Kniven i hjärtat

Den polska hamnstaden Gdańsk ligger 556 kilometer söder om Stockholm och 554 kilometer norr om Prag. Men det är mer än de två kilometernas skillnad som gör att det fruktansvärda mordet på Gdańsks liberale borgmästare Pawel Adamowicz känns närmare i Centraleuropa.

Jag föreläste i Gdańsk för ett år sedan. Det var en stad som slets mellan mycket av det som sker i dagens Centraleuropa, i synnerhet i Polen. Gdańsks imponerande andra världskrigs-museum hade knappt hunnit öppna innan regeringspartiet tog över kontrollen. Det nationalkonservativa Lag och rättvisa-partiet (PiS), som med Financial Times ord ”inte är mindre besatta av att kontrollera historien för dubiösa syften än sina kommunistiska föregångare” tyckte museet var ”för utlänningar” och istället borde ha ett ”polskt perspektiv”. Direktören byttes ut och de nyanserade utställningarna kompletterades med animerad propagandafilm där polackers roll i historien skönmålas. (Läs mer i denna essä). 

Fem minuter därifrån ligger det Europeiska Solidaritetscentrumet. Utanför tornar det gamla Lenin-varvet upp sig; en gång scen för den proteströrelse som hyllas inne på centrumet. Polska Solidaritet samarbetade med tjeckiska Charta 77 i kampen för mänskliga rättigheter. Fotografier på dissidenter som Tjeckiens nuvarande diskrimineringsombudsman Anna Šabatová hänger på Solidaritetscentrumets väggar. En ung Pawel Adamowicz hjälpte till att ge ut dissidenternas skrifter och organisera Gdańsks studenter.

Idag har många av 1989 års hjältar – de som fortsätter att kämpa för alla människors rättigheter – istället det gemensamt att de hatas av sina länders regeringar och medier. I november 2017 förklarade Pawel Adamowicz att det inte var en fråga om, utan när det skulle leda till mord. Liksom i fallet med Labourpolitikern Jo Cox under Brexit-kampanjen var dådet i Gdańsk ett politiskt mord utfört av en galning. Men till skillnad från i England började den regeringskontrollerade polska statstelevisionen snabbt att sudda ut allt politiskt ur knivattacken.

Centraleuropas samhällen har väldigt olika historier. Men den tjeckiske diplomaten och forne dissidenten Petr Pospíchal påpekar i en känslig tidningskommentar (Deník Referendum15/1) något som är mer påtagligt i Tjeckien än i Sverige: Lögnerna och korruptionen i regionens politik har bäddat för nationalistisk populism där inte bara utlänningar får smaka på hatkampanjer. Meningsmotståndare kletas ner, varken politiker eller ombudsmän kommer undan ett vulgariserat språk som får svenska Twitter att verka mysigt. Den tjeckiska presidenten ”skojar” om att skjuta journalister. I grannlandet Slovakien skjuts de.
Och nu mördas liberala politiker i Polen.

Det må vara närmare från Gdańsk till Prag. Men när jag föreläste där, liksom när jag möter engagerade Centraleuropéer överallt, är det uppenbart att Sverige för många är ett demokratiskt föredöme i jämförelse med grannländerna.

Det är något som borde märkas även 556 kilometer norrut, särskilt denna vår. För den 23 maj är det val till EU-parlamentet. Bara dagar före mordet i Gdańsk besökte Italiens inrikesminister Matteo Salvini Warszawa för ett möte med regeringspartiet PiS. De vill inför valet ena populistpartier för en ”ny europeisk vår” baserad på ”genuina kristna värderingar”.

Slitningarna i dagens EU, där ordförandeklubban innehas av det korrupta Rumänien, varken börjar eller slutar där. Men med en svensk regering på plats bör ett politiskt engagemang mot det som har skett i Gdańsk, och mot utvecklingen i hela Centraleuropa, vara en prioritet.

Innan staden som var fäste i den folkliga kampen för Europas frihet blir ihågkommen som startpunkten för något helt annat.