Det blev en hel del texter även 2018. Med nyfikna, roliga och öppna redaktörer på GP Kultur blev det dessutom många udda ämnen, böcker jag kanske inte hade recenserat annars och mycket mer. Som några tankar om den trånga klimatdebatt flera kultursidor för.
Och filmkritik förstås – här är mina årsbästa. Film (och mer) skriver jag också om i Expressen Kultur, som här, om det judiska Hollywood.
De flesta GP-texter hittar man här. De är låsta, ja. Men det kostar 99 kronor i månaden att prenumera på GP. Det är billigt. Särskilt om ni funderar över hur framtiden kommer se ut med enbart redaktionslösa Swish-journalister som aldrig är mer fria än de individer de behöver behaga.
Jag föredrar redaktioner över det. Ni som menar att pengarna även går till en ledarsida ni ogillar kan balansera det med att intäkterna går till driften av en fri kultursida. Det behövs. Med erfarenhet från flera olika sidor kan jag säga att GP Kultur på ett smart vis har högt i tak, vilket återspeglas i bredden av texter.
Och så blev det ännu en bok, Ex: Migrationsmemoar 1977-2018, som har fått flera fina recensioner.
I vår är det val till EU-parlamentet och Europa är tillsammans med migration huvudspår i Ex. Läs den och förbered dig på ett avgörande val som tyvärr fortfarande är i svensk radioskugga.
Valet 2019 gör det lätt att vaska fram några av de viktigare texterna från i fjol. Som denna, om att populisterna inte gör samma misstag som alla andra – och nu tar kampen om EU på allvar.
Inte längre -exit alltså:
»Det misstaget gör inte andra krafter. När Italiens Matteo Salvini nyligen mötte Viktor Orbán och ledare från Centraleuropa lanserades en antimigrations-front med udden mot Frankrikes Emmanuel Macron. Målet är att migranter ska skickas tillbaka, och att unionens försvar byggs upp mot flyktingar. Salvini ser valet i maj som ”den sista chansen att rädda Europa”. Tanken är att de Centraleuropeiska Visegradländernas nollvision på migrationsområdet ska ta över Bryssel. Om Swexit-demokraterna redan är med på tåget och inte ville tala om sådant under en svensk valrörelse får vara osagt. Partiet bytte i våras EU-grupp från den Nigel Farage-ledda Gruppen Frihet och direktdemokrati, som är mest EU-kritisk, till light-varianten Europeiska konservativa och reformister – där polska Lag och Rättvisa, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna ingår.«
Och i Expressen Kultur, den andra kultursidan där jag medverkar, skrev jag i somras om hur de "invandringskritiska" framställer folk som känslostyrda godhetsknarkare men själva regelbundet bortser från hårda fakta. Det är en text om mycket av det som står på spel i vårens val.
»Sverige och Europa levde i många decennier på ett humanistiskt credo som formats ur andra världskrigets vansinne. Generationer har tagit dessa erfarenheter för givna. Men den som nu lyssnar på den svenska debatten och på samtalet i länder som var berörda av folkmorden inser att det inte längre stämmer. Vill vi därför bevara de värderingar som så ofta påstås vara inneboende svenska eller europeiska så måste vi – något Hannah Arendt påpekade redan på 1950-talet – applicera dem i global solidaritet. Och det gör man inte på basis av nyckfull känslostyrd opinion och politiker som brottas med nationalismens hala ballonger.«
I en annan text för Expressen, om två inte helt övertygande böcker, skrev jag också fram det recept som behövs mot utvecklingen:
»Så när Snyder slutligen återvänder till USA bortom rysk påverkan sliter man nästan sitt hår över att han inte har haft en modig redaktör. Här finns en smart, passionerad utläggning om hur ekonomisk jämlikhet hänger samman med kärnvärden i den liberala demokratin. Med utgångspunkt i den pågående opiatepidemin skildras hur kortare livslängd, usel hälsa och krossad framtidstro är grogrund för att ”evighetspolitik” ska bli lockande – och att en Trump ska väljas. ”Ryssland” må vara bra klickbete. Men mellan raderna på "The Road to Unfreedom" framträder skissen till något just nu lika väsentligt: att normala löner, trygghet och individuella rättigheter gav institutionerna den ryggrad som behövdes på 1900-talet. Det är historielektionen om hur de liberala demokratierna har kunnat stå pall så länge som de ändå har gjort. Och den behöver skrivas igen. «
God fortsättning, och gott nytt 2019.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar