Ekis Ekman och Sovjetapologetismen

Kajsa Ekis Ekmans jublande recension av Gabriel Rockhills "Who paid the pipers of western marxism" kan vara den värsta konspiratoriska smörja som har publicerats på en svensk kultursida den här sidan Covid. Skribenten väntar man sig ju knappt annat av, men även Aftonbladet Kultur har en ribba. Tänker man.

(Konspirations)-tesen är alltså att USA under efterkrigstiden finansierade sönder den europeiska vänstern. Akademiker, författare, intellektuella och konstnärer. Detta leds i bevis genom att CIA:s Congress for Cultural Freedom som grundades 1950 hade ”syftet att få Europas intellektuella att ta avstånd från realsocialism, och slå in en kil mellan väst och öst”.

Vilket varken är okänt eller osant. (För några exempel på böcker de senaste åren som går på djupet, läs Louis Menands ”The Free world” och Charlie English ”The CIA Book Club”, den senare finns min essärecension av här).

Nyckelordet är dock ”realsocialism”. Idag, och tveklöst i denna kontext, är det ett begrepp som används om Sovjetunionen och diktaturerna i Sovjetsfären.

Hellre än att använda resonemang som gör de regimerna till marxistiska brukar de flesta vänsterintellektuella påpeka att det ”inte var riktigt kommunism/ socialism” (det förra av radikalchica, det senare av sossar och vänsterpartister).

Men inte Ekman eller Rockhill. Vänsterröster (ej i Sverige) har också påpekat att Rockhills bok reducerar vänsterkritik av realsocialismens regimer till amerikanskt medlöperi och att gå i CIA:s sold. Att den i praktiken pläderar för ett återvändande till en polariserad värld av kapitalism/ kommunism. (Ett exempel på svidande kritik finns i Jacobin).

Det här är naturligtvis särskilt smaklöst som mycket av perioden detta rör är stalinistisk. Där kalla kriget är något högst verkligt, och det inte är ett hjärnspöke att det finns stora krafter inom kommunismen som inte är demokratiska. Där CIA därför sponsrade dissidenttidskrifter, konst och kultur, som böckerna jag skriver om i essän nedan. (Inte ens all dissidentkultur fick för övrigt stöd av CIA, när detta framkom efter 1990 var det tydligt att rätt lite tjeckoslovakisk exilkultur fått pengar).

Och där man nog får ha lite större förståelse för att man med finansiella bidrag försökte dirigera europeiska kommunistkretsar i demokratisk riktning.

Att som Ekman se nedanstående som ett problem, särskilt från sin kammare i Stockholm 2026, är ändå rätt speciellt:

”De fick kritisera kapitalismen hur mycket de ville, utropa familjens död och samhällets totala kollaps och till och med kalla sig kommunister, bara de var överens om att de inte ville ha det som i Sovjet. Det vill säga: i valet mellan kapitalism och realsocialism, skulle de alltid välja kapitalism.”

Många år sedan ”vill du ha det som i Sovjet, eller” var något annat än skoj retorik. Men man får ge Ekman och Rockhill att de jobbar hårt på att sudda ut och relativisera den europeiska efterkrigshistorien – och halva kontinentens diktaturerfarenhet – tills frågan ändå måste besvaras. 

Ett tillägg i det svaret är att många av de främsta och fränaste dissidenterna i "realsocialismen" var socialister. De pliktade med många år i fängelse, genom att drivas i exil eller värre.

*

Bonushumor är att hela bokens och Ekmans grundpoäng är så bekant: Misslyckas vänstern är den så usel på att lära sig av misstagen, att den behöver hitta en syndabock. 

Nej, vill man lära av vad CIA åstadkom, och paradoxen i det, finns annat. Menand belyser till exempel den djupgående paradoxen i det hela. Poängen med CCF var att visa på överlägsenheten hos västvärldens ”fria institutioner” jämfört med den sovjetiska totalitarismen. Liksom europeiska vänsterintellektuella användes amerikanska konstnärer och intellektuella – och fick omfattande statligt stöd – av regeringen för att främja liberala demokratiska värderingar och intellektuell frihet utomlands. 

Men inom USA utsattes samma kreatörer ofta för kreativt och politiskt förtryck, McCarthy-paranoia och censur. Dock: de författare, målare och filosofer som var involverade – även den Frankfurtskola som Ekman menar var ”fullständigt infiltrerad och sponsrad av den amerikanska staten” – lyckades skapa utrymmen för äkta, fritt flödande experimenterande. Trots att de befann sig i skottlinjen för supermakternas ideologiska krigföring. (Åh, detta så bekanta skuldbeläggande av Frankfurtskolan och postmodernismen – häromåret var det wokehatarhögern som skulle leda i bevis att allt är deras fel. Extremerna möts vid rumpan).

Nu kan Ekman ändå andas ut. Sådant här hemskt amerikanskt stöd till intellektuella och journalister världen över och särskilt i diktaturer – som säg Radio Free Europe – har ju strypts under Donald Trump. Ni är fria att kämpa för realsocialismen igen!

Jag hoppas innerligt att kritik av denna dynga snartast kommer inifrån den svenska vänstern själv. 

Den tondöva bojkotten av Nadav Lapids "Ja!"

Det gick som väntat. På fjolårets årsdag av Hamas terrorattacker i Israel påpekade jag vikten av kritisk israelisk kultur – och riskerna med tondöv bojkott av den. Mitt huvudexempel var regissören Nadav Lapids skoningslösa film ”Ja!”. En film vars kritik av den extrema israeliska regeringen, dess krigshets och dess farliga nationalism, är så svidande att den känns i skelettet. 

Dessutom: En film som skildrar de faustiska riskerna med att vara kulturskapare i en sådan nation.

Men Lapid, som är israel och sedan flera år lever i Frankrike, tar också emot pengar från israeliska filmfonder. Vilket automatiskt gör honom till måltavla för bojkottrörelser som BDS.

Det dröjde ett halvår. Häromdagen drevades Lapid bort från sitt juryuppdrag på filmfestivalen FID Marseille. Regissörer började dra tillbaka sina filmer på grund av att en ”israel” skulle medverka. Inte ens när Lapids roll minskade, och ”Ja!” inte skulle visas, ändrade bojkottförespråkarna sin inställning. Lapid klev därför själv av. 

Le Monde har publicerat hela två öppna brev till Lapids försvar – som korrekt undrar var gränsen går om en av planetens fränaste kritiker av dagens Israel ska bojkottas (8/6, 9/6). Variety påpekar hur uselt kritikerna förstår den israeliska demokratins kulturfinansiering: Filmfonden är oberoende, den finansierar även palestinsk film, och särskilt kritisk israelisk sådan (”Waltz with Bashir”, ”Lebanon”). Liksom den israeliska filmakademin befinner sig fonden i öppen konflikt med dagens regering.  

Bäst kommenterar Lapid själv, som länge förespråkat politiska sanktioner av Israel, ett intellektuellt haveri som inte längre tycks handla om vad man gör, utan vem man är:

”Plötsligt blir min blotta närvaro oacceptabel. Och då får jag fråga mig själv: Vad är det egentligen de vill? Att jag slutar göra filmer? Att jag lämnar Frankrike? Hur långt kommer det här att gå?” (6/6 Le Monde).

Europeiska kulturinstitutioner, redan livrädda för kulturhatande högerpopulistregeringar som kapar budget efter budget, tycks ha allt svårare att stå stadigt när det blåser i dreven. FID Marseille är en tung institution, men fick trots det massiva stöd Lapid får av den franska filmindustrins personligheter (och Hollywoodnamn som Natalie Portman) svårt att hålla emot kring avhoppen, och "räddades" av Lapid. 

Den ultrakritiska ”Ja!” fick förvisso svensk premiär i våras. Men trots att filmen har fått stor internationell uppmärksamhet, och Lapid är belönad med Guldbjörnen i Berlin, bokades den av mycket få biografer och inte alls i städer som Malmö.

Lapid är klarsynt över konsekvenserna: ”Paradoxalt nog får de som påstår sig vilja uppmärksamma Palestina motsatt effekt – filmer försvinner och debatterna med dem”.

Kvar blir platt plakatkultur – och en nojig tystnad där ingen vågar dryfta egna tankar av rädsla för att ”välja sida”.

Zita, BDS och Shoah – Om kulturell bojkott med bedrövliga konsekvenser

Debatten efter det att Folkets Bios Stockholmsbiograf Zita utropade sig till en “apartheidfri zon" i samarbete med BDS-rörelsen har, som de flesta samtal i kölvattnet av kriget mellan Israel och Hamas, kantrat och tagit blicken från vad frågan gäller.

Det är en fråga som går bortom det lokala, eftersom den berör problemet med den form av bojkott som BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) driver.

I Svenska Dagbladet kopplar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl bojkotten till begreppet Judenfrei. I Dagens ETC replikerar Andreas Gustavsson, ”för judars skull” och till försvarav Zita, att detta är en upplösning av begreppet antisemitism.

Båda missar det centrala: Varför många reagerade på att Zita skrev under på BDS-rörelsens variant av bojkott – bara veckan innan de skulle visa Claude Lanzmanns banbrytande dokumentärfilm ”Shoah” (1985) på Förintelsens minnesdag.

Efter förkastliga hot avslutade Zita samarbetet med BDS, men poängterade att biografens ställningstaganden kvarstår. Det gör det fortsatt nödvändigt att reda ut reaktionerna, bortom antisemitism som slagträ. Något Johannes Klenell ger sig på i Arbetet, men trots rubriken ”Vad var det egentligen Zita bojkottade?” ges inte svaret.

BDS är en rörelse för bojkott och kulturell isolering av Israel som helhet. De avfärdar grundvalen för Israels existens, sionismen. Israeliska fredsrörelser och grupper som Standing Together, där judiska och palestinska medlemmar samarbetar exempelvis i solidaritet med palestinier på Västbanken, ska enligt BDS bojkottas eftersom de innebär en ”normalisering” av Israel.

Filmer som har fått stöd av israeliska institutioner, eller på något vis involverar israeliska produktionsbolag och filmarbetare som inte tar avstånd från Israel i enlighet med BDS riktlinjer, ska bojkottas. Det innebär filmer som dokumentären ”No other land”, som skildrar situationen på Västbanken i all dess råhet. Eller den djupt Israelkritiska spelfilmen ”Yes” (visad på Göteborgs filmfestival och omskriven av mig, i relation till just kulturell bojkott här).

Med Lanzmanns ”Shoah”, och att visa den på Förintelsens minnesdag samtidigt som man delar
BDS ställningstagande, ställs saken på sin spets. Lanzmann var inte bara övertygad sionist. Han gjorde flera filmer om Israel och om försvarsmakten IDF, som han såg som en garant för judars säkerhet. ”Shoah” går heller inte att separera från Israel. Den beställdes av israeliska kulturinstitutioner (pengarna drogs tillbaka när den inte levererades i tid). Mycket material är inspelat i Israel. Naturligt nog: Många av Förintelsens överlevande flyttade till den enda plats där de kände sig säkra.

