VISA+HETS

I lördags gick enkvällsfestivalen VISA av stapeln på Dramalabbet i Stockholm. En möjlighet för Stockholmspubliken att möta nya svenska dokumentärfilmer som inte visades på Tempo.

Filmer som till både teman och metod är tydligt politiska, problematiska och diskuterande:

Marius Dybwad Brandruds Efter dig - en dokumentärfilms-Amour om hur regissörens mamma vårdar sin pappa under hans sista tid. Filmen består av av extremt snygga tablåutsnitt som tvingar (även om det är ett konstigt ord i sammanhanget) oss att inta vissa åskådarpositioner på skeendet. Valet är knappast mindre eller större än i en film med foto som rör sig, en kamera som söker - men det statiska påminner en om att det egentligen aldrig finns ett val i åskådarpositionen.
Trailer

Kortfilmen L ' Europe Moderne av Maja Kekonius är ett fiktionaliserat ögonblick av en vit tjejs nedslag i Marseille. Det är oklart vad hon, alter ego-Maja, egentligen gör där; landar på flygplatsen, hamnar i en bar med arabiska män och står vid en tom hamn. Men bilderna och samtalen åkallar - i alla fall för den som frekventerat medelhavsländerna och deras allt ökande känsla av gränstrakt - ojämlikheten mellan vit och den som inte passar in i det vita; den oförståelse vi har i norr om att det bara är ett par mil över Medelhavet, till Nordafrika och båtflyktingarna. Något som är så mycket mer påtagligt om man rör sig i apelsinplockarbyarna i Spanien, den franska kusten, på italienska öar - eller för den delen på Malta - eller i Grekland.

Sharaf är tolv minuters tvång för alla som är involverade i skamliga politiska beslut som REVA (en direkt konsekvens av Schengen och Dublin 3 och allt annat det svenska folket nickat sitt bifall till). David Aronowitsch och Hanna Heilborns animerade dokumentär om en tonårspojkes dramatiska flykt från Marocko till Kanarieöarna över ett hav där EUs murar växer och dödssiffrorna i takt med dem, är stark, vidrig och viktig.

Det är intressant med den animerade dokumentären som form - man tycker att den borde anonymisera, istället fungerar den tudelat: när vi inte har det "autentiska" fokus bilder ger avindividualiseras personer som Sharaf något. Men inte på ett negativt vis: berättelsen är fortfarande stark; rösten och dess nyanser kommer närmare på grund av inspelningen (och metaljuden som gör att vi förstår att inspelningen är autentisk). Samtidigt lyfts orden och ödet upp på en mer allmän nivå: Sharaf och hans lillebror är inte ensamma.
Deras öde är unikt i sina detaljer samtidigt som de delar färden med så många.
Och de hade tur - de överlevde och kan berätta.

Årets HETS-pristagare - som mottot priset under kvällen - Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall visade filmen Second Class.

Såhär skriver jag om den i en kommande essä:

»I Göteborg 2013 visades ett exempel på film som går flera steg vidare i hur den undersöker maktspel mellan filmande subjekt och filmat objekt. I ”Second Class” följer Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall en grupp litauiska gästarbetare från båten över Östersjön till den svenska landsbygden. ”Second Class” inleds med att filmarna försöker vinna de motvilliga männens förtroende, och under resans gång ifrågasätter männen kvinnornas intentioner, försöker förföra dem. Filmen landar i en tydlig markering av vilken makt kameran har över kroppen – i synnerhet en kropp från ett ”andra klassens” europeiskt grannland.

”Second Class” var, utan tvekan, den film jag talade mest om under festivalen 2013 och den film som flest människor hade skilda, mycket starka, åsikter om. Här hörde jag plötsligt filmintresserade prata om etik över drinkarna på Pustervik: vem får man lämna ut, hur och varför – och är det okej att lämna ut någon man har makt över med hjälp av kameran, bara för att man också lämnar ut sig själv?

Festivalen skapar det viktiga samtal som idag saknas på svenska kultursidor, men som allt fler dokumentärfilmer (och verklighetsinfluerad fiktion) pockar på.«

Det sista kan också sammanfatta mycket av orsaken till att VISA kom till under en frustrerad blöt kväll i Göteborg.

Att intresset för film - och dokumentärfilm - tycks omättligt var för övrigt tydligt denna helg:
en influgen västkustbo med festivaler som yrke imponerades av publikunderlaget i Stockholm för det här sortens film - både Tempo och VISA var knökfulla tillställningar.