Bjuder på en opublicerad recension av Robin DiAngelos bok Nice racism. Insåg att jag hade den liggande när jag läste om Ibram X Kendis fall. Jag har tidigare recenserat och kritiserat båda dessa forskare, bland annat här. De har dessvärre haft, och har, en skadlig inverkan på förståelse av rasism och antirasism. Rekommenderar även denna essä om vithetsstudier som jag har skrivit för Expressen. Och denna om vithet som arvssynd i GP Kultur.
”Nice racism”
Robin DiAngelo
201s.
Allen Lane
Hon har kallats för antirasismens Vanilla Ice. Det trygga vita ansiktet som vita läsare efter mordet på George Floyd valde i en ovan, skrämmande fråga. En fråga där den amerikanska vithetsforskaren Robin DiAngelo, precis som 90-talsrapparen, är en blek kopia som drar löje över svarta föregångare. Kanske är det därför kompensatoriskt att hennes teorier är samtidsdebattens mer extrema. Och då inkluderar jag även ytterhögerforskarna – sådana som likt statsvetaren Eric Kaufmann arbetar för att normalisera rasistiskt beteende.
Problemet med DiAngelos teser, som tack vare bästsäljaren ”Vit skörhet” från 2018 (på svenska 2021) har blivit inflytelserika, är att de framställs som antirasismens spjutspets (GP 26/1). Egentligen innebär de att gränserna för ditt kritiska tänkande sätts av din hudfärg. Vi är enligt henne inte unika individer utan tillhör först och främst grupper. Teorin om vit skörhet blir ett cirkelresonemang: Om du som vit upplever obehag när du kallas för rasist då har du utvecklats. Men vill du diskutera saken, då är du skör. Din argumentation är en känsloreaktion – som upprätthåller rasism. Detta är nedsättande även mot icke-vita eftersom DiAngelo menar att ”de” uppfattar vita personers resonemang som mobbning.
”Nice racism”, trevlig rasism, tar vid från ett argument i bästsäljaren – att det är progressiva vita som orsakar mest ”skada” på icke-vita genom lömskt omedveten rasism. ”Självbelåtenhet” innebär att vi inte motarbetar högerextremism (ett av många påståenden som görs utan empiri). Goda intentioner är ett sätt att upprätthålla en vit överhöghet. Och vit trevlighet är bara en tunn fernissa över en utveckling som inte kommit långt sedan rasrelationerna på plantagen (!).
Det finns, särskilt i USA, en förståelig frustration över ojämlikhet utmed etniska linjer. Men det är tveksamt om detta åtgärdas genom osmakliga överdrifter. Det är därför synd att DiAngelo har blivit synonym med vithetskritik och gör skada i viktiga frågor. För att upplysa om att man som vit behöver reflektera över normer är ju inget märkligt. Heller inte att god vilja knappast räcker i samhällen där vi i allt från vård till boende behandlas olika.
Märklig är däremot tanken att du därför tillhör en vit kultur som du inte kan bryta dig ur – där du ”luras” att tro på ett narrativ om objektivitet och universalism – och bär på skuld som kräver ständig botgöring.
Det sista upprepas precis som i ”Vit skörhet” intill förbannelse: utan ständig fortbildning är man som vit utlämnad åt att vara rasist. Om det har något att göra med att DiAngelo livnär sig på sådana workshops får vara osagt. Den här gången har författaren åtminstone dragit ner på anekdotisk bevisföring med sig själv i huvudrollen. Sådant som utmynnar i att någon har sagt emot henne på en utbildning vilket innebär att hen är rasist.
Alternativet, att personen har en åsikt värd att lyssna på, existerar inte.
Såvida hen inte är icke-vit. Då ska du utgå ifrån att kritiken är korrekt. Det händer nämligen DiAngelo imponerande ofta att hon får en smäll på handleden för klumpiga uttalanden (hon verkar inte superbekväm kring folk som inte är vita). Så följer instruktioner om hur du söker botgöring. Något som inkluderar att inte be personen du antas ha betett dig rasistiskt mot om råd. Det vore kolonialism.
Men trots att DiAngelo predikar vikten av ödmjukhet inför kunskap – från icke-vita – så bemöter hon knappt dem som har sågat henne. Författaren Kenan Malik, en av samtidens vassaste i mångfaldsfrågor, avfärdas i en bisats.
Som bäst är ”Nice racism” en kommentar till ”Vit skörhet” med mer teoretisk underbyggnad. Även om slutsatserna är samma så innebär det att boken redovisar andras resonemang och statistik. Läsaren kan faktiskt lära sig något – och få verktyg för att bemöta DiAngelo.
För man kan väl säga att bevisen för att det skulle orsaka större skada att tvingas lyssna på en progressiv vit person – även om det är Robin DiAngelo – än att höra en rasistisk patient välja bort en ”arabjävel” till förmån för en vit läkare är rätt skrala. Eller för den delen att råka på Nordiska Motståndsrörelsen eller Proud Boys i en mörk gränd.
Sådant petitesser bekymrar inte författaren. I stället understryker hon att emotionell avtrubbning är del av kampen för att ta på sig ansvar. Smaka på det här: När vita kvinnor tröstar svarta kvinnor som gråter av oro för sina söner i polisvåldets USA känner DiAngelo fasa. Inte bara för att de vita ”inte vet hur det känns”. Utan för att det är just de här vita kvinnornas barn de svarta sönerna ska vara rädda för.
Skillnaden mellan DiAngelo och ytterhögerakademiker som statsvetaren Eric Kaufmann blir minimal. Kaufmanns grupptänkande må handla om vikten av ”rasmässigt självintresse” hos vita (GP 30/6/19). Men båda landar i separation utifrån hudfärg.
Vilket samhälle bygger vi om utgångspunkten är fundamental skillnad? Om den som inte är vit förstår något emotionellt, intuitivt genom sina känslor – medan vita bara kan nå dit rationellt, genom ständig omskolning?
Svaret är att det redan finns ett namn för en sådan uppdelning och människosyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar