Psykfilm

Jonas Mosskins skötbarn Psykologer tittar på film - med min favoritförkortning Psykfilm - är tillbaka, nu på Klarabiografen. Jag saxar presstexten rakt av och tycker att varje programpunkt ser enormt tilltalande ut.

"Nu är det äntligen dags för vårens upplaga av Psykologer tittar på film.
Efter att ha huserat på Ugglan och Street flyttar evenemanget in på
Kulturhuset och den nybyggda Klarabiografen. Tredje säsongens program
innehåller gamla och nya filmer om terapeuter, familjer i kris, psykiska
problem, tresamhet och lite humor. Efteråt blir det som vanligt samtal
mellan publiken och en inbjuden gäst. Filmvisningarna börjar kl. 19.00.
Baren och restaurangen är öppen innan och efter filmen. Vårens visningar
sker på torsdagar. Biljetterna kostar 50 kr och säljs i Kulturhuset
infokassa från och med en vecka innan varje visning. (Obs! begränsat med
platser =78st)

28 februari, "Jules och Jim" av Fraçois Truffaut (FRA, 1962). Gäst är
Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare.

27 mars, "En familj som andra", av Robert Redford (USA, 1980). Gäst är Eva
Rusz, leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut.

24 april, "Motståndaren", Nicola Garcia (FRA, 2002). Gäst är Cecilia Hector,
leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker.

22 maj, "Borat" av Sacha Baron Cohen (USA, 2006). Gäst är Per Naroskin, leg.
psykolog, författare och komiker.


28 februari visar jag "Jules och Jim" av Fraçois Truffaut (FRA, 1962). Gäst
är Clarence Crafoord, läkare, psykoanalytiker och författare. Han har
skrivit ett tiotal böcker om psykologi. Crafoord har varit en av
huvudredaktörerna för utgivningen av Freuds samlade verk (12 band) och är
redaktör för tidskriften Divan.

Truffaut skrev och regisserade ett triangeldrama som kanske blev den mest
berömda av de franska Nya Vågen-filmerna. Filmen handlar om bästa vännerna
Jules och Jim. Genom två decennier går deras resa mellan hopp och
förtvivlan, svek och försoning. Ett världskrig skiljer dem åt, men kärleken
till den nyckfulla och förtrollande Catherine, spelad av Jeanne Moreau för
dem samman. Filmen blev skandalomsusad när den kom och trots att 45 år har
förflutit så är filmen fortfarande aktuell. Vad har filmen att säga dagens
diskussion om kärnfamilj, jämställdhet och hbt?"

Cinemafrica

Den 7e februari började Cinemafrica i Stockholm och håller på till den 17e. Det är en allt bättre och större filmfestival för afrikansk film, något vi är svältfödda på i Sverige. Jag försöker se det jag kommer över på festivaler - men det blir mest nordafrikanskt som den marockanska filmen Samiras trädgård, som jag var med att tilldela FIPRESCIS pris i Montreal. Läs min recension här. I min Montrealrapport nämner jag även en film från Tchad som tyvärr var fruktansvärt dålig. Då är däremot Daratt från samma land - tävlade i Venedig 2006 - att rekommendera. Filmen har ett hämndtema och känns lite som en modern afrikansk westernrulle.

Jag får inte tid att gå på Cinemafrica i år, och har inte sett någon av filmerna som visas, men som kompensation rotade jag fram ett tips till min afrikanska favoritfilm från de senaste åren, sydafrikanska Yesterday. Strålande afrikansk neorealism. Går att hitta på dvd här. Filmen visades i Venedig 2004, och jag nämnde den i min rapportering för Upsala Nya Tidning.

Det bästa utanför tävlan var den första internationella spelfilmen på zulu, sydafrikanska Yesterday av Darrell James Roodt. Filmen handlar om Yesterday, en kvinna som får aids och kämpar för att sätta sin dotter i den skola hon aldrig fick gå i. Afrikansk film hör inte till vanligheterna på våra biografer och Yesterday, med sin starka historia, sitt vackra foto och strålandeskådespel skulle vara en mycket värdig representant.

Filmen visades i sektionen Orizzonti, och vann den ekumeniska juryn pris. Svensk press ignorerade Yesterday helt fram tills den Oscarnominerades, varpå DN drog till med en stor artikel. Här är även en artikel i New York Times.

Eva Dahlbeck RIP

Veckans recension - I'm Not There

Äntligen får denna underbara film premiär!

Uppdatering: Åhå - både SvD och DN sätter sina Dylanfanatiker på att recensera I´m Not There. Eva af Geijerstams recension är, förstås, suverän och ännu längre än min. Hon nämner även Dylans egna filmer, vilket jag inte gör mer än i en bisats. Men no worries, vi får anledning att återkomma till dem snart nog.
Det är kul att Dylanfanatismen får sitt utrymme, men jag skulle gärna läsa en recension där det får plats lite mer av Haynes filmiska referenser. Jag valde att bara stoppa in kopplingar till Fellini och Godard i bisatser eftersom jag redan pushade utrymmet till smärtgränsen, men det finns filmfraser i I´m Not There från exempelvis Masulin-Feminin, 8 1/2 och Warhols provfilmer.

Det här är för övrigt mitt fjärde högstabetyg sedan augusti. (This is England, Vid himlens utkant, Fjärilen i glaskupan). Och jag hade satt en sexa på en film till under den här tiden, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, om jag hade recenserat den. Det är bara att konstatera att det har varit - och fortfarande är - en mycket bra biofilmsperiod nu. Å andra sidan så snittar jag en recension i veckan och har gett rätt många låga betyg under den här tiden.

Dvd-krönika

När jag ändå håller på och länkar till filmnyheterna.se: Ni har väl läst Kjell Häglunds krönika om svenska dvd:er, och hyrfilmer via nätet? Jag utgår ifrån att ni läser alla hans krönikor, men just den här ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom det är något jag själv tar upp i mina dvdspalter i SvD.

A Movie That Matters

Det känns som om det med "nya" SFI dykt upp ett mer uttalat, och alltmer tilltagande, nervöst sneglande på internationella "filmmarknader". Det är en farlig väg som i värsta fall leder till urvattnade europuddingar. Det är tur att folk gör film ändå - filmer som Ping Pong-kingen eller Låt den rätte komma in, med en tydlig prägel som vågar ha detaljer som kanske inte riktigt kan förstås av en "internationell" publik.

Läs Anne Applebaums artikel i New York Review of Books om Andrzej Wajdas senaste film Katyn, där hon skriver om en film som definitivt inte fungerar internationellt (såvida du inte är mycket väl förtrogen med Polens historia) - men som vågar sig på att föra en konversation med en begränsad publik. Den publikenuppgår i och för sig går till sådär en 40 miljoner personer. Men ändå - det är tanken som räknas.

Dags att snegla....

...på Danmark igen?