Okej, det är ett tag sen nu, men jag har varit i bebiskoma och missat en del. Det var först på ett möte med filmkritikerna på svenskan häromsistens som jag uppmärksammades på nestor Nils Petters kommentar om svensk filmkritiks förfall (föranlett av en debatt på ABF) och TT-Erik Helmerson svar. Debatten har bland annat kommenterats här, och det på ett föredömligt vis.
Det finns massor att säga om båda inläggen, så jag delar upp det. Först det mediala utrymmet för filmkritik: Ja, troligtvis skulle Sverige ha bättre filmkritik om det fanns en ordentlig filmtidning, som Sundgren skriver. Filmint är jättebra, men den är på engelska och på tok för smal för en bredare publik. Men om inte Filminstitutet satsar pengar vet jag faktiskt inte vart de skulle komma ifrån. För min erfarenhet från äventyret med Ingmar (R.I.P) är att filmbolagen är nästan helt ointresserade av att annonsera. Och utan dem är det hårdvarumarknadens annonser som gäller. Och därifrån är steget till att recensera projektorer och plasmaskärmar inte långt. Och sen sitter man där och ger betyg till Bad Boys II baserat på hur bra explosionerna går fram i surroundhögtalarna (ungefär som HiFi-nördaffärer spelar Toto "för ljudets skull"). Så den vägen kan man glömma.
Men en filmtidning med en bredare approach, som inkluderar direkt-till-dvd och import-dvder och film som visas på nätet skulle ge en bättre bild av var filmmediet, den rörliga bilden, befinner sig idag. För det är ju ytterst lite som visas på svenska biografer och det kommer bli mindre. Publiken och filmkriktiken som helhet - som då kanske borde kallas för rörlig-bild-kritik (eller något snäppet klyftigare) - skulle bara tjäna på att kritikerna såg mer film i olika format och fick chansen att skriva om den. Som det ser ut nu är utrymmet för kritik av annat än biofilm löjligt litet i Sveriges större tidningar. Och utrymmet för filmkritik är som bekant inte särskilt stort ens i de stora dagstidningarna.
Men det är ännu viktigare att public service-tv vid sidan av Filmkrönikan skapar ett program för rörlig bild i olika format, där filmjournalister presenterar film som den breda publiken inte känner till (det vill säga allt utanför det som passerar det lilla lilla nålsöga som idag är passagen till den svenska biografrepertoaren). Allt för att stimulera det publika intresset för film som inte styrs av mediernas fyrtorn och getingar. Det skulle kanske kunna bidra till ett roligare och intressantare filmklimat, i alla fall ett intressantare filmdebattklimat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar