onsdag 4 januari 2012

Hej 2012, hej kulturvänster och Kuba, hej Guldbaggar - och hej årets bästa film

Ja jag är mycket medveten om mitt bristfälliga bloggande. Ursäkten är - fortfarande - att jag arbetar med ett tv-program och därmed skriver mindre, vilket således genererar mindre text även i andra kanaler. Det lilla jag hinner med vid sidan av just nu twittras ut, eller hamnar på Facebook. Så ska det inte vara och jag lovar att bli flitigare så fort jag är heltidsskribent igen. Våren tillbringar jag främst med att göra det program som kommer på Svt i höst, men lär återkomma om både filmavtal och annat.


Årets nomineringar till baggarna kom idag: roligast tycker jag att nomineringarna för Kevin Vaz (Play) och Tova Mozard för Stora Scenen är. Mozard fick Hets-priset för filmen när den fortfarande var ett  verk på Milliken i Stockholm under namnet Big Scene. Vilket gör det hela än roligare. Bäst av alla svenska filmer i år är för övrigt Göran Hugo Olssons Black Power Mix Tape. Så var det sagt. Göran bör vinna alla priser, synd bara att dokumentärer knappt kommer på fråga för bästa film - Play och Apflickorna i all ära - båda värda priset av olika anledningar - Black Power Mix Tape är en större film. 


Just idag kan jag väl i alla fall bre ut mig lite längre än på twitter-vis, eftersom den där jobbiga texten av Bengt Ohlsson legat och skavt hela dagen. Det är lätt att raljera över den och det har hela twitter gjort, mest hela dagen. Jag själv inräknad. För det är en lätt text att sparka på. Men den biten ska jag lämna därhän ett tag.

För trots alla brister texten bjuder på - Bengt Ohlsson är ingen idiot. Han umgås antagligen med andra människor som inte är idioter, (men som uppenbarligen inte vet vad sexdagarskriget var för något). Sanningen är den att jag rätt ofta själv häpnar över liknande saker. Jag ska inte ta och bomba er med exempel, men med rötterna i en gammal socialistisk regim så finns det en sak som irriterar mig extremt mycket bland svenska vänstermänniskor, inte minst bland kulturarbetare; och det är något som jag tycker är värre och viktigare att diskutera än det mesta som Benke tar upp idag.

Det gäller vurmandet för Kuba. Jag påminns om den saken en hel del nu när Marin Schibbye och Johan Persson, och den fria pressens villkor, diskuteras. För Kuba har följt mig som ett plåster sedan jag blev politiskt medveten. Först trodde jag att det var ungdomlig dumhet, då när jag fick skit kastat på mig för att jag kritiserade Kuba på Smålands Nation i Lund. Men Kubakramandet är något jag med ungefär samma brist på nyanser stöter på än idag - bland folk i fyrtioårsåldern.

Den svenska vänstern - om den finns - har två stora problem som hänger ihop. Ett: Den är inte lika uppdaterad till samtiden som Reinfeldts gäng. Den lever i slagord om Ådalen och industrifack.
 Två: Den har inte gjort upp med sin historia. Efter 1989 tvingades man till något slags harklande kring Sovjet och satellitstaterna. Kuba hänger man dock alltför ofta kvar i, som om det var en neonskylt som tog emot på väg ner mot marken. För mig är det det yttersta beviset på att man inte är eller har varit intresserad av att göra upp med sin historia.  

Men precis som den unkna höger där bruna ideal från förr spökar behöver vädra sina lakan, så måste den svenska vänstern göra upp med sin historia (ja, även den nationalism som finns förklädd i vilka arbetare man värnar om i facken) för att kunna kliva in i samtiden och framtiden.

