fredag 29 april 2011
torsdag 28 april 2011
onsdag 27 april 2011
The Arbor - postermagi
Igen.
Och nej, jag kommer inte sluta tjata förrän den har gjort en runda på svenska biografer.
(Notera också att det går att göra snygga filmposters med lösryckta superlativer på).
torsdag 21 april 2011
»Där dog en neger«
Jag byter tåg i Karlstad. När jag korsar perrongen mosas en cigarett mot en stövelklack.
Tjejen vänder sig mot sina manliga vänner på bänken.
»Där dog en neger.«
Som ett brev på posten får man säga. Jag har just läst diverse nätkommentarer om slavauktionen och den svenska rasismen på spårbussen från hjärtat av skogen.
Jag hör inte till dem som intetror vet att det så kallade spexet på Hallands i Lund är ett problem. Jag hör inte till dem som inte tror vet, att det svenska samhället är genomsyrat av rasistiska föreställningar, samma rasistiska struktur som resten av västvärlden: Vi är inte det minsta förskonade, bara lite mer naiva och har lite större tilltro till vår oskuld. En oskuld som har resulterat i att vi tror att det är okej att säga vissa saker, eftersom vi inte är rasister.
Ändå hajar jag till över ordvalet, över den märkliga kopplingen.
Rasister, det är i folks medvetande fortfarande skinheads eller gubbar med nazistiska böjelser. Kanske några inskränkta skåningar i en by bland bilvrak. Att använda ordet neger på en perrong i en mindre svensk stad = rasism.
Men. Det gäller inte oss längre. Vi som vet, vi lever i en postrasistisk värld. Den siste rasisten dog när det började säljas falafel inne i stan och ingen ville se filmer om skinheads längre.
Jag kan åka hem till söder/möllan/och känna mig kosmopolitisk eller integrerad. Inte vi, inte vi som inte har en enda granne som inte är vit. Inte vi med barn på vita dagis. Som inte stövlar upp till ledningen och pratar med dem om hur man ska skapa en medvetenhet hos barnen om det svenska samhällets sammansättning. Om världens beskaffenhet. På samma sätt som vi gör när vi tycker att de befäster oacceptabla könsroller.
Att unga svenskar mitt i en högre utbildning vid ett av Sveriges mer anrika universitet inte kan, eller rättare sagt inte bryr sig om, historien (det är samma sak) är förstås ett stort problem. Att 400 år av slaveri fortfarande är ett öppet sår, och få länder ens på allvar har upphöjt det till det brutala folkmord det var, är ett stort problem, ett problem som återspeglas i detta middagsjippo. För det innebär att folk inte förstår historien och vad historien gör med människor. 400 år. Inte 4 år, som nazisternas mord på judar och romer och homosexuella. Utan fyrahundra år. Fyrahundra år av tvångsförflyttningar, splittrade familjer, frakt på trånga båtar över öppna hav, våldtäkter, mord - och förstås själva det brutala förnedrandet i att piskad arbeta åt andra.
Inte ett enda av dessa ord (jo, våldtäkt) andas den ångest som finns i ordet Förintelsen, eller den känsla jag känner när jag står i Förintelsetornet i museet i Berlin: beror det på mitt ursprung, eller är empati något som associativt lärs in? Finns det ord som vi kan ladda med smärta, ångest, skärande sår, acetonlukten av människor som är på väg att ge upp sin sista suck? I sådana fall vill jag ha ett, i sådana fall är det det jag vill att resurserna i utbildningsväsendet läggs på.
Försök förstå: 400 år av att inte bli sedd som en mänsklig varelse. Försök förstå: denna människosyn upphöjdes inte till den katastrof den är, förrän decennier efter dess avskaffande, när den drabbade vita i Europas hjärta. Och har, att döma av Lundastudenternas beteende, inte riktigt upphöjts dit än.
Det här är en reaktion. Jag sitter och skriver noterna på mina avhandling och har inte tid att fördjupa mig just nu. Men avhandlingen kommer i höst. Den handlar om vithet och jag hoppas att den blir en del i den allt mer nödvändiga debatt vi bara gluttar på men snabbt stänger dörren till i det här landet. Rasism och hur den, fortfarande utifrån synen på hudfärg, strukturerar makt och tilhörighet i dagens Sverige. Hur den hänger samman med klass, kön.