Filmens svenska distribution har säkrats av Robert Weil family foundation. Deras kulturarbete i Israel – konsthall, bokhandel och mer – är en röd linje för BDS.

”Shoah” var och är dessutom del i forskning om och hågkomst av Förintelsen. Forskning som inte kan, och nog inte bör, bedrivas utan samarbete med israeliska institutioner. Ska Sveriges museum om Förintelsen sluta samarbeta med Yad Vashem?

Ja, om BDS får bestämma. Ska man säga några ord om antisemitism i sammanhanget så gynnar detta knappast vår förståelse av vad judehat innebär.

Huruvida Zita senare har övergett BDS riktlinjer eller felaktigt uppfattar dem som elastiska är oklart – men det skulle biografen nog ha klargjort för sina besökare. Och innan dess borde de naturligtvis ha avbokat ”Shoah”. Precis som de aldrig borde ha visat ”No other land”.

Bara så kan vi förstå vad tondöv kulturbojkott har för konsekvenser.  

The CIA Book Club

 

I helgen läste jag en analys av hur AI kan komma att förändra underrättelsearbete. Inte minst hur det kan komma att balansera ett klassiskt försprång som demokratier alltid har haft: Vi är bättre på att processa information. Vi är självkritiska. Autokrater ser världen förvrängd genom spegelsalar. Via palatspolitiken. 

Nu, när tilliten till våra demokratiska institutioner sjunker samtidigt som autokrater får allt bättre teknologi, teknologi som spottar fram mer objektiva analyser åt dem, kommer detta förändras. Det kräver förstås fortfarande att autokraterna litar på vad de får av maskinerna, att de inte förvränger det. Och det kräver att vi förstår allt det guld vi som demokratier sitter på. Våra försprång. 

Det fick mig att tänka på en bok jag läste i våras. Och att jag faktiskt har en opublicerad essä om den i lådan. Så, bjuder på den såhär till ledigheterna.

”The CIA book club – The best-kept secret of the Cold war”

Charlie English

William Collins

361s.

 

I vintras besökte jag en utställning i Prag om den tjeckiske musikern Karel Kryl – och fann mig stående i en exakt kopia av en radiostudio från 1970-talets München. Karel Kryl var inte bara sin generations mest begåvade folksångare, en tjeckisk Dylan eller Cohen. Efter den Sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien 1968 blev han landet främste protestsångare – och när Kryl tvingades i exil blev han en röst som kunde höras från Radio Free Europe.

När Donald Trump veckan efter mitt utställningsbesök förklarade att bidragen till Radio Free Europe och andra amerikanska medier som sänder in i diktaturer ska strypas undrade jag hur många som förstår betydelsen av dessa kanaler? Varför tjecker 35 år efter murens fall envisas med att bygga en detaljprecis replika – komplett med rätt rullbandare – av en dammig radiostudio.

Den tidigare Guardianjournalisten Charlie English inledde arbetet med sin färska bok ”The CIA book club”, om amerikansk kulturpenetration av östblocket, för att lyfta den kunskapen i väst. Men kunde nog inte föreställa sig hur politiskt den skulle landa i samtiden.

En stjärnklar natt i augusti 1951 rullade en lastbilskonvoj från Radio Free Europe. Målet var den tjeckoslovakiska gränsen, där CIA-anställda fyllde stora ballonger med gas och skickade upp dem i luften. Vinden låg rätt och morgonpigga tjecker beskrev senare himlen som en scen ur en sci-fi-film. Ballongerna bar texten ”Svoboda”, frihet, och efter dem regnade flygblad ner:

”Frihetsvänner i andra länder har hittat ett sätt att nå er. De vet att ni också vill ha frihet”.

Det var startskottet på en CIA-program som de kommande fyra decennierna skulle söka ständigt nya, kreativa vis att nå befolkningen bakom järnridån. Ett som vid sidan av Radio Free Europe är okänt än idag, men som med sin tonvikt på kultur och det fria ordet är viktigt att berätta om i en tid när auktoritära stater låser in journalister och demokratier förbjuder böcker.

Det smugglades in mycket kultur i östblocket. Från det skivbolag mina föräldrar drev i vårt vardagsrum i Uppsala – där Karel Kryls skivor gavs ut – till biblar och de porrtidningar som beslagtogs en masse vid Berlinmuren. Men Charlie English zoomar in på Polen. Redan på 1950-talet började CIA, i vad som internt kallades för ”bokprogrammet”, trycka böcker på polska och smuggla dem. Målet, som upprepades i andra länder, var att bygga upp cirkulerande bibliotek av förbjudna böcker.

En av de första var George Orwells ”1984”. CIA bekostade tryckningen och en polsk bokaffär i Paris – staden som blev nav för kulturproduktion riktad mot öst – hade i uppdrag att ge den gratis till turister. Räkningen gick via mellanhänder till Washington.

Snart följde Czesław Miłoszs poesi, Agatha Christie, polsk Marx-kritik, Aldous Huxley, en miniatyrutgåva av ”GULAG-arkipelagen” – insmugglad i en blöja – och exiltidskrifter som Kultura men även Cosmopolitan. Bokpaket stoppades i väggarna på tåg till Warszawa, i specialbyggda bilar och i trosskydd (ständig bristvara i öst). Min mormor fick under en resa till Sverige cigarrettpapper genomgångna, ett efter ett. För att få vittnesmål ur Polen, och bygga ett ”underjordiskt” mediesamhälle, smugglades tryckpressar in. Här kunde man trycka flygblad med manualer man stulit från myndigheterna – så att folket skulle känna till alla absurda förbud de levde under.

”The CIA book club” är en bladvändarthriller med hela John Le Carré-galleriet av spioner, avhoppare, mod, svek och övermod. Men kapitlen om att trycka tidskrifter när man är på flykt från säkerhetspolisen är något särdeles – som om det östeuropeiska fotfolk vi aldrig får möta hos Le Carré kliver ut i rampljuset. Interiörer ur lägenheter lånade av bekantas bekanta, dit man tagit sig efter att ha lurat säkerhetspolisens skuggor, där kedjerökande kvinnor dämpar ljudet av tryckpressar med lakan och kämpar för att hinna få ut pamfletter till en rättegång. Att ledande dissidenter, biblioteksorganisatörer och tidskriftstryckare var kvinnor förvirrade för övrigt den chauvinistiska polisen – som utgick ifrån att de bara kunde stå i köket.

”The CIA book club” är för svensk del omistlig även av andra anledningar. Att den svenska intelligentia som slår knut på sig själv för att lyfta kulturens betydelse ständigt uppvisar dövörat ointresse för de exilaktiviteter som så länge funnits i Sverige är ett sorgebarn.

Vad sägs om Malmöoptikern som efter fyllenatten med en polsk sjökapten uppfinner en smugglingsrutt som kom att innefatta en flottilj av segelbåtar på Östersjön? Svenska tullare som tjallar till polska myndigheter? Ett Lund som kryllar av säkerhetstjänster och dubbelagenter? Lastbilschauffören Sven Järn som år efter år smugglade material till Solidaritet?

Den svenska spelfilmsvärld som avundsjukt blickar mot nordiska grannländer för att de har krig och ockupationer att berätta om skulle lätt kunna klämma fram både ett och tre manus. Eller kulturchefer som letar argument för romanläsning.

Men då måste man fråga sig hur effektiv bokklubben egentligen var? Kan man som English tillskriva romaner en avgörande roll i kommunismens fall? 

Nog var böckerna i sig viktiga. Som den polska författaren Joanna Szczęsna, mångårig publicist av underjordiska tidskrifter, säger: ”Böcker gav oss verktyg att förstå världen. Vi insåg att det oavsett nationalitet fanns andra personer som tänkte som vi”.

Szczęsna ekar vad dissidenter sagt i hela Östblocket. Men Polen är ett välvalt exempel av annan anledning. Där exilkultur i andra länder främst nådde en intellektuell dissidentelit hade Polen under kommunismen en större offentlighet. Den katolska kyrkan hårdbevakades och komprometterades – pornografi planterades på präster, säkerhetstjänsten lurade i dem hallucinogena droger och 1984 mördades den populäre prästen Jerzy Popiełuszko – och många predikade opposition och spred förbjudet material. Den blivande påven Karol Wojtyła hörde till Radio Free Europes lyssnare och fick bokpaket som han tackade för via vykort.

Men viktigast, och lärdom för den som vill organisera motstånd idag, var fackföreningen Solidaritet och hur den formade en massrörelse. Tidskrifter och bibliotek var hopflätade med Solidaritet. Utan att bli klyschig gick därmed arbetarrättigheter och matpriser som spelade roll för många hand i hand med att läsa kritisk poesi och dystopiska satirer. Det bär syn för sägen att när muren föll så var dramatikern Václav Havel okänd i bredare tjeckiska folklager, medan den polske skeppsvarsvarbetaren Lech Wałęsa var en kändis i sitt hemland.

Undertiteln till English bok är ”Kalla krigets bäst bevarade hemlighet”. Hyperbol? Till viss del. Allt som rör bokklubben är fortfarande hemligstämplat. En sannolik orsak är vad CIA velat projicera kring kommunismens fall: Deras stöd till dissidenter i öst kostade 18 miljoner dollar de första fem åren, och puttrade sedan på med en kostnad om 2 miljoner årligen. Agenturens operation i Afghanistan? 700 miljoner dollar – om året. Inte oväsentlig när CIA efter Sovjetunionens fall ville visa vad som gett valuta, och äska mer pengar.

Vilket säger något om det tudelade USA som fanns i CIA: De som ville framhäva en tuff image av lönnmord och paramilitära krig. Och den mer intellektuella sidan.

Långt ifrån all kultur finansierades av CIA och många inblandade var inte på det klara med var pengarna kom ifrån. Genom mitt familjehem strömmade exilkulturen, men först efter 1990 kunde man veta vem som betalat de påkostade tjeckiska kulturtidskrifterna från Paris. Att detta var mer politiskt känsligt för den vänster i väst som betraktade USA och Sovjet som lika god kålsupare än för östeuropéer märks på de svar English får när frågan ställs: Så länge ingen la sig i vad dissidenterna skrev var de glada att någon alls brydde sig om dem.  

Det hjälpte att östeuropéer i exil fanns inom den amerikanska akademin och i administrationerna. Scener ur Washingtons kulisser visar att både Jimmy Carter – vars säkerhetsrådgivare var den polskfödde Zbigniew Brzezinski– och Ronald Reagan lånade dem sitt öra.

Det behövdes eftersom dissidenterna då som nu var i liten minoritet. Det är också därför Trumpskiftet i världsordningen, där amerikanskt stöd försvinner från ickestatliga organisationer, måste mötas av oss i form av strukturer som hör vad motståndet behöver.

Kanske kan det då tyckas avlägset att läsa om mossiga radiostudios och dammiga böcker? Men följ utveckling i slutet av English bok, där CIA började sponsra VHS-kassetter och satellit-tv, och du ser hur bara medierna förändras. Metoderna för att kommunicera och sprida det fria ordet skiftar – USB-stickor till Kuba och VPN-lösningar i Ryssland – men drivkraften är samma.

Vi kan hamna där igen, även länder som aldrig har upplevt ofrihet. Därför är det lika viktigt att rusta sig för detta som det är att pumpa upp försvarsbudgeten.

 

 

 

Världspolitik i en galax långt, långt borta

Demonstranterna väller in på stadens symboltyngda torg. De sjunger tårögda frihetssånger och lyfter nävarna i luften, bara för att möta provokationer som urartar i våldsamheter.

Nej, scenerna är inte från Euromajdan i Kiev 2014. De utspelar sig på planeten Ghorman i stjärnsystemet Sern – i Disneys Star wars-serie ”Andor".

Star wars-världen, som all science fiction, (över)tolkas gärna mot sin samtid. När den första filmen kom 1977 var det Vietnam, efter ”Mörkrets hämnd” (2005) kriget mot terrorismen. Det är därför intressant hur en serie som likt ”Andor” medvetet har skapats med politiska ingredienser – och just avslutat en säsong med kusligt mycket att säga om vår tid – har fått en enda recension i Sverige som berör detta (Thomas Engström, 21/4 SvD samt en bra kommentar i Sydsvenskan av Michael Tapper 8/5).

Inför den första säsongen av ”Andor” 2022 förklarade serieskaparen Tony Gilroy att han hade skulpterat antihjälten Cassian (Diego Luna) på den unge Josef Stalin och Stellan Skarsgårds rollfigur, en antikhandlare som organiserar rebellmotstånd, på Lenin (Rolling Stone, 10/9/22). Serien skildrade auktoritära regimers korruption och inspirerades av historiens revolutioner och kolonialmotstånd.

Den andra säsongen går längre. Så pass att man undrar om kommissarierna på det så nervöst opolitska Disney har sovit på jobbet. För här handlar det inte bara om en intrig man kan projicera sina politiska preferenser på. Utan om en manual kring förtryck, demokratiförstörelse och motstånd.  

När Imperiet för att komma åt mineraler på planeten Ghorman lägger upp en strategi för att genom propaganda och false flag-operationer svartmåla ghormans invånare är mötet skissat på nazitopparnas Wannsee-konferens 1942 (där Förintelsen avhandlades). Men efter att man har sett hur Ghormans invånare skildras råder ingen större tvekan om vad i vår verklighet som avsnittet, skriven efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, behandlar. Frihetssångerna som sjungs, på ett tungomål som pendlar mellan slaviska språk och franska, är typiska för Östeuropa. Staden med sina lökkupoler kunde vara en futuristisk version av Lviv. Ghorman är en textilplanet, ett typiskt yrke för judar i regionen före kriget – och de framställs nu som allt från giriga till fascister.  

Oaktat just de övertydliga scenerna kan ”Andor” användas för att diskutera Kina eller dagens USA. Eller, som en rad kommentarer i The Guardian gör, Gaza (24/4). För förtryckets mekanismer skildras i detalj, liksom motståndet. När en senator ska hålla ett förbjudet tal om folkmord används kryphål i byråkratin, ett vanligt dissidentgrepp i kommunistregimer. Men här dramatiseras även revolutioners mörka sidor. I biografin ”Den unge Stalin” som Gilroy inspirerades av, skriver Simon Sebag Montefiore om revolutionärerna som visste att om de tog makten, då skulle de själva behöva använda förtrycket som ett verktyg. Bli vad de en gång föraktade.

Star wars har alltid varit för barn. Kanske är det därför en serie som har kommit i målbrottet nu läggs ner av Disney. Mer förvånande är den svenska kulturkritikens frånvaro. Vi behöver inte backa till 1976, bli en studiecirkel på ABF som spetsar kultur med felaktig ideologi på virknålar. Men man undrar ju om vi i stället har blivit överdrivet nojiga när en serie som faktiskt handlar om politik och samtid knappt röner kommentarer om detta?

För när fiktion – även i en galax långt, långt borta – möjliggör svåra samtal i tv-soffan om världens tillstånd, då bör vi också var där.

Te med Hitler (igen)

Den 9 april visar tjeckiska centret i Stockholm en galet unik sci-fi-film från 1977 - dessutom (mot registrering) gratis. 

När “Zítra vstanu a opařím se čajem” för första gången släpptes med engelsk text 2021 skrev jag en krönika för GP Kultur som sedan dess tycks ha försvunnit från nätet. Här är den igen, komplett med några stycken som fick ryka i redigeringen av utrymmesskäl:

                                                          ***

Att Twitterdebatter ibland tycks leva egna liv bortom vardagens tid och rum vet den luttrade. Den senaste, och mest explosiva på länge, handlar om ett ämne som både politiker och opinionsbildare tycks hels skamlösa inför: Att testa hur långt man kan gå i jämförelser mellan svensk samtidspolitik och det tyska 1930-talet. Med den ofelbara påföljden att andra ännu mindre skamlöst börjar skriva om historien. Inledningen var en tweet av Sveriges justitieminister Morgan Johansson som på Förintelsens minnesdag rekommenderade en dokumentär om hur nazisterna tog makten med hjälp av konservativa. Twitterati antingen applåderade – eller ville ha misstroendevotum.

