Deplatforming Jodorowsky

Igår kom nyheten att en utställning med den chilenske konstnären Alejandro Jodorowsky har ställts in i New York. Det är inte första gången som den kontroversielle Jodorowsky är i hetluften – men händelsen visar på en besvärande utveckling för den fria konsten.

Har man följt den chilensk-franske mångsysslaren Alejandro Jodorowsky genom decennierna är det en konstnär vars ord man tar med en nypa salt. Jodorowsky har (för att citera hans Wikipedia-sida) arbetat som:

 ”novelist, a storyteller, a poet, a playwright, an essayist, a film director and producer, an actor in cinematic and theatre productions, a theatre director, a screenwriter, a film editor, a comics writer, a musician and composer, a philosopher, a puppeteer, a mime, a psychologist and psychoanalyst, a draughtsman, a painter, a sculptor and a spiritual guru.” 

Jodorowsky är en surrealist och anarkist som genom åren har sagt de märkligaste ting i intervjuer och i pressmaterial – saker som få i filmvärlden av förståeliga skäl har tagit på särskilt stort allvar eftersom han så ofta har velat chockera.

För Jodorowsky är förstås mest känd som provocerande avantgarde-filmare. Efter att ha grundat en anarkistisk avantgardegrupp gjorde han 1967 skandalsuccé med filmen Fando y Lis. Ett upplopp utbröt efter en visning i Acapulco, och filmen förbjöds i Mexico. En av de få som försvarade Jodorowskys rätt att ocensurerat berätta som han ville (i det här fallet en surrealistisk film om en man med en rörelseförhindrad flickvän) var Roman Polanski som besökte festivalen med Sharon Tate. Den polsk-födde regissören menade att censuren påminde om det hemland han nyligen lämnat. Amerikanerna höll med och en (förvisso nedklippt) Fando y Lis gick upp i New York.

Har utvecklingen gått fram- eller baklänges ett halvt sekel senare? Det var svårt att veta när det igår rapporterades att en Jodorowsky-utställning på ett museum i New York har ställts in efter protester. 

Eftersom jag har följt Jodorowskys filmskapande genom åren – och även läst serier och annat som han har skrivit – blev jag nyfiken på vad som kunde vara så allvarligt att det har lett till att en påkostad och färdig utställning (liksom premiären på hans nya film) dras in. 

Jag menar: det räcker med att ha sett LSD-westernfilmen ”El Topo” (1970), surrealistiska John Lennon-finansierade ”Holy Mountain” (1973) eller bisarra slasher-rullen ”Santa Sangre” (1989) för att förstå att Jodorowskys konstnärskap är speciellt. Inte minst ur sexuell synvinkel.

Har man dessutom arbetat med en utställning, och därmed verkligen satt sig in i en konstnär som i fem decennier arbetat med en uppenbart överdriven publik persona, borde den kontexten vara självklar.  

Men i den kanske märkligaste och (för kulturen skull) allvarligaste ”deplattformering” jag har hört talas om dras nu Jodorowsky-utställningen in en månad innan öppning. 

”Deplattformering” är ett begrepp genom vilket aktivister och / eller nätmobbar drevar bort en person från en plattform. Det har skett på universitet, i medier, och nu alltså på ett amerikanskt museum.

Men vad är det då som har hänt? Jo aktivister i östra Harlem där El Museo del Barrio ligger har protesterat mot utställningen genom att hänvisa till ett uttalande av Jodorowsky – publicerat 1972. I en intervju 1970 om ”El Topo” ska regissören ha påstått att han våldtog sin motspelare i en scen. Ett uttalande han bara några år senare drog tillbaka. Under de snart femtio år som har gått har Jodorowskys motspelerska heller aldrig hävdat något annat.

Aktivisternas protest låter såhär. Utställningen står enligt dem i motsats till vad (de anser att) museets uppgift är:  

“[C]learly diametrically opposed, the antithesis of the mission. The mission is talking about community, equity, and identity. Then how do you go to the dark side?”
 “Art is something that is such a moving target. But do we have to the engage in the same exploitation of identity as well as sensationalism? It’s not just about art. It’s about the social determinants of art.”
 

Det senare skulle (snällt) kunna kallas för oförståeligt nonsens. Men det är den verbala sociala medier-erans motsvarighet till upploppet i Acapulco 1968. Och det är uppenbarligen avgjort mer effektivt: Jodorowskys citat från 1970 har nu lett till en indragen utställning – i USA. Och de uttalanden som har gjorts av museets ledning är inte lugnande för den som är kulturintresserad: ”We cannot endorse words that go against the identity and the context that El Museo serve”.

Okej. Så var är då de medier som vanligtvis är snabba på att kuta upp på krönet till försvar för kulturens och kulturskaparnas frihet? Jodorowsky är måhända inte längre en brett känd regissör, men de större tidningar som fortfarande har en filmredaktion borde snabbt se den problematiska kontexten här. Eller bara det faktum att det handlar om ett femtio år gammalt uttalande. Men om museiledningens pressmeddelande om ”ord som går emot identitet” inte direkt är lugnande, så är New York Times (för att ta det främsta exemplet) tillbakadraget försiktiga rapportering en direkt skandal. 

Än en gång: Det handlar om en utställning som har ställts in efter att aktivister har protesterat mot ett yttrande av en surrealistisk anarkist – ord som ligger ett halvt sekel tillbaka och som konstnären dessutom har dragit tillbaka.

1968 visades Fando y Lis med flit i New York efter att den hade censurerats, och den fick en recension i New York Times. Andra regissörer uttalade sitt stöd mot censur, och John Lennon hjälpte Jodorowsky finansiellt.

Ett halvt sekel senare ställer ett museum i staden in hans utställning. 

New York Times håller käften – och Jodorowskys kollegor likaså.

Det är i sig en häpnadsväckande historia. Men fundera en stund på konsekvenserna för kulturen om den blir prejudicerande.

Rekonstruktion Guldbaggen

När jag började skriva om film var min första Guldbagge-inbjudan som att vinna på lotto. ”Jag får betalt för att gå på bio – och nu gå på gala!?”. Men nyhetens behag försvann snabbt. Dels för att det är jobbigt nog att sitta igenom långa konserter med artister man gillar, iförd vardagskläder. Och direkt värdelöst med trånga, långa filmade galor med undermålig underhållning som man aldrig skulle skänka en tanke i vanliga fall. Iförd slips. (Jag vet att det finns folk som älskar det där, jag hör inte till skaran.)

Men i slutändan var beslutet att sluta gå ett yrkesbeslut – det är inte sunt att kritiker umgås med hela branschen på det här viset. Det är en ytterst liten värld och folk, vad de än tror, är inte immuna mot bekantskapsbacillen. Alltför ofta avspeglar sig de många vän- och bekantskaperna som utvecklas i texter utan udd, och i en försiktighet i kritiken av en bransch som behöver tvärtom: det vassa och det modiga på ett öppet och ärligt sätt. 

Alltså inte bara i kritiken av filmerna – utan av makten över filmen.

Under några år startade jag istället ett eget undergroundpris, HETS. Jag formgav ett pris (ett smycke format som en filmkamera) i det antal jag efter en större skatteåterbäring hade råd till och delade ut varje år tills de var slut. Utdelningen (till då roliga färska filmarbetare, idag etablerade storheter i egen rätt) var också en efterfest till baggen, på olika hemliga ställen. Det var kul så länge det varade. 

Årets inbjudan blev liggande i hallen. Jag hade främjat mig så långt från tanken på Guldbaggen att jag igår föreläste hos FN-föreningen på Norrtälje stadsbibliotek och först på bussen hem kom på att galan pågick. Jag halvslumrade framför sändningen på telefonen. Som varje år tänker jag att det inte finns något att kommentera. Eller rättare sagt, lovade mig själv att inte bli brydd över att Fel Låt Vann. 

Och efter att ha läst kommentarerna idag kan jag väl säga såhär: jag vet hur det känns när man på uppdrag måste skriva något om galan och priserna, och jag vet hur förbannat svårt det kan vara att skriva något som känns relevant både för läsare och en själv. Men hej – vild tanke! – varför inte skriva något med relevans för kulturuttrycket som Guldbaggen handlar om? 

För i år fanns en bra, överraskande sådan sak. Jag ska återkomma till den.

Men först, eftersom tusen och tusen tecken tagits i anspråk till att kalla galan för ”amatörernas afton”, vill jag citera en av åhörarna på gårdagens FN-föreläsning: ”Känns det inte som att folk har blivit lite historielösa?”.

Nej, amatörer och autenticitetstörst på film är inget nytt. Eller om vi hellre ska kalla dem för ”förstagångsskådespelare”. Lamberto Maggiorani i Cykeltjuven var fabriksarbetare, pojken i filmen – Enzo Staiola – plockades från gatan när han kollade in inspelningen. 

Passar inte neorealismen kan vi backa, men det är hur som helst så pass etablerat och i filmhistorien återkommande att det knappt ens duger till att tala om något sug efter det autentiska längre. 

Det är ett etablerat filmverktyg att använda folk utan skolning.

Istället för att tala om amatörer som ett hot mot galor och filmstjärnor (!), eller tro att det är en nyhet att verkliga stjärnor (som Lady Gaga) spelar stjärnor på film, finns även här en relevant diskussion. Den om vilka skådespelare som får jobb. Vilka vi har och återanvänder. Eller snarare: överanvänder. 

Problemet är att vi – publik som kritiker – är trötta på säg Persbrandt. Han är en bra skådespelare, men särskilt i ett litet land är det svårt för honom att inte kliva in på duken med ett ton bagage. Då blir ”amatören” i vissa lägen mer tilltalande. Men det finns ju andra sätt, särskilt som det finns en mängd skådespelare som aldrig får chansen att visa vad de kan. En av lärdomarna från tv-seriens inledande guldår var just rollsättandet av småspelare. James Gandolfini, Jon Hamm och Bryan Cranston var kulisstyper i Hollywood. De hade inte kunnat knytas till långa kontrakt annars. Men fördelen var att de också smälte samman med karaktärer på ett sätt som mer kända skådespelare inte hade kunnat göra (lika lätt).  

Och det går naturligtvis att göra autentisk socialrealism med mer kända och tränade namn. Den suveräna italienska filmen Dogman (premiär 15 februari) kan utan problem ställas intill Goliat. Och skådespelaren Marcella Fonte är lika hård som Goliats huvudroller. Med den skillnaden att Fonte också har spelat i Martin Scorseses Gangs of New York efter att han (via ett väktarjobb på en teater) blivit skådespelare. 

En debatt om en större variation i den svenska skådespelarpölen borde därför vara rimligare än kolumner om ödet för den tv-sända branschfesten. Den är sekundär. Detsamma gäller Fel Låt Vann. Även jag älskar Amatörer. Även jag tycker den förtjänar ett bättre öde även på galor. (Det var dock enkelt avklarat på nomineringsnivå.) Men fokus på påstådda skandaler och "avgå alla" missar vad som faktiskt blev.  

För nu alltså det verkligt intressanta. Nämligen regipriset till Carl Javér för dokumentärfilmen Rekonstruktion Utøya. Det har knappt kommenterats mer än som "skräll". Men detta är något mer än ovanligheten att en dokumentär får regipriset. 

Rekonstruktion Utøya är en film som inte bara handlar om en fruktansvärd händelse, utan om hur filmmediet ska förhålla sig till det. Regin är ovanligt synlig eftersom det är en film inte bara om att gestalta det ohyggliga minnet utan om hur man regisserar det. Kan man? Får man? Särskilt påtagligt blev detta i relation till övriga filmer om 22 juli, och varför (och på vilka vis) de misslyckades.

Som jag skrev i min recension:

»På pappret kan det låta som amatörteater och riskabel, till och med parasitisk, gestaltterapi. Och risken finns där, vilket höjer insats och nerv. Men resultatet när spelfilmsfiktionens etablerade berättargrepp måste överges är smärtsamt effektivt. ”Hur visar jag det som är så kristallklart i mitt minne” undrar en tjej?
För allt måste smulas ner och byggas upp igen. Hur återskapar du skotten som mördade vänner och sköt syskon i huvudet? Handklapp? Slag mot järnstänger? ”Jag ser det som fysisk träning” säger Rakel. ”Du måste först bryta ner kroppen för att bli starkare”.«

Det är inget nytt – frågan om att skriva poesi efter Auschwitz, hur man ska skildra Förintelsen på film och liknande har många år på nacken. Shoah är i sin längd och sina estetiska val ett brott mot konventionellt filmskapande av bland annat denna anledning. 

Det är tydligt att vår samtid brottas med dessa saker. Kanske har det alltid varit så, eller kanske är det så igen. Men det är uppenbart att det pågår ett etiskt samtal och undersökande hos konstnärer, regissörer och författare: igår publicerade tidskriften New Yorker en intressant diskuterande långrecension av Valeria Luisellis böcker om migration – som handlar lika mycket om etiken som estetiken kring hur man skriver om migration, flykt och exil.

Carl Javér och Rekonstruktion Utøya placerar sig mitt i den debatten, med en film som lyfter upp ett av de viktigaste verktygen i filmarbetet för allmän beskådan och diskussion. Och när vi för en gångs skull, en dag om året, har möjlighet att utnyttja läsarnas och tittarnas intresse för den svenska filmen – då är det ingen pratar om det. 

Behövs en bättre illustration av den svenska filmkulturens intellektuella problem?

Förintelsens minnesdag

»I hörnet ovanför de enda ord jag har efter mina farföräldrar sitter ett frimärke med Adolf Hitlers porträtt.«

Förra våren publicerade Expressen kultur ett utdrag ur min senaste bok Ex: Migrationsmemoar 1977-2018 som handlar om min farmor och farfar under kriget. Att farmor hamnade i Theresienstadt och farfar i ett arbetsläger var länge okänt för mig. 

Stycket i Expressen föregås i boken av historien om min släkting Paula Brunner Abelow och hennes familj som dramatiskt lämnade Tjeckoslovakien strax före Münchenöverenskommelsen hösten 1938. Jag visste knappt att Paula existerade, och lärde känna henne och den amerikanska sidan av min släkt först 2002. Paula, som gick bort i höstas, var den som fyllde i de många tomrummen om släktens öde under Förintelsen. 

Idag bjuder jag på en redigerad version av Paulas historia. Resten finns att läsa i boken, med mycket mer om Europa och Förintelsen. 

                                                                            *

-->

Paula Brunner föddes i Prag den 30 september 1923. Hon var det första barnet till Eugenie Lieben, privatsekreterare till den konstnärlige ledaren på Nya tyska teatern i Prag och min farmor Josefinas syster. Josefina som alla kallade Pepi. Paulas far var Felix Brunner, framgångsrik frimärkshandlare.

Paula växte upp på en av stadens flottare adresser: Huset låg två kvarter från Nationalteatern med utsikt över Moldau. Man behövde inte sträcka på halsen för att från lägenheten på andra våningen se vykortspanoramat över Pragborgen och Karlsbron. Paula lärde sig åka skridskor på öarna där jag femtio år senare tultade runt som barn.

Att pappas släkt hade levt strax över floden från där jag hade tillbringat mina första två år i livet visste jag inte. När jag återvände till Prag satt jag ofta på öarna när jag ville se stadens hets flyta förbi. Ute på floden tystnade trafiken. Jag hade många gånger sett upp på det vackra gula huset utan att veta att det hörde till min familjehistoria.

Brunners hade tjänstefolk. Eftersom fadern hade ett stelopererat knä och modern en ärftlig ögonsjukdom som sakta gjorde henne blind, en form av Retinitis pigmentosa, hade de dessutom en egen chaufför till sin flotta Austro-Daimler. Barnen fick privatlektioner i piano och dans. Man semestrade på Rivieran.

När Paula var åtta skickades hon till ett barnläger i italienska Grado, inte långt från Trieste vid Adriatiska havet. I lägret intill de judiska barnens kampade en italiensk ungdomsorganisation. Paula och hennes vänner snappade upp den smittsamma sången som hördes därifrån. När de kom hem sjöng de för sina chockade föräldrar. Giovinezza var det italienska fascistpartiets kampsång.

Paula och hennes två syskon gick i tyska skolor som ansågs bättre än de då nybildade tjeckoslovakiska skolorna. Men i alla Prags skolor delades barnen två gånger i veckan upp i protestanter, katoliker och judar för särskild undervisning. Rabbinen Tobias Jacobowitz som undervisade Paula och syskonen var också den judiska församlingen bibliotekarie.

Några år senare var det rabbi Jacobowitz som nazisterna tvingade att inventera sakerna de plundrade ur Prags synagogor. De planerade ett museum över den ras som snart skulle vara utdöd. När rabbinen var färdig skickades han till Auschwitz.

*

Felix Brunner var politiskt medveten, men han var också en optimist. Så trots alla tecken på annalkande fara hade han aldrig dryftat tanken på emigration. Tills han den 10 september 1938 anlände till Zürich. Hans privata frimärkssamling, som bestod av indragna österrikiska frimärken och värdefulla förstautgåvor från Österrike-Ungern, skulle visas upp på ett filatelistkonvent. Han var en välkänd auktoritet på området med en stor och förmögen kundkrets i hela Europa.

