Sorgliga nyheter från andra sidan Atlanten, där fasta filmkritiker på publikationer som Village Voice får gå.
Det är knappast överraskande, men man förvånas - ständigt - över hur pappersmedierna tänker: Istället för att utveckla något nytt utifrån den etablerade styrka man har - läsare, kunskap, ekonomi - så kickar man de fasta medarbetare som kunde ha används till att fördjupa och förändra filmbevakningen, och byter till frilansare som levererar recensioner precis som förr (och precis som de flesta bloggar gör, får man väl tillägga).
Som jag ser det borde pappersmedierna nu fokusera på att samla den rörliga bilden på ett ställe. Kanske skriva tematiskt om aktuella filmer/serier/program, oavsett om de dyker upp på "bio" eller "dvd" eller i "tv" (begreppen är redan nu rätt flytande). Detta gäller både filmhistoriska dvder, filmfestivaler - som borde utnyttjas till att upptäcka ny film och i mindre utsträckning nyttjas enbart som promotionverktyg. Och själva kritiken av enskilda verk behöver ju inte enbart finnas i tidningen: Vid sidan av en längre "huvudrecension" kunde recensionerna samlas på bloggar knutna till tidningarna/eller tidningarnas nätsidor.
Något åt det här hållet är, tror jag, det bästa sättet att till förmån för ett intelligent samtal om filmen, förlåt den rörliga bilden, nyttja de resurser som tidningarna än så länge har.
Uppdatering: Fler länkar till amerikanska diskussioner om detta i ett inlägg på flm-bloggen. Där länkas även till Obs debattserie om svensk filmkritik.
Visar inlägg med etikett filmkritik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett filmkritik. Visa alla inlägg
tisdag 1 april 2008
torsdag 17 maj 2007
Filmkritike(r)ns förfall (3) teori vs. stilistik
Erik Helmerson skriver i sitt svar till Nils Petter Sundgren att problemet med svensk filmkritik är att den domineras av frankofila akademiker som slår Cahiers du Cinéma och tunga regissörsnamn i huvudet på de stackars läsarna. Han hade hellre sett att kritikerna var skarpa stilister, vilket de enligt Helmerson oftare är i den anglosaxiska traditionen. Nu är jag själv akademiker och möjligen måltavla för Helmerson, men kanske just därför lämpad att kommentera.
Först och främst tycker jag att Helmerson överdriver "problemet". Bloggen På Språng har en bra genomgång av några kritiker på de stora tidningarna, få är särskilt teoritunga.
Jag upplever också hans påstående om det frankofila mot det anglosaxiska som en förenkling. En anglosaxisk kritiker som Peter Bradshaw på The Guardian, Manohla Dargis eller A. O Scott på New York Times (jag tar med flit två tunga bastioner) är tveklöst skickliga stilister, men de drar sig inte för att droppa "neoklassiska regissaurier" - om det är påkallat.
Det är väl det sista som är centralt: om det finns en anledning att kommentera, jämföra, diskutera saker med hjälp av filmhistorien - varför skulle man inte göra det? Förhoppningen är naturligtvis att man som kritiker klarar av att göra både detta och ge en förklaring till varför jämförelsen har något med den vördade döde regissören att göra. Lyckas man med detta så har man kanske upplyst en läsare om något, kanske till och med fått någon att upptäcka en ny (gammal) film. Jag ser inte direkt felet med detta, och jag tror att möjligheten att kunna göra det ökar med en filmvetarutbildning i bagaget.
Jag förstår heller inte vad Helmerson menar med att de akademiskt skolade kritikerna skulle recensera film efter tolkningsmodeller. Menar han att de (vi) nämner saker som "den manliga blicken" i tid och otid? Jag måste säga att jag ser ytterst lite av den varan - och att mer tvärtom vore trevligt. (Själv skulle jag till exempel gärna se mer filmkritik som vågade öppna sig mot det som sker i det omgivande samhället. Som tog (till exempel) skildringen av kvinno- och mansbilder och vita och svarta, på större allvar.)
"Ansvaret ligger gentemot läsarna och jobbet är att ge en läsupplevelse och skapa intresse för bra film, oavsett filmskaparens ambitioner." skriver Helmerson. Jag håller med om att det vore guld om alla kritiker, eller bara fler, var duktiga stilister, sure. Men kan de inget om film så blir deras texter substanslösa gymnastikövningar och knappast något som i sig skapar intresse för bra film. Det är - enligt mig - tyngdpunkten i ansvaret mot läsarna, inte att en enskild skribent får vässa sin penna offentligt.
Som På Språng också uppmärksammar så är det underligt att Helmerson som intäkt för "klyschiga och slöa formuleringar" (med syfte att få fribiljett till bioannonsen) tar Maaret Koskinens recension av Lars von Triers Direktören för det hele.
Man undrar om han läst recensionen? Månne ogillar han den för att både Sundgren och Brecht nämns? Den är välskriven och full av intressanta mediala iakttagelser, utan att vara teoretiskt baktung. Efter det exemplet är det frestande att googla fram någon av Helmersons recensioner och jämföra med Koskinens. Och det gör att man som läsare famlar än mer efter exempel på exakt vilken svensk filmkritik TT-recensenten avser med sin text (och ärligt talat blir jag inte klokare av hans kommentar till inlägget På Språng).
Nej, svensk filmkritiks stora problem är nog främst bristen på vettiga forum. Även om mycket av kritiken - och det inte bara i Sverige utan också internationellt - idag går ut på att tycka att en film är "mycket bra", "skitbra" eller "jättebra" så kunde det väl få finnas några forum vid sidan av bloggarna, i synnerhet i Svt, men också i tryckt form, där den rörliga bilden kunde tas på lite större allvar och får ta utrymme. Ett mediaklimat som tar filmkritiken på allvar ger kritiker som tar filmen och publiken på allvar. Men vi har det mediakimat vi förtjänar.
Ergo: vi får de kritiker vi förtjänar.
Först och främst tycker jag att Helmerson överdriver "problemet". Bloggen På Språng har en bra genomgång av några kritiker på de stora tidningarna, få är särskilt teoritunga.
Jag upplever också hans påstående om det frankofila mot det anglosaxiska som en förenkling. En anglosaxisk kritiker som Peter Bradshaw på The Guardian, Manohla Dargis eller A. O Scott på New York Times (jag tar med flit två tunga bastioner) är tveklöst skickliga stilister, men de drar sig inte för att droppa "neoklassiska regissaurier" - om det är påkallat.
Det är väl det sista som är centralt: om det finns en anledning att kommentera, jämföra, diskutera saker med hjälp av filmhistorien - varför skulle man inte göra det? Förhoppningen är naturligtvis att man som kritiker klarar av att göra både detta och ge en förklaring till varför jämförelsen har något med den vördade döde regissören att göra. Lyckas man med detta så har man kanske upplyst en läsare om något, kanske till och med fått någon att upptäcka en ny (gammal) film. Jag ser inte direkt felet med detta, och jag tror att möjligheten att kunna göra det ökar med en filmvetarutbildning i bagaget.
Jag förstår heller inte vad Helmerson menar med att de akademiskt skolade kritikerna skulle recensera film efter tolkningsmodeller. Menar han att de (vi) nämner saker som "den manliga blicken" i tid och otid? Jag måste säga att jag ser ytterst lite av den varan - och att mer tvärtom vore trevligt. (Själv skulle jag till exempel gärna se mer filmkritik som vågade öppna sig mot det som sker i det omgivande samhället. Som tog (till exempel) skildringen av kvinno- och mansbilder och vita och svarta, på större allvar.)
"Ansvaret ligger gentemot läsarna och jobbet är att ge en läsupplevelse och skapa intresse för bra film, oavsett filmskaparens ambitioner." skriver Helmerson. Jag håller med om att det vore guld om alla kritiker, eller bara fler, var duktiga stilister, sure. Men kan de inget om film så blir deras texter substanslösa gymnastikövningar och knappast något som i sig skapar intresse för bra film. Det är - enligt mig - tyngdpunkten i ansvaret mot läsarna, inte att en enskild skribent får vässa sin penna offentligt.
Som På Språng också uppmärksammar så är det underligt att Helmerson som intäkt för "klyschiga och slöa formuleringar" (med syfte att få fribiljett till bioannonsen) tar Maaret Koskinens recension av Lars von Triers Direktören för det hele.
Man undrar om han läst recensionen? Månne ogillar han den för att både Sundgren och Brecht nämns? Den är välskriven och full av intressanta mediala iakttagelser, utan att vara teoretiskt baktung. Efter det exemplet är det frestande att googla fram någon av Helmersons recensioner och jämföra med Koskinens. Och det gör att man som läsare famlar än mer efter exempel på exakt vilken svensk filmkritik TT-recensenten avser med sin text (och ärligt talat blir jag inte klokare av hans kommentar till inlägget På Språng).
Nej, svensk filmkritiks stora problem är nog främst bristen på vettiga forum. Även om mycket av kritiken - och det inte bara i Sverige utan också internationellt - idag går ut på att tycka att en film är "mycket bra", "skitbra" eller "jättebra" så kunde det väl få finnas några forum vid sidan av bloggarna, i synnerhet i Svt, men också i tryckt form, där den rörliga bilden kunde tas på lite större allvar och får ta utrymme. Ett mediaklimat som tar filmkritiken på allvar ger kritiker som tar filmen och publiken på allvar. Men vi har det mediakimat vi förtjänar.
Ergo: vi får de kritiker vi förtjänar.
Filmkritike(r)ns förfall (2) Filmkritikerns makt
Nils Petter Sundgren skriver också om filmkritikernas eventuella makt, som om makt var något slags självändamål. Jag tror att få kritiker upplever att de har - eller vill ha - någon större "makt" över regissörer eller andra som är inblandade i filmernas tillkomst. Däremot upplever jag dem som arbetar med film som mer nyfikna och villiga att diskutera recensioner med mig. Av den väldigt enkla anledningen att de liksom jag är filmintresserade.
Här kommer vi till pudelns kärna: filmkritik är både konsumentupplysning och ett underlag för debatt. Den perfekta filmkritiken är läsvärd, diskutabel och skapar ett intresse för filmen, helst oavsett betyg eller generellt omdöme. En sådan som man kan föreställa sig poppar upp i den diskussion som kanske förekommer efter filmer.
Och en skicklig filmkritiker kan självfallet skriva en intressant text om en "blockbuster gjord för 14-åringar" (något Sundgren inte verkar tycka), men kanske måste han eller hon först ge upp tanken på att ha någon slags makt över publikens val. Faktum är att jag tror det kan vara lättare att skriva om en film som ALLA kommer att se för att de hjärntvättats till det (jag känner många som måste få mastodontfilmer "ur systemet"), inte minst eftersom man vet att nio av tio kritiker kommer att skriva samma sak om filmen ändå. Så då kan man faktiskt leta efter det där lilla som alla andra kommer missa/skita i.
Låter det pretentiöst? Tja, men varför inte. För det är inte som Nils Petter påstår höga betyg som det går inflation i här i landet utan antalet bloggare, tidningar och etermedier som sätter dem. Nu när det snart blir förbjudet att använda citat i bioannonser kommer detta bara att öka (om det var någon som undrade varför DN började sätta betyg på sina recensioner...). Så om en av hundra recensioner har andra pretentioner än att säga "skitbra film" så är ju det välkommet. Eller?
Här kommer vi till pudelns kärna: filmkritik är både konsumentupplysning och ett underlag för debatt. Den perfekta filmkritiken är läsvärd, diskutabel och skapar ett intresse för filmen, helst oavsett betyg eller generellt omdöme. En sådan som man kan föreställa sig poppar upp i den diskussion som kanske förekommer efter filmer.
Och en skicklig filmkritiker kan självfallet skriva en intressant text om en "blockbuster gjord för 14-åringar" (något Sundgren inte verkar tycka), men kanske måste han eller hon först ge upp tanken på att ha någon slags makt över publikens val. Faktum är att jag tror det kan vara lättare att skriva om en film som ALLA kommer att se för att de hjärntvättats till det (jag känner många som måste få mastodontfilmer "ur systemet"), inte minst eftersom man vet att nio av tio kritiker kommer att skriva samma sak om filmen ändå. Så då kan man faktiskt leta efter det där lilla som alla andra kommer missa/skita i.
Låter det pretentiöst? Tja, men varför inte. För det är inte som Nils Petter påstår höga betyg som det går inflation i här i landet utan antalet bloggare, tidningar och etermedier som sätter dem. Nu när det snart blir förbjudet att använda citat i bioannonser kommer detta bara att öka (om det var någon som undrade varför DN började sätta betyg på sina recensioner...). Så om en av hundra recensioner har andra pretentioner än att säga "skitbra film" så är ju det välkommet. Eller?
Filmkritike(r)ns förfall (1) Filmkritiken i medierna
Okej, det är ett tag sen nu, men jag har varit i bebiskoma och missat en del. Det var först på ett möte med filmkritikerna på svenskan häromsistens som jag uppmärksammades på nestor Nils Petters kommentar om svensk filmkritiks förfall (föranlett av en debatt på ABF) och TT-Erik Helmerson svar. Debatten har bland annat kommenterats här, och det på ett föredömligt vis.
