Ekis Ekman och Sovjetapologetismen

Kajsa Ekis Ekmans jublande recension av Gabriel Rockhills "Who paid the pipers of western marxism" kan vara den värsta konspiratoriska smörja som har publicerats på en svensk kultursida den här sidan Covid. Skribenten väntar man sig ju knappt annat av, men även Aftonbladet Kultur har en ribba. Tänker man.

(Konspirations)-tesen är alltså att USA under efterkrigstiden finansierade sönder den europeiska vänstern. Akademiker, författare, intellektuella och konstnärer. Detta leds i bevis genom att CIA:s Congress for Cultural Freedom som grundades 1950 hade ”syftet att få Europas intellektuella att ta avstånd från realsocialism, och slå in en kil mellan väst och öst”.

Vilket varken är okänt eller osant. (För några exempel på böcker de senaste åren som går på djupet, läs Louis Menands ”The Free world” och Charlie English ”The CIA Book Club”, den senare finns min essärecension av här).

Nyckelordet är dock ”realsocialism”. Idag, och tveklöst i denna kontext, är det ett begrepp som används om Sovjetunionen och diktaturerna i Sovjetsfären.

Hellre än att använda resonemang som gör de regimerna till marxistiska brukar de flesta vänsterintellektuella påpeka att det ”inte var riktigt kommunism/ socialism” (det förra av radikalchica, det senare av sossar och vänsterpartister).

Men inte Ekman eller Rockhill. Vänsterröster (ej i Sverige) har också påpekat att Rockhills bok reducerar vänsterkritik av realsocialismens regimer till amerikanskt medlöperi och att gå i CIA:s sold. Att den i praktiken pläderar för ett återvändande till en polariserad värld av kapitalism/ kommunism. (Ett exempel på svidande kritik finns i Jacobin).

Det här är naturligtvis särskilt smaklöst som mycket av perioden detta rör är stalinistisk. Där kalla kriget är något högst verkligt, och det inte är ett hjärnspöke att det finns stora krafter inom kommunismen som inte är demokratiska. Där CIA därför sponsrade dissidenttidskrifter, konst och kultur, som böckerna jag skriver om i essän nedan. (Inte ens all dissidentkultur fick för övrigt stöd av CIA, när detta framkom efter 1990 var det tydligt att rätt lite tjeckoslovakisk exilkultur fått pengar).

Och där man nog får ha lite större förståelse för att man med finansiella bidrag försökte dirigera europeiska kommunistkretsar i demokratisk riktning.

Att som Ekman se nedanstående som ett problem, särskilt från sin kammare i Stockholm 2026, är ändå rätt speciellt:

”De fick kritisera kapitalismen hur mycket de ville, utropa familjens död och samhällets totala kollaps och till och med kalla sig kommunister, bara de var överens om att de inte ville ha det som i Sovjet. Det vill säga: i valet mellan kapitalism och realsocialism, skulle de alltid välja kapitalism.”

Många år sedan ”vill du ha det som i Sovjet, eller” var något annat än skoj retorik. Men man får ge Ekman och Rockhill att de jobbar hårt på att sudda ut och relativisera den europeiska efterkrigshistorien – och halva kontinentens diktaturerfarenhet – tills frågan ändå måste besvaras. 

Ett tillägg i det svaret är att många av de främsta och fränaste dissidenterna i "realsocialismen" var socialister. De pliktade med många år i fängelse, genom att drivas i exil eller värre.

*

Bonushumor är att hela bokens och Ekmans grundpoäng är så bekant: Misslyckas vänstern är den så usel på att lära sig av misstagen, att den behöver hitta en syndabock. 

Nej, vill man lära av vad CIA åstadkom, och paradoxen i det, finns annat. Menand belyser till exempel den djupgående paradoxen i det hela. Poängen med CCF var att visa på överlägsenheten hos västvärldens ”fria institutioner” jämfört med den sovjetiska totalitarismen. Liksom europeiska vänsterintellektuella användes amerikanska konstnärer och intellektuella – och fick omfattande statligt stöd – av regeringen för att främja liberala demokratiska värderingar och intellektuell frihet utomlands. 

