Argentinska Stringhyllor

Kan man typ se i Oscarbelönade Hemligheten i deras ögon som jag recenserar idag.

Radiomirakel

Istället för eftermiddag i vårsol: Jag och eminenta Clara Törnvall pratade Lourdes i P1s Nya Vågen.

»The Titanic sails at dawn«

»Biografen bla bla bla unik yada utan förankring i filmavtalet bla bla yada yada andra visningsfönster bla bla skada de svenska biograferna bla bla«

Som väntat reagerar biografägarna - nu inte via lillebror Fornstam utan pappa Jan Bernhardsson - på SFIs invit till bredbandsoperatörerna.

SF Bio hotar nu att lämna filmavtalet.

Dagens Nyheter är lite sega med att lägga upp artiklar på nätet (vem vet, med lite tur kanske någon hinner teckna en prenumeration först?) men kontentan av dagens text är helt enkelt att SF Bios VD Jan Bernhardsson precis som de flesta av sina kollegor är helt oförmögen att tolka sin samtid. Bernhardsson säger - ofattbart fantastiskt nog - saker som att »så länge det finns en marknad som fungerar känns det konstigt att företrädare för SFI går ut med ett förslag som inte fungerar i den marknad vi befinner oss i«. På riktigt.

Okej Jan: Biografmarknaden har i över 20 år legat omkring 15-18 miljoner besökare årligen. Den har faktiskt inte »fungerat« på väldigt länge. (Det ser något bättre ut i år. Delvis en konsekvens av jättefilmer som Avatar, men det är liksom inget att driva biografkedjor på. En annan möjlighet är att de senaste årens uppgång beror på det ökade filmintresse som tillgången till mer film betyder.)

Intäkterna har istället främst kommit från dvd-försäljning. Denna försäljning pekar dock skarpt neråt (internationellt alltså, men att döma av Bernhardssons svar i artikeln har han Gönköpings veckoblad som sin tradeblaska).

Dagens konsumtion av film, och därmed marknaden och framförallt den potentiella marknaden, ser annorlunda ut.

Bernhardsson och hans kollegor (producenterna som han i artikeln skyller på - det »är de som väljer hur de vill exploatera sin produkt«: jo eller hur Jan, hur var det nu med Miss Kicki? ) kan fortsätta skrika om pirater, men det är liksom inte mycket att göra - varför inte ringa folket i musikbranschen och fråga om de inte ångrar sitt beteende för tio år sedan?

Jan & Co borde istället vara ytterst tacksamma för att SFI försöker sy ihop ett avtal som bygger på en modell där flera fönster samverkar: dels för att SF kommer att kunna bry sig än mindre om små svenska skitfilmer de ändå inte vill ha, dels - och främst - för att det faktiskt tycks som om ett allmänt ökat filmintresse gör att folk går mer på bio. De undersökningar som görs och har gjorts visar att folk är beredda att betala för att se färsk film som video on demand; samma undersökningar visar att många av dessa kommer att fortsätta gå på bio även om denna möjlighet finns.

Nej, det kommer aldrig mer att röra sig om samma summor som musik- och filmbranschen hade tillgång till med sedelpressen (undermåliga omförpackade cd- och dvd-utgåvor av sådant vi redan ägde).

Alla i musik- såväl som filmbransch (utom James Cameron och U2) får inse att de tjänar mindre idag än förut. Men ska de tjäna något alls och ska inte hela rasket sjunka till botten, inte minst det svenska filmavtalet och en filmpolitik som stödjer filmer som inte har en chans på marknaden - då är det dags att släppa taget om biografens exklusivitet en gång för alla.

Bernhardssons brev och Cissi Elwin Frenkels svar hittar du här.

Fredagens krönika

Lades tydligen aldrig ut på Svd.se.

Ligger här så länge;

»Den aktuella Lee Lozano-utställningen på Moderna Museet är ett utmärkt exempel på vad konstinstitutioner ska syssla med: istället för att jaga fram de sista dammråttorna från Andy Warhols Factory sätter man ljuset på en okänd konstnär, därtill kvinna, och fördjupar kunskapen om en period i konsthistorien.

Det återupptäckande som Moderna sysslar med är något som med ökande intensitet pågår i filmvärlden. För inte länge sedan kändes filmhistoriens kanon huggen i sten. Ingen med inblick kan säga detsamma idag, när det släpps mängder av gamla filmer på dvd som genom att de saknas i historieskrivningen pekar på normerna som styrde samtidens mottagande.

