I helgen läste jag en analys av hur AI kan komma att förändra underrättelsearbete. Inte minst hur det kan komma att balansera ett klassiskt försprång som demokratier alltid har haft: Vi är bättre på att processa information. Vi är självkritiska. Autokrater ser världen förvrängd genom spegelsalar. Via palatspolitiken.
Nu, när tilliten till våra demokratiska institutioner sjunker samtidigt som autokrater får allt bättre teknologi, teknologi som spottar fram mer objektiva analyser åt dem, kommer detta förändras. Det kräver förstås fortfarande att autokraterna litar på vad de får av maskinerna, att de inte förvränger det. Och det kräver att vi förstår allt det guld vi som demokratier sitter på. Våra försprång.
Det fick mig att tänka på en bok jag läste i våras. Och att jag faktiskt har en opublicerad essä om den i lådan. Så, bjuder på den såhär till ledigheterna.
”The CIA book club – The best-kept secret of the Cold war”
William Collins
361s.
I vintras besökte jag en utställning i Prag om den tjeckiske musikern Karel Kryl – och fann mig stående i en exakt kopia av en radiostudio från 1970-talets München. Karel Kryl var inte bara sin generations mest begåvade folksångare, en tjeckisk Dylan eller Cohen. Efter den Sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien 1968 blev han landet främste protestsångare – och när Kryl tvingades i exil blev han en röst som kunde höras från Radio Free Europe.
När Donald Trump veckan efter mitt utställningsbesök förklarade att bidragen till Radio Free Europe och andra amerikanska medier som sänder in i diktaturer ska strypas undrade jag hur många som förstår betydelsen av dessa kanaler? Varför tjecker 35 år efter murens fall envisas med att bygga en detaljprecis replika – komplett med rätt rullbandare – av en dammig radiostudio.
Den tidigare Guardianjournalisten Charlie English inledde arbetet med sin färska bok ”The CIA book club”, om amerikansk kulturpenetration av östblocket, för att lyfta den kunskapen i väst. Men kunde nog inte föreställa sig hur politiskt den skulle landa i samtiden.
En stjärnklar natt i augusti 1951 rullade en lastbilskonvoj från Radio Free Europe. Målet var den tjeckoslovakiska gränsen, där CIA-anställda fyllde stora ballonger med gas och skickade upp dem i luften. Vinden låg rätt och morgonpigga tjecker beskrev senare himlen som en scen ur en sci-fi-film. Ballongerna bar texten ”Svoboda”, frihet, och efter dem regnade flygblad ner:
”Frihetsvänner i andra länder har hittat ett sätt att nå er. De vet att ni också vill ha frihet”.
Det var startskottet på en CIA-program som de kommande fyra decennierna skulle söka ständigt nya, kreativa vis att nå befolkningen bakom järnridån. Ett som vid sidan av Radio Free Europe är okänt än idag, men som med sin tonvikt på kultur och det fria ordet är viktigt att berätta om i en tid när auktoritära stater låser in journalister och demokratier förbjuder böcker.
Det smugglades in mycket kultur i östblocket. Från det skivbolag mina föräldrar drev i vårt vardagsrum i Uppsala – där Karel Kryls skivor gavs ut – till biblar och de porrtidningar som beslagtogs en masse vid Berlinmuren. Men Charlie English zoomar in på Polen. Redan på 1950-talet började CIA, i vad som internt kallades för ”bokprogrammet”, trycka böcker på polska och smuggla dem. Målet, som upprepades i andra länder, var att bygga upp cirkulerande bibliotek av förbjudna böcker.
En av de första var George Orwells ”1984”. CIA bekostade tryckningen och en polsk bokaffär i Paris – staden som blev nav för kulturproduktion riktad mot öst – hade i uppdrag att ge den gratis till turister. Räkningen gick via mellanhänder till Washington.
Snart följde Czesław Miłoszs poesi, Agatha Christie, polsk Marx-kritik, Aldous Huxley, en miniatyrutgåva av ”GULAG-arkipelagen” – insmugglad i en blöja – och exiltidskrifter som Kultura men även Cosmopolitan. Bokpaket stoppades i väggarna på tåg till Warszawa, i specialbyggda bilar och i trosskydd (ständig bristvara i öst). Min mormor fick under en resa till Sverige cigarrettpapper genomgångna, ett efter ett. För att få vittnesmål ur Polen, och bygga ett ”underjordiskt” mediesamhälle, smugglades tryckpressar in. Här kunde man trycka flygblad med manualer man stulit från myndigheterna – så att folket skulle känna till alla absurda förbud de levde under.
”The CIA book club” är en bladvändarthriller med hela John Le Carré-galleriet av spioner, avhoppare, mod, svek och övermod. Men kapitlen om att trycka tidskrifter när man är på flykt från säkerhetspolisen är något särdeles – som om det östeuropeiska fotfolk vi aldrig får möta hos Le Carré kliver ut i rampljuset. Interiörer ur lägenheter lånade av bekantas bekanta, dit man tagit sig efter att ha lurat säkerhetspolisens skuggor, där kedjerökande kvinnor dämpar ljudet av tryckpressar med lakan och kämpar för att hinna få ut pamfletter till en rättegång. Att ledande dissidenter, biblioteksorganisatörer och tidskriftstryckare var kvinnor förvirrade för övrigt den chauvinistiska polisen – som utgick ifrån att de bara kunde stå i köket.
”The CIA book club” är för svensk del omistlig även av andra anledningar. Att den svenska intelligentia som slår knut på sig själv för att lyfta kulturens betydelse ständigt uppvisar dövörat ointresse för de exilaktiviteter som så länge funnits i Sverige är ett sorgebarn.
Vad sägs om Malmöoptikern som efter fyllenatten med en polsk sjökapten uppfinner en smugglingsrutt som kom att innefatta en flottilj av segelbåtar på Östersjön? Svenska tullare som tjallar till polska myndigheter? Ett Lund som kryllar av säkerhetstjänster och dubbelagenter? Lastbilschauffören Sven Järn som år efter år smugglade material till Solidaritet?
Den svenska spelfilmsvärld som avundsjukt blickar mot nordiska grannländer för att de har krig och ockupationer att berätta om skulle lätt kunna klämma fram både ett och tre manus. Eller kulturchefer som letar argument för romanläsning.
Men då måste man fråga sig hur effektiv bokklubben egentligen var? Kan man som English tillskriva romaner en avgörande roll i kommunismens fall?
Nog var böckerna i sig viktiga. Som den polska författaren Joanna Szczęsna, mångårig publicist av underjordiska tidskrifter, säger: ”Böcker gav oss verktyg att förstå världen. Vi insåg att det oavsett nationalitet fanns andra personer som tänkte som vi”.
Szczęsna ekar vad dissidenter sagt i hela Östblocket. Men Polen är ett välvalt exempel av annan anledning. Där exilkultur i andra länder främst nådde en intellektuell dissidentelit hade Polen under kommunismen en större offentlighet. Den katolska kyrkan hårdbevakades och komprometterades – pornografi planterades på präster, säkerhetstjänsten lurade i dem hallucinogena droger och 1984 mördades den populäre prästen Jerzy Popiełuszko – och många predikade opposition och spred förbjudet material. Den blivande påven Karol Wojtyła hörde till Radio Free Europes lyssnare och fick bokpaket som han tackade för via vykort.
Men viktigast, och lärdom för den som vill organisera motstånd idag, var fackföreningen Solidaritet och hur den formade en massrörelse. Tidskrifter och bibliotek var hopflätade med Solidaritet. Utan att bli klyschig gick därmed arbetarrättigheter och matpriser som spelade roll för många hand i hand med att läsa kritisk poesi och dystopiska satirer. Det bär syn för sägen att när muren föll så var dramatikern Václav Havel okänd i bredare tjeckiska folklager, medan den polske skeppsvarsvarbetaren Lech Wałęsa var en kändis i sitt hemland.
Undertiteln till English bok är ”Kalla krigets bäst bevarade hemlighet”. Hyperbol? Till viss del. Allt som rör bokklubben är fortfarande hemligstämplat. En sannolik orsak är vad CIA velat projicera kring kommunismens fall: Deras stöd till dissidenter i öst kostade 18 miljoner dollar de första fem åren, och puttrade sedan på med en kostnad om 2 miljoner årligen. Agenturens operation i Afghanistan? 700 miljoner dollar – om året. Inte oväsentlig när CIA efter Sovjetunionens fall ville visa vad som gett valuta, och äska mer pengar.
Vilket säger något om det tudelade USA som fanns i CIA: De som ville framhäva en tuff image av lönnmord och paramilitära krig. Och den mer intellektuella sidan.
Långt ifrån all kultur finansierades av CIA och många inblandade var inte på det klara med var pengarna kom ifrån. Genom mitt familjehem strömmade exilkulturen, men först efter 1990 kunde man veta vem som betalat de påkostade tjeckiska kulturtidskrifterna från Paris. Att detta var mer politiskt känsligt för den vänster i väst som betraktade USA och Sovjet som lika god kålsupare än för östeuropéer märks på de svar English får när frågan ställs: Så länge ingen la sig i vad dissidenterna skrev var de glada att någon alls brydde sig om dem.
Det hjälpte att östeuropéer i exil fanns inom den amerikanska akademin och i administrationerna. Scener ur Washingtons kulisser visar att både Jimmy Carter – vars säkerhetsrådgivare var den polskfödde Zbigniew Brzezinski– och Ronald Reagan lånade dem sitt öra.
Det behövdes eftersom dissidenterna då som nu var i liten minoritet. Det är också därför Trumpskiftet i världsordningen, där amerikanskt stöd försvinner från ickestatliga organisationer, måste mötas av oss i form av strukturer som hör vad motståndet behöver.
Kanske kan det då tyckas avlägset att läsa om mossiga radiostudios och dammiga böcker? Men följ utveckling i slutet av English bok, där CIA började sponsra VHS-kassetter och satellit-tv, och du ser hur bara medierna förändras. Metoderna för att kommunicera och sprida det fria ordet skiftar – USB-stickor till Kuba och VPN-lösningar i Ryssland – men drivkraften är samma.
Vi kan hamna där igen, även länder som aldrig har upplevt ofrihet. Därför är det lika viktigt att rusta sig för detta som det är att pumpa upp försvarsbudgeten.
