Inför årsdagen av den fullskaliga ryska invasionen och det brutala övergreppet på Ukraina: Minnet av en annan invasion – och konserterna vi skapade för att påminna om den och dagens Ryssland

Våren 2018 funderade jag på hur man bäst skulle minnas femtioårsdagen av den sovjetiska invasionen 1968. Minnas och inkludera dem som hedras bör. Gärna med en svensk-tjeckisk koppling.

Resultatet blev att jag satte mig vid ett bord i Berlin och översatte en knippe kända tjeckiska sånger som berörde invasionen och ockupationen eller gjordes av musiker som hamnade i svensk exil och/ eller gavs ut på mina föräldrars lilla skivbolag Safran. Sedan tonsattes de av bandet Liljor.

 

En konsert genomfördes på årsdagen i Stockholm den 21 augusti 2018, en annan kring 17 november på svenska ambassaden i Prag samma år – och så en sista i Uppsala för drygt fyra år sedan (2019).

Två gemensamma saker för dessa spelningar är, först och främst, en väldigt nöjd publik. Svenskar som tjecker. De senare med gåshud, just de här texterna sitter djupt och man behöver bara höra låten dra igång. Liljor – Pelle Lindroth, Billie Lindahl, Henrik von Euler och Rickard Jäverling – är ett fantastiskt band, och förvaltade låtarnas stämning känsligt och så jävla bra.

Särskilt Karel Kryls texter har nationalsångstatus - tänk Lundell, fast bra – och efter invasionen av Ukraina sjöngs de på fotbollsmatcher i Prag. Men även en afghansk man på konferensbesök i Stockholm grät över ockupationen av sitt eget land - minnet från den sovjetiska blandar sig med nya ockupationer.

 

Det andra är det skamliga ointresset från svenska kulturredaktioner. Då serverades ändå den svenska kopplingen i alla sin kalla kriget-prakt - den inkluderar att Robert Aschberg och Jörgen Widsell spelade in tokiga undergroundpräster som sjöng på påhittad engelska för att sedan behöva skaka av sig den tjeckoslovakiska säkerhetstjänstens goons för att kunna leverera inspelningen till ett svenskt hockeylag som smugglade ut musiken. Det räckte inte.

Att Håkan Holmberg skrev en rad i UNT - frid över hans minne – och att både han och Kristian Gerner satt i publiken i Uppsala visar att de som fattar, de fattade.

 

Svårigheten gällde även att få stöd från fonder eller kulturråd och what not - vi erbjöd dem till och med en färdigproducerad utställning om skivbolaget som visades i Prag, allt som hade behövts var översättningar jag var beredd att göra gratis. Därför värmde det särskilt att UKK i Uppsala bokade för en spelning. Och att Svenska Akademien, och i synnerhet Sara Danius, faktiskt förstod och stöttade. Det räckte till översättningarna av låtarna. Resa och uppehälle för spelningen i Prag fick komma ur egen ficka.

 

Än idag undrar jag när Sverige ska uppmärksamma dem som hjälpte till att bekämpa de kommunistiska diktaturerna - gamla svenskar som nya. Inte för att de behöver löjliga diplom och medaljer, utan för att deras berättelser behövs.

 

I stället bemöttes min kritik av kulturredaktionerna då som om jag var bitter å egna vägar. Så är det rätt ofta med kritik i Sverige. Den som inte tycker linjen kultursidor för är rimlig, den gnäller naturligtvis enbart på grund av jante och viljan att ha en annan position för sig själv. Så mycket viktiga diskussioner detta dränker och har dränkt.

 

När det eventuellt kunde vara så att jag försökte göra en poäng av att detta ointresse för den "Östeuropeiska", koloniala, erfarenheten både är en historisk förolämpning mot länder vi delar union och kontinent med – och en ignorans för samtiden som kommer att straffa sig. Redan då förklarade jag att det var del i varför vi inte tog rysk ockupation av östra Ukraina och Krim på allvar.

Istället fick vi på några av våra största kultursidor läsa om den "ukrainska fascismen" och att Rysslandsexperter var brittiska agenter. Likheterna mellan 1968 och nu, som att den sovjetiska propagandan 1968–1969 inte bara malde på om Nato utan specifikt om den "tjeckoslovakiska fascismen" skrev jag en artikel om i augusti 2018.

 

Sången som Liljor framför i klippet heter "Bratříčku, zavírej vrátka" från Karel Kryls skiva med samma namn som kom 1969. "Lillebror, stäng grinden" heter den i min översättning. Det är en bruksöversättning för musiker att bearbeta så döm den inte som poesi. Men textens relevans för dagens Ukraina behöver i alla fall ingen förklaring.

Videon kan ses här

https://fb.watch/iSURJ_M2qk/

Lillebror gråt inte, det är inte gastar

Du är en stor pojke, det är ju soldater

som kom i kantiga karavaner utav järn

 

Med tårar i ögat ser vi på varandra

Stanna här lillebror, tillsammans ska vi vandra

På slingriga stigar, lillebror, i tunna skor

 

Det är mörkt nu och regnet det öser ner

Denna natt blir inte kort

vargen har vittring på lammungen

Lillebror, är grinden låst?

 

Lillebror gråt inte, slösa inga tårar

Spar dina hårda ord så att du kan orka

Skyll inte på mig om vi ej når ända fram

 

Lär dig min sång nu, den är inte knepig

håll i mig lillebror, vägen är så gropig

Vi haltar vidare, det finns ingen väg tillbaks

 

Det är mörkt nu och regnet det öser ner

Denna natt blir inte kort

vargen har vittring på lammungen

Lillebror stäng grinden! Stäng grinden!

 

 

Bratříčku, nevzlykej, to nejsou bubáci,
vždyť už jsi velikej, to jsou jen vojáci,
přijeli v hranatých železných maringotkách.

Se slzou na víčku hledíme na sebe,
buď se mnou, bratříčku, bojím se o tebe
na cestách klikatých, bratříčku, v polobotkách.

Prší a venku se setmělo,
tato noc nebude krátká,
beránka vlku se zachtělo,
bratříčku, zavřel jsi vrátka?

Bratříčku, nevzlykej, neplýtvej slzami,
nadávky polykej a šetři silami,
nesmíš mi vyčítat, jestliže nedojdeme.

Nauč se písničku, není tak složitá,
opři se, bratříčku, cesta je rozbitá,
budeme klopýtat, zpátky už nemůžeme.

Prší a venku se setmělo,
tato noc nebude krátká,
beránka vlku se zachtělo,
bratříčku, zavírej vrátka! Zavírej vrátka!

 

Biografen, tystnadsnormen - och stålarna

 

800 kronor. Ungefär så mycket får en familj på fyra personer betala för att se den senaste storfilmen, ”Avatar 2”. Det har vällt in reaktioner på den text där Expressens kulturchef Victor Malm tar Zara Larssons virala TikTok-argument för sin rätt att prata sig igenom biofilmer i försvar. DN har hela två repliker samma dag, av Hanne Kjöller respektive Helena Lindblad (9/2). Men inte ens den senare, skriven av en filmredaktör som åtminstone tar upp hur få som faktiskt går på bio i Sverige, nämner den materiella dimension som finns i hjärtat av frågan. I Expressen (9/2) utgår Charlotte Wiberg i alla fall från att man inte vill få pengarna ”kastade i sjön” av dem som pratar i salongen.

 

Visst är biografen en särskild form av kollektiv upplevelse. Regissören Ruben Östlund, som nyligen undervisade publiken på Göteborgs filmfestival till att vara mer aktiv under filmvisningar, gav liksom Malm sitt stöd till Larsson. Men trots att Östlund på bästa nyliberala nysvenska nämnde att det kollektiva är biografens unika ”selling point” så berörde han inte till vilken kostnad denna vara saluförs.

 

När TT efter momshöjningen av biobiljetter 2017 undersökte kostnadsnivån så visade det sig att priset, jämfört med det konsumentprisindex (KPI) som mäter alla priser på varor och tjänster, sedan slutet av 1970-talet har dragit ifrån och ökade särskilt kring 2010 (7/6/17 SvD). Idag ligger priset för att gå på en kritikerhyllad film som ”Banshees of Inisherin” hos den dominerande biografkedjan Filmstaden på ungefär 150 kronor. Lite mer alltså om filmen är en blockbuster. Och Filmstaden är en monopolliknande kedja till vilken många är utlämnade.

 

Om biljettpriset däremot skulle ha följt inflationen sedan 70-talet borde det vara 63 kronor. Istället är Sverige bland världens dyraste filmländer, med få lösningar för den som vill prenumerera på biobiljetter, vara med i bioklubbar eller som student få rabatt. Alltsammans finns i flera andra länder.

 

Svenska biografägare – särskilt kedjornas – försvarar sig ibland med det udda argumentet att billigare biljetter inte drar fler. Något som de uppenbarligen inte har testat och därmed svårligen kan veta. Detta medan småbiografägare på landsbygden sedan momshöjningen 2017 – från sex till 25 procent – beskriver situationen i panikartade termer.

 

Vad vi helt säkert vet är att dessa prishöjningar och denna situation bara har fått pågå utan att några röster höjts. Kulturcheferna tycks ungefär lika intresserade – och insatta – i problemet som popstjärnorna. Zara Larssons kamp för sin rätt att prata i örat på familjen som langat upp 800 spänn, Victor Malms för att citera Brecht över den rullande irländskan i ”Banshees of Inisherin” och Ruben Östlunds för att publiken ska ställa sig upp och ropa ”This is cinema!” med jämna mellanrum har nu tagit mer syre än någon svensk filmdebatt de senaste decennierna. Och då har alltså ingen ens nämnt vad det faktiskt kostar att se dessa filmer – eller att få uppleva dem som väljer att tjata sönder filmvisningen.  

 

På vissa filmer hör utrop till – mitt skrik som skär igenom salongen under ”Blair witch project” är nog för evigt del av den publikens minne. Medan jag anser att den som tar med sig popcorn för att smaska på Förintelse-dokumentären ”Shoah” ska åka ut med huvudet före. Respekten gör inte upplevelsen av den filmen mindre kollektiv, tvärtom. Tystnad är också något vi delar, och att vara tyst tillsammans med främlingar 2023, och se på samma skärm, är ju verkligen något engagerat. 

Någon norm finns alltså inte – annat än att det kostar skjortan att gå på bio i Sverige.

Har regissörer, redaktörer och popstjärnor så stora behov av att höja sina röster, gör det då för att fler ska kunna gå mer på bio och därmed ha råd att uppleva bredden som en levande filmkultur erbjuder. Ett första steg är att kämpa för en sänkning av den idiotiskt höga momsen på biobiljetter.