Politiska priser och icke-priser: från Seifert och Hrabal till Márquez och Mo Yan

Bohumil Hrabal

Under en filt på gårdagens St Nikolaus-firande (eller Mikuláš, som det heter på tjeckiska) frågade jag mamma hur hon såg på Mo Yan och Nobelpriset. Om det gick att jämföra med Tjeckoslovakien då, till exempel när poeten Jaroslav Seifert fick priset 1984.

Men jag vet redan när frågan ställs att det rent litterärt är en omöjlig jämförelse: Seifert var en okej poet, inte mer. Förmodligen ur prissynvinkel intressant att se från andra sidan det politiska glaset: att 1984 ge priset till en författare som hade publiceringsförbud i hemlandet, som hade signerat chartan 1977, som protesterade 1968 - vad kunde vara mer rätt?

Tja. Rent litterärt då: Att priset gick till Seifert omöjliggjorde förmodligen att det kunde ha gått till den tjeckoslovakiska efterkrigstidens i särklass skickligaste författare (jag är beredd att placera honom bland de tio största i världslitteraturen under denna tid) - Bohumil Hrabal.

Och det är inte förrän mamma påpekar saken som jag inser att hon är något på spåren när hon jämför Mo Yan och Hrabal. Jag läser Mo Yans novell Bull på ett plan över Centraleuropa och tänker på far- och sonhistorien, slakteriintrigen, det burleska hallucinatoriska språket, tidshoppen, den svarta humorn - inget skulle ha känts malplacerat i Hrabals romaner som utspelade sig några kilometer nedanför mig: tvärtom hade jag inte blivit förvånad att hitta Bull i säg Den lilla staden där tiden stannade.

Liksom Mo Yan har filmatiserats av en av de stora regissörerna i Kina - Zhang Yimou - har en stor del av Hrabals historier blivit film i regi av Jiri Menzel. Båda författarna är folkliga och samtidigt (i alla fall av det lilla jag har läst av Mo Yan) mycket bra.

Nobelpriset är vattendelaren mellan Hrabal och Mo Yan. Hrabal signerade aldrig någonting - varken Charta 77 eller anti-chartan: men han fick bli utgiven under kommunisttiden (även om en del verk ströks ner av censorerna och letade sig ut internationellt istället). Det, misstänker många, räckte för att han inte skulle kunna komma på fråga för priset.

Vilket - till och med politiskt - är absurt: böcker som En alltför högljudd ensamhet, Lärkmarionetter (har skrivit långt om filmatiseringen i länken), Låt tågen gå och Jag tjänade kungen av England säger mer om en diktatur, mer om ett opportunt land, mer om Tjeckoslovakien från kriget till 1989 än någon förbjuden »politisk« litteratur som skriker från barrikaderna. Och viktigast - det här läste folk.

Jaroslav Seifert

Jag kan inte Kina ingående (inte som jag kan historien om Tjeckoslovakien i alla fall, och kan förstå nyanser i politik och kritik). Jag är bekant med att det finns viss kritik i Mo Yans böcker mot regimen, men att den av hans kritiker anses vara av en sådan karaktär att den är en fjärt i rymden: att den som vill protestera måste ta upp de stora frågorna. Att hans burleskerier riktar blicken åt fel håll och döljer politiken.

Sådant är alltid möjligt att säga - sant eller ej är ju svårt att säga: lika sant kunde vara att den författare som lyckas fånga vardagsbestyr har större politisk makt över folk eftersom det är deras verklighet - och jag vet att det fanns dissidenter som sa detsamma om Hrabal på sin tid. Att han var tillrättalagd.

Ett utdrag ur en av de sista intervjuer Václav Havel gjorde (med The Paris Review) uttrycker det något mildare (ingen talade illa om Hrabal efter hans självmord 1997):

»I remember that in the fifties you also wrote one of the earliest essays on Bohumil Hrabal.

