Världspolitik i en galax långt, långt borta

Demonstranterna väller in på stadens symboltyngda torg. De sjunger tårögda frihetssånger och lyfter nävarna i luften, bara för att möta provokationer som urartar i våldsamheter.

Nej, scenerna är inte från Euromajdan i Kiev 2014. De utspelar sig på planeten Ghorman i stjärnsystemet Sern – i Disneys Star wars-serie ”Andor".

Star wars-världen, som all science fiction, (över)tolkas gärna mot sin samtid. När den första filmen kom 1977 var det Vietnam, efter ”Mörkrets hämnd” (2005) kriget mot terrorismen. Det är därför intressant hur en serie som likt ”Andor” medvetet har skapats med politiska ingredienser – och just avslutat en säsong med kusligt mycket att säga om vår tid – har fått en enda recension i Sverige som berör detta (Thomas Engström, 21/4 SvD samt en bra kommentar i Sydsvenskan av Michael Tapper 8/5).

Inför den första säsongen av ”Andor” 2022 förklarade serieskaparen Tony Gilroy att han hade skulpterat antihjälten Cassian (Diego Luna) på den unge Josef Stalin och Stellan Skarsgårds rollfigur, en antikhandlare som organiserar rebellmotstånd, på Lenin (Rolling Stone, 10/9/22). Serien skildrade auktoritära regimers korruption och inspirerades av historiens revolutioner och kolonialmotstånd.

Den andra säsongen går längre. Så pass att man undrar om kommissarierna på det så nervöst opolitska Disney har sovit på jobbet. För här handlar det inte bara om en intrig man kan projicera sina politiska preferenser på. Utan om en manual kring förtryck, demokratiförstörelse och motstånd.  

När Imperiet för att komma åt mineraler på planeten Ghorman lägger upp en strategi för att genom propaganda och false flag-operationer svartmåla ghormans invånare är mötet skissat på nazitopparnas Wannsee-konferens 1942 (där Förintelsen avhandlades). Men efter att man har sett hur Ghormans invånare skildras råder ingen större tvekan om vad i vår verklighet som avsnittet, skriven efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, behandlar. Frihetssångerna som sjungs, på ett tungomål som pendlar mellan slaviska språk och franska, är typiska för Östeuropa. Staden med sina lökkupoler kunde vara en futuristisk version av Lviv. Ghorman är en textilplanet, ett typiskt yrke för judar i regionen före kriget – och de framställs nu som allt från giriga till fascister.  

Oaktat just de övertydliga scenerna kan ”Andor” användas för att diskutera Kina eller dagens USA. Eller, som en rad kommentarer i The Guardian gör, Gaza (24/4). För förtryckets mekanismer skildras i detalj, liksom motståndet. När en senator ska hålla ett förbjudet tal om folkmord används kryphål i byråkratin, ett vanligt dissidentgrepp i kommunistregimer. Men här dramatiseras även revolutioners mörka sidor. I biografin ”Den unge Stalin” som Gilroy inspirerades av, skriver Simon Sebag Montefiore om revolutionärerna som visste att om de tog makten, då skulle de själva behöva använda förtrycket som ett verktyg. Bli vad de en gång föraktade.

Star wars har alltid varit för barn. Kanske är det därför en serie som har kommit i målbrottet nu läggs ner av Disney. Mer förvånande är den svenska kulturkritikens frånvaro. Vi behöver inte backa till 1976, bli en studiecirkel på ABF som spetsar kultur med felaktig ideologi på virknålar. Men man undrar ju om vi i stället har blivit överdrivet nojiga när en serie som faktiskt handlar om politik och samtid knappt röner kommentarer om detta?

För när fiktion – även i en galax långt, långt borta – möjliggör svåra samtal i tv-soffan om världens tillstånd, då bör vi också var där.

Te med Hitler (igen)

Den 9 april visar tjeckiska centret i Stockholm en galet unik sci-fi-film från 1977 - dessutom (mot registrering) gratis. 

När “Zítra vstanu a opařím se čajem” för första gången släpptes med engelsk text 2021 skrev jag en krönika för GP Kultur som sedan dess tycks ha försvunnit från nätet. Här är den igen, komplett med några stycken som fick ryka i redigeringen av utrymmesskäl:

                                                          ***

Att Twitterdebatter ibland tycks leva egna liv bortom vardagens tid och rum vet den luttrade. Den senaste, och mest explosiva på länge, handlar om ett ämne som både politiker och opinionsbildare tycks hels skamlösa inför: Att testa hur långt man kan gå i jämförelser mellan svensk samtidspolitik och det tyska 1930-talet. Med den ofelbara påföljden att andra ännu mindre skamlöst börjar skriva om historien. Inledningen var en tweet av Sveriges justitieminister Morgan Johansson som på Förintelsens minnesdag rekommenderade en dokumentär om hur nazisterna tog makten med hjälp av konservativa. Twitterati antingen applåderade – eller ville ha misstroendevotum.

 

Passande då att det i veckan släpptes en gammal film som får detta att verka helt normalt. Jindřich Poláks ”Imorgon vaknar jag och bränner mig på te” från 1977 har varit okänd utanför inbitna sci-fi-kretsar, vilket kanske inte så konstigt. Men där betraktas den som en av de mer finurliga tidsmanipulerande filmerna. Och den bästa tjeckoslovakiska tidresenazistkomedin som någonsin har gjorts. 

