flm

Den nya filmkulturtidskriften flm ser verkligen väldigt bra ut. Jag har inte hunnit göra så mycket mer än bläddra i den, men kan direkt konstatera att tidningen fyller ett stort tomrum i svensk filmmedia. Eftersom jag är särskilt intresserad av hur film påverkar samhället så är Jonas Holmbergs artikel Opinionsbilder - om "den rörliga bildens realpolitiska roll" - samt enkäten där politiker och opinionsbildare svarar på frågor om hur filmen påverkat dem ren mumma. Bra också att Charles Burnetts underbara film Killer of Sheep uppmärksammas. (Kan för övrigt meddela att New Yorker films precis släppt filmen på dvd).

Dessutom har redaktionen skapat en riktigt estetisk produkt: bilder över hela uppslag är alltid snygga. Man får nog konstatera att Sverige äntligen har fått åtminstone en vettig filmtidskrift med en hållbar grundidé.

Som ett litet ps skall jag skriva att det är synnerligen glädjandet att flm tar upp Gunvor Nelsons filmer som visades på Moderna museet under hösten, och därmed direkt etablerar att de är en filmtidskrift som omfattar rörlig bild oavsett visningsfönster. Jag har just skrivit ett längre diskussionsinlägg på filmkritikerförbundets mailinglista och tagit upp filmkritikerns framtidsroll. Jag skrev bland annat såhär:

"Frågan om förändrade visningsfönster och vad filmen betyder/är i dem är nu inget nytt. Under hösten har vi haft ett intressant exempel här i Stockholm, som mig veterligen ingen filmkritiker diskuterat. Gunvor Nelson, en internationellt känd svensk regissör, visas på Moderna museet. Filmerna kontextualiseras med visningar av andra avantgardefilmare som Jonas Mekas, och föreläsare som är kunniga på området (t ex filmprofessor/filmkritiker Astrid Söderberg Widding). Men det är mediernas konstkritiker som recenserar. Det enda som skiljer är egentligen visningsfönstret. Sextiotalets avantgardfilmer gjordes dock för arthousebiografer och det var först senare som dessa filmare ”blev” konstnärer och museerna ”blev” biografer. Det är bara ett exempel på hur filmkritikerns kompetensområde är kringskuret och pushat mot marknadens nöjesfält."

Sight & Sound: Grrr för Grindhouse

Nej, det här inlägget är inte en recension av Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez dubbelburgare (som tyvärr har separerats och blivit två enkla burgare, men mer om det en annan gång) - utan en uppmaning till Svenska Filminstitutet.

Häromdagen damp juninumret av det brittiska magasinet Sight & Sound ner i brevlådan. För den som inte känner till Sight & Sound (och inte orkar klicka sig fram till svaret) så är det en filmtidning som ges ut av BFI, det brittiska filminstitutet. Det är ofta upp och ner med tidningen, ibland är den bara en räcka rätt torra och mossiga texter. Men allt oftare är fler och fler artiklar välskrivna, engagerande och mycket mer än cineastiskt navelskådande.

Det är en process som började tidigare i år. För ett par nummer sedan ändrades layouten på Sight & Sound, och sedan dess tycks den bara ha blivit bättre. Månne har man tagit ett beslut att bli en filmskrift som riktar sig till en bredare publik utanför cineasternas sfär (då är layouten inte oviktig) och aktivt engagerat olika nya skribenter. Man har sett att det finns ett bredare fält att spela på, som glossiga magasin i stil med Empire inte täcker upp. (Det finns mycket bra i Empire, men deras stora artiklar och intervjuer med megastjärnor är av det slag som man kan läsa i rätt mycket annan press än den som pysslar med filmmediet.)


I synnerhet det förra numret (maj) innehöll många riktigt bra texter - som Andres Lokko påpekar i sitt SvD-tips för ett par veckor sedan så förvandlades Sight & Sound plötsligt till en popkulturell tidskrift med skribenter som Amy Taubin, Simon Reynolds och Jon Savage. Den sistnämndes analys av Shane Meadows fantastiska uppväxtskildring This is England (en film vi verkligen kommer få anledning att återkomma till) hittar du här.

I det nya numret fortsätter den här festen. På tretton (13) sidor fläker Grindhouse-filmen ut sig (crash course: 1960 och 70-talens hela b-filmspektrum; filmer fyllda av zombies, rape-revenge-historier och alla kroppvätskor under solen, filmer med titlar som "SS Hell Camp" och "Girls at the Gynecologist"gärna visade som double-bills). Det diskuteras och analyseras, historiseras och listas. Och det är väldigt underhållande alltsammans.

Det enda som egentligen stör mig i Sight & Sound är att de envisas med att ha kvar produktionsuppgifterna till varje film de recenserar- något som tar upp en halvsida per film. Det kan folk klicka fram på imdb.

Nu till den utlovade uppmaningen: Det här är precis den svenska filmtidning som SFI borde plöja ner lite pengar i. Lite nyheter, lite filmekonomi, mycket diskussioner och analyser - men inte utan en snygg layout och en glimt i ögat. (Jag har brett ut mig mer i ämnet här).
Eftersom man inte är enbart beroende av annonsörer så kan man våga vara lite smalare och inte jaga de stora pengarna mot löfte om Tobey Maguire i superhältemundering på omslaget. Heller inte fylla upp sidorna med färdigpaketerat junketsnack från något filmfestival där valfri kändis serverar samma sak till ett halvdussin journalister (cynisk? vem? jag?). Men man får inte vara för smal, man vill dra in de där läsarna som inte riktigt har bekantat sig med den något smalare filmvärlden - och på det sättet vidga intresset för mer film i Sverige.

Jag kanske inte bara är cynisk utan också naiv, men man kan väl få uttrycka en from förhoppning?