Debatten efter det att Folkets Bios Stockholmsbiograf Zita utropade sig till en “apartheidfri zon" i samarbete med BDS-rörelsen har, som de flesta samtal i kölvattnet av kriget mellan Israel och Hamas, kantrat och tagit blicken från vad frågan gäller.
Det är en fråga som går bortom det lokala, eftersom den berör problemet med den form av bojkott som BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) driver.
I Svenska Dagbladet kopplar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl bojkotten till begreppet Judenfrei. I Dagens ETC replikerar Andreas Gustavsson, ”för judars skull” och till försvarav Zita, att detta är en upplösning av begreppet antisemitism.
Båda missar det centrala: Varför många reagerade på att Zita skrev under på BDS-rörelsens variant av bojkott – bara veckan innan de skulle visa Claude Lanzmanns banbrytande dokumentärfilm ”Shoah” (1985) på Förintelsens minnesdag.
Efter förkastliga hot avslutade Zita samarbetet med BDS, men poängterade att biografens ställningstaganden kvarstår. Det gör det fortsatt nödvändigt att reda ut reaktionerna, bortom antisemitism som slagträ. Något Johannes Klenell ger sig på i Arbetet, men trots rubriken ”Vad var det egentligen Zita bojkottade?” ges inte svaret.
BDS är en rörelse för bojkott och kulturell isolering av Israel som helhet. De avfärdar grundvalen för Israels existens, sionismen. Israeliska fredsrörelser och grupper som Standing Together, där judiska och palestinska medlemmar samarbetar exempelvis i solidaritet med palestinier på Västbanken, ska enligt BDS bojkottas eftersom de innebär en ”normalisering” av Israel.
Filmer som har fått stöd av israeliska institutioner, eller på något vis involverar israeliska produktionsbolag och filmarbetare som inte tar avstånd från Israel i enlighet med BDS riktlinjer, ska bojkottas. Det innebär filmer som dokumentären ”No other land”, som skildrar situationen på Västbanken i all dess råhet. Eller den djupt Israelkritiska spelfilmen ”Yes” (visad på Göteborgs filmfestival och omskriven av mig, i relation till just kulturell bojkott här).
Med Lanzmanns ”Shoah”, och att visa den på Förintelsens
minnesdag samtidigt som man delar
BDS ställningstagande, ställs saken på sin
spets. Lanzmann var inte bara övertygad sionist. Han gjorde flera filmer om
Israel och om försvarsmakten IDF, som han såg som en garant för judars
säkerhet. ”Shoah” går heller inte att separera från Israel. Den beställdes av
israeliska kulturinstitutioner (pengarna drogs tillbaka när den inte
levererades i tid). Mycket material är inspelat i Israel. Naturligt nog: Många
av Förintelsens överlevande flyttade till den enda plats där de kände sig säkra.
Filmens svenska distribution har säkrats av Robert Weil family foundation. Deras kulturarbete i Israel – konsthall, bokhandel och mer – är en röd linje för BDS.
”Shoah” var och är dessutom del i forskning om och hågkomst av Förintelsen. Forskning som inte kan, och nog inte bör, bedrivas utan samarbete med israeliska institutioner. Ska Sveriges museum om Förintelsen sluta samarbeta med Yad Vashem?
Ja, om BDS får bestämma. Ska man säga några ord om antisemitism i sammanhanget så gynnar detta knappast vår förståelse av vad judehat innebär.
Huruvida Zita senare har övergett BDS riktlinjer eller felaktigt uppfattar dem som elastiska är oklart – men det skulle biografen nog ha klargjort för sina besökare. Och innan dess borde de naturligtvis ha avbokat ”Shoah”. Precis som de aldrig borde ha visat ”No other land”.
Bara så kan vi förstå vad tondöv kulturbojkott har för konsekvenser.
