»Ikväll har Göran Hugo Olssons dokumentärfilm Black Power Mixtape premiär. Den består av material som spelades in av Sveriges Televisions reportrar mellan 1967 och 1975, med nyinspelade kommentarer av svarta musiker och aktivister.
Men när jag såg blandbandet tänkte jag lika mycket på vad filmen berättar om en tid i USA:s historia, som vad den säger om Sverige. Efter visningen berättade några av grundmaterialets upphovsmän om hur det var när det begav sig – och hur det är idag. Att de fick arbeta veckovis i fält och att de som ”neutrala” svenskar fick tillträde till platser dit inga andra vitingar kom. Hur inslag som blev sex minuter då, idag blir till en minut. Om alls. Vi fick en egen nyhetsbevakning, inte samma bilder som på CNN med förvirrade svenska expertkommentarer pålagda.
Men det viktigaste i denna nya historieskrivning är att den alls kommit till. Vilket är en strikt ekonomisk fråga: Black Power Mixtape är en samproduktion med SVT, vilket gör att Olsson har kunnat gå igenom arkivet och välja och vraka i vad han vill skildra. Vore han en tysk filmare som på egen hand ville göra en dokumentärfilm i samma ämne, då hade det gått på omkring 30 000 kronor – per använd minut. Räkna själva på prislappen för hundra minuter dokumentärfilm.
Det här är en fråga som är särskilt närvarande i mitt liv, som delvis har levts på en plats där murar fallit och historien av nöd måste berättas på nytt. Regissörer i öst vill förstå de kommunistiska samhällen de föddes i (och regimerna dessförinnan) men var för unga för att uppleva. Och jag har sett flera stupa vid tröskeln till arkiv i väst, där en så stor del av den fria tidens filmminnen finns. Den tjeckiske regissören Lukas Pribyl arbetade ett helt decennium på Glömda transporter, en svit filmer om okända läger under andra världskriget. Ett arbete som innebar research över hela världen. I Sverige kan man åtminstone granska materialet gratis på Kungliga Biblioteket: i många länder skulle Pribyl få betala dyra pengar för att ens titta på det som fanns i arkiven, och fick avstå.
Samtidigt som vi idag rör oss mot en slags öppenhet, med allt fler arkiv i klippform på nätet, inser både storbolag som Disney liksom public service vilka skatter de sitter på, och tar betalt därefter. Visst, jag älskar initiativ som Filmarkivet.se, men klipp gör punktnedslag i en tid vi inte har full kunskap att läsa av: historien behöver alltid tolkas och skrivas om för nya generationer – och den behöver tid, utrymme och narrativ.
Filmer som Black Power Mix Tape och Glömda Transporter pekar således på varför vi behöver de professionella, de som vet hur man berättar. Och prislapparna, produktionsvillkoren och de många gråa håren bakom filmernas tillkomst – de som trots allt blev av – pekar på varför vi behöver avskaffa upphovsrätten som vi känner den idag.«
SvD här.
1 kommentar:
word.
Skicka en kommentar