S(v)D-krönika

SvD tycks vara sådär på att lägga ut filmkrönikorna på nätet, ibland dyker de upp ibland inte. Här är gårdagens så länge.

»I dokumentären Näsan och jag är regissören Ziska Szemes på jakt efter en svensk näsa. Szemes är trött på frågor om var hon kommer ifrån och ser sin framträdande snok som orsaken till en uppväxt kantad av rasistiska tillmälen. Filmen blir en humoristisk uppgörelse med svenskt utseende och nationalitet. Nyckelfrasen kommer från en väninna: ”Varför kan du inte bara vara Ziska och sluta vara invandrare?”

Ja, varför? Frågan om vem som har rätt att ses som individ och vem som får handlingar skärskådade genom ett kollektiviserande filter är central. För lyssnar man på Szemes inser man att hon aldrig har sett sig som annat än svensk och att hennes näsproblem handlar om omgivningens blick.

Efter presstödet till tidskriften Nationell idag har det höjts upprörda röster – om reglerna kring stödet. Färre har undrat vad som pågår i ett samhälle där en rasistisk blaska kan nå upp till stödnivå. Svaret är att det sker en dyster utveckling i Europa. Det talas om kulturella skillnader – men det döljer torftigt kopplingar till samma gamla rasism med rötter i koloniala projekt. Där vithetens plats på toppen aldrig ifrågasatts. Istället talar liberaler om färgblindhet – ”allt annat är ju rasism” – samtidigt som det bara är de vita som har lyxen att passera utan att skärskådas.

Liksom chefredaktören för Nationell Idag är jag född i Tjeckoslovakien och invandrad till en sliten svensk förort. Men vi har båda gjort klassresor vad gäller boende, utbildning och möjligheten att skapa offentliga plattformar. För mig är det solklart att vår hudfärg, lätt att byta in mot kulturellt svenskt kapital, har bidragit till att vi passerat segregerande mekanismer.

Men sådana kopplingar diskuteras sällan, och i filmens värld är exemplen få. Förutom Szemes film hittar jag en annan personlig kortfilm, Klara Levins Svea och Jag. Levin kontrasterar till synes normala middagssamtal med att fråga folk var de tror hon kommer ifrån och heter. Plötsligt lyfts det vardagliga och synliggörs.

Den bästa filmen på temat är dock Babak Najafis novellfilm Elixir från 2004. I historien om invandrare som blir vita svennar när de dricker ett elixir kopplar Najafi, med humor och bitsk samhällskritik, utseende och kultur till ekonomisk segregation. Och det mer effektivt än någon statlig rapport.

En uppgörelse med svenskhetens rasistiska historia och de normer samhället vilar på är akut, för extremisterna får idag draghjälp varje gång det talas om värderingar och körkort i svenskhet. Det är hög tid för en politisk film som vågar vara personlig och konfrontativ. Det är dags för svenska regissörer, alla dessa vita män, att vända kameran mot sig själva. Att äntligen släppa såväl relationsproblem som världsfrälsariver – och i stället lyfta fram sina privilegier.«

Car of Saddam

Ikväll



Trejlern blir miffig och kapad. Kolla här.

Marxism på Elm street

Nej, nya Terror på Elm street är inte mycket att hänga på köttkroken. Fast kanske man skulle masha nästa remake med Wall street 3 och ta konceptet hela vägen.

Ett europiskt dilemma, ja

Jag har inte läst Irka Cedergrens »Född fördömd Romerna - ett europeiskt dilemma« än, men ska ta tag i den saken så snart tid ges. Men om det är som Lars Linder skriver i DN, att romernas egna strävan, egna röster, helt saknas - då är det inte bara synd utan illa. Det har skrivits mycket, kanske alltför mycket, som både är bra och dåligt där romerna har gjorts till ett ansiktslöst kollektiv.

Den som är intresserad av viktiga saker som Roma National Congress, sidor med personliga historier, och annat som rör romer i främst Tjeckien och Slovakien kan klicka sig vidare här.

En annan viktig organisation är Romodrom, som bland annat har romska street workers (nej, inte prostituerade) som hjälper romska narkomaner med rena sprutor och annat. Deras berättelser är sådant som vore guld att läsa i böcker av det här slaget.

(Det är ofta sisådär med dessa hemsidor och länkar, och deras uppdatering - men om någon verkligen skulle vara intresserad finns det inte så många platser att börja på).

David Fincher hatar kvinnor

Klart det är bra för Stockholm att David Fincher gör Män som hatar kvinnor. Men bäst är det ju att David Fincher gör Män som hatar kvinnor. Inte för att jag gillar skräpet, utan just för att jag inte gör det: Fincher är en av mina samtida favoritregissörer, och jag ser därför extremt mycket fram emot vad han kan göra av den här berättelsen.

Och förstås, hur Stockholm kommer att te sig genom hans kameraöga. Förmodligen mindre som ett vykort än de svenska filmerna - men just därför så mycket mer lockande.

Att läsa film

Det borde hänga en skylt med »arbete pågår« här någonstans. Jag är mitt uppe i intensivt avhandlingsskrivande, och försöker avbryta det med så lite annat som möjligt för tillfället. Ville bara kasta in ett litet tips, och en fråga på det.