Det finns mycket att läsa för den som vill förstå hur rasismen i dagens svenska samhälle ser ut. Börja t ex med Oivvio Polites essäer i boken White like me. Ylva Habels artikel om invandrare i senaste numret av Arena (2011#2 - och de två andra artiklarna i samma nummer i samma ämne!).
Men nu är det faktiskt dags för en rejäl debatt om den svenska rasismen, en debatt som går längre än »dumma Sverigedemokrater«. En av de frågor som Habel tar upp i sin artikel, och som är utmärkt, är denna: Varför vill inte de övriga politikerna sitta och äta lunch med Sverigedemokraterna? Är de rädda för att behöva prata om rasism?
Rasism. En av de viktigaste frågor som finns i det här samhället. Men de pratade inte om den innan de onämnbara skåningarna kom in i matsalen. De gör det inte nu.
Vi har behövt prata om rasism länge nu. Det är dags att börja prata - oavsett vilka som sitter eller inte sitter i riksdagen.
Tjejen vänder sig mot sina manliga vänner på bänken.
»Där dog en neger.«
Som ett brev på posten får man säga. Jag har just läst diverse nätkommentarer om slavauktionen och den svenska rasismen på spårbussen från hjärtat av skogen.
Jag hör inte till dem som inte
Ändå hajar jag till över ordvalet, över den märkliga kopplingen.
Rasister, det är i folks medvetande fortfarande skinheads eller gubbar med nazistiska böjelser. Kanske några inskränkta skåningar i en by bland bilvrak. Att använda ordet neger på en perrong i en mindre svensk stad = rasism.
Men. Det gäller inte oss längre. Vi som vet, vi lever i en postrasistisk värld. Den siste rasisten dog när det började säljas falafel inne i stan och ingen ville se filmer om skinheads längre.
Jag kan åka hem till söder/möllan/och känna mig kosmopolitisk eller integrerad. Inte vi, inte vi som inte har en enda granne som inte är vit. Inte vi med barn på vita dagis. Som inte stövlar upp till ledningen och pratar med dem om hur man ska skapa en medvetenhet hos barnen om det svenska samhällets sammansättning. Om världens beskaffenhet. På samma sätt som vi gör när vi tycker att de befäster oacceptabla könsroller.
Att unga svenskar mitt i en högre utbildning vid ett av Sveriges mer anrika universitet inte kan, eller rättare sagt inte bryr sig om, historien (det är samma sak) är förstås ett stort problem. Att 400 år av slaveri fortfarande är ett öppet sår, och få länder ens på allvar har upphöjt det till det brutala folkmord det var, är ett stort problem, ett problem som återspeglas i detta middagsjippo. För det innebär att folk inte förstår historien och vad historien gör med människor. 400 år. Inte 4 år, som nazisternas mord på judar och romer och homosexuella. Utan fyrahundra år. Fyrahundra år av tvångsförflyttningar, splittrade familjer, frakt på trånga båtar över öppna hav, våldtäkter, mord - och förstås själva det brutala förnedrandet i att piskad arbeta åt andra.
Inte ett enda av dessa ord (jo, våldtäkt) andas den ångest som finns i ordet Förintelsen, eller den känsla jag känner när jag står i Förintelsetornet i museet i Berlin: beror det på mitt ursprung, eller är empati något som associativt lärs in? Finns det ord som vi kan ladda med smärta, ångest, skärande sår, acetonlukten av människor som är på väg att ge upp sin sista suck? I sådana fall vill jag ha ett, i sådana fall är det det jag vill att resurserna i utbildningsväsendet läggs på.
Försök förstå: 400 år av att inte bli sedd som en mänsklig varelse. Försök förstå: denna människosyn upphöjdes inte till den katastrof den är, förrän decennier efter dess avskaffande, när den drabbade vita i Europas hjärta. Och har, att döma av Lundastudenternas beteende, inte riktigt upphöjts dit än.
Det här är en reaktion. Jag sitter och skriver noterna på mina avhandling och har inte tid att fördjupa mig just nu. Men avhandlingen kommer i höst. Den handlar om vithet och jag hoppas att den blir en del i den allt mer nödvändiga debatt vi bara gluttar på men snabbt stänger dörren till i det här landet. Rasism och hur den, fortfarande utifrån synen på hudfärg, strukturerar makt och tilhörighet i dagens Sverige. Hur den hänger samman med klass, kön.
