Montréals filmfestival är en alltmer udda fågel på den internationella filmfestivalarenan. De stora filmfestivalerna världen över - Cannes, Venedig, Berlin, Pusan, Sundance, Toronto - går mer än någonsin förr åt att bli marknader för Hollywoodfilmer, med påkostade galor och röda mattor. Och sponsorer och politiker jagar festivalgeneralerna för att de skall attrahera fler namn till röda mattan, så att den internationella pressen skall välja just deras festival att rapportera ifrån i den ökade konkurrensen festivalerna emellan. (Läs mer om denna litania här).
Men Montréal, som sedan födseln för trettioett år sedan i allt väsentligt fortfarande styrs av grundaren Serge Losique söker istället vid sidan av de uppslagna filmvägarna. Inga filmer från för tillfället hajpade filmländer (Sydkorea, Rumänien), och ytterst få stjärnor. Delvis har det förstås att göra med det faktum att Toronto på senare år har gått och blivit världens viktigaste filmfestival efter Cannes eftersom den svårflörtade nordamerikanska pressen vallfärdar dit en masse.
Men istället för att ge sig in i en kamp de vore dömda att förlora fortsätter Montréals filmfestival hedervärt nog på sin egen väg. Men det såg inte så bra ut med fajtandet för något år sedan. 2005 verkade festivalen dömd att dö - Montréals starka män bestämde sig tillsammans med den största sponsorn, TeleFilm Canada, för att istället satsa pengar och energi på den nystartade New Montréal Film Festival 2005. Orsaken var en dispyt mellan filmfestivalen och sponsorerna, men i botten ligger (enligt mina källor i den kanadensiska journalistkåren) just detta att vilja ha en festival som alla andra - där pengarna (sponsorerna) styr, filmerna är ungefär samma som i resten av världen och stjärnorna paraderar nerför röda mattan och pressens blixtrar lyser upp natthimlen. Reklam helt enkelt.
Nå, New Montréal Film Festival konkade raskt efter den usla premiären - Losique är en mycket mäktig person i Quebec - och under årets festival kom både stan och sponsorn krypande tillbaka.
Nog om politiken.
Montréals filmfestival kallar sig för världsfilmsfestival (det kompletta namnet är The Montreal World Film Festival (WFF) eller Festival des Films du Monde - Montréal (FFM)) och till skillnad från många andra festivaler med en liknande ambitioner inskrivna i namnet tycker jag nog att de, på gott och ont, lyckas i sitt uppsåt. Årets tävlingssektion i innehöll lika delar Quebekianska produktioner som udda filmer från ovanliga filmländer. Rent
tematiskt innehöll tävlingen en hel del filmer med barn som på olika vis kom i kläm, samt om dysfunktionella äktenskap eller förhållanden. Inledande Bluff (visad utom tävlan) var en oberoende Montréalsk ensemblefilm. Att den hade valt till öppningsfilm var en tydlig kommentar till TeleFilm Canada att det går att göra film utan deras pengar. En lyckad ensemblekomedi med något mindre lyckat digitalfoto.Mittenfilmen Surviving My Mother,
där franskspråkiga Montréalskådisar pratade engelska, var den mest rytmiskt tajmade komedi jag sett på mycket länge. Det var först efteråt som man insåg att filmskaparna hade lyckats beta av flera riktigt tunga ämnen som pedofili, eutanasi, skuldkänslor, föräldrarochbarn-relationer och dessutom religion utan att man kände sig nedtryckt. Bitivs lite väl musikvideoaktig dock.Min favorit, och den film FIPRESCI-juryn efter hårt lobbande
från min och indiske kritikern/regissören/författaren Achok Ranes sida valde, var det marockanska äktenskapsdramat Samiras trädgård som jag recenserar på FIPRESCIs hemsida. Något så ovanligt i kontexten av samtida arabisk och europeisk film som en starkt feministisk berättelse, där en kvinna följer sina sexulla begär. Dessutom gav vi kortfilmen Bonne nuit Malik ett
