tisdag 25 augusti 2009

Fält

Jag har egentligen mycket litet att säga om det där litteraturmanifestet, men det fick mig att minnas ett blogginlägg jag lovade mig själv att skriva när jag satt på ett hustak i Lissabon en natt i somras.

Det gällde svensk litteratur, och avsaknaden av bra manus i svensk film - kanske främst sådana som klarade av att berätta en historia som kändes relevant samt med en känsla för stil.

Med stil menar jag inte bara formgreppet på pappret, i språket, utan även den förmåga till ekonomin i en historia - vem som berättar, och hur det berättas i tid och rum.

Jag läser på tok för lite svensk litteratur men hade lovat mig själv att ta igen den saken under sommaren. Så jag tog med mig ett par böcker från senare år på mina resor. Den enda av dessa jag inte la ifrån mig med avsky efter en stund var också helt fantastisk.

Jonas på FLM har remixat manifestet och som han påpekar så skulle nog manifestets upphovsmän känna sig hemma i den svenska filmen, där stilgrepp är hyfsat underordnade ett mer eller mindre klassiskt berättande. (Den svenska filmen sammanfattas också alltför väl av att rätten till att filmatisera Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora snabbt som ögat köptes av ett produktionsbolag).

Jag brukar titt som tätt, i recensioner och annorstädes, plädera för att filmare måste våga tänka på både form och berättelse - ja att dessa saker obönhörligen hänger ihop och faktiskt inte ens är möjliga att skilja åt. (Att manifestets författare tycks oförmögna att se att den stil de kritiserar också uttrycker något väsentligt om vår samtid är synd för dem... och oss eftersom vissa av dem också är kritiker).

Det är ovanligt att se svenska filmer - eller läsa svenska böcker - som förenar en skarp stil och en berättelse som känns väsentlig på ett ömsesidigt fruktbart sätt. Därför fick Andrzej Tichýs bok Fält mig att längta efter en filmatisering på densamma.

Boken handlar om två personer, Nadir och Nadia, som båda har haft psykiska sammanbrott och träffas på en klinik. Fält är en väv av deras respektive berättelser. Här finns både historia - framförallt brutal europeisk 1900-talshistoria, och hur den lever vidare i människor ibland i flera generationer på ett sätt som svenskar så ofta har svårt att fatta - och det vi så fint kallar flyktingöden. Men det är långt ifrån de vanliga skildringarna, utan mer ett möte mellan det bagage vi bär med oss och samhället omkring. En apokalyptisk Det nya landet utan tjafs om »kulturella« och »etniska« skillnader utan med mänsklighet i centrum.

Men det är sättet som Tichý berättar på som är det explosiva, det som ger Nadia och Nadir kropp och röst och får oss att känna med dem (och känna deras sammanbrott). Lika hallucinatoriskt och ibland knappt, som oerhört målande. Och drivet som fan.

När jag satt där i Lissabon försökte jag komma på någon enda svensk regissör som skulle ha modet att ge sig på det här materialet, tro på det som film. Det kunde jag förstås inte göra, trots att jag var Margarita-full och hade en optimistisk syn på tillvaron (Michael Jackson dog inte förrän 24 timmar senare).

Nu har Svenska Filminstitutet avsatt en miljon som etablerade författare kan söka för att skriva manus utan att gå vägen via producenter och produktionsbolag. Och alla söders mediamänniskor med två »romaner« bakom sig jublar för ännu en inkomstmöjlighet.

Snälla snälla Tichý, sök pengar och skriv direkt för den svenska filmen. Vi behöver folk som har något väsentligt att säga - och som vet hur det skall sägas.

9 kommentarer:

einar askestad sa...

angående "reflektionerna" ovan: föreställ dig att jag knappt sett någon film och valde att se "några samtida filmer" under min semester (från skolan), och av detta ansåg mig kunna uttala mig om den samlade samtida filmen? men inte nog med det: en av dessa filmer jag råkat se får mig att bli lyrisk och min slutsats blir att samtida film stinker.

Hynek Pallas sa...

Kul att du kan läsa innantill Einar. Nu står det faktiskt att jag läser på tok för lite svensk litteratur. Det är helt och hållet relativt: jag läser betydligt mycket mindre än jag vill, och gjorde för ett par år sedan, men läser nog betydligt mycket mer än genomsnittet.

Hynek Pallas sa...

En sak i ditt resonemang är dock väldigt lustig: det stämmer på pricken på hur svenska kulturskribenter allt som oftast tycker att de kan skriva om både enskilda filmer och om film i allmänhet utan att ha särskilt mycket på fötterna. Vilket förstås har med filmens lägre status att göra, men ändå.

einar askestad sa...

Läsa innantill? Varsågod och läs:" Jag läser på tok för lite svensk litteratur men hade lovat mig själv att ta igen den saken under sommaren. Så jag tog med mig ett par böcker från senare år på mina resor. Den enda av dessa jag inte la ifrån mig med avsky efter en stund var också helt fantastisk." - Vad sysslar SvD med? Och universitetet?

einar askestad sa...

Lustigt? Har jag skrivit om enskilda filmer och dagens filmskapande i allmänhet? Du tycks ha en olustig förmåga att projicera ut vad som gäller dig själv på andra/annat. Det var väl ändå du, och ingen annan, som uttalade dig om svensk samtida litteratur utan att ha särdeles mycket på fötterna?

Hynek Pallas sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hynek Pallas sa...

Det är som sagt relativt, utifrån min egen önskan om att läsa mer. Jag snittar ungefär 10 nya svenska böcker om året. Det är nu inte så mycket om man jämför med att jag ser alla svenska filmer som kommer.

Men jag tror att dessa nedslag trots allt ger tillräckligt med bakgrund för att dra de slutsatser jag drar.
Kanske främst eftersom berättelserna jag längtar efter - om ett nytt Sverige - är en ganska subjektiv önskan. Det är, enligt mig, sällan dessa berättelser förenas med en skarp stil och form (Tichy, Hassen Khemiri, Sattarvandi). Det är möjligen ett lite mer objektivt påstående.

Hur som: det hela handlar nu främst om svensk film och svenska manus, ett område jag kan väldigt väl.

Det "lustiga" var en allmän betraktelse, eftersom du tog upp frågan om hur jag skulle reagera utifall du gjorde en sådan "reflektion" över svensk film. Så: jag skulle antagligen rycka på axlarna eftersom jag är van.

Nåja, jag har en känsla av att det inte finns några svar som kommer att tillfredställa dig.

Hynek Pallas sa...

Askestad. Apropå att ge sig in på filmens fält:

http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=39

Jag häpnar över att en skribent kan komma undan med påståenden som "bilden är ingenting utan språket"
Detta oavsett om man, som du påstår på copyriots blogg, "rör dig på en mer grundläggande filosofisk nivå".

http://copyriot.se/2008/09/14/bildkritik-protestantism-och-operativsystem/

Jag skulle påstå att texten rör sig på rätt många grundläggande nivåer, i synnerhet i förståelsen för vad film och rörlig bild är och hur vi påverkas av den.

einar askestad sa...

att uttala sig om den samtida filmen är någonting om att på en filosofisk nivå yttra sin om filmen såsom fenomen. men jag förstår att detta är någonting du inte greppar. men det förvånar mig, som sagt. anser du dig vara en intellektuell, eller kanske snarare bara just en... "skribent"? du behöver inte svara. adios -