söndag 1 juli 2007

White is a flesh colored band-aid - vithetsstudier och vithet på film


Nya numret av den antirasisistiska tidningen Mana har vithet som tema. När jag såg tidningen i affären gladde jag mig oerhört över detta. Jag har intresserat mig för vithetsstudier i snart ett decennium och ämnet för min avhandling är den svenska vitheten som den skildras i svensk film efter 1990.

Jag blev tyvärr mindre glad när jag hade läst igenom innehållet. Här finns visserligen en utmärkt text om den vita blicken av Katarina Mattson, en av de få och främsta som sysslar med vithetsstudier i Sverige. Mattson beskriver med utgångspunkt i Frantz Fanons bok Svart hud, vita masker den normerande vitheten som styr våra blickar.

Vithetsfrågan är hopplöst eftersatt i Sverige - den borde inte bara genomsyra allt antirasisistiskt NGO-arbete, utan också oavbrutet vara ett perspektiv i samband med så kallade integrations- och mångkulturfrågor. För att citera forskaren Ruth Frankenbergs (ur hennes bok White Women, Race Matters - The Social Construction of Whiteness):

”To speak of whiteness is, I think, to assign everyone a place in the relations of racism. It is to emphasize that dealing with racism is not merely an option for white people – that, rather, racism shapes white people’s lives and identities in a way that is inseparable from other facets of daily life.”

För det är odiskutablet så att vithet automatiskt kopplas till svenskhet, att den är normerande och universell (eftersom den är "ingenting", och i egenskap av "ingenting" är kapabel att vara allting). Och att vi som besitter privilegiet att kunna leva enligt listan nedan skall vakna upp och se den här blicken och de här privilegierna, och börja ifrågasätta deras självklarhet:

”I can turn on the television or open to the front of the paper and see people of my race widely represented.”
[-----]


”I can swear or dress in second-hand clothes, or not answer letters, without having people attribute these choices to the bad morals, the poverty or the illiteracy of my race.”


”I am never asked to speak for all the people of my racial group.”


För att bara ta några av de privilegier som den feministiska teoretikern Peggy McIntosh raddat upp, de som verkar likt osynliga kompasser, verktyg, kartor, guider och pass i tillvaron.

Det som behövs är en genomgripande postkolonial politik som på allvar vågar dekonstruera svenskheten. Det är ett jättejobb som handlar om förändrade perspektiv i alla skikt av samhället; det handlar om att omformulera den europeiska historien och erkänna den rasistiska grund som de europeiska nationerna vilar på. Redan efter andra världskriget - då den koniala utrotningsprincipen gjort sin bumerangfärd tillbaka till Europa - var filosofer som Hannah Arendt och Jean-Paul Sartre inne på att - med Arendts ord - "unlock the construction of Europe as a wholly innocent and essentially self-contained entity". Det behövs därför en tydlig samlad position, där det historiska vita svenska perspektivet blir genomlyst. Ett exempel på en exemplarisk sådan historiearkeologi är Håkan Blomqvists avhandling Ras, nation och civilisation i svensk arbetsrörelse före nazismen, där författaren spårar kopplingar mellan klass, etnicitet och arbetarrörelsen - och landar i en för svenskt ändamål brukbar term som han kallar för socialistisk vithet.

Det finns flera intressanta texter i Mana, men jag saknar verkligen initiativ till att börja ge sig på svensk politik och ta spadtagen till en omformulerad och ifrågasatt svensk historia. Jag saknar diskussioner om Sveriges kritvita historia och dess kopplingar till de vitaste av vita barbarer - nazisterna - för bara sex decennier sedan. Jag saknar en diskussion om folkhemmet, svenskheten och vitheten - och varför det inte ställs fler frågor om varför den svenska solidariteten övergavs ungefär samtidigt som Sverige under 1990-talet tog emot 350 000 invandrare.

I sin ledare - där de tar upp flera av sakerna som jag skriver ovan - påpekar Manaredaktionen att vithetsämnet är relativt nytt. Det är ett vanligt mantra när det gäller vithetsstudier, men det är knappast en purung disciplin numer: böcker har skrivit inom fältet sedan första halvan av 1990-talet (en läsvärd sådan är Frankenbergs White Women från 1993, som jag citerar ovan). Och Richard Dyers banbrytande filmbok White - där Dyer dekonstruerar vitheten på filmduken, så väl tekniskt som kulturellt och gör tankevärda och viktiga kopplingar däremellen - kom 1997.

En intressant fråga för ett svenskt antirasistiskt magasin vore i mina ögon att fråga sig hur det kan vara så att vithetsstudierna inte är mer kända och använda - varför perspektivet inte, som mansstudier, har kommit att bli mer vedertaget? Är vithetsperspektiv - den vita blicken, eller the white in the head som Mattson kallar det - helt enkelt alltför starkt och alltför genomsyrande för att ta tag i?

Och filmen då? Jo, det är en text i Mana som jag - i egenskap filmvetare med vithet som fokus - vrider mig alldeles särskilt inför och det är Joacim Blomqvists artikel om Spike Lee. Under rubriken "Spike Lee - den nödvändiga motbildens filmare" påstår Blomqvist att få människor skildrat den amerikanska vitheten lika tydligt som Spike Lee och att denne i sina filmer vänder sig mot den stereotypa bilden av afroamerikaner på film.

Spike Lee är en mycket bra men ojämn regissör - på senare år är det framförallt 25th Hour och Inside Man som fallit mig i smaken. För att inte tala om den rasande skickliga och gripande fyratimmarsdokumentären When the Levees Broke om orkanen Katrina och dess konsekvenser, som har en skarp amerikansk klass och etnicitetsanalys. Och visst har han - som Bergqvist tar upp - på ett intressant och underhållande sätt skildrat ras i filmer som Do the Right Thing och Jungle Fever. (En annan film som inte nämns i artikeln är Get on the Bus). Men min favorit Spike Lee-joint är nog ändå Summer of Sam, om en seriemördare som härjar i New York 1977, med discoeran som underbar backdrop.

Fast jag har också haft det tvivelaktiga nöjet att se filmer som She Hate Me där en svart hingst lejs att impregnera arton lesbiska kvinnor (som spelas av Monica Bellucci och sjutton andra donnor av samma kaliber). Om jag på senare år sett en film som dryper av stereotyper, inte minst om svarta mäns sexualitet, så är det just She Hate Me. När jag intervjuade Lee i samband med att filmen visades på Venedigs filmfestival fnös han åt alla försök att diskutera de här stereotyperna. (Och, skall tilläggas, både bilden av stereotyper i andra filmer, liksom frågan om vithet. Men eventuell intentionalitet, viljan att prata om den i intervjuer och vad regissören faktiskt porträtterar i filmerna kan skilja sig ordentligt, så jag lämnar det därhän). Och jag tycker nog att Lee även i sina bättre filmen arbetar med ungefär samma svarta stereotypgalleri i sina filmer som en stor del av den amerikanska filmkåren, bara det att han oftast är smartare och roligare.

Men särskilt subversiv eller problematiserande anser jag alltså inte att han är, motbilder är det sista jag skulle kalla hans filmer för. Och för att knyta an till vithetsproblematiken igen så tycker jag nog inte att någon av hans filmer sätter sökljuset direkt på vithet, utan att - precis som Blomqvist artikel - gå den långa omvägen via andra stereotyper än vita. För det är ju tyvärr här nästan alla diskussoner om vithet börjar - i relation till hur de definerar Den Andre. Så länge analyserna görs med de glasögonen så existerar fortfarande inte vitheten som vithet utan enbart som en reflektion i något annat, och det är i mina ögon farligt att enbart föra diskussionerna där.

Richard Dyers redan nämnda bok White var just därför unik när den kom eftersom han försökte sig på att diskutera vitheten som vithet. Dyer analyserar till exempel hur vita kvinnor framställdes i filmer om den amerikanska södern efter inbördeskriget och varför de framställdes just så kulturellt och historiskt.
Visst kontrasterar han ibland och diskuterar vithet i relation till, men syftet är att vi skulle se vitheten. Och sanningen är väl den att man - på grund av den maskerande universaliteten - behöver ett prisma för att se och analysera vithet: det kan till exempel vara klass (hur ser vit under/överklass ut i filmen Darling?), kön (hur ser svenska kvinnor ut i såpoperor/hur ser vita medelålders män ut i Sånger från andra våningen?) eller nation (vem har alltid tolkningsföreträde som svensk i valfri film?) som ger ramen. Men i mina ögon är det alltså kontraproduktivt att hela tiden relatera till stereotyper av Den Andre.

Dyer gjorde också ett hästjobb när han visade hur de rent tekniska förutsättningarna i film och fotografi främjade vita personer, och vilka konsekvenser detta hade för vem man lade märke till i filmen och hur. Jag citerar ett paper av mig själv där jag utgått från Dyer:

"Rent tekniskt är det viktigt att skilja den ”glöd” som ser ut att emanera (ini)från kroppen mot att skina eller glänsa, som i att reflektera ljus. För som Dyer påpekar så är sken eller glans reflekterat ljus, och reflekterat ljus innebär svett på huden och köttslighet/ kroppslighet. Dyer exemplifierar den vikt som läggs vid denna konstruktion av kvinnlig hy – som inte reflekterar ljus utan absorberar och återger det – med bland annat reklam för ansiktspuder.
Idealet har inte gått förlorat på respresentationen av svarta eller andra icke-vita kvinnor. Dyer återger två reklambilder ur den svarta tidskriften Ebony från 1973 för olika hudtonskrämer. Kvinnorna utlovas – i reklamen för hudkrämen Bleach and Glow – ”[…] [a] glowing complexion…it’s your’s…closer than you ever dreamed”. Kort sagt: svarta kvinnor kan närma sig det kvinnliga idealet, vilket är vita kvinnor.

Om vi knyter detta till ljussättningsproblematiken så ställs representationsproblemet på sin spets (utifrån vad reflekterat ljus har för ideologiska implikationer). Det behövs mer ljus för att filma svarta än vita; som tidigare har nämnts så reflekterar ”kaukasiska personer” 35 % ljus och en person med mörk hy bara 16 %. Filmapparaten är framställd för att filma vita, ökar man då bara ljuset när man filmar en svart person (det vill säga en svart person eller flera, men inga vita i samma bild) så får man ett hårt reflekterat ljus och inte en mjuk och varm (”naturlig”) glöd eller ett återsken."

Vad Spike Lee - eller i alla fall hans fotograf fram till Malcolm X - skall ha cred för är att de förstod och bearbetade detta (citat fortsätter):

"Ernest R. Dickerson, Spike Lees filmfotograf, beskriver i Dyers bok vikten av att kontrollera varje steg i ljussättningen och valet av filmtyp mer noggrant (något som alltså återigen antyder ”problem”, något avvikande, med att filma icke-vita). Dickerson använder andra, varmare, ljustyper än normalt, en färgkänsligare filmtyp och guld- istället för silverreflektorer."

Intressantare att läsa i en antirasistisk svensk tidning som försöker analysera och definera vithetens mekanismer skulle vara en analys om vithet i svensk film. Visst är det intressant att se hur/om Spike Lee förhåller sig annorlunda till olika amerikanska vita i sina filmer - italienare och irländare (som ofta utgör underklassen i Lees filmer) som ju blev vita först i USA - mot så kallade WASP-typer (som i Lees filmer ofta utgör etablissemanget, dirrarna och de pengahungriga), till exempel.

Men det som verkligen skulle ge verktyg till en svensk antirasistisk kamp är att analysera svenska förhållanden och se hur vitheten ser - eller inte ser - ut i dagens Sverige och i den svenska filmens representationer av den. Vilka får vara vita? Vilka fick vara vita historiskt - hur skildrades till exempel tattare i svensk film samtidigt som folkhemmet växte fram? Vilka får vara svenskar idag och på vilka villkor? Hur skildras dessa personer?

Vilket råkar vara just den avhandling jag skriver på. Så jag får väl sägas tala i egenintresse. Men jag skulle ju inte tillbringa några år av mitt liv med att skriva en bok om jag inte tyckte att frågan var fundamental. Så - innan jag får kritik för att jag kritiserar Mana för att inte göra något de kanske inte hade intentionen att göra (vilket i och för sig vore konstigt för en antirasistisk svensk tidskrift) - jag bör väl vara kritisk när jag ser goda intentioner och intresse som kan och borde gå mycket längre?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Hynko! Bra inlägg.
Du har säkert redan läst, men måste ändå tipsa om Devrim Mavis kritik i SVD för ett tag sen om av tanken om det nya folkhemmet:
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_15774688.asp
Tidskriften SLUT kan nog kompensera en del av MANAs brister, men de behöver mer pengar och utrymme. Som all feministisk verksamhet :)

Du borde skriva en egen artikel till MANA om det här.

Hynek Pallas sa...

Tack Vronk! Jag hade helt missat den artikeln eftersom jag var på semester när den publicerades. Men under de tre rätt vattniga texterna som kördes under vinjetten gick jag och gnisslade tänder och förbannade att jag inte hade tid att skriva ungefär exakt just precis vad Mavi skriver. Det ligger väldigt nära den politiska utgångspunkten för min avhandling. En sak missar hon dock - Folkhemstanken var redan från början ett konservativt högerbegrepp som dåtidens socialdemokrater anammade.

SLUT är bra, men flera av texterna ger samma känsla som MANA - det politiska är helt enkelt lite för personligt. Jag har inga problem med det - de flesta texter i SLUT är verkligen vrålbra och intressanta - men jag saknar en udd som också går utåt, mot en rent praktiskt förändring. En sammanlänkande programförklaring kanske. Och ja, jag borde skriva mer artiklar om de här sakerna, och det kommer säkert. Nu försöker jag fokusera på ett kapitel i avhandlingen. När det är klart skall jag destillera ner det.

Anonym sa...

Hynko, förstår vad du menar med brist på udd. Jag tror att den saknas för att det än så länge är för få som sätter sig in vad dessa perspektiv betyder just konkret och istället håller sig kvar på en teoretiserande nivå. Det får konsekvenser för förutsättningarna till politisk handling och förändring.

Anonym sa...

Jag ser fram emot din avhandling. Det där har intresserat mig ända sedan Utz prackade på oss Dryers bok.

Hoppas allt är bra med dig!
/Johan T

Hynek Pallas sa...

Ha ha, vad roligt. Johan. Jo då. Själv? Det var inte igår. Ja, det var ju där någonstans allting började.
Du kan alltid maila mig på kontaktmailen jag uppger på sidan. Ha det fint.

Karin sa...

Intressant. Vitheten är en norm som det inte pratas om så mycket på något djupare plan.

En reflektion över Ruth Frankenberg citaten är att i en globaliserad värld upplever ju även vita hur det är att vara i minoritet och förväntas representera alla vita. Vilket är jävligt nyttigt eftersom det tydliggör och konkretiserar den enorma vikt som vi har lagt och fortsätter att lägga vid hudfärg. Detta absurda.

Hynek Pallas sa...

Hej Heja. Nja. Visst, i den bästa av globaliserade världar - det vill säga där den rund och välbalanserad i alla maktpoler så skulle detta naturligtvis vara en sanning. Men vithet är en norm som genomsyrar alla samhällen, svarta som vita, en helt global norm som gör att vita ytterst sällan behöver reflektera över detta faktum. (Läs t ex Oivvio Polites artikel "White Like Me" i hans nyutkomna antologi med samma namn, om produkter som förändrar människans hudfärg.) Som individer på en resa i Kina, Afrika eller Japan kan vi kanske som individer reagera. Men makten över representationerna kvarstår, och det är därför jag tycker de är så viktiga att analysera.

Karin sa...

Jag gör skillnad på maktording och norm. Men det är ju lösryckta citat, så jag reagerar bara på dem. Hur som helst är det ju angeläget att se båda delarna.

Hoppas ni får det fint på Snottys ikväll!

Hynek Pallas sa...

Hej karin
Tack, det var kul. Ungefär som vanligt du vet. Fast nej, jag håller inte med dig - en norm är ingenting objektivt som står utanför maktordningen utan återspeglar och är en del av densamma.

Karin sa...

"Vithet är en norm som genomsyrar alla samhällen, svart som vita" skriver du. Alla samhällen. Det begriper inte jag, kan du förklara hur du tänker?

Det måste vara så att orden norm betyder olika saker för oss.(jag menar inte att norm och maktordning inte kan sammanfalla eller samverka, jag menar att det inte är samma sak) För min erfarenhet är inte att vithet är norm överallt. Inte i verkligheten, bland folk, på gatorna. Jag har ju till exempel bott i Musoma i Tanzania och där innebar vithet definitivt att vara avvikande. Det var heller inte eftersträvansvärt, eller alltid ens accepterat.

I de större städerna var vithet fortfarande i allra högsta grad avvikande, men där kunde det också vara eftersträvansvärt, till exempel så försökte en del kvinnor bleka sin hud, vilket jag antar att artikeln du refererar till handlar om.

Förklara gärna hur du tänker, det är intressant. Eller så får jag väl försöka kolla upp den där artikeln.

Hynek Pallas sa...

Hej Karin.

Det är möjligt att vitheten inte är en norm i varje samhälle, överallt. Inte än i alla fall. Men det jag menade i mitt svar var att vitheten är norm i de representationer som finns i det globala samhälle som växer fram. Att en ljusare hy är eftersträvansvärd även i svarta samhällen och kulturer. Kanske inte överallt, nej. Men det dominerar (den globala) ekonomin som på grund av detta är rasistisk. Och i takt med den ökade globaliseringen tror jag tvärtom att den vita blicken och den vita normen kommer att bli än mer utbredd, snarare än tvärtom.
Jag tycker du illustrerar det rätt bra när du beskriver skillnaden mellan Musoma och de större städerna.

Där du menar att globaliseringen kunde öka så att vita skulle inse att de är i minoritet och tvingas reflektera över att vara representanter för en grupp är jag alltså mer tveksam, eftersom makten över representationen fortfarande är vit.

Att vita skulle vara numerärt färre är ointressant så länge det vita perspektivet (det Mattson kallar för white in the head) styr. Det syns ju då bland annat i postkoloniala samhälle där vita de facto är färre men där vitheten ändå har kunnat etablerats som t ex en skönhetsnorm.

Men jag hoppas ju att du har rätt.

Anonym sa...

Hej, du har en hel massa poänger å det vore roligt ifall du någon gång hade lust att skriva i Mana.
Det jag känner mig lite undrande över är att du föreslår en analys av vithet i svensk film, istället för min analys av Spike Lee ifall jag förstår dig rätt.
Vän av ordning frågar sig vilken film du tänker på förutom Roys Sånger...som är självskriven å mera tveksamma Darling? De flesta andra är väl så proppade med pappdockor å bigotteri att de drunknar i dem? Skriv gärna till mig å förklara. Det vore jättekul

Hynek Pallas sa...

Hej Joacim
Förlåt det sena svaret, jag har varit på resande fot.

"Det jag känner mig lite undrande över är att du föreslår en analys av vithet i svensk film, istället för min analys av Spike Lee ifall jag förstår dig rätt."

Ja, enkelt uttryckt så menar jag just detta - jag tror att det resultat analysen av vithet i svensk film ger är mer värdefullt för svenskt antirasistiskt arbete än en analys av Spike Lees filmer.
(Med detta inte sagt att en analys av Spike Lees filmer inte kan vara intressant i andra sammanhang, även om jag inte håller med om den analys du gjort i Mana).

"Vän av ordning frågar sig vilken film du tänker på förutom Roys Sånger...som är självskriven å mera tveksamma Darling? De flesta andra är väl så proppade med pappdockor å bigotteri att de drunknar i dem?"

Min personliga uppfattning om filmernas kvalitet är inte särskilt intressant, tycker jag. Nu råkar jag gilla både Sånger och Darling, men i min avhandling analyserar jag t ex Mun mot mun och Om jag vänder mig om, filmer som inte hamnar på min svenska tio-i-topp. Jag letar istället efter filmer där man exempelvis skildrar klassamhället, eller kärnfamiljen och frågar mig hur man representerar dem

Ett annat exempel är Storm (en film jag iofs gillar) som är intressant att analysera för att det är en genrefilm och då kan man fråga sig vad vitheten har för betydelse i fantasy/sci-fi, t ex.

"Pappdockor" kan tvärtom vara intressanta att titta på då sådana karaktärer har en tendens att lyfta fram ett knippe värderingar som är oerhört tydliga och enkla att läsa, och som därför säger något värdefullt om skildringen av samhället här och nu.

(Det bästa kriteriet för filmer att analyser är väl egentligen de filmer som ses av väldigt många personer och därför har en starkt medial påverkan. Vilket i mpnga fall lustigt nog råkar vara filmer som jag avskyr - som Kaj Pollacks Så som i himmelen eller Göta Kanal 2).

Hoppas att det gav några svar.