Det finns mycket att läsa för den som vill förstå hur rasismen i dagens svenska samhälle ser ut. Börja t ex med Oivvio Polites essäer i boken White like me. Ylva Habels artikel om invandrare i senaste numret av Arena (2011#2 - och de två andra artiklarna i samma nummer i samma ämne!).
Men nu är det faktiskt dags för en rejäl debatt om den svenska rasismen, en debatt som går längre än »dumma Sverigedemokrater«. En av de frågor som Habel tar upp i sin artikel, och som är utmärkt, är denna: Varför vill inte de övriga politikerna sitta och äta lunch med Sverigedemokraterna? Är de rädda för att behöva prata om rasism?
Rasism. En av de viktigaste frågor som finns i det här samhället. Men de pratade inte om den innan de onämnbara skåningarna kom in i matsalen. De gör det inte nu.
Vi har behövt prata om rasism länge nu. Det är dags att börja prata - oavsett vilka som sitter eller inte sitter i riksdagen.
torsdag 14 april 2011
Wes Craven som app
Scream 4 är, milt uttryckt, mycket meta för pengarna. Jag är inte ens säker på huruvida jag faktiskt ens såg en film, eller en trailer för en Ghostface-app. Kort recension, men kan tillägga att vid sidan av »gamla« medier som film och böcker, figurerar fejan, twitter, appar och fler sms per minut än hjärtslag.
Ingenting kan dock dölja den tunna slashersoppa Craven kokar på ett iPhone-batteri, och man kan ju inte tycka annat än att det är synd och skam att det är sådant här han ägnar sig åt. Och, nej, det räcker inte att låta någon säga »en snubbe med kniv känns läskig« i början av filmen för att vi ska tycka Ghostface faktiskt är läskig.
Tvärtom.
Ingenting kan dock dölja den tunna slashersoppa Craven kokar på ett iPhone-batteri, och man kan ju inte tycka annat än att det är synd och skam att det är sådant här han ägnar sig åt. Och, nej, det räcker inte att låta någon säga »en snubbe med kniv känns läskig« i början av filmen för att vi ska tycka Ghostface faktiskt är läskig.
Tvärtom.
onsdag 13 april 2011
Lärkmarionetter - surrealism och motstånd
Utgår ifrån Jiri Menzels och Bohumil Hrabals Lärkmarionetter och diskuterar surrealism, konst, film och motstånd för olika tider på Weird Science.
fredag 8 april 2011
Veckan i e-ord och andra (recensioner, romer, essäer, kapitel)
Weird Science: »När irländska ögon inte ler« om The Fighter, familjen, vithet, kvarteret och irländare.
E-bok: »Efter ordet« Kapitel ur antologin »Framtiden är nu«, som "singel".
Recension (SvD) av Takeshi Kitanos Outrage
För övrigt: det är romska nationaldagen idag. Det sista jag läste i tjeckiska tidningar på planet från Prag var till detta två relaterade saker (som dock inte nämnde denna dag): sångerskan Vera Bila vräks snart från sitt hem. Orsaken ska vara obetald hyra. Orsaken till detta beror i sin tur tydligen på usel manager och, enligt rykten, att hon spelat upp sina gager på spelautomater. Tjeckien är tyvärr nedlusat med spelhålor. De är vanligare än hospodan numer, öppna dygnet runt och många tjecker (inte minst romer) är spelberoende.
Den pågående folkräkningen i landet kommer troligtvis att bli lika missvisande som den förra (2001) när antalet romer i landet uppskattades till omkring 11 000. Den korrekta siffran är ungefär 200 000. Orsaken är att de speciella assistenter (mest romer) som skulle hjälpa till att skapa förtroende bland romer, inte har använts i någon större utsträckning. Tjeckiska postverket tyckte helt enkelt i de behövdes. Istället för att låta specialisterna avgöra var de kunde behövas, togs således beslutet att inte använda dem - av den diskriminerande myndighet de satts att bättra på och hjälpa.
E-bok: »Efter ordet« Kapitel ur antologin »Framtiden är nu«, som "singel".