Barbara Lodens Wanda från 1970 skulle med sin nedtrashade negativa hjältinna till exempel ta många år att passa in i feministiska teorier – idag är det svårt att föreställa sig Thelma & Louise utan den. För att inte tala om hur viktig boxen med Chantal Akermans 70-talsverk känns idag – vare sig man ser Claire Denis filmer eller de absurt långa tagningarna i rumänska Polis, Adjektiv. Charles Burnetts oglamorösa men smärtsamt vackra vardagsbetraktelse Killer of sheep från 1977 ger en annan, viktig, svart amerikansk filmhistoria än blaxploitation och Spike Lee. Och passar man med sin blandning av privatliv och diskbänksrealism inte in i mallen för franska auteurer - trots att man är en galen sexist – så får man likt Maurice Pialat vänta på att Masters of Cinema återutger mästerverk som Nous ne vieillirons pas ensemble och La gueule ouverte.

Problemet med dagens svenska filmkultur är dess fragmentering; det är svårt att på allvar diskutera en dvd som inte ens släpps här i landet. Men det finns en given plats där filmhistorien borde skrivas om – Cinemateket. Jag vill inte kritisera Det Nya Cinemateket för hårt; det är väldigt nytt och jag gillar förändring. Men att döma av det första programmet är intentionen att locka folk genom att visa festivalfavoriter från fjolårets biorepertoar, och låta Matti Bye tonsätta resten.

Självfallet vill SFI ha en större publik, men ambitionen – deras uppdrag? – bör vara att ta en ledande plats i dagens filmkultur istället för att hänga på det som var populärt i fjol. Och om argumentet mot att visa restaurerade filmer som man inte har i det egna arkivet är kostnaden för filmkopior – då vore det intressant att se prislappen på den nya satsning där Stina Dabrowski håller frågestund med filmstjärnor.

Så när jag besöker en specialvisning på Moderna, där Lozano kopplas till den svenska samtiden med hjälp av Joanna Rytels stenhårda feministiska videoverk, funderar jag på om inte uppdraget att skapa filmkultur borde bollas till sådana institutioner – som fortfarande vågar hålla sig med något så förlegat som folkbildande ambitioner.«

Movies for the fly-over states

Jag borde blogga klart om McCarthyismen - trodde att någon av alla svenska kritiker/kritiker in-spe skulle ha något att säga om saken? - men orkar inte riktigt just nu.

Här kommer istället en föga förvånande nyhet för den som har skådat in i filmfestivalernas kristallkula de senaste åren: även Tribeca blir video-on-demand-distributör.

Revisionism

Uppdatering: SvD lägger upp min halva pudel före min krönika.

Dagens SvD-krönika (inte på nätet än) handlar om filmhistorien och vems uppgift det är att skriva om den i det offentliga. Texten lämnades innan Cinematekets april/maj-program, något som får mig att vilja göra en halv pudel: jag tycker att deras Mai Zetterling-fokus är helt rätt.

Det är förstås en självklarhet att köra på det spåret, allt annat än en Zetterling-serie av det här slaget vore pinsamt - Zetterlings filmer har visats förut, filmerna har kommit på dvd och hon har uppmärksammats mer på senare år.

Ändå är det precis den här varan jag efterfrågar: ett samlat, stort uppslaget, fokus med samtal omkring.

Att jag sedan inte är särskilt optimistisk för utvecklingen (Zetterling ligger nära till hands och finns i arkiven) är en annan sak.
Och den parallella, mycket tröttsamma, Stanley Kubrick-serien drar ju ner snittbetyget rätt rejält.

Steal this movie

Kommer ni ihåg Mumblecore? (lite här, kritik och diskussion om marknadsföringsbegrepp här, essä här. Satt igenom en trailer-reel på en IFC dvd igår, och antar att begreppet - om det nu fortfarande vore aktuellt - lika gärna kunde döpas om till IFC Films).

Den enda egentligen relevanta kritik som riktades mot Mumblecorefilmerna - och som hade kunnat öppna för en intressant diskussion om film, klass och vem som har tillgång till vilka uttrycksmedel i olika samhällen, samt en innehållsmässig diskussion om filmerna - stod Amy Taubin för i Film Comment.

Jag citerar mig själv för er som inte har orkat klicka och läsa alla länkar:

»Taubins bästa kritik av mumblecore är diskussionen om varför en film som So Yong Kims In Between Days från 2006 inte räknas som mumblecore och räknar upp likheterna: "DIY production, a protagonist whose problems with language and communication frustrate her desire for a romantic relationship" och drar slutsatsen att eftersom regissören är en kvinnlig amerikansk regissör av koreanskt ursprung, och huvudpersonen är en koreansk tjej, så är inte filmen "mumblecore". Det skulle filmen naturligtvis kunna vara om någon festivalprogrammerare hade haft lite större cojones.

