfort food, and it is dangerous.” Barbara Ehrenreich, a journalist who writes about work and class, makes a similar observation. She quotes W. E. B. Du Bois, writing in 1935: “It must be remembered that the white group of laborers, while they received a low wage, were compensated in part by a sort of public and psychological wage.” Unlike African Americans, white working-class citizens were “admitted freely with all classes of white people to public functions, public parks, and the best public schools.”

 

This “public and psychological wage” is what today goes by the name of “white privilege.”

After the civil rights movement, the racial segregation that upheld this perverse psychological wage subsidy fell away, Ehrenreich suggests, leaving poor whites without “the comfort of knowing that someone was worse off and more despised than they were.” Liberal elites who “feel righteous in their disgust for lower-class white racism” are right to condemn the racism. But they fail to ignores their struggle to win honor and recognition in a meritocratic order that has scant regard for the skills they have to offer.”

 

Skulle man följa upp denna passage hamnar man i det ressentiment som uppstod kulturellt och senare politiskt. Det vill säga, den analys som jag gjorde i avhandlingen och som jag häromveckan uppdaterade i en text om Liam Neeson och männen han numera spelar på film – den upplevda förlusten av position. Den är dessutom överförbar till Sverige. Liksom övriga reaktioner – som denna analys av vitheten som en "white lives matter"-reaktion i rörlig bild.

 

Man behöver verkligen inte hålla med om allt i en bok som "Vit melankoli". Men med hur många samhällsanalyser som täcker in ett sekel och rör sig mellan en rad frågor gör man det med? Det är väl inte därför man läser och diskuterar? Det är således mer än lite pinsamt att det finns en bok i precis det ämne debattörer från höger till vänster påstår inte går att överföra till svenska förhållanden – som gör just det och som publicerades för mindre än ett halvår sedan. Och en annan som kom redan för tio år sedan.

 

Jag är övertygad om att hela denna pågående debatt, eller om de är två, skulle bli avgjort intressantare och mer konstruktiv om fler faktiskt läste utanför sin komfortzon.

 


måndag 8 februari 2021

Te med Hitler


 


Om politisk debatt och den bästa tjeckoslovakiska science fiction-tidsresenazifilmen någonsin 


"Passande då att det i veckan släpptes en gammal film som får detta att verka helt normalt. Jindřich Poláks ”Tomorrow I'll Wake Up and Scald Myself with Tea” från 1977 har varit okänd utanför inbitna sci-fi-kretsar, vilket kanske inte så konstigt. Men där betraktas den som en av de mer finurliga tidsmanipulerande filmerna. Och den bästa tjeckoslovakiska tidresenazistkomedin som någonsin har gjorts.

Men 1977 nådde inte tjeckisk film utanför landet. Det var kvavt i förtrycket. Så att det hade dykt upp en hejdlös nazidrift med ett intro som redigerar dokumentära bilder på Hitler i takt till tjeckoslovakisk 70-talsdisco – och får Mel Brooks ”Det våras för Hitler” (1967) och Taika Waititis ”Jojo Rabbit” (2019) att te sig nyktra och raka – gick då världen förbi."




Lenins skugga



Några år på 90-talet hade vi en lägenhet i Prag som kom med en stor Lenin-byst. Minns jag det hela rätt så tillhörde lägenheten en av de första ministrarna i regeringen efter murens fall. Han hade plockat hem bysten från ministeriet. De fanns trots allt i överflöd och ingen hade något större intresse för dem när man inte längre tvingades utföra sitt arbete i deras skugga. Foton var analoga på den tiden, så de jag vet att jag har av Lenin med roliga mössor från den lägenheten är i källaren. Denna till sin färgläggning passande bild är av en staty i Seattle. 

Jag är lika förstummad varje år över den vämjeliga charad som är det svenska Lenin-priset. Särskilt svårsmält de år då svenska kulturdebatter gärna uppehåller sig vid att "lära av historien". Behöver delar av vänstern någon gång en lektion i hur lätt det kan vara att ignorera den egna ideologins, och dess ideologers, fläckar är detta tillfälle alltid ypperligt. 


Om Lenin och andra despoters skugga, och om denna årliga charad, skrev jag i GP Kultur


"Tack vare det liberala är Björk fri att ta emot stålarna och backa för ansvaret. Tack vare Lenin hade varken Havel – som publicerade texten illegalt och åkte i finkan för det – eller hans grönsakshandlare samma möjlighet. Det är något att reflektera över om man – för att låna titeln på Nina Björks senaste bok – ”älskar friheten”."