I was one of the first people, maybe the first person, to write about his work. It was published in one of those samizdat pamphlets. I was very young then, about twenty, and people noticed this particular piece. He wasn’t published then. He was working in some waste-collection point, where he was sorting rubbish. The first texts by Hrabal were absolutely breathtaking, like Jarmilka. It was a very short novel—it was rough, it was almost surreal, it was mysterious, it had a very tense note to it. Later, in the sixties, Hrabal started to be published—and his texts were smoother, more polished, cleaner, which resulted from the fact that, unfortunately, he listened to his editors.«

Sedan kan den som läser sin Hrabal, och de olika textutkast som finns, noga se att Havel har en poäng: opolerad är författaren bättre, råare, friare, mer surrealistisk än i flera av de tama »slutversioner« böckerna och novellerna publicerades i. Läs för övrigt Ola Wongs SvD-reportage om kinesisk litteratur och självcensur, med bland annat det här citatet från en av de intervjuade författarna:

 »Hjärntvätten, censuren och utbildningssystemet gör att den är långt från sin potential. Tänk vad bra Mo Yan skulle kunna ha varit om han inte behövt censurera sig själv«.

En viktig skillnad mellan Hrabal och Mo Yan - om man utgår ifrån att vi talar om två ungefär likvärdiga diktaturer; vilket vi inte gör, något jag ska återkomma till - är att Mo Yan med sin position som vice ordförande i författarförbundet, med sin tvetydiga uttalanden om censur, med sin handskriftskopiering av Maos Tal om konsten glider över i något annat, något mer politiskt än Hrabal.

Men, och här sätter mamma fingret på det avgörande med ett torr konstaterande:

»Tjeckoslovakien var aldrig Kina«. Hon behöver inte säga rakt ut vad hon tänker. Problemet, skillnaden mellan det kommunistiska Tjeckoslovakien och Kina, är att västerländska institutioner, säg Svenska Akademien, kunde använda Tjeckoslovakien för sitt kulturella/politiska kapital: det fanns ingen viktig handelsbalans att ta hänsyn till; från Prag utgick ingen makt som på något vis kunde jämföras med Peking idag. Därför betydligt mycket lättare att dela ut, eller inte dela ut, priser med mer eller mindre synliga politiska förtecken. (Detsamma gäller för övrigt relationen till Kuba och den sydamerikanska politiken: hur många i Sverige reagerade när den förträfflige författaren, och Fidelkramaren, Gabriel García Márquez fick priset 1982?).

Den makt som Kina idag symboliserar måste te sig som en märklig historisk tragedi eller paradox - eller Mo Yansk svart komedi - för de gamla Västeuropeiska maoister som på 70-talet hjälpte Östeuropeiska dissidenter, eftersom Sovjet var en lika hatad imperialiststat som USA. Dagens Kina är ett kommunistiskt och gangsterkapitalistiskt imperium med makt av ett slag de antagligen aldrig hade kunnat föreställa sig.

Vi talar om självcensur i diktaturer - ja, det är det värsta som finns, det som sipprar in, det man till sist tar för givet och inte ser, för sådant är censurens gasmoln - men bör också tala om vad Kina är för slags gasmoln i det västerländska och vilken påverkan det har här.

Vad ser vi, och vad ser vi inte? Ska landet - i exempelvis kulturella sammanhang av en sådan dignitet som Nobelpriset, sammanhang som blir viktiga politiska ställningstaganden - behandlas som vilken demokratisk nation som helst? Absolut inte, enligt mig. Med allt detta i bakhuvudet tycks Mo Yan vara en förträfflig författare - och, vem vet, kanske en som tydliggör ett annat Kina för oss som vi inte har sett eller mött. På samma sätt som Hrabal med både språk och innehåll fortfarande är oöverträffad som en centraleuropeisk nittonhundratalsskildrare; vars perspektiv malde sönder nationsgränserna som växt fram och förflyttats under hans liv, där meningarna ringade in människorna och deras liv och inget annat.

Vi har backat över en linje för länge sedan i förhållande till Kina. Icke desto mindre är Mo Yan-diskussionen viktig för att ständigt påminna oss om att i förhållande till diktaturer så finns där hela tiden en linje - vissa saker måste upprepas och krävas i varje transaktion med dem, ekonomisk som kulturell: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet - och har den en gång passerats kanske man ändå, just med diskussioner av det här slaget, kan hitta blickriktningen på den igen.

Och gå tillbaka och kräva och tjata och kräva och tjata.

Om förhållandet nu är det omvända (där Stockholm för Peking i de flesta situationer är ungefär lika relevant som Prag var för Stockholm 1984) så är detta ännu viktigare i de legitimerande sammanhang som betyder något - som Nobelpriset.