Hur som helst - eftersom de fängslade svenskarna i Etiopien engagerar många svenskar som förmodligen hyser liknande vänstersympatier som jag själv (och självfallet många andra med helt andra politiska övertygelser) så vill jag bara påpeka att nästa gång ni på något sätt diskuterar Kuba, så minns detta: på Fidels ö behövs inte ens terroristlagar för att hålla journalister fängslade. Jag vill på intet vis sätta dessa saker mot varandra, men bara påpeka för vissa debattörer att det kan vara fint att skänka drivorna av oberoende journalister i kubanska fängelseceller en tanke.  



Och här är några texter från i höstas för den som inte läst i andra kanaler - om Play i Dagens Nyheter, och om Václav Havel i Svenska Dagbladet.    

Här en diskussion om Play som jag delvis ledde, på YouTube

7 kommentarer:

Hynek Pallas sa...

Hej du anonyma som uppenbarligen redan har raderat din egen kommentar: för att vara mycket tydlig så citerar jag dig och svarar:

"Hej Hynek!

Är det inte lämpligt (hederligt?), som "journalist", att nämna att du är en nära vän till Göran Olsson som har gjort "årets bästa film", och som är gift med Kobra-reportern tillika din kollega (och gamla vän och klasskompis tydligen) på SVT (som även har medverkat i produktionen av filmen), när du pratar om den?"

Svar:

På min blogg förbehåller jag mig rätten att utnämna en väns film till årets bästa utan att gå in på några personliga relationer. Det skulle jag inte göra i en betald publikation, eller i tv, nej. Så skulle jag heller inte vilja berätta om mitt privatliv (vilka jag umgås med, eller arbetar med, eller är mina vänner privat - något du uppenbarligen tycker är hemskt viktigt) varför jag inte skulle skriva om filmen överhuvudtaget.

Men: Den här bloggen har alltid befunnit sig i någon av en gränstrakt där de där små citattecknen du förmodligen av någon slags raljerande anledning satt kring ordet journalist har gjort att man kan skriva saker i lite lösare form, saker som inte hamnar på filmposters på samma sätt om om jag skrev dem i SvD eller sa dem i SvT. Det är en viss skillnad i fråga om makt och balans antar jag. Det har heller inte att göra med att jag bloggar - utan att det är min blogg. Jag skulle t ex vara mycket mer tydlig i sådana frågor på Weird Science.

Som det brukar stå på folks twitterkonton: här skriver jag som privatperson. Det stämmer sällan, men det skrivs ur någon slags gråzon och den är min.

(Och kära människa: kan du om du nu vet så mycket om mig och har issues med sådana här saker - sluta vara så feg att du behöver vara anonym?)

Hynek Pallas sa...

Jo, en sak till: det har väl att göra med dessa ord som du skriver ""när du pratar om den". en blogg av det här slaget är mer lik ungefär det ja, ett samtal på ett annat plan än en artikel i en tidning. Kanske är jag naiv, kanske är det inte så längre. Kanske är det exakt som att skriva i SvD, att i förhållande till det skrivna ordet är jag automatiskt alltid en journalist när jag publicerar mig (det är jag inte). Eller så får jag hänvisa till att jag hyllade Görans filmer innan jag kände honom och han var gift med sin fru, eller så får jag hänvisa till att jag sällan hymlat om vänskaper på bloggen.

Hynek Pallas sa...

hej anonym. dina kommentarer hamnade tydligen i skräpposten automatiskt, passande nog. det verkar som om blogger har blivit klok nog att passera de anonyma dit där de hör hemma. Men för att svara på ditt andra inlägg - nej, inte vid det tillfälle då texten skrevs. Och precis som när jag några år tidigare skrev om en kompilationsfilm där en person jag vid tillfället levde med medverkade, så redogjorde jag för alla eventuella förhållanden med min närmaste redaktör samt sammanhangets behov av att vara förklarande eller inte för läsarna. Och som sagt, fler anonyma kommentarer, i synnerhet inte sådana som på minsta vis berör mitt privatliv, publiceras inte här.

J.L sa...

Hehe..

"..men med rötterna i en gammal socialistisk regim så finns det en sak som irriterar mig extremt mycket bland svenska vänstermänniskor, inte minst bland kulturarbetare.."

Det vore intressant någon gång om du kunde berätta mer om hur uppväxten i Tjeckoslovakien har format dig som människa! Dom flesta människors tidigaste minnen är kopplade till språkutvecklingen och man brukar säga att tiden innan 3-4 år inte brukar gå att minnas, men kanske det är annorlunda när man växer upp i en diktatur? Berätta mer om livet som knappt ettårig i ditt hemland!

Hynek Pallas sa...

hej Johan Lundberg. Jag trodde att du kunde se skillnad på uttrycken "ha rötterna i" och "uppväxt i" (som du använder) och vad de innebär. Men eftersom du tydligen inte kan det, och har svårt att förstå hur människor kan formas av dessa rötter i exil - till och med i andra och tredje generation (de där förhatliga postkoloniala kurserna på universitetet du vet, de kanske kunde vara bra till något - om inte kanske din horisont behöver visst breddande?) så: i mitt fall, att växa upp i exil med föräldrar som är dissidenter innebär att man från en rätt tidig ålder på olika vis blir medveten om hur det forna hemlandet kan te sig från deras, men också ens egen horisont. Det vill säga, många av de historier som berättas, kan vara hypotetiska - "hade vi stannat så skulle ditt liv antagligen ha tett sig såhär". Liksom svenska dagisbarn skaffar sig sina hemliga kompisar, kan man spegla sig i vänner som faktiskt finns där, i ett land man aldrig kan åka till. Som Pavel, på dagen lika gammal som mig, vars föräldrar fick turas om att sitta i fängelse i nio års tid. Det var tur för honom, annars kunde han naturligtvis som de romska aktivisternas barn ha åkt in på barnhemmet direkt. Att växa upp i en familj med ständig kontakt med ett annat land - språklig, och med exilanter som ständigt flyter igenom ens hem - ger också en rätt bra föreställning om vad som sker i det landet. Man kan sedan utifrån den rätt duktiga kunskapsbank man under en barndom med dessa företeelser får, skaffa sig rätt bra bra insikter i hur en regim fungerar om man återvänder dit som tonåring, deltidsbor där, och som vuxen under flera år ha ett studie- och yrkesliv där. Men det är klart, i din värld är kanske inte erfarenheter införskaffade utanför din definition av "livet" så intressanta. Om de nu mot förmodan är det, så kan du läsa mer här om hur man kan påverkas av ett annat hemland som man inte lever i. http://www.weirdscience.se/?p=6597#comments

Kim Ekberg sa...

här kommer två punkter av mer teknisk natur.

A. det går att ta bort funktionen för anonyma kommentarer på blogger, det har jag märkt varje gång jag försöker kommentera på Anksoppa. (dock kan jag tycka att rätten att vara anonym kan ha sina poänger, även om den på cyberspace tenderar irritera.)

B. När jag går in på din blogg så börjar min dator låta som vågor som skvalpar mot land. jag har lokaliserat källan genom att stänga ner övriga internetflikar, gå in och ut igen. ljudet hade kanske varit trivsamt om det inte voro för mina datorhögtalares tveksamma kvalitetsnivå, som det är nu blir det mest irriterande. Jag ser inget på sidan som kan tänkas ge upphov till detta ljud. Jag använder adblocker, men antar att du inte har någon reklam på sidan ändå varifrån ljudet kan tänkas sippra igenom.

Hynek Pallas sa...

Kim. Tack! Det var en Tacita Dean-video som gick igång automatiskt. Borta nu. Ja, min blogg har automatiskt börjat förpassa anonyma kommentarer till spam. Och det är en bra början. Sedan är det förstås toppen om folk behöver vara anonyma, som när en regissör lämnade upplysningar om långfilmsstipendier och annat intressant.