Sight & Sound har inför sitt juni-nummer (liten förhandstitt här) dragit ihop en panel på 50 kritiker som ska utse de fem viktigaste filmböckerna (böckerna om film). Resultatet känns ungefär lika väntat som när man kör listor i Mojo över världshistoriens bästa rockplattor.

Jag tror i och för sig att några av dessa böcker skulle cirkulera på svenska listor, men min fråga blir ändå: finns det svenska filmböcker/ andra internationella böcker/ som ni tror skulle poppa upp i ett liknande svenskt sammanhang? Och varför?

Skulle Peter Biskind vara överrepresenterad hos 30-åriga nöjesjournalister? Det frankofila hos de äldre? Alla dessa böcker om Bergman - för att inte tala om av Bergman?

Och finns det några mer aktuella böcker än de som hittills nämns på Sight & Sound-sidorna som borde vara med i filmbokskanon?

Själv är jag en biografi- och antologislukare - och tycker att Richard Brodys Godardbiografi Everything is Cinema är självskriven (Brodys egen boklista här). Så är jag dessutom kritiker - varför jag tycker att ni ska ta er an Manny Farber-samlingen Farber on Film.

Och akademikern i mig röstar på Edgar Morins småflippade och underbara Cinema, or The Imaginary Man. Den kom i och för sig redan 1956 på franska, men jag tror att den här engelska översättningen från 2005 är den första.

Jag skrev för övrigt, en gång i vad som känns som tidernas begynnelse (2005), ett paper baserat på just den boken på en kurs som Jane Gaines höll i. Det handlade om relationen mellan objekten i Lukas Moodyssons Containerinstallation på Färgfabriken och filmen Container.

Oh, those where the days. Hittade just texten i datorns mage och kanske låter mig svepas med under lunchtimmen...

Kritik # 33

Kritikerkarusellen tycks snurra på oavbrutet. Nu har Nöjesguiden lyckats producera ett helt nummer utan att få särskilt många rätt. Inte så förvånande i och för sig, det var länge sedan tidningen dög till särskilt mycket.

Okej - jag ska göra en smula skäl för kritiken eftersom det här är ett inlägg om kritik: istället för några tusen teckens sluggrande åt höger åt vänster så kunde Sandra Nelson - som av sin egen tidning utses till en av Sveriges tio bästa kritiker - måhända använda featureutrymmet till att faktiskt diskutera den befintliga kritik som finns, varför den eventuellt är bra, och vad vägen framåt är.

Att gnälla är väldigt väldigt lätt, att gnälla över svensk modejournalistik, Björn af Kleen och Plura ännu enklare.

Å andra sidan är väl just detta Nöjesguidens signum - och ett utmärkt exempel på vad »kritik« i deras ögon är.

Hur som helst: Bläddrandet i guiden fick mig att tänka på en annan kritikerdebatt, i USA, som [en dröjande blick] uppmärksammade med ett inlägg i dagarna.

Poängen med New York Press' Armond White och hans Greenberg-recension, eller rättare sagt det faktum att White portades från pressvisningarna av filmen, är att det tydligt sätter fingret på var gränsen för kritik går, och därmed lite av vad kritik handlar om.

I Sverige var det många som reagerade negativt på Jane Magnussons sågning av Nyhetsankorna.
Vilket är oförståeligt, recensionen är befriad från personpåhopp som inte har med personernas insatser i showen att göra - hur raljerande, och extremt rolig, texten än är om själva showens uselhet.

Magnusson är allt det som Erik Helmerson skulle vilja vara.

Skiljelinjen mot White-affären ligger i just detta. White, som till skillnad från de flesta kritiker i USA befinner sig i en trygg position - och det just för att han beter sig som ett svin - har sedan han först recenserade Noah Baumbach gett sig på honom personligen. Bakgrunden och invektiven finns redovisade i inlägget ovan.
Att som en filmtidningen Nisimazine gjorde i ett nummer om filmkritikens död i USA, ta portandet som intäkt för sakernas usla tillstånd och ett bevis på publicisters makt, är fullständigt idiotiskt. White skulle ha portats på livstid även för två decennier sedan.

För gränsen för vad man kan kalla en person i en recension går vid sådant som har kopplingar till verket. Det finns förstås övertramp även om det finns en koppling däremellan - men man önskar hur som helst inte att regissörens mamma hade gjort retroaktiv abort för att man inte gillar filmen.

Kalla mig moralist, men det hör inte hemma i ett samtal. Och kritik är ett samtal - mellan kritiker och läsare (tittare, lyssnare, what have you), och ibland upphovsmän.

Man kan inte som kritiker att sätta sig och bajsa på en annan person; utvärderandet av ett verk ger inte den rätten. Tvärtom - då bränner man helt förtroende för den svårseparerade balans av objektivitet och subjektivitet som kritikerrollen är.

Och det gäller, oavsett hur stilistiskt säker och bra man - liksom Armond White och minst ett av namnen på Nöjesguidens lista på Sveriges Bästa Kritiker - är.