Det finns massor att säga om båda inläggen, så jag delar upp det. Först det mediala utrymmet för filmkritik: Ja, troligtvis skulle Sverige ha bättre filmkritik om det fanns en ordentlig filmtidning, som Sundgren skriver. Filmint är jättebra, men den är på engelska och på tok för smal för en bredare publik. Men om inte Filminstitutet satsar pengar vet jag faktiskt inte vart de skulle komma ifrån. För min erfarenhet från äventyret med Ingmar (R.I.P) är att filmbolagen är nästan helt ointresserade av att annonsera. Och utan dem är det hårdvarumarknadens annonser som gäller. Och därifrån är steget till att recensera projektorer och plasmaskärmar inte långt. Och sen sitter man där och ger betyg till Bad Boys II baserat på hur bra explosionerna går fram i surroundhögtalarna (ungefär som HiFi-nördaffärer spelar Toto "för ljudets skull"). Så den vägen kan man glömma.
Men en filmtidning med en bredare approach, som inkluderar direkt-till-dvd och import-dvder och film som visas på nätet skulle ge en bättre bild av var filmmediet, den rörliga bilden, befinner sig idag. För det är ju ytterst lite som visas på svenska biografer och det kommer bli mindre. Publiken och filmkriktiken som helhet - som då kanske borde kallas för rörlig-bild-kritik (eller något snäppet klyftigare) - skulle bara tjäna på att kritikerna såg mer film i olika format och fick chansen att skriva om den. Som det ser ut nu är utrymmet för kritik av annat än biofilm löjligt litet i Sveriges större tidningar. Och utrymmet för filmkritik är som bekant inte särskilt stort ens i de stora dagstidningarna.
Men det är ännu viktigare att public service-tv vid sidan av Filmkrönikan skapar ett program för rörlig bild i olika format, där filmjournalister presenterar film som den breda publiken inte känner till (det vill säga allt utanför det som passerar det lilla lilla nålsöga som idag är passagen till den svenska biografrepertoaren). Allt för att stimulera det publika intresset för film som inte styrs av mediernas fyrtorn och getingar. Det skulle kanske kunna bidra till ett roligare och intressantare filmklimat, i alla fall ett intressantare filmdebattklimat.
Det finns massor att säga om båda inläggen, så jag delar upp det. Först det mediala utrymmet för filmkritik: Ja, troligtvis skulle Sverige ha bättre filmkritik om det fanns en ordentlig filmtidning, som Sundgren skriver. Filmint är jättebra, men den är på engelska och på tok för smal för en bredare publik. Men om inte Filminstitutet satsar pengar vet jag faktiskt inte vart de skulle komma ifrån. För min erfarenhet från äventyret med Ingmar (R.I.P) är att filmbolagen är nästan helt ointresserade av att annonsera. Och utan dem är det hårdvarumarknadens annonser som gäller. Och därifrån är steget till att recensera projektorer och plasmaskärmar inte långt. Och sen sitter man där och ger betyg till Bad Boys II baserat på hur bra explosionerna går fram i surroundhögtalarna (ungefär som HiFi-nördaffärer spelar Toto "för ljudets skull"). Så den vägen kan man glömma.
Men en filmtidning med en bredare approach, som inkluderar direkt-till-dvd och import-dvder och film som visas på nätet skulle ge en bättre bild av var filmmediet, den rörliga bilden, befinner sig idag. För det är ju ytterst lite som visas på svenska biografer och det kommer bli mindre. Publiken och filmkriktiken som helhet - som då kanske borde kallas för rörlig-bild-kritik (eller något snäppet klyftigare) - skulle bara tjäna på att kritikerna såg mer film i olika format och fick chansen att skriva om den. Som det ser ut nu är utrymmet för kritik av annat än biofilm löjligt litet i Sveriges större tidningar. Och utrymmet för filmkritik är som bekant inte särskilt stort ens i de stora dagstidningarna.
Men det är ännu viktigare att public service-tv vid sidan av Filmkrönikan skapar ett program för rörlig bild i olika format, där filmjournalister presenterar film som den breda publiken inte känner till (det vill säga allt utanför det som passerar det lilla lilla nålsöga som idag är passagen till den svenska biografrepertoaren). Allt för att stimulera det publika intresset för film som inte styrs av mediernas fyrtorn och getingar. Det skulle kanske kunna bidra till ett roligare och intressantare filmklimat, i alla fall ett intressantare filmdebattklimat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