 

Polák må ha regisserat en av sci-fi-genrens klassiker, ”Ikarie XB-1” 1963 – en Stanisław Lem-filmatisering som direkt inspirerade Stanley Kubricks ”2001”. Men 1977 nåde inte tjeckisk film utanför landet. Tio år efter nya vågen var den inte länge synonym med innovativa grepp, politiskt mod och humor. Det var kvavt i förtrycket. Att det hade dykt upp en hejdlös nazidrift komplett med ett intro som redigerar dokumentära bilder på Hitler i takt till tjeckoslovakisk 70-talsdisco –och får Mel Brooks ”Det våras för Hitler” (1967) och Taika Waititis ”Jojo Rabbit” (2019) att te sig nyktra och raka – gick världen förbi.

 

Premissen är inledningsvis enkel: när en resebyrå för tidsresor öppnar på Prags flygplats ser en grupp övervintrade nazister i Sydamerika chansen att ändra krigets gång. De ska ta sig till 1944 och ge Hitler en atombomb. Greppet är alltså omvänt från ”döda-Hitler-och-ändra-historiens”-filmer som alla från Stephen Fry till Fantastiska fyran gett sig på.

 

Men tidsresor och historieändringsbiten går av bekanta skäl alltid fel: Minsta rubbning i historien ändrar framtiden. Vilket eventuellt är en anledning till att sci-fi-nördar är mindre benägna att ta 1930-talets politiska atlas som manual till svenska riksdagsbeslut 2021.

 

Komisk sci-fi var vanlig i socialistländerna. Kanske för att man behövde fly sin tid och skratta åt eländet. 2021 får jag samma behov stillat av den här Hitler-driften. Men 1977 var sådana politiska toner ovanliga i den hårt hållna filmindustrin. Trots detta gjorde inte kommunisterna ”Imorgon vaknar jag och bränner mig på te” till någon propaganda.

 

Att den ändå släpptes igenom förbryllade. Tills arkiven 1990 öppnades och det visades sig att manusförfattaren arbetat åt säkerhetspolisen – under det inte helt vattentäta kodnamnet ”Auteuren”. Men till och med han visste att det inte spelar någon roll om man vet ett historiskt skeende på förhand. Det är ändå svårt att påverka det.

 

Däremot skildrade han med ett simpelt grepp ideologisk förvirring bättre än det tar sig uttryck på Twitter: Huvudpersonerna är ett tvillingpar, varav den ene är en fascist som vill ändra historien och den andre en god socialist. Omgivningen tar ständigt fel på dem.

 

Inte olikt den punkt Twitter-debatten nått, där Kristdemokrater kommit fram till att sossarna är de riktiga rasisterna och att nazisterna egentligen var röda. Att syftet med det är att skrubba rent Sverigedemokraterna för borgerligt bruk förstår man ju. Men blir inte deras fortfarande väldigt närvarande rötter då… kommunistiska?

 

Man är ursäktad om man tycker att intrigen i ”Imorgon vaknar jag och bränner mig på te” snart är både lättare och behagligare att hänga med i än Twitterdebattens brutalisering av historia och politik. 

  

”Imorgon vaknar jag och bränner mig med te” finns under namnet ”Tomorrow I´ll wake up and scald myself with tea” utgiven av det brittiska dvd-bolaget Second run samt på deras VOD-tjänst. 

I'm Not Everything I Want to Be - Libuše Jarcovjáková

Det är över ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Mest för att jag har kunnat placera de texter jag har skrivit i andra sammanhang. Samt för att jag arbetat på ännu en bok, då finns inte tid att skriva på annat än artiklar för brödfödan.

Så här bjuder jag på en text, eftersom jag vill att så många av er som möjligt (ni som bor i Stockholm) pallrar er i väg till Zita imorgon (fredag 7 mars). Då visas nämligen den tjeckiska dokumentärfilmen ”I'm Not Everything I Want to Be” av Klára Tasovská, om fotografen Libuše Jarcovjáková. Det blir sista chansen på duk, i alla fall på ett tag. Plus att ni på så vis stödjer både Tempo dokumentärfestival, samt biografen Zita, som nu går på knäna. Jarcovjákovás foton, serien "T-Club" som jag berättar om nedan, visas även på Centrum för Fotografi till och med den 12 april. 

 

                                                                     

                                                                    

Första gången hon sökte till fotoskolan blev det avslag – Libuše Jarcovjáková tillhörde en politiskt ”felaktig” familj. Inför andra försöket hade Jarcovjáková tagit jobb på ett tryckeri, för att visa att hon minsann kunde skapa sig en korrekt arbetarprofil.

 

Men när en kommissionär i det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ideologiska avdelning råkade få syn på Jarcovjákovás fotografier från arbetsplatsen – sovande tryckare, fyllefester, sekreterare i omfamningar – så blev det avslag igen.

 

Man förtalade inte arbetarklassen.

 

Libuše Jarcovjáková är en senkommen kändis i fotovärlden. Men hennes foton sträcker sig bakåt till den sovjetledda invasionen av hemstaden Prag 1968, när tonåringen som redan bestämt sig för att fotografi är hennes kall börjar dokumentera sin värld. Som Jarcovjáková skriver i sin dagbok under en av många vilda, utsvävande perioder i livet: Det var det enda sättet att överleva.

 

Jarcovjákovás karriär exploderade internationellt efter en utställning på fotofestivalen i franska Arles 2019. Då hade hennes bästa fotografier, från den så kallade T-klubben i Prag 1985, poppat upp på gallerier i Prag under ett par år.

 

”T-Club” var under 1980-talet Prags främsta gayklubb, möjligen den enda. När Jarcovjáková började hänga där i mitten på decenniet – tack vare en sambo som var ”en av dem som inte fick finnas i det kommunistiska Tjeckoslovakien” – var det en oas inte bara för stadens homosexuella. Hit gick de prostituerade efter sitt skift, blandades med allsköns typer som inte passade in i den konservativa och konforma realsocialismens paradis. Homosexualitet var för all del lagligt, men likväl skulle sådana avarter inte finnas i kommunismen. T-klubben var därför en plats där man kunde vara sig själv varje natt.

 Just det fångade Jarcovjákovás fotografier. Karnevalsyran, liksom bögar och lesbiska som var helt öppna med sin kärlek – med en, två, tre personer åt gången – förhöjdes särskilt för den som mindes bildernas typiska socialistmiljöer. De fula mattorna, de ännu fulare tapeterna och de gräsliga hockeyfrillorna. Det var således rimligt när New York Times långt senare kallade Jarcovjáková för ”Sovjet-Prags Nan Goldin”. För lika bra på att fånga stoj och gamman, var hon på att skildra skuggsidorna.

 

Det var en sådan som gjorde att Jarcovjáková till sist tog sig ut ur den ”kommunistiska buren”. 1985 mördas en gäst på T-klubben och polisen vill se bilderna. Jarcovjáková ger dem två överexponerade rullar, fixar ett skenäktenskap och tar sig till Berlin. Av respekt för privatlivet hos gästerna på klubben visar hon inte bilderna förrän 2008. (Nu visas de på Centrum för Fotografi i Stockholm till och med 12 april).

 

När jag i höstas besökte en stor retrospektiv med Libuše Jarcovjákovás bilder i Prag blev jag därför mäkta besviken. Jag gick därifrån med intrycket att T-club-serien var en unik lyckoträff. Att det var kontexten som gjorde bilderna bra, att hennes kändisskap var ännu ett utslag av jakten på historiska outsiders att upphöja.

 

Det är först framför den tjeckiska dokumentärfilmen ”I'm Not Everything I Want to Be” av Klára Tasovská – som visades på årets Tempofestival och bums bör köpas in av SVT – som jag inser hur fel den tolkningen är. Och varför.

 

Retrospektiven gjorde misstaget att utan kontext eller tråd bomba väggarna med Jarcovjákovás fotografier. Min misstanke är att man genom att utan sammanhang kasta upp selfies och gatubilder huller om buller hoppades att en yngre instagramgeneration skulle spegla sig i dem.

 

”I'm Not Everything I Want to Be” tar i stället spjärn mot de dagböcker som Jarcovjáková skrivit hela livet, och låter dem utgöra berättarröst till 90 minuter av hennes stillbilder. Resultatet är magiskt – och väldigt politiskt.

Från första stund inser man att kameran är Jarcovjákovás ankare och överlevnad. Hon känner sig inte hemma i sin konstnärsfamilj, där ett mörker antyds om pappan. Hon känner sig definitivt inte hemma i den trista gråa värld som rullas ut över staden efter att de sovjetiska pansarvagnarna rullat in. Jarcovjákovás bilder skriker ut sitt motstånd mot det fula skitiga Prag som faller ner omkring henne, där människor hukar under propaganda och i köer. Skylfönster efter skyltfönster ekar tomt och trist.

 

Bild efter bild på henne själv i olika former av nakenhet bryter mot skönhetsidealen som fanns. Hon bryter mot kvinnonormerna och kravet på att bli mamma – tar sig älskare, gifta som ogifta, arbetare som citerar Nietzsche – och skildrar i outhärdlig detalj hur det är att kliva framför en kommission och be om abort.

 

T-klubben är inte den första oasen. Hon dras till dem som är utanför. Romantiseringen av romer är legio – vid det här laget har Josef Koudelka redan publicerat sin berömda fotobok ”Zigenare”. Men det finns en ärlighet hos Jarcovjáková i hur hon dras till dem, liksom att de fotograferas som hennes grannar. Inte som väsen utanför tjeckiska mansfotografers värld.

 

Hon tar jobb som språklärare för de vietnamesiska och kubanska arbetare som lockats till det kommunistiska Tjeckoslovakien med fagra löften – för att snabbt möta rå rasism. Klick, klick, klick – hon ombeds fota dem framför bilar och motorcyklar som inte är deras för att ljuga om framgång för familjerna där hemma. Det är även för tjeckisk kontext en ovanlig inblick i de här gruppernas liv på 1980-talet.

 

Allt är svartvitt tills hon 1979, för första gången och för en stund, lyckas lämna Prag för Tokyo. En explosion i färg. Bilderna från hennes utlandsresor och livet i Berlin är i ärlighetens namn mindre intressanta än skildringarna av det tjeckiska livet. I dem finns en navelsträng, en insikt om att hon sitter ihop med de här omständigheterna hur mycket hon än försöker göra sig kvitt dem. Det hörs och syns även i bilderna av exilen. Några få – som en japansk gallerist – tror benhårt på Jarcovjáková och hjälper. Många andra vill utnyttja den dumma östeuropén, som kokainsmugglare till exempel. Vänner rinner bort och hon är alltid där med kameran, fångar ögonblicket när det sker.

 

Jarcovjákovás långa brist på framgång – avslagen motiverade med att det rör sig om ointressanta vardagsbilder och exotifiering av utanförskap – är knappast unik för öst: Samma motiv har geniförklarat drösvis av manliga fotografer även i Sverige.

 

Men få fotografer har fångat omständigheterna för kvinnor som inte passade in i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Även i dissidentkretsar stod de alltid i skuggan, medan männens målningar, sånger och foton hyllades och har stelnat till bilden av livet som det var.

 

Medan Jarcovjáková drogs till de kvinnliga dissidenterna – hon fotar de säkerhetspoliser som därpå försöker rekrytera henne som tjallare – samt till manusförfattaren, kostymören och scenografen Ester Krumbachová, en av nya vågen-filmernas viktigaste och minst kända gestalt. I hennes hem får Jarcovjáková under åren av förtyck en fristad, Krumbachová ser direkt vad hennes fotografier fångar och vad de har för betydelse.

 

Tack vare ”I'm Not Everything I Want to Be” kan många fler nu också göra det.

 

 

Fredsskadad mentalitet - eller solidaritet

Jag ogillar det svenska nyordet ”fredsskadad”. Den som har erfarenhet av länder som ockuperats, varit diktatur eller i krig - ser snarare att den långa svenska eran av fred och demokrati har varit väldigt gynnsam för samhälle, kultur och mentalitet. 

Men ibland undrar man om begreppet ändå inte är relevant att plocka fram: Om det kan hjälpa oss att förstå hur detta kan skapa skygglappar av empatilöshet och brist på solidaritet. 

Och, en ädel svensk konst, hur dessa med fina ord förkläs till sina motsatser.

 

Efter att överbefälhavaren Micael Bydén på Folk och försvar i Sälen sagt att svenska folket ”mentalt måste förbereda sig för krig” var poeten Göran Greider snabbt ute och anklagade ÖB för att längta efter krig och ”militarisera våra medvetanden” (8/1 DN).

 

Greider, och många med honom, har en besynnerlig syn på världen och Sveriges position i den. Eller, för att vara lexikalt exakt – den är mer egoistisk än besynnerlig. Svensk fred var i deras perspektiv given av alliansfriheten – och mellan raderna kan man sluta sig till att inget pris har varit för högt för att stå utanför allianser. Så kunde man, berikat, huka sig genom andra världskrigets barbari. Välja kålsupande över sida i kalla kriget. Det gäller nu även det ryska anfallskriget på Ukraina – som Gredier själv skriver är anledningen till ”militariseringen av våra medvetanden”. 

 

Greiders artikel är lika intressant för vad han inte skriver ut. Ja Göran, Jas-plan till Ukraina är för många en självklarhet. Risken för en eskalering av kriget – vilket Greider menar att vi inte diskuterar – är nämligen en bidragande orsak inte bara till militärt stöd, utan till Bydéns uttalande. 

 

För många av oss med andra erfarenheter än Greiders – eller de som envisas med att mala om ”russofobi” även efter att det fascistiska Ryssland försökt förinta Ukraina i 24 månader – har den mentala rustningen sett annorlunda ut. Tanken har helt enkelt sökt sig till andra möjligheter än att just Sverige alltid ska vara fredat. 

 

”Ser ni hur nära det är?”, sa morfar till mina föräldrar inför emigrationen till Sverige 1977. Han pekade på en karta över Östersjön och tillade: ”Och det där? Det fryser på vintern”. 

Morfar, historieprofessor specialiserad på förrevolutionens Ryssland - och i sin ungdom del i den första tjeckoslovakiska studentdelegation som reste till Sovjetunionen för att förmå Prag att skapa diplomatiska förbindelser med Moskva - var då knappast en naiv russofob. 

 

Är det möjligen så att Bydéns ord hellre ska ses som en solidaritetshandling? Med de många svenskar som redan har mental erfarenhet av krig – som minst av alla vill ha ett krig eftersom de mest av alla vet att det är en möjlighet och vad priset är – och med dem som i vår nära omvärld inte har någon annan möjlighet än att ”militarisera” medvetande och vardag?

 I Putins marionettnation Belarus sitter 152 kulturarbetare fängslade på politiska grunder och förra veckan, utan några rubriker i svenska tidningar, greps rockbandet Nizkiz medlemmar. I Ukraina dödades häromdagen poeten Maksym Kryvtsov vid fronten. 

 

Kanske är det så att vi, även svenska poeter, ställda inför detta inte bara kan gå runt på fina ord om alliansfrihet? Att vi för att sänka svenskens tankemurar mot verkligheten i dagens Europa och avlägsna skygglapparna för det reella ryska hotet behöver en annan mental beredskap än den som puttrar på ångorna efter 1900-talets kålsuperi?

 Inte för att kasta vår fredsskada överbord – utan för att visa omvärlden att vi inte är en egoistisk ö som bara bryr oss om vårt eget hus.

Pappan, pogromen och historien

”Vad är historia? Är det vad stora män bestämmer kring ett bord – eller är det vad vi gör här och nu?”.

 

Skådespelerskan Adriana Savin tittar uppgivet ut över publiken på Teater Tribunal i Stockholm. Pjäsen ”Pappan, pogromen ochparallellen”, som hon har skrivit tillsammans med Henrik Dahl, utgår ifrån Savins familjehistoria samt den rumänskjudiske författaren Mihail Sebastians ”Dagbok 1935–44”. Den skildrar hur samhällsklimatet i Rumänien förändrades före kriget, hur Förintelsen tog sig uttryck i denna region – och den långa tystnad som följde.

 

En berättelse som, i alla sina hårresande detaljer, har fått ny aktualitet.

 

Vad historia är och hur den förändras – utmanas, uttolkas, förbättras eller förvanskas – har nog aldrig varit lika väsentligt att förstå som i vår digitala era. Det är inte bara den senaste tweeten från en oansvarig folkvald som genast orsakar högljudd metadebatt. Rollsättningen av en för ljus- eller mörkhyad kvinna som Kleopatra leder till högljudda bråk på ett sätt som inte hände när Elizabeth Taylor porträtterade den egyptiska drottningen 1963.

 

Det handlar inte bara om dum digital gyttjebrottning. Förändring av historien får numera snabbare skjuts av rättviserörelser och populärkultur. Att en regissör som Martin Scorsese i nya filmen ”Killers of the flower moon” tar sig an hur Osagenationen mördades och bestals på oljerikedomar i 1920-talets Oklahoma lär få betydelse för amerikansk historieförståelse. På samma sätt som den rasmassaker som begicks i samma delstat 1921, som även den får plats i Scorseses film, har blivit allmänt känd. På en reportageresa tillTulsa mötte jag själv en levande historiestrid om sekelgamla och länge nedtystade pogromer som den vita befolkningen begick på svarta grannar.

 

Tyvärr vet vi att historieskrivningen inte automatiskt är linjär och progressiv. I den pinfärska boken ”Sparks – China's Underground Historians and Their Battle for the Future” ger journalisten Ian Johnson ett suveränt grupporträtt av de modiga dissidenter – dokumentärfilmare, arkivarier, författare, bloggare – som i Xi Jinpings brutala digitala totalitarism kämpar för att exempelvis berätta om kulturevolutionen som återigen tystas ner.

 

”Pappan, pogromen och parallellen” handlar om anpassning till fascism, då som nu. Som Centraleuropakrönikör ser jag att den även berör hur infekterar det är att ägna sig åt Förintelsen i forna öst. Platser där ingen vill kännas vid att andra än tyskar begick folkmord. Det gör att skolböcker och museer är inbegripna politisk dragkamp. Allt för att den ”egna” befolkningen ska undgå att kallas förövare.

 

Ämnen som Iași-pogromen – 13 000 judar mördade på några dygn sommaren 1941 av rumäner och tyskar ­– har tidigare behandlats av regissören Radu Jude i filmen ”The Exit of the Trains” (2022). Liksom Jude berättar Savin inte i detalj om massmorden för att vara makaber. Att skildra hur judar lemlästades och hängdes på slakterikrokar med texten ”Kosherkött” om bröstet, hur de placerades i godsvagnar med gödsel och kalk eller att man i Transnistrien tryckte in dem i svinstior där frusen avföring blev den sista måltiden – det är en påminnelse om att Förintelsen var sadism. I en obruten historia av sådan riktad mot judar.

 

Att kunskapen behövs nu kan alla med konto i sociala medier konstatera. Där förklarar bildade personer myndigt att judar överdriver detaljerna i Hamas blodbad den sjunde oktober. Avfärdar det antisemitiska i slakten. (Jag benar ut bakgrunden här). Oansvariga medier använder en terrorgrupp som källa för att skicka push-notiser om hårresande israeliska krigsbrott mot civila. För första gången under de år jag har ägnat mig åt frågor kring Förintelsen får jag känslan av att det krig som pogromerna i Israel inledde – pogromer som väckte och skapade nya trauman i den judiska nationen – med de extrema tongångar som hörs faktiskt kan komma att rubba synen på historiens värsta brott.

 

Även det vi tror är absolut kunskap kan komma att tonas ner. Som nyanslösheten i det forna öst visar blir det lätt så utan gråskalor. För att en grupp ska kunna ses som entydiga offer och en annan som enbart förövare.

 

Pjäser likt ”Pappan, pogromen och parallellen” – skräddarsydd för unga som möter judehat på TikTok – är därför inte något som hör det förflutna till. Det är en central del i den historia vi väljer här och nu. 

Nice rasism – eller finn fem fel i antirasismen

Bjuder på en opublicerad recension av Robin DiAngelos bok Nice racism. Insåg att jag hade den liggande när jag läste om Ibram X Kendis fall. Jag har tidigare recenserat och kritiserat båda dessa forskare, bland annat här. De har dessvärre haft, och har, en skadlig inverkan på förståelse av rasism och antirasism.  Rekommenderar även denna essä om vithetsstudier som jag har skrivit för Expressen.  Och denna om vithet som arvssynd i GP Kultur. 

”Nice racism”

Robin DiAngelo

201s.

Allen Lane

 

Hon har kallats för antirasismens Vanilla Ice. Det trygga vita ansiktet som vita läsare efter mordet på George Floyd valde i en ovan, skrämmande fråga. En fråga där den amerikanska vithetsforskaren Robin DiAngelo, precis som 90-talsrapparen, är en blek kopia som drar löje över svarta föregångare. Kanske är det därför kompensatoriskt att hennes teorier är samtidsdebattens mer extrema. Och då inkluderar jag även ytterhögerforskarna – sådana som likt statsvetaren Eric Kaufmann arbetar för att normalisera rasistiskt beteende.

 

Problemet med DiAngelos teser, som tack vare bästsäljaren ”Vit skörhet” från 2018 (på svenska 2021) har blivit inflytelserika, är att de framställs som antirasismens spjutspets (GP 26/1). Egentligen innebär de att gränserna för ditt kritiska tänkande sätts av din hudfärg. Vi är enligt henne inte unika individer utan tillhör först och främst grupper. Teorin om vit skörhet blir ett cirkelresonemang: Om du som vit upplever obehag när du kallas för rasist då har du utvecklats. Men vill du diskutera saken, då är du skör. Din argumentation är en känsloreaktion – som upprätthåller rasism. Detta är nedsättande även mot icke-vita eftersom DiAngelo menar att ”de” uppfattar vita personers resonemang som mobbning.

 

”Nice racism”, trevlig rasism, tar vid från ett argument i bästsäljaren – att det är progressiva vita som orsakar mest ”skada” på icke-vita genom lömskt omedveten rasism. ”Självbelåtenhet” innebär att vi inte motarbetar högerextremism (ett av många påståenden som görs utan empiri). Goda intentioner är ett sätt att upprätthålla en vit överhöghet. Och vit trevlighet är bara en tunn fernissa över en utveckling som inte kommit långt sedan rasrelationerna på plantagen (!).   

 

Det finns, särskilt i USA, en förståelig frustration över ojämlikhet utmed etniska linjer. Men det är tveksamt om detta åtgärdas genom osmakliga överdrifter. Det är därför synd att DiAngelo har blivit synonym med vithetskritik och gör skada i viktiga frågor. För att upplysa om att man som vit behöver reflektera över normer är ju inget märkligt. Heller inte att god vilja knappast räcker i samhällen där vi i allt från vård till boende behandlas olika.

 

Märklig är däremot tanken att du därför tillhör en vit kultur som du inte kan bryta dig ur – där du ”luras” att tro på ett narrativ om objektivitet och universalism – och bär på skuld som kräver ständig botgöring.

 

Det sista upprepas precis som i ”Vit skörhet” intill förbannelse: utan ständig fortbildning är man som vit utlämnad åt att vara rasist. Om det har något att göra med att DiAngelo livnär sig på sådana workshops får vara osagt. Den här gången har författaren åtminstone dragit ner på anekdotisk bevisföring med sig själv i huvudrollen. Sådant som utmynnar i att någon har sagt emot henne på en utbildning vilket innebär att hen är rasist.

Alternativet, att personen har en åsikt värd att lyssna på, existerar inte.

 

Såvida hen inte är icke-vit. Då ska du utgå ifrån att kritiken är korrekt. Det händer nämligen DiAngelo imponerande ofta att hon får en smäll på handleden för klumpiga uttalanden (hon verkar inte superbekväm kring folk som inte är vita). Så följer instruktioner om hur du söker botgöring. Något som inkluderar att inte be personen du antas ha betett dig rasistiskt mot om råd. Det vore kolonialism.

 

Men trots att DiAngelo predikar vikten av ödmjukhet inför kunskap – från icke-vita – så bemöter hon knappt dem som har sågat henne. Författaren Kenan Malik, en av samtidens vassaste i mångfaldsfrågor, avfärdas i en bisats.

 

Som bäst är ”Nice racism” en kommentar till ”Vit skörhet” med mer teoretisk underbyggnad. Även om slutsatserna är samma så innebär det att boken redovisar andras resonemang och statistik. Läsaren kan faktiskt lära sig något – och få verktyg för att bemöta DiAngelo.

 

För man kan väl säga att bevisen för att det skulle orsaka större skada att tvingas lyssna på en progressiv vit person – även om det är Robin DiAngelo – än att höra en rasistisk patient välja bort en ”arabjävel” till förmån för en vit läkare är rätt skrala. Eller för den delen att råka på Nordiska Motståndsrörelsen eller Proud Boys i en mörk gränd.

 

Sådant petitesser bekymrar inte författaren. I stället understryker hon att emotionell avtrubbning är del av kampen för att ta på sig ansvar. Smaka på det här: När vita kvinnor tröstar svarta kvinnor som gråter av oro för sina söner i polisvåldets USA känner DiAngelo fasa. Inte bara för att de vita ”inte vet hur det känns”. Utan för att det är just de här vita kvinnornas barn de svarta sönerna ska vara rädda för.

 

Skillnaden mellan DiAngelo och ytterhögerakademiker som statsvetaren Eric Kaufmann blir minimal. Kaufmanns grupptänkande må handla om vikten av ”rasmässigt självintresse” hos vita (GP 30/6/19). Men båda landar i separation utifrån hudfärg.

 

Vilket samhälle bygger vi om utgångspunkten är fundamental skillnad? Om den som inte är vit förstår något emotionellt, intuitivt genom sina känslor – medan vita bara kan nå dit rationellt, genom ständig omskolning?

 

Svaret är att det redan finns ett namn för en sådan uppdelning och människosyn. 

Milan Kundera och destruktionen av det intima

 

Följande är ett utdrag ur min bok Grönsakshandlaren, en samling sammanflätade essäer från 2021. Med anledning av Milan Kunderas bortgång bjuder jag på ett stycke som handlar om övervakning och fiktion och vad Kundera döpte till ”destruktionen av det intima”. Lite bakgrund: för ett par

 år sedan gavs en snaskig biografi om Kundera ut. Den gjorde inga avtryck i Sverige (tack och lov). Men det finns ändå lärdomar att dra av den, både när det gäller vad man anser att anti-kommunism i forna kommunistiska diktaturer samt rörelser som Metoo legitimerar. (Läs även min runa över Kundera). 

Destruktionen av det intima

 

Det amerikanska House Un-American Activities Committee var inte ensamma om att sända skvaller i etern. Kunskapen, eller vetenskapen, om hur man bäst krossar en människas liv i politiskt syfte var huvudingrediens även på den sida av järnridån som McCarthy och hans anhängare ansåg sig motarbeta.  

                      Våren 2020 fick det en absurd pendang i publiceringen av en författarbiografi som ledde till kraftigt infekterad debatt i Tjeckien, som en gång låg bakom denna järnridå. 

                      Den tjeckisk-födde författaren Milan Kundera var ingen bekväm figur varken i det Tjeckoslovakien han till sist lämnade på 1970-talet, eller som fransk författare i exil. Efter murens fall kastade han sig inte i famnen på den nya tjeckiska eliten, en som alltid haft lite svårt för att Kunderas blev landets stora namn, deras bidrag till världslitteraturens författargalleri. Delvis berodde det på att Kundera, i likhet med så många andra, i sin ungdom hade varit Stalintrogen poet. Så kom det efter 1990 luddiga anklagelser om samarbete med regimen, om att Kundera skulle ha angivit en spion.

                      Med detta som rättfärdigande argument skrev inte bara författaren Jan Novák

 900 sidor om Kundera – i biografin Kundera – Český život a doba (”Kundera: Hans tjeckiska liv och tid”) tar Novák vid där den kommunistiska säkerhetstjänsten en gång lade ner. 

År 1992 publicerades en lista över den tjeckiska polisens angivare under kommuniståren. De tiotusentals namnen cirkulerades i en form av en tidning döpt till Rudé Krávo som såldes på gatan. Det var en fyndig ordlek: kommunisternas partiorgan hette Rudé Právo, Röd rättvisa, eller Röd sanning – som nu blev Röd kossa.

                      Med murens fall uppstod frågor om säkerhetspolisens arkiv. Situationen (miss)sköttes på olika vis över östblocket. Bland annat för att det fanns starka krafter som motarbetade öppenhet. Inte bara av rädsla. I dag vet vi exempelvis att Stasi i DDR stoppade oskyldiga namn i arkiven för att dölja agenter. Sådant tar forskare decennier att avslöja. Medan många som hade levt i fängelse och exil ville ha snabba svar. 

                      Och de fanns där. Bästa vänner och släkt som hade angivit. Resultatet av en ideologi med målet att förstöra det intima för att bygga sin utopi – den nya människan. Samtidigt är det slags beskrivningar tomma. Svartvit moralism och retroaktiv antikommunism ger sällan svar på varför individer gör sådant.

 

Praktiska och moraliska aspekter – liksom skydd av integritet – gör att det är kutym i dagens diktaturforskning att vara försiktig med materialet man hittar i arkiven. Historiker vet att många namn har hamnat där av oklar anledning. Det hierarkiska karriärsklättrandet i en diktatur kunde handla om att säga rätt sak vid rätt tillfälle. Även om man inte som i dagens Kina kunde räkna med att fångas av en kamera och hamna ett pinnhål ner i kreditsystemet kunde man aldrig veta vem som lyssnade, eller hur pålitlig personen man talade med var. Eftersom samma saker som nu stod på spel då: yrket, barnens rätt till högre utbildning, hur lätt eller svår vardagen skulle bli. 

                      Myndigheterna fabricerade även brev till makar som berättade om fiktiva älskare i syfte att förstöra dissidenters äktenskap. Sådant hamnade också i arkiv. Men det gällde även polisens mer objektiva övervakning: mikrofonerna och kamerorna rullade i vissa personers fall hela tiden. 

År 2006 släpptes den säregna dokumentärfilmen Citizen Havel goes on vacation. Sommaren 1985 åkte Václav Havel på en ”planerad” semester. Han skrev nämligen till myndigheterna och meddelade att han skulle hälsa på dissidenter landet runt. Resan dokumenterades i smyg och visar på hur klumpigt, och obehagligt, säkerhetspolisen trakasserar honom. Det gäller nu inte bara Havel, utan varje snabbköpskassörska som han kommer i kontakt med får legitimera sig för dem. 

                      Havel kunde antagligen inte veta att materialet skulle överleva. Men han såg noga till att redan då locka myndigheterna att visa hur absurt deras beteende var. I dag visar filmen hur långt polisen var beredd att gripa in i människors liv. Inte bara Havels, utan alla omkring honom.

                      Därmed är det svårt att bara publicera det som återfinns i arkiv. Det skapades en gång för att förstöra människors liv. Respekt måste dessutom finnas för dem som fortfarande lever och för deras efterlevande. Ibland bara sådana som kom i kontakt med den övervakade. Adam Michnik, en av ledarna för den polska oppositionen under kommuniståren, uttryckte saken väl när han noterade hur övervakningsmaterial började användas efter murens fall: ”Våra biografier kommer att skrivas av våra dödsfiender”. 

 

Nu, 2020, kom alltså en författare som i sin biografi inte bara skulle leda i bevis att Milan Kundera hade varit en angivare. Han skulle också visa hur Kunderas manschauvinistiska kvinnoskildringar i fiktionen hade högst levande förebilder i författarens eget liv. Att Kundera, prosaiskt uttryckt, är ett svin. 

                      För att underbygga sin tes publicerar författaren säkerhetstjänstens övervakningsmaterial från samtal med terapeuter och från sexuella relationer. Den röda tråden mellan person och verk görs orubblig. Det udda var att Kundera hade förekommit sin biografiskrivare. 

 

Örat

 

Den 21 april 1970 får den tjeckiske manusförfattaren Jan Procházka sitt livs chock. Den orsakar en försämring av ett hälsotillstånd som redan har påverkats negativt av myndigheternas trakasserier sedan den sovjetledda invasionen 1968. Procházka är död mindre än ett år senare, bara 42 år gammal. 

                      Den här aprilkvällen slår Procházka på teven. Det är bästa sändningstid, och i programmet hör Procházka en bekant röst. Att säkerhetspolisen avlyssnar hemmet vet han sedan länge. Procházka har inte bara skrivit flera av de främsta filmerna i den så kallade Nya vågen. I filmen Ucho (”Örat”, 1970) hade han bara några månader tidigare skildrat en partipamp som är under bevakning av sina egna, och som tillsammans med sin hustru blir allt mer paranoid inför avlyssningen. Filmen är en blandning av Vem är rädd för Virginia Woolfoch De andras liv. Procházka visste även allt om det politiska: Han var en socialist som steg och steg i hierarkin och vars beskydd gjorde mycket av Nya vågen-filmen möjlig. Procházka var till och med omtalad som presidentkandidat. Allt förändrades med invasionen i augusti 1968.

                      Samtalet han hör i teve känns bekant. Kan det vara …? Det visar sig att polisen har klippt ihop avlyssningar från de lördagskvällar då han brukar ses med en god vän. De två männen dricker och snackar vitt och brett som man kan göra i sådana lägen. Deras samtal sänds nu rätt ut i etern. En hel nation, inklusive de flesta av hans vänner, vänder genast Procházka ryggen. Några känner sig förrådda. Alla är rädda. 

                      Med Örat hade Procházka gestaltat sina största rädslor. De fick nu verkligare form än han trodde var möjligt. När Procházkas familj efter hans död flyttar ut ur lägenheten säger de åt den nyinflyttade familjen att kolla väggarna. Resultat blir tolv dolda mikrofoner. Varken toaletten – en frizon i Örat – eller sovrummet är uteslutna.  

 

Milan Kundera arbetade under den här perioden med sin mest berömda roman, Varats olidliga lätthet. För normaliseringsårens tjecker (normaliseringen var den period som följde på 1968) utgjorde händelsen ett varnande finger. Det var också därför den sändes i etern: Såhär lätt kan vi krossa den som inte spelar med! Ställ ut skylten! Därför var den också lysande som fiktion, som metafor för livet under en förtryckande regim.

                      Kundera visste att säkerhetstjänsten hade övervakat honom på samma sätt. Han återkommer senare till detta, till Procházka och sina egna erfarenheter av att vara avlyssnad, i essän ”Ni är inte hemma nu, kära vän” (ur De svikna arven, 1993). Här skriver Kundera lika lysande om verkligheten: om hur den revolutionära utopin, såväl fascistisk som kommunistisk, strävar efter ett liv utan hemligheter för individen. Ett liv där det offentliga och det privata måste bli ett. Om glashuset utan gardiner. 

                      I ”Ni är inte hemma nu, kära vän” skriver Kundera om hur han påminns om detta ”glashus utan gardiner” kort efter sin ankomst till exilens Paris. En dag ser författaren löpsedlar med fotografier på sångaren Jacques Brel. Den kände sångaren har cancer, något han har dolt för världen. Tidningen har nosat reda på vilket sjukhus Brel behandlas på, och nu publicerar de bilderna. Den magre mannen stödjer sig på en käpp vilket gör det svårt att gömma ansiktet i händerna. Men han försöker. 

                      Kundera känner genast igen vad han ser – och döper det till destruktionen av det intima. Där ”offentliggörandet av den andres privata, så snart det blir en vana och regel, för oss in i en tid där det som gäller är individens överlevnad eller försvinnande”. (Kunderas kursivering.) 

                      Om det för tankarna till fallet med Mimi Groves i Leesburg – den 20-åriga flickan vi mötte tidigare i dessa texter som fick sona för vad hon sagt som 15-åring – så är det ingen slump. 

 

* 

   

Att just den här destruktionen våren 2020 drabbar Kundera själv utifrån föreningen av ”anti-kommunism” och Metoo – två företeelser som anses legitimera vädrandet av smutsiga bykar offentligt – kan kanske sorteras i en mörkt absurd version av Marx gamla devis: Första gången som tragedi, andra gången som fars. 

                      Det understryker dock ett par saker och viktiga skillnader: att demokrati och diktatur inte är samma sak och att gränserna där emellan inte enkelt låter sig suddas ut. För det första är institutionerna ofta redan förstörda i diktaturen. Allt som återstod efter Procházkas förnedring och död var en varning till folket om att ingen kan komma undan. Ingen medieombudsman diskuterade vad som hade sänts, det gavs inte möjlighet till juridisk uppföljning. I det Frankrike där Kundera iakttar Brels öde, liksom när The New Yorker sent omsider ger Al Franken upprättelse, finns alltid möjligheten att hålla upp en hindrande hand till risken för institutionens erodering. 

                      Den station som sände Procházkas avlyssning var redan ofri, krossad under det röda hjulet. Det var inte The New Yorker när de sparkade redaktören Ryan Lizza, och därför måste vi hålla det emot dem och diskutera mekanismerna som förklarar just deras beteende som del av den institution som medierna är i liberala demokratier.

                      Det är, vill jag förtydliga, så interventionen här ska läsas. Inte som att auktoritära despoter som stänger ner genusvetenskap är detsamma som att kräva rättigheter i ett, med Margaret Atwoods ord, system där rättssystemet är brustet. Utan detta: om man går för långt, tillåter en för stor ”elasticitet” av institutionen i de goda föresatsernas namn så risker man att skada institutionerna. Undergräva förtroendet för dem. Det är alltid en balansgång som måste diskuteras oaktat syftet. 

                      Autokratens strävan är något annat, hens ambition är att förändra institutionen. 

                      Samtidigt är den teknologiska utmaningen på 2020-talet en annan. Även för demokratins skyddsvallar. Detta visar gamla mediers reaktioner och beteende i förhållande till sociala medier. 

                      Vi diskuterar fortfarande frihet i cirkulering av tankar med bokbålet som bild – i en tid då tankar eller bilder multipliceras många gånger per nanosekund. Makten på 2020-talet ligger hos sociala medier vi själva matar. Det offentliga torget är ett annat, och vårt eget ansvar kräver ny förståelse för detta.