När någon trycker en verbal påle mot mitt bröst och ställer den där förbjudna frågan - »Vilken är din favoritfilm« - är mitt svar
Trasdockan. (Så, då var den hemska svenska titeln avklarad). Charles Laughtons enda film som regissör (han var känd skådespelare) har funnits i olika dvd-utgåvor, men jag har aldrig skaffat den, och ingen av utgåvorna har heller riktigt känns meningsfull.
Istället har jag sett filmen på olika cinematekvisningar i Sverige och annorstädes, vilket möjligen har bidragit till att filmen om en förbrytare som utklädd till landsvägspastor (Robert Mitchum!) jagar två små barn i den amerikanska södern har en sådan särskild plats i mitt hjärta.
Den märkliga stämningen i Laughtons svartvita film från 1955 fångas bäst av Bob Dylan i inlednings- och avslutningsstroferna till hans
Man in the long black coat:
»Crickets are chirpin’, the water is high
There’s a soft cotton dress on the line hangin’ dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze«
»There’s smoke on the water, it’s been there since June
Tree trunks uprooted, 'neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse«
Även om det inte finns några som helst belägg för det kan inget kan få mig att tro att Dylan -
en känd filmälskare - inte har inspirerats av
Night of the hunter. För er som har sett filmen är det bara att med fingret följa antydningarna om dess intrig i Dylans verser.
Vad jag aldrig har förstått är varför Criterion inte för länge sedan gjort slag i saken och gett den här filmen sin behandling.
Men i höst är det alltså dags. En dubbeldiskutgåva, som bland annat innehåller en lång dokumentär med bortklippta scener, släpps i november.
Jag kommer mycket nervöst att införskaffa min första dvdkopia av min favoritfilm. Om jag vågar se den är en annan sak.
(Samma månad släpper Criterion för övrigt både
Antichrist och
Modern Times.)
.JPG)