Det var en av dessa som i hemlighet knackade på hans hotellrumsdörr samma kväll. Mannen framförde stressad sitt ärende och underströk flera gånger att Felix under inga omständigheter fick återvända till Prag. Han måste få ut sin familj. Omgående.

Felix tog varningen på fullaste allvar, ringde till sin fru och bad henne packa två väskor med hans mer värdefulla frimärken och skicka dem till Schweiz. Att lämna landet var inte gjort i en handvändning. Barnen fick stränga tillsägelser att inte berätta för någon att de skulle resa. Med vetskap om vilka öden som förseglades av detta beslut ryser jag vid tanken på ansvaret.

Eftersom Felix Brunner inte ville korsa Österrike eller Tyskland med tåg eller bil så chartrade han ett flygplan med pengar från ett schweiziskt bankkonto. Tjeckoslovakien rustade för krig, och värdesaker fick inte tas ur landet. Men hustrun övertygade tullen om de ytterligare frimärken hon hade var för visning på ett samlarkonvent.

Flygplanet hade plats för trettio personer och Felix bad hustrun att bjuda med sina systrar och deras familjer. Släkten avböjde men kom tillsammans med familjens vänkrets för att vinka av dem på flygplatsen. Det var sista gången Paula såg de flesta av dem.

Redan när Paula berättade sin historia där i översvämningens Prag så funderade jag på vad de måste ha tänkt. Försökte se dem framför mig på flygplatsen. Samma flygplats som jag nu använde var och varannan vecka. Här visiterades och förhördes Paulas mor i sex timmar tills hon var ett nervvrak.

Idag är det som om svaren kring andra världskriget är så självklara. Klart man skulle ha gjort si. Klart man skulle ha gjort så. Varit emot det ena eller det andra. Flytt i tid.

Men allt vi vet är att varken nationer eller individer ville tro på omständigheterna ens när de skedde. Så varför skulle några tjeckiska judar med tyska som förstaspråk ana så pass mycket oråd att de hastigt packade samman vad de kunde och lämnade hem, värdesaker och vänner? Så som Paula i smyg fick ta farväl av sin bästis trots mammans förmaningar om att deras resa var en hemlighet.

Allt de visste var att det tornade upp sig något hotfullt på horisonten – men det fanns fortfarande gott om röster som tonade ner både antisemitismen och nazismen. Man skulle inte överdriva.

Den 20 september 1938 flög familjen Brunner västerut, in i solen. I de minnen Paula många år senare skrev om flykten så beskriver hon hur solnedgången tycks pågå för evigt.

Nio dagar efter att familjen landat i Zürich och satt på ett hotellrum undertecknade Adolf Hitler, Neville Chamberlain, Benito Mussolini och Édouard Daladier Münchenöverenskommelsen som beseglade Tjeckoslovakiens öde. Dagen därpå, på Paulas femtonårsdag, blev överenskommelsen officiell.

Om du letar upp det mesta kända fotografiet från undertecknandet så förstår du varför Felix Brunner tog varningen och uppmaningen att fly på allvar. Längst ut på kanten intill alla ledare står Mussolinis svärson, det fascistiska Italiens utrikesminister, greve Galeazzo Ciano.

Det var han, greve Ciano, som hade knackat på Felix Brunners hotellrumsdörr i Zürich tre veckor tidigare. Och det är sannolikt hans förtjänst att Felix dotter Paula firar sin 94:e födelsedag hemma i Maryland när jag skriver detta.

*

Prag, augusti 2002:

Paula försöker besöka lägenheterna de har bott i.

Det gula huset. Dörrar smälls i ansiktet.

Prag, mars 1939:

När tyskarna tog resten av Tjeckoslovakien sex månader efter Münchenöverenskommelsen konfiskerades allt. Nya människor flyttade in. Spåren efter de föregående hyresgästerna skingrades snabbt.

*

Paulas farmor som hade följt med till Zürich återvände till Prag eftersom det inte hade blivit krig. Tiden i Schweiz blev begränsad även för resten av familjen. Gränser slog igen för flyktingar och länder spottade ut dem. Det var en inflammerad tid för de som lämnade eller försökte lämna länderna som hamnade under nazistflagg.

Det gällde även flyktingar som likt Felix och Eugenie hade råd att betala för sig. De hyrde tjänstefolk och skickade barnen till privatskolor. Men Schweiz hade vad vi idag skulle kalla för flyktingstopp. Syskonen Brunner och deras klasskamrater, samtliga flyktingar, fick därför bara stanna så länge de var studenter. Deras föräldrar var tvungna att lämna landet.

