Finns mycket anmärkningsvärt i det Kvartal skriver om dokumentärfilmen Sabaya. Ännu mer i Cecilia Uddéns sammanfattande kritik i gårdagens Studio ett. Jag kommenterar inte de sakerna vidare i nedanstående eftersom det är bortom min förmåga att kunna avgöra dem. Jag hoppas regissör och andra bakom filmen kommer kunna ge utförligare svar än de som framkom i gårdagens Studio ett.
Men jag vill i nedanstående kommentera den andra Kvartal-artikelns ”avslöjanden” om ”fejkade” scener. Den faller väl ofta ner i en grop där dokumentärfilmsgenren aldrig har varit.
Dokumentärfilm är mycket mycket sällan ett Uppdrag granskning. Det är inte bara en viktig distinktion, utan har diskuterats mängder av gånger även i Sverige. Att en grävande journalist på Kvartal kanske inte borrar ner sig i den distinktionen utan hellre ser en chans att ytterligare ”avslöja” mer om Sabaya är förståeligt. Men det blir ett problem för den som är det minsta insatt i och intresserad av dokumentärfilm.
Allvarligare är att en programchef på SVT, Axel Arnö, säger detta - faktiskt är det direkt häpnadsväckande:
”Jag är chef för en avdelning där man kan vara subjektiv, men man ska vara sann i en dokumentärfilm. En dokumentärfilm ska aldrig ljuga.”
Det andra ledet i resonemanget alltså. Om han med lögn menar att arbeta kreativt med tid eller fejka situationer - då kan han slopa mycket ur dokumentärhistorien. Varför visar SVT i sådana fall Searching for sugar man? Och vad skulle de göra om Kvartal ringde och frågade om blodpölen i Ett anständigt liv?
Den är djurblod som Stefan Jarl själv hällde ut. Det hade ju varit ett slagsmål där.
Alltså var det sant.
Länkar
En av många texter jag har skrivit om dokumentärer och deras metoder/ gränser https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/dokumentarerna-tanjer-pa-granserna-utan-hjalp-av-julia-roberts/?fbclid=IwAR1jSjkehIlWZIQB-Rr6KxTGvaYTKvjOBUJFbYyOKd004o_iJeCnaUhUoRE&fs=e&s=cl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar