fredag 16 januari 2009

Benjamin Button

Jag gillar Kerstin Gezelius. Hon är en bra kritiker. Men det är ytterst sällan som jag håller med henne i de slutsatser hon drar av det hon ser (men hon är väldigt bra på att se och lyfta upp i skrift det som man själv kanske bara har en kliande känsla av i bakhuvudet).

I fallet Benjamin Buttons otroliga liv (som jag recenserar i SvD) håller jag definitivt inte med i hennes slutsatser om filmens »centrala« del, den korta tid som Daisy och Benjamin får tillsammans.

»När filmen ska vara som mest romantisk, när de en kort tid är jämnåriga och lever tillsammans, pratar de bara om yta och ålder. Man börjar känna sig direkt dum som har investerat några känslor alls i filmen. Man längtar tillbaka till diplomathustrun i Murmansk. Och det var ju inte meningen.«

För är det då filmen skall vara som mest romantisk, eller är det då den skall uppfylla våra förväntningar på »det mest romantiska« - dvs att de älskande tu får bygga bo och göra barn? Och, än viktigare: vad annat än yta och ålder skall de prata om? Jag tror att det är ett mycket medvetet grepp.

(*SPOILERVARNING*).

För Fincher presenterar först Daisy som ett barn med förmågan att se igenom Benjamins gubbyttre. För att sedan förvandla henne till en på många vis självupptagen och kaxig dansös besatt av det yttre och sin dans. Sedan rycker han hennes karriär ifrån henne i förtid. Det korta och intensiva yrket är valt med flit, eftersom det är så bundet till ålder. Åldrandet blir ännu svårare att acceptera för henne eftersom hennes partner istället blir allt yngre. Så, vad skulle de prata om? Så därför längtar man trots all den till synes romantiska ytan tillbaka till diplomathustrun i Murmansk - vilket Fincher dessutom understryker med tv-reportaget där hon på sin ålders höst korsat Engelska kanalen.

Michael Tappers recension förstår jag inte alls; han trollar helt bort sagan i filmen - och den får man faktiskt inte glömma. Men precis som Tapper reagerade jag i alla fall på frånvaron av rasism i Södern. Jag jämför det inte som han gör med Vietnamkriget och andra aktuella frågor, utan reagerar på att det finns en mer personlig situation som skulle kunna göra frågan påkallad i filmen. Som Gezelius skriver behandlas frågan om moderns död snudd på rasistiskt.

Och referenserna till Forrest Gump - som inget gör något mer vettigt än nämner - måste väl ändå finnas där av någon anledning?
Jag tror mer om Fincher än så. Men det är just det som gör mig beskviken, för här fanns chansen att med enkla medel skildra den komplexa situationen bättre än Gump gör.

(Fö, det är en intressant Freudian slip att jag skrev »Eli« istället för »Eric« Roth i min recension. Undrar hur det skulle ha sett ut om Eli Roth skrivit filmen.....)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för intressant inlägg och recension, såg filmen häromdan och blev både rörd och tagen, så mycket att tänka på, drömde t om om den. Sydsvenskans recenscent återigen fullständigt obegriplig.

Hynek Pallas sa...

Tack Molly! Ja, visst är det en drömvänlig film? Och om du inte är trött på den än så skall jag prata om filmen i Nya vågen på tisdag eftermiddag.

Anonym sa...

Det står om din text på nationella provet.

Hynek Pallas sa...

Oj, jag hoppas det står något snällt?