Pappan, pogromen och historien

”Vad är historia? Är det vad stora män bestämmer kring ett bord – eller är det vad vi gör här och nu?”.

 

Skådespelerskan Adriana Savin tittar uppgivet ut över publiken på Teater Tribunal i Stockholm. Pjäsen ”Pappan, pogromen ochparallellen”, som hon har skrivit tillsammans med Henrik Dahl, utgår ifrån Savins familjehistoria samt den rumänskjudiske författaren Mihail Sebastians ”Dagbok 1935–44”. Den skildrar hur samhällsklimatet i Rumänien förändrades före kriget, hur Förintelsen tog sig uttryck i denna region – och den långa tystnad som följde.

 

En berättelse som, i alla sina hårresande detaljer, har fått ny aktualitet.

 

Vad historia är och hur den förändras – utmanas, uttolkas, förbättras eller förvanskas – har nog aldrig varit lika väsentligt att förstå som i vår digitala era. Det är inte bara den senaste tweeten från en oansvarig folkvald som genast orsakar högljudd metadebatt. Rollsättningen av en för ljus- eller mörkhyad kvinna som Kleopatra leder till högljudda bråk på ett sätt som inte hände när Elizabeth Taylor porträtterade den egyptiska drottningen 1963.

 

Det handlar inte bara om dum digital gyttjebrottning. Förändring av historien får numera snabbare skjuts av rättviserörelser och populärkultur. Att en regissör som Martin Scorsese i nya filmen ”Killers of the flower moon” tar sig an hur Osagenationen mördades och bestals på oljerikedomar i 1920-talets Oklahoma lär få betydelse för amerikansk historieförståelse. På samma sätt som den rasmassaker som begicks i samma delstat 1921, som även den får plats i Scorseses film, har blivit allmänt känd. På en reportageresa tillTulsa mötte jag själv en levande historiestrid om sekelgamla och länge nedtystade pogromer som den vita befolkningen begick på svarta grannar.

 

Tyvärr vet vi att historieskrivningen inte automatiskt är linjär och progressiv. I den pinfärska boken ”Sparks – China's Underground Historians and Their Battle for the Future” ger journalisten Ian Johnson ett suveränt grupporträtt av de modiga dissidenter – dokumentärfilmare, arkivarier, författare, bloggare – som i Xi Jinpings brutala digitala totalitarism kämpar för att exempelvis berätta om kulturevolutionen som återigen tystas ner.

 

”Pappan, pogromen och parallellen” handlar om anpassning till fascism, då som nu. Som Centraleuropakrönikör ser jag att den även berör hur infekterar det är att ägna sig åt Förintelsen i forna öst. Platser där ingen vill kännas vid att andra än tyskar begick folkmord. Det gör att skolböcker och museer är inbegripna politisk dragkamp. Allt för att den ”egna” befolkningen ska undgå att kallas förövare.

 

Ämnen som Iași-pogromen – 13 000 judar mördade på några dygn sommaren 1941 av rumäner och tyskar ­– har tidigare behandlats av regissören Radu Jude i filmen ”The Exit of the Trains” (2022). Liksom Jude berättar Savin inte i detalj om massmorden för att vara makaber. Att skildra hur judar lemlästades och hängdes på slakterikrokar med texten ”Kosherkött” om bröstet, hur de placerades i godsvagnar med gödsel och kalk eller att man i Transnistrien tryckte in dem i svinstior där frusen avföring blev den sista måltiden – det är en påminnelse om att Förintelsen var sadism. I en obruten historia av sådan riktad mot judar.

 

Att kunskapen behövs nu kan alla med konto i sociala medier konstatera. Där förklarar bildade personer myndigt att judar överdriver detaljerna i Hamas blodbad den sjunde oktober. Avfärdar det antisemitiska i slakten. (Jag benar ut bakgrunden här). Oansvariga medier använder en terrorgrupp som källa för att skicka push-notiser om hårresande israeliska krigsbrott mot civila. För första gången under de år jag har ägnat mig åt frågor kring Förintelsen får jag känslan av att det krig som pogromerna i Israel inledde – pogromer som väckte och skapade nya trauman i den judiska nationen – med de extrema tongångar som hörs faktiskt kan komma att rubba synen på historiens värsta brott.

 

Även det vi tror är absolut kunskap kan komma att tonas ner. Som nyanslösheten i det forna öst visar blir det lätt så utan gråskalor. För att en grupp ska kunna ses som entydiga offer och en annan som enbart förövare.

 

Pjäser likt ”Pappan, pogromen och parallellen” – skräddarsydd för unga som möter judehat på TikTok – är därför inte något som hör det förflutna till. Det är en central del i den historia vi väljer här och nu.