»Förra numret av Cineaste – ett amerikanskt magasin som vi filmnördar varsamt lägger på kaffebordet – pryddes av en ikonisk kyss från Jean-Luc Godards debut Till sista andetaget. Filmen hade premiär för 50 år och var en del av Nya vågen: en revolution där teori och praktik möttes; en ny film född ur tekniska möjligheter att lämna studion och filma i verkligheten.
Häromveckan följdes vårnumret upp med en special om dvd-skivan. Visst är de lite sent ute, men en av artiklarna – Jonathan Rosenbaums A New Form of Collective Cinephilia – fångar något som är minst lika viktigt idag som Nya vågen var 1960. Dels för att det fortfarande finns många som menar att det riktiga sättet att se film är på bio, dels för att dagens revolution handlar mindre om hur vi gör filmer och mer om vilka vägar dessa tar till oss och hur vi pratar om dem.
Rosenbaum, åldersman inom den amerikanska filmkritiken, riktar sitt försvar för film på dvd mot ett vanligt biosalongsargument: den kollektiva upplevelsen. För det är ju faktiskt inte så att upplevelsen av film hemmavid idag är individuell. Det sociala nätverkandet kring filmtittande är nu så stort att det bör betraktas som ett nytt slags kollektivt åskådarskap.
Artikeln är som bäst när Rosenbaum gör upp med hulkandet över en förlorad (bio)filmkultur och riktar blicken förbi dvd-skivan, mot nätaktivismen kring obskyr film. Är kanske inte det faktum att människor tillgängliggör Jacques Rivettes tolv timmar långa Out 1 på nätet, och obetalt hjälps åt att skapa undertexter till filmen (som inte finns på dvd) ett tecken på en vital filmkultur? Ja, kanske viktigare än lite tjafs om auteurteorier i små specialtidskrifter på 60-talet? Men nätkulturen kring film betraktas i bästa fall som något anarkistiskt, i sämsta fall som något illegalt.
Jag tänker på detta när jag läser att Svenska Filminstitutet även denna sommar satsar miljoner på att få ut svenska filmer till biografer. Det gick nämligen bra för Sommaren med Göran i fjol, varpå det har gått ut påbud om att ingen svensk ska ha längre än 20 mil från sommarstugan till en kopia av Beck och Späck. Det är väl en fin tanke? Ja, och ett skamlöst ekonomiskt bidrag till de popcornnasande biografägarna, den viktigaste delen av den svenska filmkartellen.
Men nu är det 2010. Om SFI fortfarande har en gnutta intresse kvar för film som kultur så är det nog dags att börja utforska de nya konsumtionssätten. Det finns stora behov av att vitalisera kanalerna och samtalet om svensk film. Ett SFI Play med initiativ till sociala nätverk, kanske? Jean-Luc Godard – som i våras la upp sin nya film på nätet dagarna före premiären i Cannes – skulle antagligen hålla med.«
En liten pinsamhet: jag blandade i min trötthet ihop tidskrifter. Senaste numret av Film Comment hade en Till sista andetaget-special. Det senaste numret av Cineaste, korrekt, dvd-specialen. Men jag lägger varsamt båda på något av alla mina bord här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar