Freud flyttar hemifrån

Jag såg om Susanne Biers gamla familjekomedi (eller drama) Freud flyttar hemifrån igår med anledning av att den släpps på dvd om en vecka. För det första får man väl konstatera att tiden kanske inte har varit helt snäll mot detta försök att blanda svenskt familjedrama med Woody Allenska judeskämt.

Och det märks verkligen att det här var Biers debutfilm: i vissa scener ser man på skolfotouppställningen hur personregin gått ut på att säga »eeh, kan ni tränga ihop er lite där borta så ni får plats i bild«. Och så pratas det något hel förjävligt mycket. Det skall vara en judisk grej - att alla är pratiga och neurotiska, men någon kunde förstås ha upplyst Bier att det på film går att lösa den saken på ett annat sätt än i verkligheten.

Men det finns ju en hel del där-och-då-humor i all pladdrighet: Stockholm 1990, rockklubben Delta i neonblått. Gunilla Röörs Angelique »Freud« Cohen ser ut som en seriefigur när hon kliver in med sin överrock och försöker bana sin väg till baren; det måste vara minst dubbla axelvaddar under trenchcoaten. Och så Peter Anderssons oslagbara raggningsreplik till Freud efter att han har fått syn på hennes tandställning »mmm, postmodernt«.

För att inte tala om Philip Zandéns David - han ser i sin Musse pigg-tröja och löjliga lilla mustasch ut som om han skulle....ja, det här är väl dystrast i det hela: Zandén ser ut som om han skulle kunna hänga på Riche idag och utses till orakel på Rodeos modeblogg.

Men det jag framförallt tänkte på när jag såg Freud flyttar hemifrån, och som är mycket dystert, är att jag omöjligt kan föreställa mig att ett projekt av det här slaget skulle kunna passera alla instanser och bli långfilm idag. Om SvT stoppar Kobra för att de gör ett program om Israelisk kultur »utan att skildra andra sidan« så skulle nog en och annan finansiär och konsulent sätta mackan i halsen över det här upplägget:

Svensk familj med stark judisk identitet. En av döttrarna bor i Israel och är tungt religiös. (Det spelar mindre roll att hon senare i filmen kastar av sig peruken, röker braj och knullar med Peter Stormare). Den judiska identiteten och historien diskuteras hela tiden i relation till lägren, till mammans (Ghita Norby) rädsla att det skall hända igen och till ungarnas oförståelse inför denna rädsla. Och anar man inte att antikhandlaren Max (Pierre Fränckel) är lite, lite för girig för att det skall kännas bekvämt?

I skenet av den pågående debatten om tennismatcher och om eventuella debattörers grad av antisemitism (där vid det här laget samtliga debattörer på alla sidor tycks ha glömt det grundläggande tragiska att några hundra barn dog i Gaza för två månader sedan) blir varje försök att skildra något judiskt på svensk film eller i svensk TV som att gå på krossat glas utan att skära upp fötterna.

Jag har helt enkelt svårt att se att någon skulle låta det här manuset passera idag utan att mängden av »det judiska« skulle ha ifrågasatts, eller att någon hade tyckt att det skulle »sättas i ett sammanhang«.

Det finns inget värre än självcensur och det bådar inte gott för framtiden.