(Konspirations)-tesen är alltså att USA under efterkrigstiden finansierade sönder den europeiska vänstern. Akademiker, författare, intellektuella och konstnärer. Detta leds i bevis genom att CIA:s Congress for Cultural Freedom som grundades 1950 hade ”syftet att få Europas intellektuella att ta avstånd från realsocialism, och slå in en kil mellan väst och öst”.
Vilket varken är okänt eller osant. (För några exempel på böcker de senaste åren som går på djupet, läs Louis Menands ”The Free world” och Charlie English ”The CIA Book Club”, den senare finns min essärecension av här).
Nyckelordet är dock ”realsocialism”. Idag, och tveklöst i denna kontext, är det ett begrepp som används om Sovjetunionen och diktaturerna i Sovjetsfären.
Hellre än att använda resonemang som gör de regimerna till marxistiska brukar de flesta vänsterintellektuella påpeka att det ”inte var riktigt kommunism/ socialism” (det förra av radikalchica, det senare av sossar och vänsterpartister).
Men inte Ekman eller Rockhill. Vänsterröster (ej i Sverige) har också påpekat att Rockhills bok reducerar vänsterkritik av realsocialismens regimer till amerikanskt medlöperi och att gå i CIA:s sold. Att den i praktiken pläderar för ett återvändande till en polariserad värld av kapitalism/ kommunism. (Ett exempel på svidande kritik finns i Jacobin).
Det här är naturligtvis särskilt smaklöst som mycket av perioden detta rör är stalinistisk. Där kalla kriget är något högst verkligt, och det inte är ett hjärnspöke att det finns stora krafter inom kommunismen som inte är demokratiska. Där CIA därför sponsrade dissidenttidskrifter, konst och kultur, som böckerna jag skriver om i essän nedan. (Inte ens all dissidentkultur fick för övrigt stöd av CIA, när detta framkom efter 1990 var det tydligt att rätt lite tjeckoslovakisk exilkultur fått pengar).
Och där man nog får ha lite större förståelse för att man med finansiella bidrag försökte dirigera europeiska kommunistkretsar i demokratisk riktning.
Att som Ekman se nedanstående som ett problem, särskilt från sin kammare i Stockholm 2026, är ändå rätt speciellt:
”De fick kritisera kapitalismen hur mycket de ville, utropa familjens död och samhällets totala kollaps och till och med kalla sig kommunister, bara de var överens om att de inte ville ha det som i Sovjet. Det vill säga: i valet mellan kapitalism och realsocialism, skulle de alltid välja kapitalism.”
Många år sedan ”vill du ha det som i Sovjet, eller” var något annat än skoj retorik. Men man får ge Ekman och Rockhill att de jobbar hårt på att sudda ut och relativisera den europeiska efterkrigshistorien – och halva kontinentens diktaturerfarenhet – tills frågan ändå måste besvaras.
Ett tillägg i det svaret är att många av de främsta och fränaste dissidenterna i "realsocialismen" var socialister. De pliktade med många år i fängelse, genom att drivas i exil eller värre.
*
Bonushumor är att hela bokens och Ekmans grundpoäng är så bekant: Misslyckas vänstern är den så usel på att lära sig av misstagen, att den behöver hitta en syndabock.
Nej, vill man lära av vad CIA åstadkom, och paradoxen i det, finns annat. Menand belyser till exempel den djupgående paradoxen i det hela. Poängen med CCF var att visa på överlägsenheten hos västvärldens ”fria institutioner” jämfört med den sovjetiska totalitarismen. Liksom europeiska vänsterintellektuella användes amerikanska konstnärer och intellektuella – och fick omfattande statligt stöd – av regeringen för att främja liberala demokratiska värderingar och intellektuell frihet utomlands.
Men inom USA utsattes samma kreatörer ofta för kreativt och politiskt förtryck, McCarthy-paranoia och censur. Dock: de författare, målare och filosofer som var involverade – även den Frankfurtskola som Ekman menar var ”fullständigt infiltrerad och sponsrad av den amerikanska staten” – lyckades skapa utrymmen för äkta, fritt flödande experimenterande. Trots att de befann sig i skottlinjen för supermakternas ideologiska krigföring. (Åh, detta så bekanta skuldbeläggande av Frankfurtskolan och postmodernismen – häromåret var det wokehatarhögern som skulle leda i bevis att allt är deras fel. Extremerna möts vid rumpan).
Nu kan Ekman ändå andas ut. Sådant här hemskt amerikanskt stöd till intellektuella och journalister världen över och särskilt i diktaturer – som säg Radio Free Europe – har ju strypts under Donald Trump. Ni är fria att kämpa för realsocialismen igen!
Jag hoppas innerligt att kritik av denna dynga snartast kommer inifrån den svenska vänstern själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar