Det är nu ungefär ett år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen. (Syttende majvar det faktiskt, men då är jag i Prag och tänker vara nedkopplad).
Den vanligaste frågan jag har fått sedan dess är - "Hur har du tid att blogga?". Mitt svar är sedan länge - "Hur har jag inte tid att blogga?". För varje artikel jag skriver faller det alltid bort perspektiv som jag kan utveckla på bloggen, det gör det faktiskt också lättare att skära och välja perspektiv när jag skriver. Vilket snarare motverkar stress. (Okej, just nu är det lite stiltje, men då skriver jag - som mest föräldraledig - inte så mycket alls.) Och en hel del idéer föds först som blogginlägg. Inte minst som filmskriverier i Sverige tenderar att vara rätt trista och inriktade på hmm...nöjessegmentet. Det gör att man också lätt faller i fällan att tänka på samma vis - "Vad kan redaktionen vilja ha för filmjobb den här veckan?". Nu tänker jag friare om filmen och dess koppling till andra fält, vare sig ekonomiska, geografiska eller kulturella - vilket har förr blogginlägg, men när jag väl har skrivit har jag också sett möjligheten att sälja det som en artikel.
Dessutom tillåter bloggen att jag knyter ihop mina olika roller - akademiker, journalist, kritiker- på ett sätt som inte är möjligt i andra sammanhang. Särskilt inte med de rigida vattentäta skott som finns mellan olika filmsammanhang i det här landet. Jag tror att bloggen - i kombination med mitt frilansande för SvD - i högre utsträckning gett mig andra uppdrag än min akademikerroll har.
Skål och med förhoppning om ännu ett år.
- - - -
Apropå akademiker och bloggande: Min flickvän kom hem från en konferens i USA nyligen. Där talades det bland annat om bloggandet i den akademiska sfären, något som växer lavinartat i staterna. Dessvärre fanns det orosmoln och trista traditionella mönster som tycks svåra att bryta: de som bloggade mest, och under eget namn, var manliga etablerade akademiker. Ofta utan familj och barn eller utan huvudansvar för barnen. Kvinnorna var i mycket högre utsträckning anonyma, eller var från början inställda på trakasserier (vilket också var mycket vanligare på kvinnors än på mäns bloggar).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Grattis på (nästan) ettårsdagen då! Det har varit ett sant nöje att följa bloggen, ser fram emot att läsa mer framöver.
Haha, jag har undrat precis samma sak - "Hmm, han måste vara en sån där obotlig deadlineromantiker som sitter uppe halva nätterna med konferensbidrag och artiklar och bloggar från matbordet."
Men det är kul att höra att det faktiskt fyller en funktion mellan det akademiska och det journalistiska. Det är onekligen mycket upptrampade spår inom kulturjournalistik och -teori och allt som kan luckra upp de strukturerna är mer än välkommet. Bara det där att ha en identitet utanför en given hierarki kan betyda mycket.
Så skål tillbaks och med förhoppning om ännu många år (och paradigmskiften).
Tack tack båda.
Ja grattis. Vad är du nöjdast med? När en filmannons hade med din blogg-url? =)
Det är väl nästan bara kvinnliga akademiker som fått sparken pga bloggande också... (Jag försöker övertala mamma professor att blogga.)
Julia: tveklöst.
Skicka en kommentar