Här pekar Taubin på det som främst kopplar ihop mumblecorefilmerna - att de både till tema och upphovspersoner handlar om ett rätt homogent gäng av vita killar i 20-30-års åldern. Filmern rör sig också, nästan uteslutande, om ett slags kringdrivande i åldern efter skolan och innan seriösa jobb, en tidslucka som existerar mest för en urban medelklass, och som blivit allt större på senare år.«

Anledningen till att jag satt igenom ett par rätt plågsamma trailers igår (försök själv att klippa ihop något spännande av dåligt ljudlagda filmer om folk som gör ingenting i 70 minuter) var för att se filmen The Pleasure Of Being Robbed. TPOBR lyftes fram i både Cannes och på SXSW häromåret. Jag misstänker att regissören Josh Safdie inte vill att hans verk ska kallas för mumblecore - men det är väl på pricken vad filmen, en grynig njutning på 16mm, är.
Eller rättare sagt - jag slänger på etiketten för att den gynnar diskussionen.

Det är nämligen som så att skillnaden mellan TPOBR och andra DIY-filmer från de senaste åren är att det planlösa drivande som den vita urbana medelklassen ägnar sig åt annars aldrig riktigt kommenteras - det är ett självklart tillstånd (även om man kanske kan påstå att själva dokumenterandet, och uppspelandet, lyfter fram det).

TPOBR handlar om Eleonore, en ung tjej som bäst kan beskrivas som kleptoman. Precis som alla andra vita 30-någonting i filmerna driver hon omkring i en storstad (New York), med den skillnaden att hon stjäl allt som sitter löst.

En del amerikanska kritiker har haft något märkligt behov av att rättfärdiga hennes stölder genom att kalla dem för "filantropiska". Det är fullständigt missvisande - här har vi en person som inte väjer för att stjäla på de mest brutalt intima vis, komma nära och strippa av. Som inte ens rycker på sina moraliska instinkter när hon har fått med sig en hundvalp och ett par kattungar, helt klart ämnade för ett barn. Dessutom stjäl hon uppenbart för sitt eget höga nöjes skull.

Fast tack vare skådespelerskan Eleonore Hendricks (som också var med och skrev filmen) syns det aldrig: hon har ett uttryck som aldrig avslöjar skuld, glädje eller tillfredsställelse - handlingen är bara en handling, vilket gynnar läsningen av filmen.

Safdie, vare sig han förstår det själv eller inte, drar denna ennui - detta »vi äger världen och behöver inte lyfta ett finger, vart för det oss egentligen«-tillstånd - till sin absoluta spets i och med Eleonores handlingar. Inte bara hennes stöld av någons bil som hon joyrajdar till Boston - det går igen i hennes nonchalans för saker som andra tar på allvar, som hennes attityd i en pingismatch mot en person som skulle kunna dö för spelet.

Hennes beteende kan inte kallas för annat än fullständig nihilism. Och det är här det börjar bli riktigt intressant, för den oreflekterade lyx i den urbana vita medelklassens tillvaro - som de tillbringar med att ligga i ett badkar, ligga i en park och titta på en frisbee, eller cykla runt i stan - i ett samhälle där de flesta inte kan leva på det viset - kopplas därmed till denna nihilism.

Jag hajade apropå detta till under trailerserna över en enda film - Barry Jenkins Medicine for Melancholy. Det är boy meets girl det med, men i San Fransisco, och boy och girl är svarta. So what frågar ni. So därför svarar jag: filmen (trailern) kommenterar (genom samma slags planlösa flanörism) hur amerikanska stadskärnor gått från att vara svarta till att bli vita, och hur de enbart är till för medelklass och inte underklass längre.

Liksom TPOBR tycks filmen dessutom vara snyggt fotad. För det är nu inte bara ur rent samhällsmoralisk synvinkel som jag går igång på TPOBR: i sin sämsta stunder (i synnerhet regissörens egen skådespelarinsats) går pratet visserligen på nervös tomgång, men i de allra bästa har filmen något rått, naturligt, spontant som är djupt filmiskt (tänk Cassavetes).

Så det passar väl att avsluta med ett annat gammalt citat, från New Yorkers David Denby:

»But a critic, I think, should grant a filmmaker his subject. When the material is emotionally raw, and the nonprofessional actors show some strength, mumblecore delivers insights that Hollywood can’t come close to.«

Indeed.