Lovande regissörer från öst

Inspirerad av den stora rapporten om Östeuropeisk film i senaste Sight & Sound skaffade jag ett par rumänska kortfilmer, som Nick Roddick skriver uppskattande om. Det är tveklöst ett bra sätt att få en uppfattning om huruvida de senaste årens suveräna rumänska filmer kommer få en fortsättning. Att döma av de första två kortfilmerna kan svaret bara bli ett rungande ja.
Ingen av de här filmerna handlar om den rumänska historien, eller landets postdiktatoriska dilemma. Den första, Radu Judes Alexandra, kallar Roddick för en film som "lyckas berätta om ett barn i dragkampen mellan två skilda föräldrar på 25 minuter på ett sätt som Kramer vs.Kramer inte gjorde på 105". Det stämmer: Jude, vars enastående kortfilm The tube with the hat jag var med och röstade fram till bästa kortfilm i Uppsala förra året, filmar med en nästan dokumentär stil. Alexandra kretsar kring en liten flicka med samma namn. Hennes pappa har haft henne över dagen och tar hem henne till mamman. Medan han fixar barnets cykel i vardagsrummet exploderar föräldrarna i ett gräl, då pappan misstänker att ex-frun och hennes nya man försöker lära Alexandra att inte kalla honom "pappa".
Jude lyckas med det lilla utdraget ur en känslomässigt plågsam situation spela ut hela det register helgpappan troligtvis känner - ilska, vanmakt, kärlek, otillräcklighet. Han vill vara den som handlar till barnet, gör kul saker med henne - och får bli kallad pappa. Hans trötta promenad ut ur lägenheten och filmen säger allt.


Den andra, Adrian Sitarus Valuri (Vågor), är femton perfekt genomförda filmminuter på en strand någonstans i Rumänien. En strandraggare träffar en efterbliven schweizisk pojke, och en familjefar badar med en okänd kvinna. Den första film jag kommer att tänka på när jag ser Vågor är Hanekes Code Inconnu. Men Sitarus komprimerade film trycker in känslorna och handlingarna och får dem att veckla ut sig först i tankarna hos tittaren. Vi får händelserna serverade, men får tänka oss påföljande tankar och moraliska grubblerier (i ett fall glimtade genom en videokamera) hos de involverade som kommer undan med fruktansvärda handlingar: en dödsolycka och en stöld med hemska konsekvenser som båda hänger ihop, och som ingen upptäcker trots att de sker i brännande dagsljus.

Problemet är att om rumänska filmer inte handlar om det förflutna så blir de förbigångna när filmer tas ut till de stora festivalerna. Liksom tvbolagen och samproducenterna från väst - som vill ha filmer och dokumentärer om kommunismens brott, nu när nazistfilmerna börjar rulla på tredje varvet - vill festivalerna har rumänska filmer som gör upp med det förflutna. Inte samtidsdramer om skilsmässor. Man förväntar sig en viss sorts filmer från vissa länder, precis som man vill att Woody Allen skall leverera smarta neurotiska komedier. Denna nationella typecasting är den enda anledning jag kan se till att Radu Jude inte är en av Europas hetaste unga regissörer just nu.

Jag är den förste att applådera den mycket nödvändiga historieuppgörelse som sker i rumänsk film, och önskar att detsamma kunde sägas om exempelvis Tjeckien - men jag tycker att det är förbannat synd om man förbiser från rumändernas andra filmer. De har uppenbarligen lyckats med att skapa en filmindustri och en talangpool med skarpa skådisar, bra manusförfattare, otroliga regissörer - med ett öga för intressanta historier i både det stora och det lilla. Det är förstås inte enbart något nytt - kolla till exempel in den rolige regissören Nae Caranfil (jag har skrivit mer om honom här) - men det är tydligt att man med hjälp av utländska pengar har fått det att fungera bättre och fått till en filmstruktur som skapar återväxt.

To be young gifted and Romanian - Understreckare om rumänsk film

Jag skriver och skriver på ett inlägg som hotar att bli lika långt som min understreckare om rumänsk film som publicerades i SvD i lördags. Det finns så mycket intressant att skriva och fråga sig som inte fick plats. Särskilt om den rumänska dokumentärfilmen, som de senaste åren blivit minst lika bra som spelfilmen. Mer kommer således inom en mycket snar framtid.

UPPDATERING: Alexandru Salomons dokumentärfilm Cold Waves - ses poster ovan - har jag valt ut till Göteborgs filmfestival. Ur min programtext:

Efter 40 år i diktaturens tjänst var den rumänska dokumentärfilmen 1989 moraliskt och artistiskt bankrutt. Alexandru Solomons The Great Communist Bank Robbery från 2004 var en av filmerna som ändrade på detta. I Cold Waves fortsätter regissören ärligt, noggrant och med genomarbetat formspråk att gräva i landets traumatiska historia, den här gången i relationen mellan Münchenbaserade Radio Free Europe och Ceausescus Rumänien. Diktatorn hatade stationen, vilket ledde till mord och ett sprängdåd signerat Schakalen. Solomon använder de spännande händelserna för att berätta om livet i diktaturen och i exil - och konfronterar gamla Securitatemän med deras gärningar.

Höstens dejtingfilmer

Man trodde att höstens mått för filmer som står längst ner på listan för en romantisk middag-med-bio-kväll var rågat när Den fria viljan gick upp. Ni missade väl inte intervjun där regissören Matthias Glasner (som ändrade slutet så att filmen skulle bli deppigare - eftersom han ville ta livet av sig efter halva inspelningen) berättade om sin planerade trilogi:

- Den andra handlar om pedofili. Och den tredje handlar om ett våldtäktsoffer som inte blev våldtagen och en våldtäktsman som inte begått våldtäkt. Och om våldtäkt som fantasi. Men de kommer att bli mer som berättelser och inte alls så experimentella som den första.

Hurra liksom.

Och så igår såg jag då, äntligen, Cannes-vinnaren, Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor & 2 dagar. Okej, jag skall inte påstå att filmen fick Den fria viljan att blekna. Men oj vad illa jag mådde. Upplägget är ju i sig sådär sexigt: 1987. Bukarest. Illegal abort. Tjoho.

Men det värsta är faktiskt filmens form. Kameran ligger i många scener lite lägre än vanligt, så när folk sitter ner är deras ögonlinje högt upp i bild. Och kameran har ett sätt att dra sig undan, bakåt och i sidled, när den rör sig. Som om den försökte undvika möblemanget i rummet. Det var djupt obehagligt under filmens gång eftersom det gav ett så levande intryck. Så när fotot bara var stilla - det är en del tablåer, men de är nerviga - kändes det genast registrerande; nästan som att se filmen genom en lysten blick som ville vänta ut karaktärernas känslor och reaktioner.

En scen etsade sig fast: Ni vet när en karaktär tittar på något vi vet finns där utanför bild, något äckligt. Då filmas blickriktningen på ett sätt som snabbt avslöjar om vi kommer att få se detta i bild. Oftast slappnar man beroende på detta klipp av en "okej, inget äckel den här gången"-känsla. Mungius lägger upp scenen så att vi precis skall slappna av - och drar sedan på med en lång, lång tagning på ni-vill-inte-veta-vad.

Så under natten gick 4 månader på min lilla loop i bakhuvudet. Över frukost kom jag först fram till att kameran var som de där små robotoarna i sci-fi-filmer. Ni vet, de där som följer efter den stackars hjälten som ständigt är övervakad och inte kan komma undan. Det var inte förrän jag hade duschat och klätt på mig som det slog mig vad det egentligen var:
Blicknivån hos ett barn i fem-sex-års åldern. Jag blev alldeles kall vilket alla som ser filmen förstår. Som good old Godard sa: every tracking-shot is a moral judgement. Och Paul Schrader tillade i sin utmärkta bok om transcendental filmstil: and so, for that matter, is every camera shot.

Det finns mängder av bra grejer i 4 månder i övrigt. Som gammal kommuniststatsunge kan jag inte annat än nicka igenkännande över den härliga service huvudpersonen får när hon går och skall boka hotellrum. Denna ständiga förnedring, som var en del av all kapitaltransaktion med andra människor eftersom det inte var självklart att ens kapitalet i sig räckte till att man skulle få det man behövde. Transaktionerna var den enda form av makt de flesta fick i sina kontrollerade maktlösa liv. Det enda i Prag som bestod efter 1989 var alla dessa småpåvar som fanns överallt, från snabbköpskassan till passkontrollen. Avskyvärt.
Mungius har också känsla för att fånga de olika klasskillnader som naturligtvis fanns även bakom järnridån, de olika statusmarkörer ett stadsnamn kan ingjuta - och han förmedlar dem till oss som inte vet med perfekt snörpta munnar och ögonkast.

Det här är alltså ännu en riktigt stark film den här hösten. Oerhört bra, men riktigt jävla plågsam.

Rumänska filmdagar på Zita och Cinemateket

Tack gud för Zita och Folkets Bio. Förutan dem vore biofilmsutbudet i Stockholm så mycket torftigare. Sista veckan i augusti ordnar de Rumänska filmdagar tillsammans med det rumänska kulturinstitutet, något jag önskat mig länge (och missade i fjol). Cinemateket kompar utmärkt med ett par äldre rumänska filmer som går under samma period.

Jag har skrivit om den nya rumänska filmen bland annat här och är glad åt att de visar kortfilmen jag hyllar i det inlägget - Marilena de la P7. Själv missar jag även detta års installation, då jag skall sitta i juryn på Montreals filmfestival. Well, jag antar att det finns sämre skäl.

Knacka alltså ner 24.08-27.08 i filofaxen. (Eller mobilen - det är väl ingen som använder filofax längre? Själv skriver jag som jag alltid har gjort ner det jag ändå kommer att minnas på handen).

PS Den fina bilden ovan är från filmen Så firade vi jordens undergång (Orginaltitel? Cum mi-am petrecut sfarsitul lumii. Och folk säger att tjeckiska är ett knepigt språk...) Den har jag ännu inte hunnit se, men tyckte pojken var så söt att jag smällde upp bilden ändå. Hoppas hinna med pressvisningen innan jag flyger.

Frisk Cannesvinnare & sjukförklarad Sicko

Som jag skrev här så har rumänsk film varit väldigt bra de senaste åren. Och igår vann alltså 4 månader, 3 veckor och 2 dagar Guldpalmen. Säkert mycket välförtjänt. Nu ser jag fram emot en rumänsk filmfestival av typen tyska filmdagar på Sture med några av de filmer jag tipsade om i det tidigare inlägget (med hopp om att biografen trots Triangelfilms konkurs går en ljus framtid till mötes).

UPPDATERING: Manohla Dargis och A.O. Scott sammanfattning av Cannespriserna i New York Times gav mig en lätt chock. Det tycks som om Cristian Nemescu - regissören till kortfilmen Marilena de la P7 som jag hyllade i mitt förra Rumänien-inlägg - vunnit Un Certain Regard-sektionens pris för sin första långfilm California Dreaming - postumt. Nemescu körde ihjäl sig i fjol blott 27 år gammal. Och jag såg alltså Marilena-filmen i Thessaloniki, flera månader efter att han dött, utan att fatta det. Det är pinsamt, men jag får skylla på att informationen kring visningen var rena grekiskan.

Framförallt är det hemskt: Marilena var en enormt fantasibejakande film, en film jag verkligen tyckte om och som jag sedan dess konstant tipsat om. Jag är glad att Nemescu i alla fall fick chansen att göra en långfilm, att den blev klar, och att den - och hans kortfilmsproduktion - nu kommer att ses av fler tack vare Un Certain Regard-juryn.

- - - - -

Apropå filmer om den mänskliga moralens förfall i de forna kommuniststaterna - och tro mig, om det ämnet vet jag mer än de flesta svenskar i min generation - missa inte Per Gudmundsons ledarkrönika i SvD där han skriver om Michael Moores Sicko.

"Att sjukvården är betald av förslavade kubaner verkar knappt vara ett aber i sammanhanget. Och att regeringskritiska filmare inte brukar bli långvariga på Kuba tycks heller inte vara ett problem för trovärdigheten."

Indeed, indeed. Vad man än har för politiska åsikter är det glädjande att höra mer än applåder när Moore än en gång skildrar världen. Och som Gudmundson skriver - filmjournalisterna sköter inte den sidan av kritiken så bra.

Rumänsk film

I dagens SvD nämner Jeanette Gentele den nya rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar som tävlar i Cannes. Rumänsk film har på senare år producerat fullträff på fullträff. Den bästa jag har sett är en kortfilm om visades på Thessalonikis filmfestival i höstas. Marilena de la P7 handlar om en ung kille i ett slumområde som blir kär i den prostituerade Marilena. Han har underbara dagdrömmar om henne, som regissören Cristian Nemescu iscensätter väldigt snyggt. Det är magisk realism som sällan ses utanför den bästa barnfilmen.

Många filmare tycks vara lite rädda för att blanda det övernaturliga med dramatiska vardagssituationer, i alla fall i filmer för vuxna. Men Nemescu bara strör på och resultatet är att drömmarna och hoppet gör verkligheten så mycket mer fruktansvärd.

En rumänsk filmfestival skulle inte sitta helt fel känner jag, men jag får nog hålla mig till Thessalonikis filmfestival som representerar hela regionen ganska väl. Dessutom är det väldigt skoj att festa med Thessalonikiborna som är så stolta över sin festival. (Den har röstats fram till årets händelse flera år i rad.)