Recension (SvD) av Takeshi Kitanos Outrage
För övrigt: det är romska nationaldagen idag. Det sista jag läste i tjeckiska tidningar på planet från Prag var till detta två relaterade saker (som dock inte nämnde denna dag): sångerskan Vera Bila vräks snart från sitt hem. Orsaken ska vara obetald hyra. Orsaken till detta beror i sin tur tydligen på usel manager och, enligt rykten, att hon spelat upp sina gager på spelautomater. Tjeckien är tyvärr nedlusat med spelhålor. De är vanligare än hospodan numer, öppna dygnet runt och många tjecker (inte minst romer) är spelberoende.
Den pågående folkräkningen i landet kommer troligtvis att bli lika missvisande som den förra (2001) när antalet romer i landet uppskattades till omkring 11 000. Den korrekta siffran är ungefär 200 000. Orsaken är att de speciella assistenter (mest romer) som skulle hjälpa till att skapa förtroende bland romer, inte har använts i någon större utsträckning. Tjeckiska postverket tyckte helt enkelt i de behövdes. Istället för att låta specialisterna avgöra var de kunde behövas, togs således beslutet att inte använda dem - av den diskriminerande myndighet de satts att bättra på och hjälpa.
Milovat (Jörn Donner)
Tindersticks hjärta Claire Denis
Stockholm?
Snälla!?
fredag 1 april 2011
SvD-krönika om arkiv och upphovsrätt oredigerad
»Ikväll har Göran Hugo Olssons dokumentärfilm Black Power Mixtape premiär. Den består av material som spelades in av Sveriges Televisions reportrar mellan 1967 och 1975, med nyinspelade kommentarer av svarta musiker och aktivister.
Men när jag såg blandbandet tänkte jag lika mycket på vad filmen berättar om en tid i USA:s historia, som vad den säger om Sverige. Efter visningen berättade några av grundmaterialets upphovsmän om hur det var när det begav sig – och hur det är idag. Att de fick arbeta veckovis i fält och att de som ”neutrala” svenskar fick tillträde till platser dit inga andra vitingar kom. Hur inslag som blev sex minuter då, idag blir till en minut. Om alls. Vi fick en egen nyhetsbevakning, inte samma bilder som på CNN med förvirrade svenska expertkommentarer pålagda.
Men det viktigaste i denna nya historieskrivning är att den alls kommit till. Vilket är en strikt ekonomisk fråga: Black Power Mixtape är en samproduktion med SVT, vilket gör att Olsson har kunnat gå igenom arkivet och välja och vraka i vad han vill skildra. Vore han en tysk filmare som på egen hand ville göra en dokumentärfilm i samma ämne, då hade det gått på omkring 30 000 kronor – per använd minut. Räkna själva på prislappen för hundra minuter dokumentärfilm.
Det här är en fråga som är särskilt närvarande i mitt liv, som delvis har levts på en plats där murar fallit och historien av nöd måste berättas på nytt. Regissörer i öst vill förstå de kommunistiska samhällen de föddes i (och regimerna dessförinnan) men var för unga för att uppleva. Och jag har sett flera stupa vid tröskeln till arkiv i väst, där en så stor del av den fria tidens filmminnen finns. Den tjeckiske regissören Lukas Pribyl arbetade ett helt decennium på Glömda transporter, en svit filmer om okända läger under andra världskriget. Ett arbete som innebar research över hela världen. I Sverige kan man åtminstone granska materialet gratis på Kungliga Biblioteket: i många länder skulle Pribyl få betala dyra pengar för att ens titta på det som fanns i arkiven, och fick avstå.
Samtidigt som vi idag rör oss mot en slags öppenhet, med allt fler arkiv i klippform på nätet, inser både storbolag som Disney liksom public service vilka skatter de sitter på, och tar betalt därefter. Visst, jag älskar initiativ som Filmarkivet.se, men klipp gör punktnedslag i en tid vi inte har full kunskap att läsa av: historien behöver alltid tolkas och skrivas om för nya generationer – och den behöver tid, utrymme och narrativ.
Filmer som Black Power Mix Tape och Glömda Transporter pekar således på varför vi behöver de professionella, de som vet hur man berättar. Och prislapparna, produktionsvillkoren och de många gråa håren bakom filmernas tillkomst – de som trots allt blev av – pekar på varför vi behöver avskaffa upphovsrätten som vi känner den idag.«
SvD här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