Felix och Eugenie tog sig till Le Havre. Därifrån reste de till New York ombord på SS Normandie i december 1938 i tron om att deras tre barn skulle kunna komma efter direkt.

Så blev det inte. Paula och hennes syskon såg barn efter barn lämna skolan när deras föräldrar tagit sig till nya länder (eller dumdristigt återvände). Först femton månader senare kunde de påbörja resan efter föräldrarna.

Tillsammans med syskonen och tusentals flyktingar klev Paula ombord på SS Manhattan i Genua våren 1940. Men väl i New York internerades de på Ellis Island. Föräldrarna hade tvååriga visum till USA, och barnen hade fått transitvisum. Myndigheterna var rädda att de skulle stanna och inte resa till Mexiko som var uppgiven slutdestination. Paula och hennes syskon tillbringade närmare en månad på ön med utsikt mot Frihetsgudinnan. De fick strumpor att lappa under väntetiden.

Efter en period i New York fick familjen ta sig vidare, osäkra på om det fanns någon säker hamn. De reste via Kuba till Veracruz och med tåg mot Mexiko City. Trots att staden kryllade av centraleuropéer i samma sits så var det tufft. ”Inomhushobbys” som frimärkssamlande var inget att bygga en ekonomi på i det varma klimatet, och Mexiko krävde att nya invandrare investerade i landet. Så tillsammans med en tysk jude köpte Felix jordbruksmark för att odla gurkor. Men filatelisten och hans partner kunde bara se på hur bina uppskattade deras landsflyktige japanske grannes blommor mer.

Liksom när hon beskriver sin skoltid i Schweiz får Paula plats med sina oskuldsfulla flörtar i Mexiko. I sina korta memoarer beskriver hon en serenad som går fel när hennes syster stänger fönstret för allt oväsen. Hon skriver om hur hennes ungdom generar en servitör någonstans utmed vägen till Los Angeles. Jag drabbas av hur all normalitet fortgår i den unga människan på flykt från 1900-talets värsta katastrof.

*

Idag möjliggör forskningen att vi kan kartlägga våra gener och ta reda på om vi bär på ärftliga sjukdomar. Men tills nyligen var kunskap av sådant slag bara muntligt överförd. Det krävde att du levde nära din släkt, eller med tillgång till släktens kunskap. Invandrare utan detta nätverk kunde därmed gå miste om livsviktig information.

Och det var först i den här delen av Paulas berättelse som vi fick reda på att hennes mamma Eugenie när de korsade gränsen till USA var på väg att bli blind av sin ögonsjukdom. Och att hennes syster, min farmor Josefina, led av samma sjukdom. Jag visste inte ens att min yngsta faster var döpt efter Eugenie Brunner.

De amerikanska kvoterna för tjecker ökade när Europa slutligen slog igen portarna. Rooseveltanhängaren Felix höll koll på politiken norr om gränsen och ansökte genast om visum. Sjuttonåriga Paula mutade till sig ett körkort eftersom pappans stelopererade knä bara tillät kortare sträckor med foten på pedalen, och mamman knappt såg längre. De flyttade till North Gramercy Place i Los Angeles. Men återigen motarbetade klimatet frimärkshandeln. Snart reste de vidare till New York.

Under hela denna tid malde det som alltid finns i flyktingens huvud: vad händer där hemma? Efter att tyskarna ockuperat resten av Tjeckoslovakien och det slutligen hade blivit krig i Europa så censurerades breven. Snart slutade de komma alls. De anade ju att något fruktansvärt hade hänt. Släktingar och vänner hade förlorat arbete och hem. I tidningarna kunde de läsa hur judar portförbjöds från biografer, hur offentliga platser stängdes för dem. Paulas farmor som hade återvänt från Schweiz till Tjeckoslovakien dog 1941, innan transporterna till koncentrationslägren började. Desperata rop hördes från dem som ville ut. Brunners försökte utan framgång ordna visum till sydamerikanska länder. Sedan blev det tyst.

Brevet kom efter V-dagen 8 maj 1945. Familjen satt i fönstret i sitt nya hem med utsikt mot femte avenyn och såg konfettin yra i luften. Men utan glädje. Tidningar och journalfilmer berättade om lägren som hade hittats, om monstruositet. Om fruktansvärda övergrepp i Polen.

De läste brevet direkt. Det var min farmor Josefina som skrev och berättade vad som hade hänt med familjen.

                                                                                  *