Den svenska dokumentärfilmen Mio har ingenting på biograferna att göra. Att digitala biografer möjliggjort visning av svensk dokumentärfilm i högre utsträckning än förut är i många fall bra. Men en drös av filmer som kommit på senare år mår dåligt av att blåsas upp i stort format.
Med det inte sagt att Mio skulle vara bra om den visades på tv: jag ser att regissören Jonas Embring har haft de allra godaste intentioner, men som så många andra tror han felaktigt att verkligheten talar för sig själv på film. Här hade det behövts fler frågor och svar. Ett berättande som inte bara började i misär och slutade i någon slags lycka, utan förklarade vad som händer där emellan.
Och varför det händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar