Pappan, pogromen och historien

”Vad är historia? Är det vad stora män bestämmer kring ett bord – eller är det vad vi gör här och nu?”.

 

Skådespelerskan Adriana Savin tittar uppgivet ut över publiken på Teater Tribunal i Stockholm. Pjäsen ”Pappan, pogromen ochparallellen”, som hon har skrivit tillsammans med Henrik Dahl, utgår ifrån Savins familjehistoria samt den rumänskjudiske författaren Mihail Sebastians ”Dagbok 1935–44”. Den skildrar hur samhällsklimatet i Rumänien förändrades före kriget, hur Förintelsen tog sig uttryck i denna region – och den långa tystnad som följde.

 

En berättelse som, i alla sina hårresande detaljer, har fått ny aktualitet.

 

Vad historia är och hur den förändras – utmanas, uttolkas, förbättras eller förvanskas – har nog aldrig varit lika väsentligt att förstå som i vår digitala era. Det är inte bara den senaste tweeten från en oansvarig folkvald som genast orsakar högljudd metadebatt. Rollsättningen av en för ljus- eller mörkhyad kvinna som Kleopatra leder till högljudda bråk på ett sätt som inte hände när Elizabeth Taylor porträtterade den egyptiska drottningen 1963.

 

Det handlar inte bara om dum digital gyttjebrottning. Förändring av historien får numera snabbare skjuts av rättviserörelser och populärkultur. Att en regissör som Martin Scorsese i nya filmen ”Killers of the flower moon” tar sig an hur Osagenationen mördades och bestals på oljerikedomar i 1920-talets Oklahoma lär få betydelse för amerikansk historieförståelse. På samma sätt som den rasmassaker som begicks i samma delstat 1921, som även den får plats i Scorseses film, har blivit allmänt känd. På en reportageresa tillTulsa mötte jag själv en levande historiestrid om sekelgamla och länge nedtystade pogromer som den vita befolkningen begick på svarta grannar.

 

Tyvärr vet vi att historieskrivningen inte automatiskt är linjär och progressiv. I den pinfärska boken ”Sparks – China's Underground Historians and Their Battle for the Future” ger journalisten Ian Johnson ett suveränt grupporträtt av de modiga dissidenter – dokumentärfilmare, arkivarier, författare, bloggare – som i Xi Jinpings brutala digitala totalitarism kämpar för att exempelvis berätta om kulturevolutionen som återigen tystas ner.

 

”Pappan, pogromen och parallellen” handlar om anpassning till fascism, då som nu. Som Centraleuropakrönikör ser jag att den även berör hur infekterar det är att ägna sig åt Förintelsen i forna öst. Platser där ingen vill kännas vid att andra än tyskar begick folkmord. Det gör att skolböcker och museer är inbegripna politisk dragkamp. Allt för att den ”egna” befolkningen ska undgå att kallas förövare.

 

Ämnen som Iași-pogromen – 13 000 judar mördade på några dygn sommaren 1941 av rumäner och tyskar ­– har tidigare behandlats av regissören Radu Jude i filmen ”The Exit of the Trains” (2022). Liksom Jude berättar Savin inte i detalj om massmorden för att vara makaber. Att skildra hur judar lemlästades och hängdes på slakterikrokar med texten ”Kosherkött” om bröstet, hur de placerades i godsvagnar med gödsel och kalk eller att man i Transnistrien tryckte in dem i svinstior där frusen avföring blev den sista måltiden – det är en påminnelse om att Förintelsen var sadism. I en obruten historia av sådan riktad mot judar.

 

Att kunskapen behövs nu kan alla med konto i sociala medier konstatera. Där förklarar bildade personer myndigt att judar överdriver detaljerna i Hamas blodbad den sjunde oktober. Avfärdar det antisemitiska i slakten. (Jag benar ut bakgrunden här). Oansvariga medier använder en terrorgrupp som källa för att skicka push-notiser om hårresande israeliska krigsbrott mot civila. För första gången under de år jag har ägnat mig åt frågor kring Förintelsen får jag känslan av att det krig som pogromerna i Israel inledde – pogromer som väckte och skapade nya trauman i den judiska nationen – med de extrema tongångar som hörs faktiskt kan komma att rubba synen på historiens värsta brott.

 

Även det vi tror är absolut kunskap kan komma att tonas ner. Som nyanslösheten i det forna öst visar blir det lätt så utan gråskalor. För att en grupp ska kunna ses som entydiga offer och en annan som enbart förövare.

 

Pjäser likt ”Pappan, pogromen och parallellen” – skräddarsydd för unga som möter judehat på TikTok – är därför inte något som hör det förflutna till. Det är en central del i den historia vi väljer här och nu. 

Nice rasism – eller finn fem fel i antirasismen

Bjuder på en opublicerad recension av Robin DiAngelos bok Nice racism. Insåg att jag hade den liggande när jag läste om Ibram X Kendis fall. Jag har tidigare recenserat och kritiserat båda dessa forskare, bland annat här. De har dessvärre haft, och har, en skadlig inverkan på förståelse av rasism och antirasism.  Rekommenderar även denna essä om vithetsstudier som jag har skrivit för Expressen.  Och denna om vithet som arvssynd i GP Kultur. 

”Nice racism”

Robin DiAngelo

201s.

Allen Lane

 

Hon har kallats för antirasismens Vanilla Ice. Det trygga vita ansiktet som vita läsare efter mordet på George Floyd valde i en ovan, skrämmande fråga. En fråga där den amerikanska vithetsforskaren Robin DiAngelo, precis som 90-talsrapparen, är en blek kopia som drar löje över svarta föregångare. Kanske är det därför kompensatoriskt att hennes teorier är samtidsdebattens mer extrema. Och då inkluderar jag även ytterhögerforskarna – sådana som likt statsvetaren Eric Kaufmann arbetar för att normalisera rasistiskt beteende.

 

Problemet med DiAngelos teser, som tack vare bästsäljaren ”Vit skörhet” från 2018 (på svenska 2021) har blivit inflytelserika, är att de framställs som antirasismens spjutspets (GP 26/1). Egentligen innebär de att gränserna för ditt kritiska tänkande sätts av din hudfärg. Vi är enligt henne inte unika individer utan tillhör först och främst grupper. Teorin om vit skörhet blir ett cirkelresonemang: Om du som vit upplever obehag när du kallas för rasist då har du utvecklats. Men vill du diskutera saken, då är du skör. Din argumentation är en känsloreaktion – som upprätthåller rasism. Detta är nedsättande även mot icke-vita eftersom DiAngelo menar att ”de” uppfattar vita personers resonemang som mobbning.

 

”Nice racism”, trevlig rasism, tar vid från ett argument i bästsäljaren – att det är progressiva vita som orsakar mest ”skada” på icke-vita genom lömskt omedveten rasism. ”Självbelåtenhet” innebär att vi inte motarbetar högerextremism (ett av många påståenden som görs utan empiri). Goda intentioner är ett sätt att upprätthålla en vit överhöghet. Och vit trevlighet är bara en tunn fernissa över en utveckling som inte kommit långt sedan rasrelationerna på plantagen (!).   

 

Det finns, särskilt i USA, en förståelig frustration över ojämlikhet utmed etniska linjer. Men det är tveksamt om detta åtgärdas genom osmakliga överdrifter. Det är därför synd att DiAngelo har blivit synonym med vithetskritik och gör skada i viktiga frågor. För att upplysa om att man som vit behöver reflektera över normer är ju inget märkligt. Heller inte att god vilja knappast räcker i samhällen där vi i allt från vård till boende behandlas olika.

 

Märklig är däremot tanken att du därför tillhör en vit kultur som du inte kan bryta dig ur – där du ”luras” att tro på ett narrativ om objektivitet och universalism – och bär på skuld som kräver ständig botgöring.

 

Det sista upprepas precis som i ”Vit skörhet” intill förbannelse: utan ständig fortbildning är man som vit utlämnad åt att vara rasist. Om det har något att göra med att DiAngelo livnär sig på sådana workshops får vara osagt. Den här gången har författaren åtminstone dragit ner på anekdotisk bevisföring med sig själv i huvudrollen. Sådant som utmynnar i att någon har sagt emot henne på en utbildning vilket innebär att hen är rasist.

Alternativet, att personen har en åsikt värd att lyssna på, existerar inte.

