T for Thessaloniki

Thessalonikis filmfestival känns som att kliva in i en twilight zone i ett rökrum. Från den stenhårda invigningsfesten som pågår fram mot morgonkvisten (där sponsorbankens personal delar ut luktljus, vad cineasterna nu skall med dem till - möjligen få bort röklukten) till sista natten på en svartklubb i 'salonikis köttmarknadsdistrikt, där ett manglande punkband står i hörnet och spelar snabba covers på Enjoy the silence och Love Will Tear Us Apart (säkert hundra greker på tjugo kvadrat häller öl på varandra medans de röker tre cigg var åt gången), är jag i en helt annan värld. En mycket smutsigare värld än Stockholm, där ingen lärt sig stavas till nordisk design och småbarnen i sina vagnar leker med mammornas ciggpaket.

Jag trivs.

Lunch och middag tillbringades varje dag med tjeckiska regissören Karin Babinská (som tävlade med sin film Pusinky (Dolls)) och hennes man filmfotografen Martin Douba. Mina vänner på festivalen tipsade oss om en bakgatetaverna som vi hade svårt att slita oss ifrån. Maten serveras i Thessaloniki på mezetallrikar och vi beställde in alldeles för mycket och satt i timmar och diskuterade film i Sverige, Tjeckien och resten av världen. Kort sammanfattning: Filmen i Tjeckien suger värre än i Sverige. Finns knappast något statligt stöd att tala om och marknaden, som dikterar, vill inte ha annat än kramgoa komedier. Det finns ingen undergroundscen och Karin och Martin känner sig rätt ensamma. Som alla andra filmare i den här situationen sysslar de med reklam vid sidan av. Pusinky kan beskrivas lite som en tjeckisk Fucking Åmål (men inte alls lika bra, den är förvirrad och vill berätta för mycket). Filmens avtryck i Tjeckien är i alla fall sådant att den fortfarande när dvd:n just släppts väcker debatt och har fått unga tjejer att komma ut. Det var också den första tjeckiska filmen någonsin att visas på landets gay & lesbian filmfestival häromsistens.

Jag undrar ibland hur jag lyckas se så många filmer på festivalerna (och dessutom göra intervjuer, i år pratade jag med halva den rumänska filmindustrin och lite löst filmfolk från olika delar av Balkan) men det handlar naturligtvis om att jag inte använder hotellrummet till annat än att duscha. Småbarnsförälderlivet har effektivt kapat mina tio timmars sömnbehov till tre, en kvalitet som gör sig bra på festivaljobb.

Några nedslag:

Det första jag gjorde var att hoppa ur bilen och tränga mig in på en visning av Cristian Nemescus California Dreamin' (Endless). Som redaktör Gentele sa häromdagen så hade den behövt en klippare, men jag fattar att man inte ville röra filmen efter hans död. (Nemescu blev ihjälkörd under arbetet med den). Filmen står som ett granitblock där man kan se vad mer som borde ha huggits bort och klippts om, men med förvånansvärt stora bitar färdiga. De bästa sekvenserna - byfesten är fantastisk! - påminner med sin absurda men vardagliga humor mycket om tjeckoslovakiska nya vågen-filmer från 60-talet. Kärlekshistorian mellan en amerikansk soldat och en rumänsk lantflicka är med sin magiska realism (elen går i hela Bukarest när de har sex) tagen rakt ur Nemescus kortfilm Marilena de la P7.

Årets upptäckt var den rumänske filmaren Nae Caranfil som förärades ett retrospektiv. Hans film Filantropi från 2001 är makalöst bra. Till skillnad från den nya rumänska vågen är det inte minimalistisk realism, snarare magisk realism (hans filmer ger nyckeln till Nemescus filmstil). Carafili är superb på att överföra en känsla i filmen med stil och scenografi: en sakral glädjeyttring hos en karaktär på toaletten får kameran att sväva upp åt och toaletten att bli ett kaklat torn med kyrkfönster. Det är balkanskt, men utan Kusturicas irriterande adhd.

Jag passade också på att besöka Balkan Fund, där olika filmprojekt från regionen läggs fram och tävlar om utvecklingsstöd. Ett par intressanta rumänska projekt dök upp, men filmlandet det pratas om nu är Kroatien. Det är svårt att döma hur bra en film kan bli utifrån kortfattade synopsis, men man kan väl säga som så att det finns en ordentlig mängd verklighetsbaserade historier att lyfta upp och berätta där i sydöstra Europa.



William Klein, regissör och konstnär, var på plats med en utställning och ett retrospektiv. Jag såg hans dokumentär Muhammed Ali: The Greatest. Jag är ingen boxningsfan, men gillar boxningsfilmer för energin som fångas på filmremsan. Klein har satt ihop en mer impressionistisk än helt klargörande dokumentär om Alis karriär (filmen börjar 1964 och slutar 1974, med "Rumble in the jungle"-matchen i Zaire). Kleins dokumentär är högenergi i ett litet skal: klippningen är fantastiskt, och när Klein intervjuar någon som tycks ha stått still lite för mycket klipper han mellan olika perspektiv ungefär som om han stod och jabbade på honom i en ring. Underbart.

Jag såg även Sthlmfilmfestfavoriten Juno och ja, det är underbar quirk när den är som quirkigast. Och visst är det fint att den är antikärnfamilj. Men, men - en fråga: vad är uppe med alla dessa filmer med smygigt pro-lifebudskap? Vad hände med filmer som Citizen Ruth?

En natt spelade Fatih Akin balkanskivor i en knökfull bar. Det var kul och jag fick chansen att prata lite med honom om årets bästa film, Vid himlens utkant, och om varför Istanbul så ofta används som ett tillstånd som folk förlorar sig i i slutet av balkanfilmer (så också i hans film).

Sedan tappade jag själv bort mig i Thessalonikinatten.

Off to Thessaloniki

Min årliga tradition att ditcha Stockholms Filmfestival innebär att jag i år, återigen, åker till Thessalonikis filmfestival. (Fjolårets rapport ligger här.) Det handlar inte om några hårda känslor, det råkar bara slumpa sig som så att festivalerna ligger samtidigt. Det internationella programmet ser dessutom så väldigt lika ut varje år, men med det undantaget att jag i Thessaloniki slipper en massa av de filmer som ändå går upp på svenska biografer de närmaste veckorna (en praktik jag tycker att SFF gott kunde lägga ner), att det spelar rätt liten roll om jag missar SFF.

Den största poängen med att åka till TIFF är att festivalen ger en utmärkt ingång i film från regionen. Hela Balkan (i lös bemärkelse) är ordentligt representerat - Turkiet, Bulgarien, det forna Jugoslavien, Rumänien och en enorm sektion inhemsk film (som ärligt talat för det mesta är sådär). Det finns en speciel sektion som heter Balkan Survey och man har en finansieringsfond för Balkan-filmare vilket innebär att många kommer hit med halvfärdiga projekt, diskuterar och visar kortfilmer de gjort. Det är väldigt spännande eftersom regionen verkligen sjuder av samtidshistorier. I år kommer det föga överraskande en mängd rumäner och pratar om sin filmindustri och söker pengar. Dessutom visas ett retrospektiv av den rumänske regissören Nae Caranfil, vilket kan ge mig ett välbehövligt historiskt perspektiv på den rumänska filmvågen.

Andra sektioner som erbjuds är, förutom Young Americans och Independent Days (ja, sektionerna innehåller ungefär det ni tror), ett specialfokus på den malaysiska filmerskan Yasmin Ahmad och en handfull Mikio Naruse-filmer (den minst kände av de kända japanska regissörerna).

Dessutom tävlar min kompis, den tjeckiska regisören Karin Babinská med sin film Pusinky (typ "Dockor") i den internationella sektionen. Hon och hennes man Martin, som står bakom kameran i hennes film, kommer ner. Vi gjorde Montréal tillsammans också, så det börjar bli en festivaltradition. Och som jag har skrivit förut så är det också väldigt skoj att festa med Thessalonikiborna som är så stolta över sin festival. Den har röstats fram till årets kulturhändelse i stan flera år i rad.

Har jag tur är det dessutom snudd på tjugo grader varmt, som i fjol. Damn, det skulle jag verkligen behöva inför den här vintern.

Rumänsk film

I dagens SvD nämner Jeanette Gentele den nya rumänska filmen 4 månader, 3 veckor och 2 dagar som tävlar i Cannes. Rumänsk film har på senare år producerat fullträff på fullträff. Den bästa jag har sett är en kortfilm om visades på Thessalonikis filmfestival i höstas. Marilena de la P7 handlar om en ung kille i ett slumområde som blir kär i den prostituerade Marilena. Han har underbara dagdrömmar om henne, som regissören Cristian Nemescu iscensätter väldigt snyggt. Det är magisk realism som sällan ses utanför den bästa barnfilmen.

Många filmare tycks vara lite rädda för att blanda det övernaturliga med dramatiska vardagssituationer, i alla fall i filmer för vuxna. Men Nemescu bara strör på och resultatet är att drömmarna och hoppet gör verkligheten så mycket mer fruktansvärd.

En rumänsk filmfestival skulle inte sitta helt fel känner jag, men jag får nog hålla mig till Thessalonikis filmfestival som representerar hela regionen ganska väl. Dessutom är det väldigt skoj att festa med Thessalonikiborna som är så stolta över sin festival. (Den har röstats fram till årets händelse flera år i rad.)