 

Passande då att det i veckan släpptes en gammal film som får detta att verka helt normalt. Jindřich Poláks ”Imorgon vaknar jag och bränner mig på te” från 1977 har varit okänd utanför inbitna sci-fi-kretsar, vilket kanske inte så konstigt. Men där betraktas den som en av de mer finurliga tidsmanipulerande filmerna. Och den bästa tjeckoslovakiska tidresenazistkomedin som någonsin har gjorts. 

 

Polák må ha regisserat en av sci-fi-genrens klassiker, ”Ikarie XB-1” 1963 – en Stanisław Lem-filmatisering som direkt inspirerade Stanley Kubricks ”2001”. Men 1977 nåde inte tjeckisk film utanför landet. Tio år efter nya vågen var den inte länge synonym med innovativa grepp, politiskt mod och humor. Det var kvavt i förtrycket. Att det hade dykt upp en hejdlös nazidrift komplett med ett intro som redigerar dokumentära bilder på Hitler i takt till tjeckoslovakisk 70-talsdisco –och får Mel Brooks ”Det våras för Hitler” (1967) och Taika Waititis ”Jojo Rabbit” (2019) att te sig nyktra och raka – gick världen förbi.

 

Premissen är inledningsvis enkel: när en resebyrå för tidsresor öppnar på Prags flygplats ser en grupp övervintrade nazister i Sydamerika chansen att ändra krigets gång. De ska ta sig till 1944 och ge Hitler en atombomb. Greppet är alltså omvänt från ”döda-Hitler-och-ändra-historiens”-filmer som alla från Stephen Fry till Fantastiska fyran gett sig på.

 

Men tidsresor och historieändringsbiten går av bekanta skäl alltid fel: Minsta rubbning i historien ändrar framtiden. Vilket eventuellt är en anledning till att sci-fi-nördar är mindre benägna att ta 1930-talets politiska atlas som manual till svenska riksdagsbeslut 2021.

 

Komisk sci-fi var vanlig i socialistländerna. Kanske för att man behövde fly sin tid och skratta åt eländet. 2021 får jag samma behov stillat av den här Hitler-driften. Men 1977 var sådana politiska toner ovanliga i den hårt hållna filmindustrin. Trots detta gjorde inte kommunisterna ”Imorgon vaknar jag och bränner mig på te” till någon propaganda.

 

Att den ändå släpptes igenom förbryllade. Tills arkiven 1990 öppnades och det visades sig att manusförfattaren arbetat åt säkerhetspolisen – under det inte helt vattentäta kodnamnet ”Auteuren”. Men till och med han visste att det inte spelar någon roll om man vet ett historiskt skeende på förhand. Det är ändå svårt att påverka det.

 

Däremot skildrade han med ett simpelt grepp ideologisk förvirring bättre än det tar sig uttryck på Twitter: Huvudpersonerna är ett tvillingpar, varav den ene är en fascist som vill ändra historien och den andre en god socialist. Omgivningen tar ständigt fel på dem.

 

Inte olikt den punkt Twitter-debatten nått, där Kristdemokrater kommit fram till att sossarna är de riktiga rasisterna och att nazisterna egentligen var röda. Att syftet med det är att skrubba rent Sverigedemokraterna för borgerligt bruk förstår man ju. Men blir inte deras fortfarande väldigt närvarande rötter då… kommunistiska?

 

Man är ursäktad om man tycker att intrigen i ”Imorgon vaknar jag och bränner mig på te” snart är både lättare och behagligare att hänga med i än Twitterdebattens brutalisering av historia och politik. 

  

”Imorgon vaknar jag och bränner mig med te” finns under namnet ”Tomorrow I´ll wake up and scald myself with tea” utgiven av det brittiska dvd-bolaget Second run samt på deras VOD-tjänst. 

I'm Not Everything I Want to Be - Libuše Jarcovjáková

Det är över ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen. Mest för att jag har kunnat placera de texter jag har skrivit i andra sammanhang. Samt för att jag arbetat på ännu en bok, då finns inte tid att skriva på annat än artiklar för brödfödan.

Så här bjuder jag på en text, eftersom jag vill att så många av er som möjligt (ni som bor i Stockholm) pallrar er i väg till Zita imorgon (fredag 7 mars). Då visas nämligen den tjeckiska dokumentärfilmen ”I'm Not Everything I Want to Be” av Klára Tasovská, om fotografen Libuše Jarcovjáková. Det blir sista chansen på duk, i alla fall på ett tag. Plus att ni på så vis stödjer både Tempo dokumentärfestival, samt biografen Zita, som nu går på knäna. Jarcovjákovás foton, serien "T-Club" som jag berättar om nedan, visas även på Centrum för Fotografi till och med den 12 april. 

 

                                                                     

                                                                    

Första gången hon sökte till fotoskolan blev det avslag – Libuše Jarcovjáková tillhörde en politiskt ”felaktig” familj. Inför andra försöket hade Jarcovjáková tagit jobb på ett tryckeri, för att visa att hon minsann kunde skapa sig en korrekt arbetarprofil.

 

Men när en kommissionär i det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ideologiska avdelning råkade få syn på Jarcovjákovás fotografier från arbetsplatsen – sovande tryckare, fyllefester, sekreterare i omfamningar – så blev det avslag igen.

 

Man förtalade inte arbetarklassen.

 

Libuše Jarcovjáková är en senkommen kändis i fotovärlden. Men hennes foton sträcker sig bakåt till den sovjetledda invasionen av hemstaden Prag 1968, när tonåringen som redan bestämt sig för att fotografi är hennes kall börjar dokumentera sin värld. Som Jarcovjáková skriver i sin dagbok under en av många vilda, utsvävande perioder i livet: Det var det enda sättet att överleva.

 

Jarcovjákovás karriär exploderade internationellt efter en utställning på fotofestivalen i franska Arles 2019. Då hade hennes bästa fotografier, från den så kallade T-klubben i Prag 1985, poppat upp på gallerier i Prag under ett par år.

 

”T-Club” var under 1980-talet Prags främsta gayklubb, möjligen den enda. När Jarcovjáková började hänga där i mitten på decenniet – tack vare en sambo som var ”en av dem som inte fick finnas i det kommunistiska Tjeckoslovakien” – var det en oas inte bara för stadens homosexuella. Hit gick de prostituerade efter sitt skift, blandades med allsköns typer som inte passade in i den konservativa och konforma realsocialismens paradis. Homosexualitet var för all del lagligt, men likväl skulle sådana avarter inte finnas i kommunismen. T-klubben var därför en plats där man kunde vara sig själv varje natt.

 Just det fångade Jarcovjákovás fotografier. Karnevalsyran, liksom bögar och lesbiska som var helt öppna med sin kärlek – med en, två, tre personer åt gången – förhöjdes särskilt för den som mindes bildernas typiska socialistmiljöer. De fula mattorna, de ännu fulare tapeterna och de gräsliga hockeyfrillorna. Det var således rimligt när New York Times långt senare kallade Jarcovjáková för ”Sovjet-Prags Nan Goldin”. För lika bra på att fånga stoj och gamman, var hon på att skildra skuggsidorna.

 

Det var en sådan som gjorde att Jarcovjáková till sist tog sig ut ur den ”kommunistiska buren”. 1985 mördas en gäst på T-klubben och polisen vill se bilderna. Jarcovjáková ger dem två överexponerade rullar, fixar ett skenäktenskap och tar sig till Berlin. Av respekt för privatlivet hos gästerna på klubben visar hon inte bilderna förrän 2008. (Nu visas de på Centrum för Fotografi i Stockholm till och med 12 april).

 

När jag i höstas besökte en stor retrospektiv med Libuše Jarcovjákovás bilder i Prag blev jag därför mäkta besviken. Jag gick därifrån med intrycket att T-club-serien var en unik lyckoträff. Att det var kontexten som gjorde bilderna bra, att hennes kändisskap var ännu ett utslag av jakten på historiska outsiders att upphöja.

 

Det är först framför den tjeckiska dokumentärfilmen ”I'm Not Everything I Want to Be” av Klára Tasovská – som visades på årets Tempofestival och bums bör köpas in av SVT – som jag inser hur fel den tolkningen är. Och varför.

 

Retrospektiven gjorde misstaget att utan kontext eller tråd bomba väggarna med Jarcovjákovás fotografier. Min misstanke är att man genom att utan sammanhang kasta upp selfies och gatubilder huller om buller hoppades att en yngre instagramgeneration skulle spegla sig i dem.

 

”I'm Not Everything I Want to Be” tar i stället spjärn mot de dagböcker som Jarcovjáková skrivit hela livet, och låter dem utgöra berättarröst till 90 minuter av hennes stillbilder. Resultatet är magiskt – och väldigt politiskt.

Från första stund inser man att kameran är Jarcovjákovás ankare och överlevnad. Hon känner sig inte hemma i sin konstnärsfamilj, där ett mörker antyds om pappan. Hon känner sig definitivt inte hemma i den trista gråa värld som rullas ut över staden efter att de sovjetiska pansarvagnarna rullat in. Jarcovjákovás bilder skriker ut sitt motstånd mot det fula skitiga Prag som faller ner omkring henne, där människor hukar under propaganda och i köer. Skylfönster efter skyltfönster ekar tomt och trist.

 

Bild efter bild på henne själv i olika former av nakenhet bryter mot skönhetsidealen som fanns. Hon bryter mot kvinnonormerna och kravet på att bli mamma – tar sig älskare, gifta som ogifta, arbetare som citerar Nietzsche – och skildrar i outhärdlig detalj hur det är att kliva framför en kommission och be om abort.

 

T-klubben är inte den första oasen. Hon dras till dem som är utanför. Romantiseringen av romer är legio – vid det här laget har Josef Koudelka redan publicerat sin berömda fotobok ”Zigenare”. Men det finns en ärlighet hos Jarcovjáková i hur hon dras till dem, liksom att de fotograferas som hennes grannar. Inte som väsen utanför tjeckiska mansfotografers värld.

 

Hon tar jobb som språklärare för de vietnamesiska och kubanska arbetare som lockats till det kommunistiska Tjeckoslovakien med fagra löften – för att snabbt möta rå rasism. Klick, klick, klick – hon ombeds fota dem framför bilar och motorcyklar som inte är deras för att ljuga om framgång för familjerna där hemma. Det är även för tjeckisk kontext en ovanlig inblick i de här gruppernas liv på 1980-talet.

 

Allt är svartvitt tills hon 1979, för första gången och för en stund, lyckas lämna Prag för Tokyo. En explosion i färg. Bilderna från hennes utlandsresor och livet i Berlin är i ärlighetens namn mindre intressanta än skildringarna av det tjeckiska livet. I dem finns en navelsträng, en insikt om att hon sitter ihop med de här omständigheterna hur mycket hon än försöker göra sig kvitt dem. Det hörs och syns även i bilderna av exilen. Några få – som en japansk gallerist – tror benhårt på Jarcovjáková och hjälper. Många andra vill utnyttja den dumma östeuropén, som kokainsmugglare till exempel. Vänner rinner bort och hon är alltid där med kameran, fångar ögonblicket när det sker.

 

Jarcovjákovás långa brist på framgång – avslagen motiverade med att det rör sig om ointressanta vardagsbilder och exotifiering av utanförskap – är knappast unik för öst: Samma motiv har geniförklarat drösvis av manliga fotografer även i Sverige.

 

Men få fotografer har fångat omständigheterna för kvinnor som inte passade in i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Även i dissidentkretsar stod de alltid i skuggan, medan männens målningar, sånger och foton hyllades och har stelnat till bilden av livet som det var.

 

Medan Jarcovjáková drogs till de kvinnliga dissidenterna – hon fotar de säkerhetspoliser som därpå försöker rekrytera henne som tjallare – samt till manusförfattaren, kostymören och scenografen Ester Krumbachová, en av nya vågen-filmernas viktigaste och minst kända gestalt. I hennes hem får Jarcovjáková under åren av förtyck en fristad, Krumbachová ser direkt vad hennes fotografier fångar och vad de har för betydelse.

 

Tack vare ”I'm Not Everything I Want to Be” kan många fler nu också göra det.

 

 

Fredsskadad mentalitet - eller solidaritet

Jag ogillar det svenska nyordet ”fredsskadad”. Den som har erfarenhet av länder som ockuperats, varit diktatur eller i krig - ser snarare att den långa svenska eran av fred och demokrati har varit väldigt gynnsam för samhälle, kultur och mentalitet. 

Men ibland undrar man om begreppet ändå inte är relevant att plocka fram: Om det kan hjälpa oss att förstå hur detta kan skapa skygglappar av empatilöshet och brist på solidaritet. 

Och, en ädel svensk konst, hur dessa med fina ord förkläs till sina motsatser.

 

Efter att överbefälhavaren Micael Bydén på Folk och försvar i Sälen sagt att svenska folket ”mentalt måste förbereda sig för krig” var poeten Göran Greider snabbt ute och anklagade ÖB för att längta efter krig och ”militarisera våra medvetanden” (8/1 DN).

 

Greider, och många med honom, har en besynnerlig syn på världen och Sveriges position i den. Eller, för att vara lexikalt exakt – den är mer egoistisk än besynnerlig. Svensk fred var i deras perspektiv given av alliansfriheten – och mellan raderna kan man sluta sig till att inget pris har varit för högt för att stå utanför allianser. Så kunde man, berikat, huka sig genom andra världskrigets barbari. Välja kålsupande över sida i kalla kriget. Det gäller nu även det ryska anfallskriget på Ukraina – som Gredier själv skriver är anledningen till ”militariseringen av våra medvetanden”. 

 

Greiders artikel är lika intressant för vad han inte skriver ut. Ja Göran, Jas-plan till Ukraina är för många en självklarhet. Risken för en eskalering av kriget – vilket Greider menar att vi inte diskuterar – är nämligen en bidragande orsak inte bara till militärt stöd, utan till Bydéns uttalande. 

 

För många av oss med andra erfarenheter än Greiders – eller de som envisas med att mala om ”russofobi” även efter att det fascistiska Ryssland försökt förinta Ukraina i 24 månader – har den mentala rustningen sett annorlunda ut. Tanken har helt enkelt sökt sig till andra möjligheter än att just Sverige alltid ska vara fredat. 

 

”Ser ni hur nära det är?”, sa morfar till mina föräldrar inför emigrationen till Sverige 1977. Han pekade på en karta över Östersjön och tillade: ”Och det där? Det fryser på vintern”. 

Morfar, historieprofessor specialiserad på förrevolutionens Ryssland - och i sin ungdom del i den första tjeckoslovakiska studentdelegation som reste till Sovjetunionen för att förmå Prag att skapa diplomatiska förbindelser med Moskva - var då knappast en naiv russofob. 

 

Är det möjligen så att Bydéns ord hellre ska ses som en solidaritetshandling? Med de många svenskar som redan har mental erfarenhet av krig – som minst av alla vill ha ett krig eftersom de mest av alla vet att det är en möjlighet och vad priset är – och med dem som i vår nära omvärld inte har någon annan möjlighet än att ”militarisera” medvetande och vardag?

 I Putins marionettnation Belarus sitter 152 kulturarbetare fängslade på politiska grunder och förra veckan, utan några rubriker i svenska tidningar, greps rockbandet Nizkiz medlemmar. I Ukraina dödades häromdagen poeten Maksym Kryvtsov vid fronten. 

 

Kanske är det så att vi, även svenska poeter, ställda inför detta inte bara kan gå runt på fina ord om alliansfrihet? Att vi för att sänka svenskens tankemurar mot verkligheten i dagens Europa och avlägsna skygglapparna för det reella ryska hotet behöver en annan mental beredskap än den som puttrar på ångorna efter 1900-talets kålsuperi?

 Inte för att kasta vår fredsskada överbord – utan för att visa omvärlden att vi inte är en egoistisk ö som bara bryr oss om vårt eget hus.