 

Såvida hen inte är icke-vit. Då ska du utgå ifrån att kritiken är korrekt. Det händer nämligen DiAngelo imponerande ofta att hon får en smäll på handleden för klumpiga uttalanden (hon verkar inte superbekväm kring folk som inte är vita). Så följer instruktioner om hur du söker botgöring. Något som inkluderar att inte be personen du antas ha betett dig rasistiskt mot om råd. Det vore kolonialism.

 

Men trots att DiAngelo predikar vikten av ödmjukhet inför kunskap – från icke-vita – så bemöter hon knappt dem som har sågat henne. Författaren Kenan Malik, en av samtidens vassaste i mångfaldsfrågor, avfärdas i en bisats.

 

Som bäst är ”Nice racism” en kommentar till ”Vit skörhet” med mer teoretisk underbyggnad. Även om slutsatserna är samma så innebär det att boken redovisar andras resonemang och statistik. Läsaren kan faktiskt lära sig något – och få verktyg för att bemöta DiAngelo.

 

För man kan väl säga att bevisen för att det skulle orsaka större skada att tvingas lyssna på en progressiv vit person – även om det är Robin DiAngelo – än att höra en rasistisk patient välja bort en ”arabjävel” till förmån för en vit läkare är rätt skrala. Eller för den delen att råka på Nordiska Motståndsrörelsen eller Proud Boys i en mörk gränd.

 

Sådant petitesser bekymrar inte författaren. I stället understryker hon att emotionell avtrubbning är del av kampen för att ta på sig ansvar. Smaka på det här: När vita kvinnor tröstar svarta kvinnor som gråter av oro för sina söner i polisvåldets USA känner DiAngelo fasa. Inte bara för att de vita ”inte vet hur det känns”. Utan för att det är just de här vita kvinnornas barn de svarta sönerna ska vara rädda för.

 

Skillnaden mellan DiAngelo och ytterhögerakademiker som statsvetaren Eric Kaufmann blir minimal. Kaufmanns grupptänkande må handla om vikten av ”rasmässigt självintresse” hos vita (GP 30/6/19). Men båda landar i separation utifrån hudfärg.

 

Vilket samhälle bygger vi om utgångspunkten är fundamental skillnad? Om den som inte är vit förstår något emotionellt, intuitivt genom sina känslor – medan vita bara kan nå dit rationellt, genom ständig omskolning?

 

Svaret är att det redan finns ett namn för en sådan uppdelning och människosyn. 

Milan Kundera och destruktionen av det intima

 

Följande är ett utdrag ur min bok Grönsakshandlaren, en samling sammanflätade essäer från 2021. Med anledning av Milan Kunderas bortgång bjuder jag på ett stycke som handlar om övervakning och fiktion och vad Kundera döpte till ”destruktionen av det intima”. Lite bakgrund: för ett par

 år sedan gavs en snaskig biografi om Kundera ut. Den gjorde inga avtryck i Sverige (tack och lov). Men det finns ändå lärdomar att dra av den, både när det gäller vad man anser att anti-kommunism i forna kommunistiska diktaturer samt rörelser som Metoo legitimerar. (Läs även min runa över Kundera). 

Destruktionen av det intima

 

Det amerikanska House Un-American Activities Committee var inte ensamma om att sända skvaller i etern. Kunskapen, eller vetenskapen, om hur man bäst krossar en människas liv i politiskt syfte var huvudingrediens även på den sida av järnridån som McCarthy och hans anhängare ansåg sig motarbeta.  

                      Våren 2020 fick det en absurd pendang i publiceringen av en författarbiografi som ledde till kraftigt infekterad debatt i Tjeckien, som en gång låg bakom denna järnridå. 

                      Den tjeckisk-födde författaren Milan Kundera var ingen bekväm figur varken i det Tjeckoslovakien han till sist lämnade på 1970-talet, eller som fransk författare i exil. Efter murens fall kastade han sig inte i famnen på den nya tjeckiska eliten, en som alltid haft lite svårt för att Kunderas blev landets stora namn, deras bidrag till världslitteraturens författargalleri. Delvis berodde det på att Kundera, i likhet med så många andra, i sin ungdom hade varit Stalintrogen poet. Så kom det efter 1990 luddiga anklagelser om samarbete med regimen, om att Kundera skulle ha angivit en spion.

                      Med detta som rättfärdigande argument skrev inte bara författaren Jan Novák

 900 sidor om Kundera – i biografin Kundera – Český život a doba (”Kundera: Hans tjeckiska liv och tid”) tar Novák vid där den kommunistiska säkerhetstjänsten en gång lade ner. 

År 1992 publicerades en lista över den tjeckiska polisens angivare under kommuniståren. De tiotusentals namnen cirkulerades i en form av en tidning döpt till Rudé Krávo som såldes på gatan. Det var en fyndig ordlek: kommunisternas partiorgan hette Rudé Právo, Röd rättvisa, eller Röd sanning – som nu blev Röd kossa.

                      Med murens fall uppstod frågor om säkerhetspolisens arkiv. Situationen (miss)sköttes på olika vis över östblocket. Bland annat för att det fanns starka krafter som motarbetade öppenhet. Inte bara av rädsla. I dag vet vi exempelvis att Stasi i DDR stoppade oskyldiga namn i arkiven för att dölja agenter. Sådant tar forskare decennier att avslöja. Medan många som hade levt i fängelse och exil ville ha snabba svar. 

                      Och de fanns där. Bästa vänner och släkt som hade angivit. Resultatet av en ideologi med målet att förstöra det intima för att bygga sin utopi – den nya människan. Samtidigt är det slags beskrivningar tomma. Svartvit moralism och retroaktiv antikommunism ger sällan svar på varför individer gör sådant.

 

Praktiska och moraliska aspekter – liksom skydd av integritet – gör att det är kutym i dagens diktaturforskning att vara försiktig med materialet man hittar i arkiven. Historiker vet att många namn har hamnat där av oklar anledning. Det hierarkiska karriärsklättrandet i en diktatur kunde handla om att säga rätt sak vid rätt tillfälle. Även om man inte som i dagens Kina kunde räkna med att fångas av en kamera och hamna ett pinnhål ner i kreditsystemet kunde man aldrig veta vem som lyssnade, eller hur pålitlig personen man talade med var. Eftersom samma saker som nu stod på spel då: yrket, barnens rätt till högre utbildning, hur lätt eller svår vardagen skulle bli. 

                      Myndigheterna fabricerade även brev till makar som berättade om fiktiva älskare i syfte att förstöra dissidenters äktenskap. Sådant hamnade också i arkiv. Men det gällde även polisens mer objektiva övervakning: mikrofonerna och kamerorna rullade i vissa personers fall hela tiden. 

År 2006 släpptes den säregna dokumentärfilmen Citizen Havel goes on vacation. Sommaren 1985 åkte Václav Havel på en ”planerad” semester. Han skrev nämligen till myndigheterna och meddelade att han skulle hälsa på dissidenter landet runt. Resan dokumenterades i smyg och visar på hur klumpigt, och obehagligt, säkerhetspolisen trakasserar honom. Det gäller nu inte bara Havel, utan varje snabbköpskassörska som han kommer i kontakt med får legitimera sig för dem. 

                      Havel kunde antagligen inte veta att materialet skulle överleva. Men han såg noga till att redan då locka myndigheterna att visa hur absurt deras beteende var. I dag visar filmen hur långt polisen var beredd att gripa in i människors liv. Inte bara Havels, utan alla omkring honom.

                      Därmed är det svårt att bara publicera det som återfinns i arkiv. Det skapades en gång för att förstöra människors liv. Respekt måste dessutom finnas för dem som fortfarande lever och för deras efterlevande. Ibland bara sådana som kom i kontakt med den övervakade. Adam Michnik, en av ledarna för den polska oppositionen under kommuniståren, uttryckte saken väl när han noterade hur övervakningsmaterial började användas efter murens fall: ”Våra biografier kommer att skrivas av våra dödsfiender”. 

 

Nu, 2020, kom alltså en författare som i sin biografi inte bara skulle leda i bevis att Milan Kundera hade varit en angivare. Han skulle också visa hur Kunderas manschauvinistiska kvinnoskildringar i fiktionen hade högst levande förebilder i författarens eget liv. Att Kundera, prosaiskt uttryckt, är ett svin. 

                      För att underbygga sin tes publicerar författaren säkerhetstjänstens övervakningsmaterial från samtal med terapeuter och från sexuella relationer. Den röda tråden mellan person och verk görs orubblig. Det udda var att Kundera hade förekommit sin biografiskrivare. 

 

Örat

 

Den 21 april 1970 får den tjeckiske manusförfattaren Jan Procházka sitt livs chock. Den orsakar en försämring av ett hälsotillstånd som redan har påverkats negativt av myndigheternas trakasserier sedan den sovjetledda invasionen 1968. Procházka är död mindre än ett år senare, bara 42 år gammal. 

                      Den här aprilkvällen slår Procházka på teven. Det är bästa sändningstid, och i programmet hör Procházka en bekant röst. Att säkerhetspolisen avlyssnar hemmet vet han sedan länge. Procházka har inte bara skrivit flera av de främsta filmerna i den så kallade Nya vågen. I filmen Ucho (”Örat”, 1970) hade han bara några månader tidigare skildrat en partipamp som är under bevakning av sina egna, och som tillsammans med sin hustru blir allt mer paranoid inför avlyssningen. Filmen är en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolfoch De andras liv. Procházka visste även allt om det politiska: Han var en socialist som steg och steg i hierarkin och vars beskydd gjorde mycket av Nya vågen-filmen möjlig. Procházka var till och med omtalad som presidentkandidat. Allt förändrades med invasionen i augusti 1968.

                      Samtalet han hör i teve känns bekant. Kan det vara …? Det visar sig att polisen har klippt ihop avlyssningar från de lördagskvällar då han brukar ses med en god vän. De två männen dricker och snackar vitt och brett som man kan göra i sådana lägen. Deras samtal sänds nu rätt ut i etern. En hel nation, inklusive de flesta av hans vänner, vänder genast Procházka ryggen. Några känner sig förrådda. Alla är rädda. 

                      Med Örat hade Procházka gestaltat sina största rädslor. De fick nu verkligare form än han trodde var möjligt. När Procházkas familj efter hans död flyttar ut ur lägenheten säger de åt den nyinflyttade familjen att kolla väggarna. Resultat blir tolv dolda mikrofoner. Varken toaletten – en frizon i Örat – eller sovrummet är uteslutna.  

 

Milan Kundera arbetade under den här perioden med sin mest berömda roman, Varats olidliga lätthet. För normaliseringsårens tjecker (normaliseringen var den period som följde på 1968) utgjorde händelsen ett varnande finger. Det var också därför den sändes i etern: Såhär lätt kan vi krossa den som inte spelar med! Ställ ut skylten! Därför var den också lysande som fiktion, som metafor för livet under en förtryckande regim.

                      Kundera visste att säkerhetstjänsten hade övervakat honom på samma sätt. Han återkommer senare till detta, till Procházka och sina egna erfarenheter av att vara avlyssnad, i essän ”Ni är inte hemma nu, kära vän” (ur De svikna arven, 1993). Här skriver Kundera lika lysande om verkligheten: om hur den revolutionära utopin, såväl fascistisk som kommunistisk, strävar efter ett liv utan hemligheter för individen. Ett liv där det offentliga och det privata måste bli ett. Om glashuset utan gardiner. 

                      I ”Ni är inte hemma nu, kära vän” skriver Kundera om hur han påminns om detta ”glashus utan gardiner” kort efter sin ankomst till exilens Paris. En dag ser författaren löpsedlar med fotografier på sångaren Jacques Brel. Den kände sångaren har cancer, något han har dolt för världen. Tidningen har nosat reda på vilket sjukhus Brel behandlas på, och nu publicerar de bilderna. Den magre mannen stödjer sig på en käpp vilket gör det svårt att gömma ansiktet i händerna. Men han försöker. 

                      Kundera känner genast igen vad han ser – och döper det till destruktionen av det intima. Där ”offentliggörandet av den andres privata, så snart det blir en vana och regel, för oss in i en tid där det som gäller är individens överlevnad eller försvinnande”. (Kunderas kursivering.) 

                      Om det för tankarna till fallet med Mimi Groves i Leesburg – den 20-åriga flickan vi mötte tidigare i dessa texter som fick sona för vad hon sagt som 15-åring – så är det ingen slump. 

 

* 

   

Att just den här destruktionen våren 2020 drabbar Kundera själv utifrån föreningen av ”anti-kommunism” och Metoo – två företeelser som anses legitimera vädrandet av smutsiga bykar offentligt – kan kanske sorteras i en mörkt absurd version av Marx gamla devis: Första gången som tragedi, andra gången som fars. 

                      Det understryker dock ett par saker och viktiga skillnader: att demokrati och diktatur inte är samma sak och att gränserna där emellan inte enkelt låter sig suddas ut. För det första är institutionerna ofta redan förstörda i diktaturen. Allt som återstod efter Procházkas förnedring och död var en varning till folket om att ingen kan komma undan. Ingen medieombudsman diskuterade vad som hade sänts, det gavs inte möjlighet till juridisk uppföljning. I det Frankrike där Kundera iakttar Brels öde, liksom när The New Yorker sent omsider ger Al Franken upprättelse, finns alltid möjligheten att hålla upp en hindrande hand till risken för institutionens erodering. 

                      Den station som sände Procházkas avlyssning var redan ofri, krossad under det röda hjulet. Det var inte The New Yorker när de sparkade redaktören Ryan Lizza, och därför måste vi hålla det emot dem och diskutera mekanismerna som förklarar just deras beteende som del av den institution som medierna är i liberala demokratier.

                      Det är, vill jag förtydliga, så interventionen här ska läsas. Inte som att auktoritära despoter som stänger ner genusvetenskap är detsamma som att kräva rättigheter i ett, med Margaret Atwoods ord, system där rättssystemet är brustet. Utan detta: om man går för långt, tillåter en för stor ”elasticitet” av institutionen i de goda föresatsernas namn så risker man att skada institutionerna. Undergräva förtroendet för dem. Det är alltid en balansgång som måste diskuteras oaktat syftet. 

                      Autokratens strävan är något annat, hens ambition är att förändra institutionen. 

                      Samtidigt är den teknologiska utmaningen på 2020-talet en annan. Även för demokratins skyddsvallar. Detta visar gamla mediers reaktioner och beteende i förhållande till sociala medier. 

                      Vi diskuterar fortfarande frihet i cirkulering av tankar med bokbålet som bild – i en tid då tankar eller bilder multipliceras många gånger per nanosekund. Makten på 2020-talet ligger hos sociala medier vi själva matar. Det offentliga torget är ett annat, och vårt eget ansvar kräver ny förståelse för detta. 

 

Inför årsdagen av den fullskaliga ryska invasionen och det brutala övergreppet på Ukraina: Minnet av en annan invasion – och konserterna vi skapade för att påminna om den och dagens Ryssland

Våren 2018 funderade jag på hur man bäst skulle minnas femtioårsdagen av den sovjetiska invasionen 1968. Minnas och inkludera dem som hedras bör. Gärna med en svensk-tjeckisk koppling.

Resultatet blev att jag satte mig vid ett bord i Berlin och översatte en knippe kända tjeckiska sånger som berörde invasionen och ockupationen eller gjordes av musiker som hamnade i svensk exil och/ eller gavs ut på mina föräldrars lilla skivbolag Safran. Sedan tonsattes de av bandet Liljor.

 

En konsert genomfördes på årsdagen i Stockholm den 21 augusti 2018, en annan kring 17 november på svenska ambassaden i Prag samma år – och så en sista i Uppsala för drygt fyra år sedan (2019).

Två gemensamma saker för dessa spelningar är, först och främst, en väldigt nöjd publik. Svenskar som tjecker. De senare med gåshud, just de här texterna sitter djupt och man behöver bara höra låten dra igång. Liljor – Pelle Lindroth, Billie Lindahl, Henrik von Euler och Rickard Jäverling – är ett fantastiskt band, och förvaltade låtarnas stämning känsligt och så jävla bra.

Särskilt Karel Kryls texter har nationalsångstatus - tänk Lundell, fast bra – och efter invasionen av Ukraina sjöngs de på fotbollsmatcher i Prag. Men även en afghansk man på konferensbesök i Stockholm grät över ockupationen av sitt eget land - minnet från den sovjetiska blandar sig med nya ockupationer.

 

Det andra är det skamliga ointresset från svenska kulturredaktioner. Då serverades ändå den svenska kopplingen i alla sin kalla kriget-prakt - den inkluderar att Robert Aschberg och Jörgen Widsell spelade in tokiga undergroundpräster som sjöng på påhittad engelska för att sedan behöva skaka av sig den tjeckoslovakiska säkerhetstjänstens goons för att kunna leverera inspelningen till ett svenskt hockeylag som smugglade ut musiken. Det räckte inte.

Att Håkan Holmberg skrev en rad i UNT - frid över hans minne – och att både han och Kristian Gerner satt i publiken i Uppsala visar att de som fattar, de fattade.

 

Svårigheten gällde även att få stöd från fonder eller kulturråd och what not - vi erbjöd dem till och med en färdigproducerad utställning om skivbolaget som visades i Prag, allt som hade behövts var översättningar jag var beredd att göra gratis. Därför värmde det särskilt att UKK i Uppsala bokade för en spelning. Och att Svenska Akademien, och i synnerhet Sara Danius, faktiskt förstod och stöttade. Det räckte till översättningarna av låtarna. Resa och uppehälle för spelningen i Prag fick komma ur egen ficka.

 

Än idag undrar jag när Sverige ska uppmärksamma dem som hjälpte till att bekämpa de kommunistiska diktaturerna - gamla svenskar som nya. Inte för att de behöver löjliga diplom och medaljer, utan för att deras berättelser behövs.

 

I stället bemöttes min kritik av kulturredaktionerna då som om jag var bitter å egna vägar. Så är det rätt ofta med kritik i Sverige. Den som inte tycker linjen kultursidor för är rimlig, den gnäller naturligtvis enbart på grund av jante och viljan att ha en annan position för sig själv. Så mycket viktiga diskussioner detta dränker och har dränkt.

 

När det eventuellt kunde vara så att jag försökte göra en poäng av att detta ointresse för den "Östeuropeiska", koloniala, erfarenheten både är en historisk förolämpning mot länder vi delar union och kontinent med – och en ignorans för samtiden som kommer att straffa sig. Redan då förklarade jag att det var del i varför vi inte tog rysk ockupation av östra Ukraina och Krim på allvar.

Istället fick vi på några av våra största kultursidor läsa om den "ukrainska fascismen" och att Rysslandsexperter var brittiska agenter. Likheterna mellan 1968 och nu, som att den sovjetiska propagandan 1968–1969 inte bara malde på om Nato utan specifikt om den "tjeckoslovakiska fascismen" skrev jag en artikel om i augusti 2018.

 

Sången som Liljor framför i klippet heter "Bratříčku, zavírej vrátka" från Karel Kryls skiva med samma namn som kom 1969. "Lillebror, stäng grinden" heter den i min översättning. Det är en bruksöversättning för musiker att bearbeta så döm den inte som poesi. Men textens relevans för dagens Ukraina behöver i alla fall ingen förklaring.

Videon kan ses här

https://fb.watch/iSURJ_M2qk/

Lillebror gråt inte, det är inte gastar

Du är en stor pojke, det är ju soldater

som kom i kantiga karavaner utav järn

 

Med tårar i ögat ser vi på varandra

Stanna här lillebror, tillsammans ska vi vandra

På slingriga stigar, lillebror, i tunna skor

 

Det är mörkt nu och regnet det öser ner

Denna natt blir inte kort

vargen har vittring på lammungen

Lillebror, är grinden låst?

 

Lillebror gråt inte, slösa inga tårar

Spar dina hårda ord så att du kan orka

Skyll inte på mig om vi ej når ända fram

 

Lär dig min sång nu, den är inte knepig

håll i mig lillebror, vägen är så gropig

Vi haltar vidare, det finns ingen väg tillbaks

 

Det är mörkt nu och regnet det öser ner

Denna natt blir inte kort

vargen har vittring på lammungen

Lillebror stäng grinden! Stäng grinden!

 

 

Bratříčku, nevzlykej, to nejsou bubáci,
vždyť už jsi velikej, to jsou jen vojáci,
přijeli v hranatých železných maringotkách.

Se slzou na víčku hledíme na sebe,
buď se mnou, bratříčku, bojím se o tebe
na cestách klikatých, bratříčku, v polobotkách.

Prší a venku se setmělo,
tato noc nebude krátká,
beránka vlku se zachtělo,
bratříčku, zavřel jsi vrátka?

Bratříčku, nevzlykej, neplýtvej slzami,
nadávky polykej a šetři silami,
nesmíš mi vyčítat, jestliže nedojdeme.

Nauč se písničku, není tak složitá,
opři se, bratříčku, cesta je rozbitá,
budeme klopýtat, zpátky už nemůžeme.

Prší a venku se setmělo,
tato noc nebude krátká,
beránka vlku se zachtělo,
bratříčku, zavírej vrátka! Zavírej vrátka!

 

Biografen, tystnadsnormen - och stålarna

 

800 kronor. Ungefär så mycket får en familj på fyra personer betala för att se den senaste storfilmen, ”Avatar 2”. Det har vällt in reaktioner på den text där Expressens kulturchef Victor Malm tar Zara Larssons virala TikTok-argument för sin rätt att prata sig igenom biofilmer i försvar. DN har hela två repliker samma dag, av Hanne Kjöller respektive Helena Lindblad (9/2). Men inte ens den senare, skriven av en filmredaktör som åtminstone tar upp hur få som faktiskt går på bio i Sverige, nämner den materiella dimension som finns i hjärtat av frågan. I Expressen (9/2) utgår Charlotte Wiberg i alla fall från att man inte vill få pengarna ”kastade i sjön” av dem som pratar i salongen.

 

Visst är biografen en särskild form av kollektiv upplevelse. Regissören Ruben Östlund, som nyligen undervisade publiken på Göteborgs filmfestival till att vara mer aktiv under filmvisningar, gav liksom Malm sitt stöd till Larsson. Men trots att Östlund på bästa nyliberala nysvenska nämnde att det kollektiva är biografens unika ”selling point” så berörde han inte till vilken kostnad denna vara saluförs.

 

När TT efter momshöjningen av biobiljetter 2017 undersökte kostnadsnivån så visade det sig att priset, jämfört med det konsumentprisindex (KPI) som mäter alla priser på varor och tjänster, sedan slutet av 1970-talet har dragit ifrån och ökade särskilt kring 2010 (7/6/17 SvD). Idag ligger priset för att gå på en kritikerhyllad film som ”Banshees of Inisherin” hos den dominerande biografkedjan Filmstaden på ungefär 150 kronor. Lite mer alltså om filmen är en blockbuster. Och Filmstaden är en monopolliknande kedja till vilken många är utlämnade.

 

Om biljettpriset däremot skulle ha följt inflationen sedan 70-talet borde det vara 63 kronor. Istället är Sverige bland världens dyraste filmländer, med få lösningar för den som vill prenumerera på biobiljetter, vara med i bioklubbar eller som student få rabatt. Alltsammans finns i flera andra länder.

 

Svenska biografägare – särskilt kedjornas – försvarar sig ibland med det udda argumentet att billigare biljetter inte drar fler. Något som de uppenbarligen inte har testat och därmed svårligen kan veta. Detta medan småbiografägare på landsbygden sedan momshöjningen 2017 – från sex till 25 procent – beskriver situationen i panikartade termer.

 

Vad vi helt säkert vet är att dessa prishöjningar och denna situation bara har fått pågå utan att några röster höjts. Kulturcheferna tycks ungefär lika intresserade – och insatta – i problemet som popstjärnorna. Zara Larssons kamp för sin rätt att prata i örat på familjen som langat upp 800 spänn, Victor Malms för att citera Brecht över den rullande irländskan i ”Banshees of Inisherin” och Ruben Östlunds för att publiken ska ställa sig upp och ropa ”This is cinema!” med jämna mellanrum har nu tagit mer syre än någon svensk filmdebatt de senaste decennierna. Och då har alltså ingen ens nämnt vad det faktiskt kostar att se dessa filmer – eller att få uppleva dem som väljer att tjata sönder filmvisningen.  

 

På vissa filmer hör utrop till – mitt skrik som skär igenom salongen under ”Blair witch project” är nog för evigt del av den publikens minne. Medan jag anser att den som tar med sig popcorn för att smaska på Förintelse-dokumentären ”Shoah” ska åka ut med huvudet före. Respekten gör inte upplevelsen av den filmen mindre kollektiv, tvärtom. Tystnad är också något vi delar, och att vara tyst tillsammans med främlingar 2023, och se på samma skärm, är ju verkligen något engagerat. 

Någon norm finns alltså inte – annat än att det kostar skjortan att gå på bio i Sverige.

Har regissörer, redaktörer och popstjärnor så stora behov av att höja sina röster, gör det då för att fler ska kunna gå mer på bio och därmed ha råd att uppleva bredden som en levande filmkultur erbjuder. Ett första steg är att kämpa för en sänkning av den idiotiskt höga momsen på biobiljetter.