specialpris. Det är inte ofta man ser en film som så väl skildrar diskriminering på ett sätt som är på samma gång samhällsrelevant och personligt känsligt.Juryarbetet var intressant. Det är en lyx att tillbringa dagarna på dyra restauranger, diskuterandes film ur alla tänkbara perspektiv. Förfarandet var relativt demokratiskt, men vi försökte undvika kompromisser som innebar att en film alla gillade halvmycket fick pris framför en film som majoriteten var passionerat för. Att argumentera för och emot filmer med andra kritiker är en ynnest i en tid då filmkritik alltför ofta handlar om att säga "jag tycker att det här en skitbra/skitdålig film" utan att faktiskt förklara varför filmen är bra som film. I det här sammanhanget tvingas man tänka efter och lägga fram argument som håller inom ramarna för mediet och inte inom ramarna för nöjesjournalistik. Varför är en kameraåkning relevant eller inte? Är den franska litterära adaptionen egentligen särskilt intressant som film? Är den ständigt nakna aktrisen i det fransk-kanadensiska dramat Toi naken hela tiden för att vi skall
förstå hennes bräcklighet eller är det (ännu) en runkfantasi förklädd till djuplodande erotiskt drama? Jag kan avslöja att det inte var några kvinnor i juryn, och att stämning var borderline-sexistisk så det knakade. Att argumentera för en film som Samira på feministiska grunder - och mot en film som Toi utifrån liknande tankar - var helt oförståeligt för en del personer. En kollega menade att film är ett visuellt medium och att det därför var fel att inte visa Samira naken när hon onanerade, och naturligtvis - utifrån samma princip - att det var rätt att skådespelerskan var helnaken i Toi men inte mannen. Jag säger inte att nakenhet inte har sin plats i vissa filmer, och faktiskt kan tillföra något - men tro mig, om ni såg Toi skulle ni förstå vad jag menar. För att inte tala om den schweisiska filmen 1 Journée, en film med Rashomon-perspektiv (samma händelser, tre olika perspektiv) där huvupersonen är - överraskning - en medelålders sliverräv i mediasvängen som knullar runt.
Då var den usla filmen Tartina City från Tchad roligare. Rent estetiskt var den grumlig, dåligt filmad och jävlig. Dialogen var kalkon och de goda var GODA och de onda var ONDA - alltså riktigt onda: de sköt folk på skoj, torterade fångar och gav dem något som kallas tartina att äta - en blandning av potatis och gestbajs. En av festivalens humoristiska höjdpunkter för mig var när huvudjuryn gav filmen innovationspriset. Okej, det är strongt att göra den femte filmen någonsin från Tchad, men det faktum att filmen då och då övergår i en estetisk som senast sågs i en libanesisk popvideo cirka 1987 - synthsoundtrack ackompanjerar en kille i en rosa såpbubla som svävar över en öken - är inte innovativt.
Festivalens egen jury valde två vinnare. Belgiska Ben X, en film som kombinerar en seriös berättelse om autism och mobbing med on-linespel. Det är första gången som jag har sett "nya medier" vävas in i en spelfilm på det här viset med ett högst tillfredställande resultat, där mediet faktiskt tillför något till handlingen och temat. Dessutom är det en utmärkt bild av autism (många ljusår bättre och intressantare än Sigourney Weaver i hemska filmen Snow Cake) Jag tyckte dock att filmens religiösa undertoner var helt överflödiga. Jesuspassionen är helt enkelt inget för mig. Den andra filmen var Claude Millers senaste litterära adaption Un
Secret. Att Miller överhuvudtaget befann sig inom tävlan befarar jag har med festivalpolitik att göra: man kan helt enkelt inte tacka nej till vissa giganter, i synnerhet inte när det gäller världspremiären av en film som kommer att slås upp stort i den franskspråkiga världen. Nåja, Un Secret skar sig i alla fall med resten av de tävlande filmerna eftersom Miller är så pass etablerad. Många av mina kollegr älskade filmen - en berättelse om en pojke som på sextiotalet upptäcker en hemlighet i sin familj. Det är en rätt klassisk andravärldskrigethistoria om deportationer och konflikten mellan judar som vill bejaka sin identitet och de som inte vill göra det. Det har berättats så många gånger och jag kräver mer än en estetiskt tilltalande litterär adaption där tidsövergångarna har mer på boksidan än i filmmediet att göra.Till mina övriga rekommendationer från tävlingssektionen på festivalen hör den tyska filmen Den andre pojken (fritt översatt) som är en slags Bully, men med fokus på hur en medelklassfamilj handskas med en liknande sitution och försöker upprätthålla en fasad mot omvärlden. Läs Ashoks recension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar