tisdag 5 juni 2007

Övervakad - vem jag?

När jag häromveckan såg Steven Soderberghs Ocean's Thirteen började jag återigen fundera på det här med övervakning. Det är ett kärt ämne i film - som audiovisuellt medium går filmen i bräschen för kritik av och diskussioner om övervakning. Den engelske filosofen Jeremy Benthams panoptikon - tanken om det totalövervakade fängelset, där fången ständigt var sedd men inte kunde se sin övervakare och genom denna vetskap höll sig i skinnet - plockades upp av Michel Foucault och har stötts och blötts i filmteorier och på film. Från The Thousand Eyes of Dr. Mabsue till Red Road. Dessutom är det estetiskt att visa rörlig bild i bild, och det är billig politik för filmare som vill framstå som lite subversiva och kritisera storebror.

I Ocean's Thirteen finns den ultimata övervakningsmaskinen. Den har utvecklats för att övervaka spelare på kasinon och avslöja om de fuskar. Maskinen som heter Greco (inte Gecko, tack Degrell) kontrollerar varje ögonblick alla som befinner sig i lokalen. Men den gör mer än de klassiska allseende kameran som bara ser vårt yttre: Grecon mäter hjärtfrekvenser, pupillstorlek, kroppsvärme och lite annatför att kontrollera sannolikheten på en storvinst. "Verkar den där vinnaren överraskad, eller är det fusk?"

Gemensamt för de flesta filmer om övervakning är att någon/något avlyssnar/spanar på någon som är mer eller mindre ovetande om detta. I vissa filmer är det bara ljudelementet som räknas - Avlyssningen och De andras liv - eller enbart bildelementen, som i Red Road.

Det senaste decenniet har naturligtvis den där andra storebrodern, Big Brother, ätit sig in i övervakningsfilmerna. Dokusåpan har kommenterats i Marc Evans underskattade mediaskräckis My Little Eye, som komedi i EDTv och - i det kanske bästa mötet mellan övervakning och dokusåpa - i mediasatiren The Truman Show.

Men mina funderingar i ämnet övervakning gick vidare - från stater som kontrollerar motvilliga medborgare och mediabolag som övervakar villiga konsumenter (som tror de är producenter) - till oss själva, som gladeligen övervakar oss själva.

För sedan några år har det hänt mycket. Numera, som alla vet, övervakar vi oss bättre själva än staten någonsin kommer kunna göra. MySpace, bloggar, twitter, flickr. Det är knappast en nyhet för någon - och man är ju redan rätt trött på att läsa texter om hur 80-talisterna inte kan leva med sig själva om de inte lägger upp vartenda detalj om sin vardag för alla to see på nätet.

I senaste numret av Wired finns det en artikel om Hasan Elahi, en konstnär som blivit misstänkt för terrorism. För att kunna avföras från listan över misstänkta (inte helt lätt) utnyttjar han nu alla nätverktygen och läggerupp hela sin tillvaro på hemsidan trackingtransience.net. Han fotar och publicerar bilderna, dokumenterar sin inköp och har hemsidan kopplad till en GPS-sändare i fickan så man kan följa honom överallt. Timme för timme övervakar han på ett effektiv sätt sig själv och gör därmed de klassiska agentjobben uppgiftsinhämtning och spaning. FBI, CIA, Pentagon, eller vem som nu sköter det där, behöver bara logga in och kontrollera att uppgifterna han samlat in åt dem stämmer.


Här kan alltså vi själva i allra högsta grad medverka, eller mörka, vår egen övervakning. För vad säger att Elahis mängd av info, och den tid det tar för någon agent att kolla upp sakerna, inte är en avledningsmanöver från någon annan - någon som har mycket att dölja?





















Det här är ingen nyhet, folk som vetat att de varit övervakad har alltid desinformerat, försök vända avlyssningen till sin styrka. Men tekniken är snabbare idag, mer säker och framförallt så mycket mer omfattande. Och om vartenda lilla lilla detalj om oss finns tillgänglig kanske en maskin av Grecos typ en dag kan köra en sannolikhetskalkyl på våra handlingar?

Jag undrar hur filmen, så besatt av både storebrorbevakning och vår drift att stå i limeljuset, kommer att skildra dessa allt mer intrikata sätt att övervaka människor?
Kanske har svaret på frågan Who watches the watchmen i framtiden snurrat något varv och bitit sig i svansen.

För om väktarna är vi själva, vaktar storebror på oss av en helt ny anledning?

6 kommentarer:

Lisa sa...

My Little Eye var fantastisk och fantastiskt obehaglig. Oeeeyh.

Hynek Pallas sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hynek Pallas sa...

Jomenvisst är den. På tiden att se om den faktiskt. Blev besviken på Marc Evans efter Snowflake, så jag kanske måste reparera min relation till honom. Nu är f ö det här inlägget språkkorrat - ber om ursäkt för att jag lyckades publicera innan jag hunnit med det. Tror inlägget kommer att utvecklas lite mer eftersom ämnet är så stort och intressant.

Anonym sa...

Det här var skitintressant, Hynek, jag har varit inne och nosat på det några gånger i en del texter och funderade mycket på det i samband med "Hot fuzz" som även den, mellan alla buskisskämt, ställer frågor kring CCTYV och liknande. Vore skoj att få läsa något riktigt matigt om detta. Men då behövs nog den där svenska "Sight & Sound" du bloggat om.
Hörs,
Matt D

Martin Degrell sa...

Utmärkt skrivet! En riktig nitpicky sak bara: den heter Greco! Kom precis hem från pressvisningen, annars hade jag nog inte kommit ihåg det. "Wait, Greco-Roman?" "You obviously haven't spent any time in a British boarding school."

Hynek Pallas sa...

haha. jag tänkte väl på gordon gekko. ;-)
får skylla på hjärnsläpp i sommarvärmen. tack, nu är det åtgärdat.

Matt D: Tack. Ja, ämnet erbjuder mängder av uppslag. Blir nog mer av den varan.