Men inom USA utsattes samma kreatörer ofta för kreativt och politiskt förtryck, McCarthy-paranoia och censur. Dock: de författare, målare och filosofer som var involverade – även den Frankfurtskola som Ekman menar var ”fullständigt infiltrerad och sponsrad av den amerikanska staten” – lyckades skapa utrymmen för äkta, fritt flödande experimenterande. Trots att de befann sig i skottlinjen för supermakternas ideologiska krigföring. (Åh, detta så bekanta skuldbeläggande av Frankfurtskolan och postmodernismen – häromåret var det wokehatarhögern som skulle leda i bevis att allt är deras fel. Extremerna möts vid rumpan).

Nu kan Ekman ändå andas ut. Sådant här hemskt amerikanskt stöd till intellektuella och journalister världen över och särskilt i diktaturer – som säg Radio Free Europe – har ju strypts under Donald Trump. Ni är fria att kämpa för realsocialismen igen!

Jag hoppas innerligt att kritik av denna dynga snartast kommer inifrån den svenska vänstern själv. 

Den tondöva bojkotten av Nadav Lapids "Ja!"

Det gick som väntat. På fjolårets årsdag av Hamas terrorattacker i Israel påpekade jag vikten av kritisk israelisk kultur – och riskerna med tondöv bojkott av den. Mitt huvudexempel var regissören Nadav Lapids skoningslösa film ”Ja!”. En film vars kritik av den extrema israeliska regeringen, dess krigshets och dess farliga nationalism, är så svidande att den känns i skelettet. 

Dessutom: En film som skildrar de faustiska riskerna med att vara kulturskapare i en sådan nation.

Men Lapid, som är israel och sedan flera år lever i Frankrike, tar också emot pengar från israeliska filmfonder. Vilket automatiskt gör honom till måltavla för bojkottrörelser som BDS.

Det dröjde ett halvår. Häromdagen drevades Lapid bort från sitt juryuppdrag på filmfestivalen FID Marseille. Regissörer började dra tillbaka sina filmer på grund av att en ”israel” skulle medverka. Inte ens när Lapids roll minskade, och ”Ja!” inte skulle visas, ändrade bojkottförespråkarna sin inställning. Lapid klev därför själv av. 

Le Monde har publicerat hela två öppna brev till Lapids försvar – som korrekt undrar var gränsen går om en av planetens fränaste kritiker av dagens Israel ska bojkottas (8/6, 9/6). Variety påpekar hur uselt kritikerna förstår den israeliska demokratins kulturfinansiering: Filmfonden är oberoende, den finansierar även palestinsk film, och särskilt kritisk israelisk sådan (”Waltz with Bashir”, ”Lebanon”). Liksom den israeliska filmakademin befinner sig fonden i öppen konflikt med dagens regering.  

Bäst kommenterar Lapid själv, som länge förespråkat politiska sanktioner av Israel, ett intellektuellt haveri som inte längre tycks handla om vad man gör, utan vem man är:

”Plötsligt blir min blotta närvaro oacceptabel. Och då får jag fråga mig själv: Vad är det egentligen de vill? Att jag slutar göra filmer? Att jag lämnar Frankrike? Hur långt kommer det här att gå?” (6/6 Le Monde).

Europeiska kulturinstitutioner, redan livrädda för kulturhatande högerpopulistregeringar som kapar budget efter budget, tycks ha allt svårare att stå stadigt när det blåser i dreven. FID Marseille är en tung institution, men fick trots det massiva stöd Lapid får av den franska filmindustrins personligheter (och Hollywoodnamn som Natalie Portman) svårt att hålla emot kring avhoppen, och "räddades" av Lapid. 

Den ultrakritiska ”Ja!” fick förvisso svensk premiär i våras. Men trots att filmen har fått stor internationell uppmärksamhet, och Lapid är belönad med Guldbjörnen i Berlin, bokades den av mycket få biografer och inte alls i städer som Malmö.

Lapid är klarsynt över konsekvenserna: ”Paradoxalt nog får de som påstår sig vilja uppmärksamma Palestina motsatt effekt – filmer försvinner och debatterna med dem”.

Kvar blir platt plakatkultur – och en nojig tystnad där ingen vågar dryfta egna tankar av rädsla för att ”välja sida”.