Bloggen På språng har en utmärkt genomgång av politiskt färgad filmkritik i Sverige. Riktigt kul läsning som uppmärksammar mig på att jag har missat Flammans recension av Bobby där Jesper Weithz citerar och kommenterar min recension av Bobby. Jag är den förste att önska mer politiska läsningar av filmer. Det är underhållande, givande och viktigt att se film i sin samtid.
Men det skall väl kommunistiska dogmatiker på Flamman till för att läsa "filmen är också en politisk inlaga" och "politiskt menar Estevez säkert väl" (bägge citaten från min recension) som "svenska kritiker hittar något politiskt intressant" i filmen. Och dessutom inte se skillnaden mellan att jag skulle påstå att filmens sociala budskap är politiskt, och, som jag egentligen påstår, att filmen är en politisk inlaga inför nästa års presidentval. Om innehållet är politiskt intressant säger jag faktiskt varken bu eller bä (även om man nog kan sluta sig till vad jag tycker när jag antar att regissören Emilio Estevez menar väl).
Men jag är överhuvudtaget förvånad att Flamman inte recenserar mer efter de materialistiska produktionsmedlen bakom en film. Då skulle de ju veta att nästan hela skådespelarensemblen, producenterna och regissören bakom Bobby hör till Hollywoods demokratiska tungviktare - och förstå påståendet om att filmen är en politisk inlaga. Jag trodde de var experter på propaganda.
Ett lästips till den som är intresserad av politik i film och politiska filmer är Michael Chanans artikel i juninumret av Sight & Sound (tyvärr bara på papper) där han med utgångspunkt i Slaget om Alger frågar sig vad som utgör en politiskt film. Mycket bra läsning.
1 kommentar:
Flamman är väl för fasicken ingen propagandacentral, det är en vänstertidning med en kultursida. Gör grejer i andra ordningen: läs - fördöm. Så slipper du lägga ut korkade fördomar i onödan.
Skicka en kommentar