Jag läste många böcker om världens tillstånd under 2020. Men boken jag lärde mig mest nytt av - samtidigt som även den behandlade bekanta frågor om utmanad liberal världsordning, autokrati, nationalism & WW2 - var denna om Kinas historiebruk.
Långrecension av Oxfordhistorikern Rana Mitters ”China’s good war” i GP Kultur:
”Historien om hur Henan-svälten blev känd är typisk. Författaren Liu Zhenyuns essä ”Tillbaka till 1942” publicerades redan 1990 (på svenska 2017). Men det var med en officiellt sanktionerad filmversion 2012 som kunskapen spreds. Feng Xiaogangs bombastiska film pekar också mot den internationella ambition som finns i andravärldskrigsnarrativet: till rollen som dess modige amerikanske journalist anlitades Hollywood-skådisen Adrien Brody.
Kina vill ha den ”efterkrigstid” som så länge präglat relationen mellan minne och politik i Europa och Japan för att använda den som kitt inåt och moralisk plattform utåt. Det är samtidigt minerad mark – att öppna samtalet om en svält leder till möjligheten att andra moderna katastrofer dyker upp. Som när så kallade Guofen, nationalistanhängare på nätet, använder Henan för att tala om Det stora språnget under Mao – då 30 miljoner svalt ihjäl.”
[...]
” För att undvika ambivalensen måste en yttre fiende dock karvas fram tydligare. Regimen lägger därför gärna emfas på hur utlandet har behandlat Kina under ”förödmjukelsens sekel” – från Opiumkrig till japansk imperialism. De senaste tio åren har japanerna fått samma utrymme som nazister i Hollywoodfilmer. 2014 hade 70 tv-dramer på två år skildrat kriget mot Japan. 2013 hade en enda filmstudio 48 sådana produktioner. Man bygger upp kinesiskt offerskap och heroism – med sikte på dagens geopolitiska dispyter med Japan.
Parallellt har kommunistpartiet tryckt på att den fruktansvärda Nanjing-massakern, utförd av japanska militärer 1937, ska placeras intill Förintelsen. Det nämns återkommande i politiska tal och museer formas med Holocaust-museér som förlaga.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar